Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Josephine Tey’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Read Full Post »

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

tey
Sommarens tredje Tey påminner inte så lite om den sprillans nya Megan Abbott som jag nyligen läste. Det handlar om unga flickor, hård fysisk träning, rivalitet och osunda lojaliteter. Men Miss Pym har inga likheter alls med Coachen, hon bara svarar ”ja” på en inbjudan från en gammal skolkamrat och blir kvar längre än hon tänkt sig på Leys, där seniorerna snart ska ta sin examen.
På Harriet Vaneskt vis känner miss Pym sig ingå i ett sammanhang, och hon går runt och studerar både lärarkollektivet och eleverna. Så till den grad att hon upptäcker först ett seriöst försök till fusk på en skrivning, och sedan ett bevis för ett allvarligare brott. Men detta händer långt in i boken, innan dess är det mest dialog och miljö och stämning. Att Josephine Tey ständigt återkommer till anletsdrag som en spegel av karaktärsdrag är bara att acceptera; ett par ögonbryn kan vara mycket betydelsefulla. Okej då. Men den här är charmig, och en av mina favoriter blir the Nut Tart, den excentriska och vänliga brasilianskan som dansar sig fram genom studietiden i skolans vackraste kläder.

Read Full Post »

queue
Det här är nog den tråkigaste Tey jag har läst. Alan Grant går runt och känner och bygger teorier av ingenting, som folks utseende och nationalitet. Ingenting händer förrän mot slutet där det blir en jakt i Teys gamla hemtrakter i Skottland. Jag tycker att jakter är rätt trista, så där skumläser jag. Sen är det förstås en helt annan mördare, ännu en kvinna, vars motiv jag sympatiserar med men som poliserna betraktar som galen.
Jaja. Men kan inte vara på topp jämt, Josephine.

Read Full Post »

candlestey
Jomenvisst har jag läst den här nån gång för länge sen, men det gör absolut ingenting. Den första boken med Inspector Alan Grant men det känns som att han är rätt fix och färdig redan här. Han känner till och med redan skådespelerskan Martha, som är misstänkt en liten sekund.
Flera andra karaktärer får fina porträtt, 17-åriga Emily Borgoyne som kör omkring i sin pustande och frustande bil*, journalisten som gör vad som helst för ett scoop eller bara en story med halvlögner, några poliser och filmfolk och en otrevlig bedragare. Det är dock ingen karaktärsdriven bok, mer action. Inte alltför våldsamt, förutom själva mordet då. Boken lastas av en del rasfördomar och generaliseringar om utseenden men är annars piggt skriven. Perfekt sommarläsning.

* Emily har ett visst släktskap med Hilary Thorpe i Sayers De nio målarna. Utanförskapet, uppvuxen utan mor, lillgammal i fula kläder. Intelligent och egensinnig.

Read Full Post »

twoforsorrowFrån Tey till Tey… alltså jag byter den riktiga författaren till den i fiktiv form, som jag läst tidigare och skrivit om här och här.

I Nicola Upsons tredje bok Two for Sorrow finns många likheter med Kamratfesten, som att den mestadels utspelar sig i helkvinnliga miljöer — en klubb för sjuksköterskor, ett kvinnofängelse, en syateljé — och att det förs många resonemang kring kvinnors livsval och arbetsmöjligheter. Det gillar jag mycket. Möjligen känns tonträffen i värderingar inte helt tidsenlig; var verkligen folk så bekymrade över villkoren i fängelserna under det tidiga 1900-talet? Och var det så himla lätt att leva i ett lesbiskt förhållande? Josephine Tey vacklar själv mellan en man, detektiven Archie Pemrose, och en kvinna, Martha. Däremellan forskar hon och skriver på en bok om avrättningen av två kvinnor som dömdes för att ha dödat nyfödda barn istället för att adoptera bort dem, som de lovat mödrarna. Så kallade baby farmers.
Det är en ovanlig bok för att vara Josephine, som annars skriver drama och detektivhistorier. Där håller sig Nicola Upson till verkligheten. Men så inträffar ett tortyrmord i syateljén, och misstankar uppstår snart att motivet finns att söka i det förgångna.

