Först läst på science fiction classics-kursen 2008, då jag önskade att jag varit bättre bevandrad i bibeln och därmed förstått de kristna tankegångarna bättre. Det är en post-apokalyptisk skildring i tre delar, där kampen står mellan tro och vetenskap.
I min omläsning stiger personerna fram mycket tydligare. Broder Francis! Han som vid 17 års ålder som munknovis tillbringar fasteperioden ute bland vargarna, och stöter på en lättirriterad vandrare som medvetet eller omedvetet ser till att Francis hittar ett gammalt skyddsrum från tiden före Katastrofen. Där hittar Francis papper från den helige ingenjören Leibowitz, som klostret tillber och vill se heligförklarad. Genast börjar ryktet gå om att den vresige vandraren egentligen var en inkarnation av högst densamme Leibowitz, att mirakler skett och att rosor sprungit upp ur ökensanden i hans fotspår… Stackars Francis får till straff vänta sju år innan han får bli munk och efter en kort glansperiod dör han av en pil i pannan.
I den andra delen börjar vetenskapen göra sig gällande igen, i form av Thon Taddeo, högt begåvad tekniker. En av munkarna konstruerar en lampa efter Leibowitz ritningar och med hjälp av en dynamo och flera hårt trampande munkar får han den att lysa mitt framför ögonen på den tillreste Thon Taddeo som blir skakad.
Lysande är också dialogen mellan den dåvarande abboten och den vresige vandraren, juden Benjamin, som nu påstår sig vara nånstans mellan 2 000 och 5 000 år gammal, och väntar på en frälsare. Jag fäster mig också vid en figur som kallas Poeten. Han är ytterst skeptisk till Taddeo och vid en minnesvärd middag i klostret plockar Poeten ut sitt emaljöga och släpper ner det i ett glas med uppmaningen att hålla ögat på vad som sker efter att Poten skickas bort från bordet.
Detta emaljöga blir sedan i sig självt en relik några hundra år senare… då det i bokens tredje del återigen drar ihop sig till kärnvapenkrig.
Vetenskapen vann och vi måste alla gå under. Igen. Utom kanske några som räddar sig iväg i ett rymdskepp… och så kan det hela börja om igen.
What we learn from history is that we never learn from history, minns jag att min föreläsare konstaterade. Min bloggpost från 2008, en ganska bra genomgång av handling och teman, hittas här. Tilläggas kan att jag denna gång blir äcklad av kvinnan med ett extra huvud, jag känner inte alls den oskuldsfulla trösten som Miller vill förmedla.
snowflakes in rain 