Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Doris Lessing’ Category

29lessing-master675

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

Lewis1

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

w-somerset-maugham-smoking-pipeW Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

Annonser

Read Full Post »

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

Read Full Post »

lessing_Jenny Diski beskriver hur Doris Lessing räddade henne, när Diski var tonåring och fick bo hos författaren. Annorlunda historia än vad jag föreställt mig (efter läsningen och omläsningen av The Sweetest Dream) men jag älskar hur Diski beskriver det ihållande skrivmaskinsknattret och hur hon stelnar till i spänd väntan när det tillfälligt upphör — som att lyssna på någon med sömnapné. Och hur Doris Lessing alltid såg sitt skrivande som arbete. Det lärde sig Diski av henne.
Artikeln i The Guardian hittas HÄR.
diski
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

intedentypDet är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

overlevandesDet blev En överlevandes minnen som jag läste om (först) efter beskedet att älskade Doris Lessing dött. Men boken lever, och håller i högsta grad fortfarande.
Det är lustigt med minnet, för vid den här läsningen inser jag att boken framför allt handlar om Emily, och inte om berättaren som jag trodde. Emily är ett barn när hon kommer till berättaren, som i sin tur är en kvinna i obestämd ålder som bor i utkanten av en större stad. Hela samhället är i upplösning, men de styrande låtsas ha kontroll. Även de vanliga människorna försöker att låtsas att de lever helt normalt, trots att nästan alla samhällsbärande funktioner försvunnit — utom polisen — och det snart blir svårt att få tag i mat.
Från sitt fönster iakttar berättaren hur ungdomar samlas på trottoaren mittemot, i stora flockar, som blir mer och mer oregerliga innan de till sist ger sig av, ”norrut”. Sedan börjar det om med en ny grupp.
Inuti lägenheten händer det sig ibland att berättaren plötsligt befinner sig på andra sidan väggen. Där finns rum på rum som egentligen inte ryms, de kan vara skräpiga, de kan vara tomma, de kan till och med vara utomhus.

Jag gick från rum till rum genom de substanslösa väggarna och letade efter den som bodde där, denna någon vars närvaro jag kunde förnimma så starkt till och med nu när skogen nästan hade trängt in överallt.
Någon… ja det fanns verkligen någon där. Nära… Jag gick försiktigt över gräset längs en äggskalstunn vägg utan att göra minsta oväsen och visste att jag vid dess slut, där en tvärvägg hade fallit ner och förvittrat för länge sedan, äntligen skulle kunna vända på huvudet och få se — vem det nu var … ett starkt, stilla väsen, en närstående vars ansikte jag skulle kunna känna igen, alltid hade känt igen. Men när jag kom till väggens bortre ända porlade en liten bäck i gräset, så klar att fiskarna med sin bakgrund av glittrande kiselstenar såg upp på mig med sina runda ögon som om det inte funnes något vatten mellan mig och dem, som om de svävade i luften vid mina fötter.”

Efter att berättaren blivit ansvarig för den unga flickan Emily, som tillsammans med sin fula gula katthund Hugo lämnas hos henne, så blir Andra sidan av väggen allt oftare scener ur Emilys barndom. Scener med oförstående föräldrar som skrämmer barnet, som kallar henne krävande och besvärlig och aldrig ger henne den kärlek och bekräftelse hon behöver.
I verkligheten håller Emily på att utvecklas till en ung kvinna, och jag vet ingen som kan skildra detta så suveränt som Lessing. Och så börjar Emily dras till ungdomarna på trottoaren…

Den som minns sin Martha Quest kanske känner igen vibbarna i citatet ovan. Samtidigt som Doris Lessing skrev oerhört realistiskt, så hade hon denna dragning till den andra, det mystiska, det som ligger bortom eller vid sidan av.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Doris Lessing är död

lessing_sv_ak_photo
Älskade finaste Doris Lessing!
Jag nås av beskedet att du har gått bort.
94 år fick du och du förvaltade dem väl. Det är en aktningsvärd ålder, ändå vill jag gråta nu. Det finns ingen annan författare som har betytt så mycket för mig genom åren, från det jag var justsåpass ”vuxen” genom småbarnsåren och politiken och skilsmässorna och väninnorna och den riktiga vuxenheten och så medelåldern till där jag är nu.
Det mesta läste jag innan jag började blogga, men ett antal inlägg har det ändå blivit.
Omläsning av The Sweetest dream. Omläsning av Gräset sjunger. Omläsning av Mara och Dann. Omläsning av Prisons we choose to live inside (essäer).
The marriages between zones three, for and five. The making of the representatives for planet 8
Jag trodde att jag hade min glädjestrålande krönika från när du fick Nobelpriset här på bloggen också, där jag mindes den enda gången jag träffade dig och blev fullständigt stum, men tydligen inte. Bara lite här om Nobelpriset.
Jag räknar till 33 böcker av Doris Lessing i min hylla. I särklass flest. Någon av dem får följa med mig till soffan nu. (Men jag läser i The Guardian att hon skrivit över 50, så några till ska jag väl skrapa ihop.)
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Det är förresten bedrövligt att det finns så få böcker av Doris Lessing i svensk översättning att köpa. När hon fick nobelpriset så sent som för fem år sen! Och alltid har varit en författare som finner läsare, (alltså säljer).
Jag läste i bokhandelns senaste utgivningskatalog att livslängden för en bok i Sverige blir allt kortare och kortare, det finns exempel på böcker som skickas i retur efter redan ett par månader. Det är ju helt absurt!
Tack och lov för Bokbörsen och alla antikvariat. (Där jag köpte mitt Mara och Dann-exemplar.)
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »