Älsklingsförfattare som röker

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

W Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

Read Full Post »

Tipsa mig om kvinnors memoarer!

På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

Read Full Post »

Jenny Diski om sin tid hos Doris Lessing

Jenny Diski beskriver hur Doris Lessing räddade henne, när Diski var tonåring och fick bo hos författaren. Annorlunda historia än vad jag föreställt mig (efter läsningen och omläsningen av The Sweetest Dream) men jag älskar hur Diski beskriver det ihållande skrivmaskinsknattret och hur hon stelnar till i spänd väntan när det tillfälligt upphör — som att lyssna på någon med sömnapné. Och hur Doris Lessing alltid såg sitt skrivande som arbete. Det lärde sig Diski av henne.
Artikeln i The Guardian hittas HÄR.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Jenny Diski, författarkoppling

Read Full Post »

Jag läser om min första Doris Lessing

Det är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Inte den typ som gifter sig, noveller, nobelpristagare, omläsning

Read Full Post »

Doris Lessing: En överlevandes minnen

Det blev En överlevandes minnen som jag läste om (först) efter beskedet att älskade Doris Lessing dött. Men boken lever, och håller i högsta grad fortfarande.
Det är lustigt med minnet, för vid den här läsningen inser jag att boken framför allt handlar om Emily, och inte om berättaren som jag trodde. Emily är ett barn när hon kommer till berättaren, som i sin tur är en kvinna i obestämd ålder som bor i utkanten av en större stad. Hela samhället är i upplösning, men de styrande låtsas ha kontroll. Även de vanliga människorna försöker att låtsas att de lever helt normalt, trots att nästan alla samhällsbärande funktioner försvunnit — utom polisen — och det snart blir svårt att få tag i mat.
Från sitt fönster iakttar berättaren hur ungdomar samlas på trottoaren mittemot, i stora flockar, som blir mer och mer oregerliga innan de till sist ger sig av, ”norrut”. Sedan börjar det om med en ny grupp.
Inuti lägenheten händer det sig ibland att berättaren plötsligt befinner sig på andra sidan väggen. Där finns rum på rum som egentligen inte ryms, de kan vara skräpiga, de kan vara tomma, de kan till och med vara utomhus.

Jag gick från rum till rum genom de substanslösa väggarna och letade efter den som bodde där, denna någon vars närvaro jag kunde förnimma så starkt till och med nu när skogen nästan hade trängt in överallt.
Någon… ja det fanns verkligen någon där. Nära… Jag gick försiktigt över gräset längs en äggskalstunn vägg utan att göra minsta oväsen och visste att jag vid dess slut, där en tvärvägg hade fallit ner och förvittrat för länge sedan, äntligen skulle kunna vända på huvudet och få se — vem det nu var … ett starkt, stilla väsen, en närstående vars ansikte jag skulle kunna känna igen, alltid hade känt igen. Men när jag kom till väggens bortre ända porlade en liten bäck i gräset, så klar att fiskarna med sin bakgrund av glittrande kiselstenar såg upp på mig med sina runda ögon som om det inte funnes något vatten mellan mig och dem, som om de svävade i luften vid mina fötter.”

Efter att berättaren blivit ansvarig för den unga flickan Emily, som tillsammans med sin fula gula katthund Hugo lämnas hos henne, så blir Andra sidan av väggen allt oftare scener ur Emilys barndom. Scener med oförstående föräldrar som skrämmer barnet, som kallar henne krävande och besvärlig och aldrig ger henne den kärlek och bekräftelse hon behöver.
I verkligheten håller Emily på att utvecklas till en ung kvinna, och jag vet ingen som kan skildra detta så suveränt som Lessing. Och så börjar Emily dras till ungdomarna på trottoaren…

Den som minns sin Martha Quest kanske känner igen vibbarna i citatet ovan. Samtidigt som Doris Lessing skrev oerhört realistiskt, så hade hon denna dragning till den andra, det mystiska, det som ligger bortom eller vid sidan av.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, En överlevandes minnen, omläsning, dystopi

Read Full Post »

Doris Lessing är död

Älskade finaste Doris Lessing!
Jag nås av beskedet att du har gått bort.
94 år fick du och du förvaltade dem väl. Det är en aktningsvärd ålder, ändå vill jag gråta nu. Det finns ingen annan författare som har betytt så mycket för mig genom åren, från det jag var justsåpass ”vuxen” genom småbarnsåren och politiken och skilsmässorna och väninnorna och den riktiga vuxenheten och så medelåldern till där jag är nu.
Det mesta läste jag innan jag började blogga, men ett antal inlägg har det ändå blivit.
Omläsning av The Sweetest dream. Omläsning av Gräset sjunger. Omläsning av Mara och Dann. Omläsning av Prisons we choose to live inside (essäer).
The marriages between zones three, for and five. The making of the representatives for planet 8
Jag trodde att jag hade min glädjestrålande krönika från när du fick Nobelpriset här på bloggen också, där jag mindes den enda gången jag träffade dig och blev fullständigt stum, men tydligen inte. Bara lite här om Nobelpriset.
Jag räknar till 33 böcker av Doris Lessing i min hylla. I särklass flest. Någon av dem får följa med mig till soffan nu. (Men jag läser i The Guardian att hon skrivit över 50, så några till ska jag väl skrapa ihop.)
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Nobelpristagare, död, romaner, essäer, klok, lycklig,

Read Full Post »

Bedrövligt

Det är förresten bedrövligt att det finns så få böcker av Doris Lessing i svensk översättning att köpa. När hon fick nobelpriset så sent som för fem år sen! Och alltid har varit en författare som finner läsare, (alltså säljer).
Jag läste i bokhandelns senaste utgivningskatalog att livslängden för en bok i Sverige blir allt kortare och kortare, det finns exempel på böcker som skickas i retur efter redan ett par månader. Det är ju helt absurt!
Tack och lov för Bokbörsen och alla antikvariat. (Där jag köpte mitt Mara och Dann-exemplar.)
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om bedrövligt, kort livslängd, bokutgivning, bokhandel, Doris Lessing

Read Full Post »

Doris Lessing: Mara och Dann (ett återseende)

Ett kärt återseende! Så vidunderligt bra den är, denna bok. En mörk framtidssaga om ett syskonpar som vandrar och vandrar genom ett eroderat landskap fyllt av faror och förföljelse. Farorna består i torka och hunger, fruktansvärda skorpioner, ödlor, och skalbaggar stora som femåriga barn, och, naturligtvis, andra människors illvilja eller helt enkelt lika starka kamp för överlevnad.
Mara och Dann utspelar sig i Ifrik, en världsdel som en gång varit välmående, men som nu hundratals, tusentals? år senare drabbats av svår torka. De två kungliga mahondi-barnen, en nioårig storasyster och en fyra,femårig lillebror, måste fly från sitt trygga hem när de vuxna slåss, och förmanas av en krigare att glömma bort sina namn. Från och med nu är de Mara och Dann.

Första anhalten blir Klippbyn, där den gamla kvinnan Daima tar hand om dem. Först långt senare förstår Mara att Daima var ett minne, en sådan som fått i uppgift att memorera så mycket som möjligt om gamla tiders kunskap och historia. Daima är också mahondi, och illa sedd i byn, som annars består av klippfolk. Däribland den onde Kulik, som snart får ett gott öga till Mara. Här i Klippbyn växer de två barnen upp, men i takt med att torkan brer ut sig blir det allt mer ont om mat och vatten. Dann följer med ett par genomresande och blir borta länge, men kommer sen tillbaka efter sin syster. Och nu börjar vandringen på allvar. Norrut, norrut, norrut. Drömmarna om ett ställe där det är grönt och friskt, där man inte behöver gå törstig, de är svåra att tro på och föreställa sig men driver ändå Mara och Dann att sätta den ena foten framför den andra och gå, gå, gå.
De råkar på hadroner och hennesfolk och alber. De finner floder och kärlek, blir slavar, besöker städer, bor i bordell, fryser och svälter och tvingas många gånger slåss för sin överlevnad. En period är Dann general i en armé medan Mara är fånge och soldat i den andra, fiendearmén. De kommer ifrån varandra, men letar upp varandra igen. Jag önskar att jag kunde skriva att de alltid har varandra, men det är inte sant eftersom Dann är mentalt bräcklig, alltför formad av sina fasansfulla upplevelser, och därför kan förändras till den Mara kallar ”den andra Dann”. Och honom kan man inte lita på, han är kapabel till fruktansvärda svek.

Det här var allstå min andra läsning av Mara och Dann. Jag minns hur glad jag blev när jag först hittade den i ett ställ på Johannelunds lilla bibliotek i Linköping i början av 2000-talet, och hur mycket jag tyckte om den då. Men av själva handlingen mindes jag mest hur mycket Mara hatar den oförstörbara bruna tunikan hon tvingas bära i många år. I något konstigt glatt material, som aldrig skrynklar sig, torkar extremt fort, och bara kräver att man skakar det för att all smuts ska försvinna. Någon tidigare civilisation har tillverkat det, ingen förstår hur. (Under sina vandringar passerar Mara och Dann ruiner och andra spår av gamla civilisationer, däribland vår egen somexisterar just nu, förstår man. Och så minns jag guldmynten, som Daima gömt i ett ljus, och som Mara och Dann tar med sig. Guldmynten som räddar deras liv flera gånger om, men också är nära att bli Danns död. Han gömmer dem innanför sin egen hud, och när de skär upp magen för att ta fram dem… brr.

