Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘P D James’

9146222081
Periodvis var den riktigt bra, det märktes att P D James hade roligt när hon skrev en sorts fortsättning på Elizabeths och Darcys kärlekssaga, det vill säga det äktenskapliga livet på Pemberley. Med två små pojkar.
Men periodvis var den tråkig, då själva mordgåtan kändes påklistrad och ganska dum. Lite passande slöläsning i jul, dock, och jag räknar den inte riktigt som en deckare.
Undrar vad Jane Austen skulle tycka? Bättre än den där Pride and prejudice and zombies, kanske?
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

treforsta
I den årliga traditionen att alla anställda på tidningen delar på de böcker som kommit till kulturen men som inte recenserats brukar jag alltid fynda. I år är inget undantag. Att hitta Sylvia Plaths Ariel, deckardrottningen P D James fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom, och så en roman av min nyliga upptäckt Else-Britt Kjellqvist, det kan bara beskrivas som jack-pot. I andra omgången tog jag Steinar Opstad.
opstad1
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Vad bra den är! Children of Men, ännu en deprimerande mörk, våldam och skitig framtidsversion. En framtid helt utan hopp som snart kommer att ta slut, eftersom inga barn längre föds. Inga barn har fötts på 18 år.
Jag tycker alltså att den är jättebra, både storyn och skådespelarna med favoriterna Julianne Moore som terrorcellsledare och Michael Caine som gammal hippie med svårt sjuk fru. Sambon tycker inte att Clive Owen är övertygande, men jag tycker att det där avtrubbade spelsättet känns trovärdigt. Han stängde av när sonen dog helt enkelt.

Men jag har ett minne av att sonen dog på ett helt annat sätt, från när jag läste P D James Människors barn för länge länge sen. En fruktansvärd scen. När jag läser på lite så inser jag att de ändrat filmen väldigt mycket jämfört med boken. P D James verkar tycka att det är okej i alla fall. Hon fick dålig kritik för boken, minns jag, medan filmen blivit omtyckt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det finns så många kopplingar till Dorothy L Sayers i den här boken att jag blir alldeles vindögd. Framför allt till Kamratfesten* och den nästan uteslutande kvinnliga miljön, men här är det en sjuksköterskeskola. En elev mördas mycket dramatiskt under en lektion i sondmatning, men ”Yardens gullgosse” Adam Dalgliesh kallas inte in förrän efter mord nummer två.
P D James beskriver miljöerna väldigt fint, men jag tröttnar på att nästan alla människor är så enstöriga och extremt noga med sitt privatliv, det är så viktigt för dem att flera tycker att morden inte borde utredas bara för att de själva ska slippa besvär. Så där har P D James hållit på i alla fyra böcker jag läst i sommar, och det börjar bli väldigt tjatigt. Ständiga anspelningar på att AD bara är nyfiken och vill veta saker för att snaska i dem, noll förståelse för att polisens jobb är att klara upp brott.
Själva intrigen är däremot bra, och upplösningen spännande. Det är bara de där manéren som jag tröttnat på.
Alldeles nyss delade Stewe med sig av en länk till Per Åhlins illustrerade bokomslag, och där ser jag att han gjort ett omslag till den här, men det är tyvärr inte den jag har.

* Även vissa scener: Dalgliesh blir inbjuden till ett bord där en vill ha dit honom, en absolut inte (jfr Harriets inbjudan till studentrummet), en person reagerar på oljudet och kakafonin av röster i matsalen ( Harriet igen), en person pratar om att de andra (förmodat celibatära) kvinnorna är ”avundsjuka för att jag har en man och de inte har det”, och inte minst ” Det här var en kvinna, (…) som med fruktansvärd beslutsamhet vigt sitt liv åt en enda sak. Hur långt skulle den beslutsamheten kunna föra henne om något — eller någon — kom i vägen för vad hon ansåg vara det allmänna bästa?” Byt ut ”allmänna bästa” mot Vetenskapen respektive Kärleken så har man temat ur Kamratfesten.
Sen påminner Döden går ronden en del om Naturlig död? också, med kvinnor som lever tillsammans, ett annat par som är lesbiska, sjuksköterskedelen förstås och inte minst mordmetod.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Slut hennes ögon är utgiven 1962, men jag tror att P D James började skriva den ganska långt tidigare. Det är en tid med helt andra värderingar som genomsyrar boken. En tid när det fanns särskilda mödrahem för ogifta unga mödrar där de lärdes upp till husor och fick en daglig dos av kristna förmaningar. En tid när var och en visste sin exakta plats på skalan under- och överklass, och de bättre bemedlade självklart kunde bete sig ungefär hur som helst och ändå förvänta sig total lojalitet. Som medlemmarna i familjen Maxie, det är länge sen jag stötte på en sådan vedervärdigt arrogant samling.
In i huset kommer Sally Jupp, direkt från S:t Marys, med sin lille son Jimmy. Hon är full av hemligheter och gillar att provocera. Det står henne dyrt.
I denna sin första bok märks det att P D James är djupt influerad av Dorothy L Sayers och hela pusseldekartraditionen, inklusive upplösningen där detektiven samlar alla misstänkta i ett rum och förklarar hur det hänger ihop. Adam Dalgliesh bär drag av lord Peter, men samtidigt känns det som att James inte riktigt bestämt sig på att satsa på honom fullt ut. Ett problemlösarpar har en lite större roll; Deborah Maxie och hennes ständige friare Felix Hearne(á la Harriet och Peter). På slutet hintas om att Dalgliesh och Deborah kan få till lite romantik.
Slut hennes ögon är behändigt kort, 214 sidor, och det räcker alldeles utmärkt. Jag begriper inte varför även deckare blivit så långa de senaste åren, man hinner ju säga det som behövs ändå.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Det ska bli P D James-sommar. Eller egentligen Adam Dalgliesh-sommar, då jag tänker strunta i P D James övriga produktion. Det ligger ingen värdering i det, jag bara vill. Filmatiseringarna med Adam Dalgliesh visas på tv4+ på söndagskvällarna i sommar. (I den första som gick i söndags spelade mördaren erbarmligt dåligt, men jag tror det blir bättre allt eftersom.)

