Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Josephine Tey’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Annonser

Read Full Post »

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

tey
Sommarens tredje Tey påminner inte så lite om den sprillans nya Megan Abbott som jag nyligen läste. Det handlar om unga flickor, hård fysisk träning, rivalitet och osunda lojaliteter. Men Miss Pym har inga likheter alls med Coachen, hon bara svarar ”ja” på en inbjudan från en gammal skolkamrat och blir kvar längre än hon tänkt sig på Leys, där seniorerna snart ska ta sin examen.
På Harriet Vaneskt vis känner miss Pym sig ingå i ett sammanhang, och hon går runt och studerar både lärarkollektivet och eleverna. Så till den grad att hon upptäcker först ett seriöst försök till fusk på en skrivning, och sedan ett bevis för ett allvarligare brott. Men detta händer långt in i boken, innan dess är det mest dialog och miljö och stämning. Att Josephine Tey ständigt återkommer till anletsdrag som en spegel av karaktärsdrag är bara att acceptera; ett par ögonbryn kan vara mycket betydelsefulla. Okej då. Men den här är charmig, och en av mina favoriter blir the Nut Tart, den excentriska och vänliga brasilianskan som dansar sig fram genom studietiden i skolans vackraste kläder.

Read Full Post »

queue
Det här är nog den tråkigaste Tey jag har läst. Alan Grant går runt och känner och bygger teorier av ingenting, som folks utseende och nationalitet. Ingenting händer förrän mot slutet där det blir en jakt i Teys gamla hemtrakter i Skottland. Jag tycker att jakter är rätt trista, så där skumläser jag. Sen är det förstås en helt annan mördare, ännu en kvinna, vars motiv jag sympatiserar med men som poliserna betraktar som galen.
Jaja. Men kan inte vara på topp jämt, Josephine.

Read Full Post »

candlestey
Jomenvisst har jag läst den här nån gång för länge sen, men det gör absolut ingenting. Den första boken med Inspector Alan Grant men det känns som att han är rätt fix och färdig redan här. Han känner till och med redan skådespelerskan Martha, som är misstänkt en liten sekund.
Flera andra karaktärer får fina porträtt, 17-åriga Emily Borgoyne som kör omkring i sin pustande och frustande bil*, journalisten som gör vad som helst för ett scoop eller bara en story med halvlögner, några poliser och filmfolk och en otrevlig bedragare. Det är dock ingen karaktärsdriven bok, mer action. Inte alltför våldsamt, förutom själva mordet då. Boken lastas av en del rasfördomar och generaliseringar om utseenden men är annars piggt skriven. Perfekt sommarläsning.

* Emily har ett visst släktskap med Hilary Thorpe i Sayers De nio målarna. Utanförskapet, uppvuxen utan mor, lillgammal i fula kläder. Intelligent och egensinnig.

Read Full Post »

twoforsorrowFrån Tey till Tey… alltså jag byter den riktiga författaren till den i fiktiv form, som jag läst tidigare och skrivit om här och här.

I Nicola Upsons tredje bok Two for Sorrow finns många likheter med Kamratfesten, som att den mestadels utspelar sig i helkvinnliga miljöer — en klubb för sjuksköterskor, ett kvinnofängelse, en syateljé — och att det förs många resonemang kring kvinnors livsval och arbetsmöjligheter. Det gillar jag mycket. Möjligen känns tonträffen i värderingar inte helt tidsenlig; var verkligen folk så bekymrade över villkoren i fängelserna under det tidiga 1900-talet? Och var det så himla lätt att leva i ett lesbiskt förhållande? Josephine Tey vacklar själv mellan en man, detektiven Archie Pemrose, och en kvinna, Martha. Däremellan forskar hon och skriver på en bok om avrättningen av två kvinnor som dömdes för att ha dödat nyfödda barn istället för att adoptera bort dem, som de lovat mödrarna. Så kallade baby farmers.
Det är en ovanlig bok för att vara Josephine, som annars skriver drama och detektivhistorier. Där håller sig Nicola Upson till verkligheten. Men så inträffar ett tortyrmord i syateljén, och misstankar uppstår snart att motivet finns att söka i det förgångna.

I efterordet berättar Upson att den riktiga Tey tillhörde Cowdray Club, just för sjuksköterskor och andra yrkeskvinnor, och brukade bo där när hon var i London. Annars bodde hon i Inverness, Skottland. Många av namnen till personer i sina böcker plockade hon från klubben, det fanns en Grant, en Ashby, en Blair, en Farrar och en Marion Sharpe i medlemsmatrikeln.

Extremt tjusiga omslag!

Read Full Post »

oskuldenbedrar
Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.
oskuld2
Den filmatiserades också.

Read Full Post »

Older Posts »