Det här är en av Doris Lessings bästa böcker. Den behandlar delvis samma teman som Margaret Atwoods Syndaflodens år, men jag tycker mer om Lessings.

När jag bildgooglade efter omslaget hittade jag den här fina recensionen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Mara och Dann, dystopi, ful tunika, guldmynt, nobelpristagare, omläsning, överlevnad, mahondi

Read Full Post »

Bokköp på Pilgatan

Broocolisoppa, nybakt bröd och trevligt sällskap på Bokkafé Pilgatan i Umeå. Jag satt på Pija Lindenbaums stol, hon med Else-Marie och småpapporna som mina barn tyckte om när de var små. (Alla stolar har ett författarnamn, de har väl donerat pengar kan jag tro.)
Och så köpte jag två böcker på bokhandeln Mingus intill. Ägaren håller egentligen alltför höga priser för min smak, jag brukar sällan handla där. Men nu prutade jag ner dem lite. Doris Lessing-samlingen saknade denna sena roman, som jag lånade på bibblan när den var ny. Och Joanna Russ är en sen upptäckt, efter att hon dog, tyvärr. Science fiction.
Jag har skrivit om Doris Lessings Gräset sjunger och The sweetest dream och lite blandat här.

Read Full Post »

Hej igen Tash, jag har längtat efter dig

Tash Aw. Sidenfabriken. Jag läste den i mitten, kanske början av 00-talet. Plockad från det traditionella recensionsex-bordet i juletid på jobbet, och anledningen var denna blurb av min long time-favourite darling Doris.

Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig, men blev totalt gripen av denna historia från Malaysia. Så vacker, så välskriven, så spännande och hemlighetsfull. Intressanta människor i en orolig tid, när britter, japaner, kineser, och kommunister kämpar om makt och inflytande i landet. Jag visste redan på en gång att jag ville läsa om den — ni vet hur det är — och den har stått i den mest lockande placerade bokhyllan ända sedan vår senaste flytt. Nu har min sambo hunnit läsa den också, och att någonting kunde skärpa hans uppmärksamhet genom en hel bok just denna sommar är mycket högt betyg.
Så kom, Sidenfabriken! Kom Jasper och ganstern Johnny Lim och du vackra Snow (bara namnet! ;-)) och dra in mig i förtrollningen igen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Tash Aw, Sidenfabriken, omläsning, Doris Lessing, Malaysia

Read Full Post »

Doris Lessing påminner

Då och då måste jag läsa om Doris Lessings Prisons we choose to live inside. Fem föreläsningar hon hållit, utgivna i bokform, där hon påminner om att det vi just nu ser som självklart, hur vi ska tänka, vad vi ska göra, vad som är sant — inte alls är det. Om 20, 30 år kommer folk att se tillbaka på den här tiden och tänka: ”Men hur kunde de inbilla sig det? Hur kunde de bara tro och tycka så?” På samma sätt som vi gör.
Lessing konstater att vi aldrig någonsin vetat så mycket om oss själva (genom vetenskaper och forskning inom psykologi, sociologi, beteendevetenskap med mera med mera) men fortfarande inte använder oss av denna kunskap.
En detalj: den allmänna meningen på en officiell nivå är att krig är hemskt. Ändå finns det många som tycker om krig. Som tycker att deras bästa tid var under ett krig. Detta talar man inte om, låtsas inte om.
Och ett experiment: Universitetsfolket vid en mindre stad bjöd in stadsinnevånarna till ett experiment. Massor av folk kom. Men de blev inte mötta av någon. Istället stod de på kanske gårdsplanen och diskuterade länge och väl vad de skulle göra, varför ingen kom, om något hänt, om de skulle gå hem… Efter en kort tid hade de delat upp sig i två grupper under varsin ledare och passade på att diskutera/gräla om helt andra saker också. Först när en grupp unga män var på väg att börja slåss dök forskarna upp. (och talade om att just detta med att se vad som hände var själva experimentet.)
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Prisons we choose to live inside

Read Full Post »