Eligt wikipedia har P D James skrivit dessa böcker. De fetade har jag hemma, resten ska jag förhoppningsvis hitta på biblioteket.
Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”) AD
A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)AD
Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)AD
Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”). AD
An Unsuitable Job for a Woman (1972; ”Ett opassande jobb för en kvinna”).
The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)AD
The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”). AD
Innocent Blood (1980; ”Av oskyldigt blod”).
The Skull Beneath the Skin (1982; ”Skallen under huden”)?
A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”). AD
Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”) AD
The Children of Men (1992; ”Människors barn”). (filmatiserad 2006 som Children of Men)
Original Sin (1994; ”Arvssynd”)AD
A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)AD
Time to Be in Earnest (1999; ”Dags att bruka allvar”) (memoarer)
Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”) AD
The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”) AD
The Lighthouse (2005; ”Fyren”)AD
The Private Patient (2008; ”Patienten”) AD

Read Full Post »

Jag läser Patienten av P D James, en gammal favorit och ett av de tunga namnen inom brittisk deckartradition. Det var länge sen jag läste henne, det tänkta projektet att ha en P D James-sommar motsvarande förra årets Dorothy Sayers-sommar blev aldrig av. Men det är trevligt att återse dem nu, Adam Dalgliesh och Kate Miskin.
P D James gör som hon brukar: Hon placerar ett antal personer i en sluten historisk miljö, där finns representanter för arbetarklass, överklass & medelklass, och alla har sina hemligheter. Och så begås det första mordet. Den här gången på en journalist med ett otäckt ärr på ena kinden, som minne av en våldsam far. Mordoffren hos James är sällan särskilt sympatiska, och Patienten följer den regeln. Men riktigt spännande bli det aldrig. Det gör inte så mycket, jag tycker bara att det är roligt att ta en sorts farväl av Dalgliesh och Miskin, och P D James är 90 år så hon är ursäktad. Själv är hon nöjd med Patienten som eventuell sista bok.
Den enda James-bok jag inte läst är Talking about detective fiction, och det ska jag väl hinna råda bot på. Kanske nästa sommar.

Read Full Post »

LEHMANN, ROSAMOND:WEATHER IN THE STREETS
BOWEN, ELIZABETH:HEAT OF THE DAY
LEHMANN, ROSAMOND:ECHOING GROVE
LEHMANN, ROSAMOND:DUSTY ANSW (R)
UPSON, NICOLA:EXPERT IN MURDER
RHYS, JEAN:GOOD MORNING, MIDNIGHT

… så lyder beställningen jag skickat in. Jag blev ju väldigt förtjust i Lehmanns Invitation to the Waltz, och Weather in the streets är fortsättningen på den. Elizabeth Bowen var en av de andra brittiskorna som nämndes i dessa underbara Understreckare, och det var Jean Rhys också, men henne har jag läst förut. Wide Sargasso Sea, den första mrs Rochesters historia, är den bok som flest människor känner till, förstås, men Jean Rhys är mer också.
Nicola Upson är jag jättenyfiken på, eftersom hon skriver deckare med/om deckarförfattaren Josephine Tey som jag brukar läsa om och då.

Jag har hyst vissa planer på att läsa om P D James i sommar. Förra sommaren läste jag ju om Dorothy Sayers (igen) så jag tänkte det kunde vara Phyllis Dorothys tur i år, men vi får se. Jag har ju ännu inte läst Patienten, så jag kanske nöjer mig med den.