I efterordet berättar Upson att den riktiga Tey tillhörde Cowdray Club, just för sjuksköterskor och andra yrkeskvinnor, och brukade bo där när hon var i London. Annars bodde hon i Inverness, Skottland. Många av namnen till personer i sina böcker plockade hon från klubben, det fanns en Grant, en Ashby, en Blair, en Farrar och en Marion Sharpe i medlemsmatrikeln.

Extremt tjusiga omslag!

Read Full Post »

oskuldenbedrar
Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.
oskuld2
Den filmatiserades också.

Read Full Post »

angeltwoJag fullkomligt älskar första halvan, ja, drygt det, av denna andra bok i Nicola Upsons serie med Josephine Tey. Stämning! Cornwall med dramatisk natur och lantliga miljöer. Sjöar och stall. Gamla hemligheter som pockar på att få komma ut. Decenniers lojaliteter och konflikter. Ondsinta präster. Ansvarstagande markägare. En omtyckt kvinna, Morveth, som vet allt om alla och styr och ställer för andras räkning.
Stad — Tey och hennes polisvän Archie — möter land på ett utsökt skildrat sätt. Det är 1930-tal. Jag ler glatt åt en referens till unga du Maurier. I verkligheten var 1930-talet guldåldern för brittiska detektivförfattare, och Nicola Upson förvaltar arvet så fint och trovärdigt till en början. Det skevar väl lite när hon låter huvudpersonerna ha lite väl moderna åsikter om homosexualitet, men det tycker jag är okej. Värre blir det när den ena incestuösa förbindelsen efter den andra uppenbaras… och sen brakar alltihop samman när Upsons twists & turns blir alltför många och alltför långsökta.
Det blir för mycket för mig. Dessutom med en obehaglig eftersmak av bisarr moral.
SPOILER
Om ett syskonpar har ett sexuellt förhållande, blir påkomna av sina förfärade föräldrar, och sen ser till att sagda föräldrar dör i en stor eldsvåda, hur många tycker då att en god granne bör göra sitt yttersta för att skydda mördaren så att syskonen kan fortsätta leva lyckliga i sitt sexuella förhållande och i förbifarten uppfostra sin lätt förståndshandikappade lillasyster?

Här trampar Nicola Upson rejält fel, och det är väldigt synd.

Read Full Post »

Rikard den tredjes gamla skelett har grävts upp i Leicester. Och jag läser Dick Harrissons essä i Svenskan, där han också — hurra! — nämner den fina gamla En gammal skandal av Josephine Tey. Där ligger hennes detektiv på sjukhus och har enormt tråkigt, tills han får några gamla porträttbilder att sysselsätta sig med. Ett av porträtten föreställer Rikard III.
Jag letar och letar efter En gammal skandal, men finner den inte. Inte heller min andra favorit-Tey, Oskulden bedrar, som jag läste om sommaren 2010.. De kommer väl fram vad det lider, men just nu känns det retfullt.
En tredje Tey, också bra, men den har jag bara läst kanske tre, fyra gånger, är Den misstänkte, bloggad om här.
Josephine Tey förekommer också som detektiv i fiktiv gestalt hos Nicola Upson. Läst och bloggat om här.

Read Full Post »

Så ljuvlig! Jag minns inte var jag läste först om Nicola Upson, men TACK till den som skrev.
Författaren Josephine Tey sitter på tåget till London för att vara med under sista veckan som hennes succépjäs Richard of Bordeaux går i London innan den ska ut på turné. Året är 1934. In i kupén kommer en ung flicka, Elspeth, som visar sig vara ett stort fan som sett pjäsen otaliga gånger och som blir överlycklig över att träffa författarinnan. Josephine Tey själv blir till sin stora förvåning mycket förtjust i Elspeth och de har trevligt under resan.
Ett brutalt och teatraliskt mord sätter stopp.

Upptakten i denna bok är så himla fin, jag njuter helhjärtat. Sen kommer ett lite tradigare parti där alla personer presenteras, där tycker jag att Upson tappar fart lite grann. Men det hör ju till reglerna att man ska kunna gissa vem mördaren är, och då måste man ju få veta lite mer om alla. Och efter mord nummer två så blir det fart igen; fart och framför allt DJUP. Jag upptäcker att jag känner starkt för flera av karaktärerna, de är riktiga människor. Det stora kriget kastar sin slagskugga över Londonbornas liv.