Klockan 13 den 11 oktober år 2007

När Nobelpriset i litteratur skulle tillkännages år 2007 satt jag på jobbet. De flesta samlades framför en tv, men jag satt kvar vid mitt bord framför radion. När Horace Engdahl klev ut och sa namnet ”Doris Lessing” blev jag tokglad och skrek ”JAAA!” rakt ut med armarna i vädret (hockey-style). Problemet för de andra var att radions utsändning låg ett par sekunder före tv:n, så mitt vrål överröstade Horace på tv. ”Vem var det?” ”Vad sa han?” En kollega blev sur på allvar. Det sket jag i.
Den totala lyckan som jag kände då förväntar jag mig inte idag, det finns ingen sån författare för mig. (Kanske om 20 år om Sofi Oksanen håller i sig?)
Jag läser om Doris Lessings Nobelföreläsning Om att inte få Nobelpriset som handlar om ett besök på en skola i Zimbabwe på 1980-talet, och om litteraturens kraft. Den gör nästan ännu starkare intryck nu när jag har Sylvias erfarenheter från The Sweetest Dream i förskt minne.
Det är väldigt många som inte kommer att få Nobelpris. Men om några timmar blir det en.
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Nobelpris

Read Full Post »

Doris Lessing: The Sweetest Dream

Frances Lennox är lycklig. Hennes förre make Johnny har meddelat att han fått klartecken för att göra en film om Fidel Castro och nu ska betala underhållet för barnen, ja allt underhåll sedan åratal tillbaka,. Det betyder att Frances kan tacka ja till en liten teaterroll istället för ett jobberbjudande som ”Aunt Vera” på en tidning. Hon har till och med berättat det för sönerna, Andrew och Colin.

Tillsammans med kompisar, före detta kompisar, gamla flickvänner — en blandad samling som Frances tänker på som ”the kids”, sitter nu Andrew och Colin runt det mycket stora bordet i köket i det lennoxska huset när Johnny kommer in. Kamrat Johnny, kommunist in i benmärgen, beundrad av dem som låter sig bländas av slagorden och analyserna, men inte lika imponerande för dem som känner honom på nära håll. och naturligtvis blir det ingen film. Inget underhåll (Revolutionen är såklart viktigare!) och Frances kan glömma sin teaterroll. Dessutom har Johnny en begäran: Frances måste ta hand om Johnnys nya frus dotter.
Detta är så fullständigt absurt att det är omöjligt att förstå hur Frances kan gå med på det, men så blir det i alla fall. Tilly/Sylvia flyttar in i huset, och en oförutsedd kärlek uppstår mellan henne och Frances svärmor Julia, som äger huset men som dragit sig tillbaka till övervåningen för att lämna plats för barnbarnen som hon inte står ut att se i de eländiga kyffen Frances har råd med.

Det här är en rik och mångfacetterad roman, som spänner över decennier. Det är Doris Lessings summering av den galna period som kallas ”the Sixties”. En period när stalinismen fortfarande var stark och medlemskapet i The Party var kriteriet för om man var en god människa. En tid när ungdomar drev omkring utan mål och mening, drogade, stal (det kallades att ”befria” kläder och böcker, eftersom egendom är stöld), och skulle göra uppror.

Kanske är det själva huset som är huvudpersonen i The Sweetest Dream. Det är alltså Julia Lennox hus, som hon till Johnnys stora förtret inte låter honom överta. Julia är från en annan tid, uppvuxen i Tyskland där hon förälskade sig i en engelsman som hon sen fick vänta på eftersom det stora kriget kom emellan. Nu har det hunnit vara ännu ett stort krig, och Julia har mycket svårt att förstå sig på vad som hänt med London, England, hela världen. Framför allt tycker hon mycket illa om demonstrationerna, aktionerna, folksamlingarna, som hon associerar till när nazister och kommunister slogs på gatorna i hennes gamla hemland.

Frances är en helt annan sorts människa. Hon befinner sig mitt i tidsandan, och även om hon kanske nånstans inser att det är absurt att hon lagar mat till 15–20 personer varje kväll, och att nedervåningen i huset ständigt bebos av någon galning som hatar henne djupt och innerligt, så klarar hon inte av att sätta ner foten och säga ”nej”. I Frances liv är det nog köksbordet, som kan fällas ut och rymma över 20 personer, som är huvudperson. Under många år.