Read Full Post »

PD James tar upp ”four formidable women”: Agatha Christie, Dorothy L Sayers, Ngaio Marsh och Margery Allingham i sin Talking about Detective Fiction som Svenskan recenserar HÄR. Och se, jag har ju en Margery Allingham i deckarhyllan, en oläst som köptes sommaren 2006 på loppis. De sju visslarna heter den, Mystery Mile i original, utgiven 1951.
Allinghams detektiv heter Albert Campion, och är en underlig krumelur som umgås med gamla fängelsekunder och kan dyrka upp lås. Han är ung, och spelar ofta dum. I De sju visslarna gör Campion entre på scenen (= en kryssare) där en amerikansk domare hotas till livet. Med hjälp av en råtta vid namn Haig räddar Campion livet på domaren, och tar honom sen till sina goda vänner på engelska landsbygden för att hålla honom gömd undan en farlig förbrytarliga.
Sen försvinner domaren, en ung kvinna rövas bort, en präst begår självmord men lämnar efter sig en rad ledtrådar som kanske eller kanske inte är till hjälp. Kryddat med en skum spåman och en underlig tavelförsäljare och en hel del kärlek. Det är rätt småtrevligt, men samma klass som min kära Dorothy Sayers eller som Ngaio Marsh håller inte Allingham. Mer action än psykologi.
Men P D James bok vill jag läsa! Och jag påminns om att jag ännu inte läst Patienten. kanske lika bra att ta den i sommar, då jag planerar omläsning av James.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

250px-YrsaSigurðardóttir2009Paperback Lover är framme vid Y.
En författare: Jag skulle gärna vilja läsa den isländska författaren Yrsa Sigurðardóttir (se bild). Jag hoppas att hon är bra, för jag har gett bort en bok med henne. Men sen har jag inte hört nåt…
En bok: Yttersta domen av P D James. En klassisk James med Adam Dalgliesh. Platsen är prästseminariet St Anselm på Norsjökusten. Jag älskar hur hon kan variera sina instängda, slutna miljöer! Som sagt, nästa sommar blir en P D James-sommar.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Krimalfabetet är verkligen inte lätt denna vecka. Som tur är har jag läst en av dem Paperback Lover skriver om, så jag snor från henne.
Författare: Gösta Unefäldt. Jag läste Polisen som vägrade svara, Polisen som vägrade ge upp, och Polisen som vägrade ta semester i tät följd nån gång på 80-talet. Jag minns böckerna som bra, undrar varför jag inte läste fler sen?
Bok: Här måste fuskas lite… (An) Unsuitable Job for a Woman var den första jag läste av P D James, fast på svenska. (Ett opassande jobb för en kvinna.) Huvudpersonen heter Cordelia Gray och hennes privatdetektivkollega tar livet av sig och testamenterar firman till henne. Nästa sommar ska jag ha en P D James-sommar.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

arts_pd-james_584En författare: P D James. Jag tycker så mycket om henne, hon förvaltar arvet efter Sayers och Christie på ett så bra sätt och bygger ut sina karaktärer ordentligt. Mer ”klassisk” än till exempel Ruth Rendell, även om nutiden tränger in hos James numera också ibland. (Har man som jag även läst hennes memoarer så vet man att hon inte är så förtjust i nutiden…) Hjälten heter Adam Dalgliesh, kommissarie och poet. Ofta finns det en begränsad krets av misstänka, och en dramatisk upplösning.
En författare till: Jag måste få fuska lite för jag vill berätta om Abigail Padgett . Det spännande med Padgett är att hon har en manodepressiv hjältinna, Bo Bradley, som är nån sorts socialarbetare på en barnbyrå. I en av böckerna jag läste för kanske tio år sen använder Bradley sin sjukdom för att lösa brottet, hon slutar ta lithium för att komma i en manisk fas så att hon ska orka följa ett spår. Jag läste nyligen om hennes Satan har fem fingrar, som har ett mycket otäckt brott där en liten flicka blir våldtagen och så söndertrasad att hennes liv inte kan räddas. Flickans mamma och hennes nye man ingår i ett sällskap som tror på kontakter med yttre rymden, och därifrån är steget inte långt till att tro att de är satanister. Enligt medierna, enligt Bos chef, men inte enligt Bo.
En bok: PM för en VD av Rex Stout, nyligen inhandlad på loppis. Det är Nero Wolfe, orkidésamlare och gourmétsom aldrig lämnar huset som är hjärnan, och den anställde Archie Goodwin som är fötterna. (Lite hjärna också.) Just den här var inte en av de bättre, tyvärr.
En bok till jag vill läsa: Patienten av P D James förstås! Har den kommit på pocket än?
Krimalfabetet hittas hos Paperbacklover.

Read Full Post »