Alla dessa ungdomar som driver omkring eller ligger på sina rum och haschar utvecklas så småningom på olika vis. De politiskt intresserade flyttar så småningom över sin uppmärksamhet till Afrika, och gör karriärer där. Även Sylvia, som utbildat sig till läkare, reser till Zimlia (Zimbabwe, före detta Sydrhodesia) och jobbar mycket hårt för att få till stånd ett sjukhus och skaffa det allra nödvändigaste. En lång del av boken handlar om Zimlia, och är en svidande vidräkning med korruptionen och vanskötseln av Doris Lessings gamla hemland. Ledarkulten, flosklerna, blundandet för vad som händer på samma sätt som man blundade för vad som hände i Sovjetunionen, girigheten, inkompetensen, de falska löftena. Och så kommer aids.

Det är åtta år sedan jag läste The Sweetest Dream för första gången, och jag minns den som en stor aha-upplevelse. Doris Lessing hjälpte mig att förstå så många saker. Jag är glad att jag nu läst om den, den är fortfarande så väldigt bra. Så många urscener; som när Colin skrivit en debutroman och frågar sin far Johnny vad han tycker. Johnny kommer med en politisk analys, tycker att den är småborgerlig, och är helt oförmögen att känna igen sig själv i porträttet av den Svikande Fadern. Colin blir förkrossad.
Eller en scen jag minns såväl, men glömt att det var härifrån: Sylvia har bett Andrew att ta med sig böcker till hennes sjukhusstation i Zimlia. Han glömmer det, men ger sen sin sekreterare listan på klassiker som Animal Farm och Djungelboken och ber henne ordna det. Sekreteraren tappar bort listan, och går istället in i närmaste bokhandel och handlar på sig en trave bästsäljare och skickar dem. Men bästsäljare i London har mycket lite med verkligheten på landsbygden i Zimlia att göra… Det är så sorgligt så hjärtat kan brista.

Read Full Post »

Mary Turner revisited

Mary Turner kommer för första gången till det som ska bli hennes hem som gift fru. Maken Dick och hon har träffat varandra exakt två gånger innan han friar. Det är inte ens någon kärlekshistoria, det är bara två vilsna människor som har en idé, i hans fall en dröm, om vad det är att vara gift.
Kan det vara 26 år sen jag läste Gräset sjunger? Boken vars manuskript Doris Lessing hade med sig på båten till London, när hon lämnade Sydrhodesia/Zimbabwe. Jag har glömt så mycket. Och samtidigt känner jag igen så mycket. Fattigdomen; ett fallfärdigt hus, möblemang av bensinfat och mjölsäckar. Rädslan för ”infödingarna”, maktdemonstrationerna. Hettan. Den torra jorden. Det hårda slitet. Frustrationen.
Mitt exemplar av boken är inköpt 1984 och kostade då 35 kronor, inbundet. Det kan ha varit på bokrean, för datumet är den 9 mars. Jag undrar vad som lockade mig? Var det min första Lessing? Jag vet inte ens om jag tyckte särskilt mycket om den då, jag tror inte det, men varför fortsatte jag då sen med att läsa 20–30 Lessingböcker till, och att älska henne? Jag önskar att jag haft en bokblogg eller åtminstonde en trave anteckningsböcker i hela mitt liv så att jag kunde kolla sånt.
Tack till Tidningsida som lockade mig att plocka upp Gräset sjunger.

————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Gräset sjunger, Mary Turner

Read Full Post »

Doris Lessing – The making of the representatives for planet 8

Fjärde boken i Lessings rymdepos, och vi befinner oss på planet 8. Det är en fruktbar och frodig planet med mycket växtlighet och behagligt klimat. Människorna är bruna och klär sig i färgglada kläder. Då och då får de besök från Canopus, en annan stjärna, och det är folket därifrån som sköter hela solsystemet: vet vad som ska hända, planerar och lär ut kunskaper. En av dem som kommer från Canopus är Johor, som vi träffat i de tidigare böckerna.
En dag kommer påbudet att människorna på planet 8 måste bygga en hög mur, runt hela planeten. Ingen vet varför, men de gör det. Det tar åratal. Innan den är riktigt färdig står det klart att meningen med muren är att skydda dem från den fruktansvärda is som börjat växa från polerna. Klimaten förändras drastiskt. Hela tillvaron bryts sönder: växter och djur dör ut, planet 8-människorna måste ändra kost från frukt och grönsaker till kött, och klä sig i pälsar. De bleknar och blir gulgråa, i samma takt som hela planeten blir vitare, gråare, disigare.
Det här är en rätt deprimerande bok, och dessutom börjar jag frysa när jag läser. The making of the representatives for planet 8 har blivit opera också – märkligt! Särskilt som det egentliga innehållet mestadels är filosofiskt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, The making of the representatives for planet 8, science fiction

Read Full Post »