Egentligen är det alltså bara Josephine Tey som var en riktig människa. Nicola Upson har tagit delar ur hennes liv och spunnit intrigen kring dem. Det är sant att hon skrev pjäsen Richard of Bordeaux under pseudonymen Gordon Daviot, och att den blev en lång succé som betydde mycket för både hennes karriär och skådespelarnas. Att denna boks detektiv Archie Penrose skulle ha stått modell för Teys detektiv Alan Grant är däremot inte sant, men tvärtom går lika bra för mig. Jag älskar också referenserna till Dorothy Sayers och andra 30-talsstorheter, men kommer på mig med att tycka att Upson mest liknar Ngaio Marsh. Kanske är det bara teatertemat som får mig att tänka så. Jag har tyvärr inte läst alla av Teys egna, ganska fåtaliga, detektivhistorier, men det verkar som att även hon haft teatermiljöer.
Nicola Upson är en värdig arvtagare till Golden age-drottningarna (det finns kungar också, men jag tänker alltid på drottningarna) och jag kommer att läsa hela serien som jag hoppas inte blir för kort.
Man kan läsa mer om Josephine Tey HÄR på Upsons hemsida. På denna blogg finns skrivet om Den misstänkte och Oskulden bedrar och lite blandat.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


När hettan är outhärdlig (och jag tål den väldigt dåligt) och man ändå förväntas fungera och prestera, då går all kraft till det och inga hjärnceller blir kvar för att sysselsätta sig med bra böcker. Det är slöseri att läsa bra böcker, för jag förmår inte att uppskatta dem som jag annars skulle gjort. Och dåliga böcker vill jag ju inte läsa. Finns det någonsin en passande tid för dåliga böcker?
Lösningen på detta dilemma är förstås att läsa OM några av sina bra böcker. Gärna såna man kan utan och innan.

Så jag läser om Josephine Teys underbara Oskulden bedrar, där en stillsam småstadsadvokat plötsligt får två underliga klienter: mor och dotter Sharpe som påstås ha kidnappat och piskat en ung flicka för att tvinga henne att bli deras hushållerska. Denna Betty Kane ser ut som oskulden personifierad, medan the Sharpes alltså är ett udda inslag i stadsbilden redan innan hela affären brakar loss. Det blir inte lätt för Robert Blair vid Blair, Hayward och Bennet, som annars mest ägnar sig åt testamenten och golf.
Att träffa Marion Sharpe, som ser ut som en zigenerska, hennes sträva och lätt skrämmande mor med alla bra kapplöpningstips, den 40-årskrisande Robert och inte minst Ben och Stanley, bilmekanikerna som rycker ut när pöbeln bestämmer sig för att ta lagen i egna händer, det är som att återknyta bekantskapen med gamla vänner. Jag gillar också beskrivningarna av hur pressdynamiken fungerar och kritiken mot rättssystemet, och försöker ha överseende med tidstypiska idéer som att en viss sorts ögonfärg är liktydig med nymfomani och att det är en rejäl dos Englands-romantik.
Dessutom: en deckare som håller spänningen uppe utan att det sker ett enda mord. Jämför det med vad som skrivs nu!

Och så lyckades jag fylla en lucka i min Sayers-samling med att beställa hem Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben. Det är inte nån av de bättre, går inte att jämföra med mästerverket Kamratfesten, men jag vill naturligtvis ändå ha den. Och så blev jag så glad att jag fick den med just detta omslag! Även här minns jag grundintrigen, så jag kan lugnt njuta av allt det andra.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Jag fick ett paket varje dag förra veckan, tror jag. Här ovan är de jag köpt.
Och så kom det en överraskning: Käbi Lareteis Vart tog all denna kärlek vägen? Som ni ser var hon inte alls gift med det där nationalmonumentet, hon var gift med Valentin Olsson!



Tack Vixxtoria! Förhistorien till denna överraskningspresent finns i diskussionsfältet här.

Read Full Post »

LEHMANN, ROSAMOND:WEATHER IN THE STREETS
BOWEN, ELIZABETH:HEAT OF THE DAY
LEHMANN, ROSAMOND:ECHOING GROVE
LEHMANN, ROSAMOND:DUSTY ANSW (R)
UPSON, NICOLA:EXPERT IN MURDER
RHYS, JEAN:GOOD MORNING, MIDNIGHT

… så lyder beställningen jag skickat in. Jag blev ju väldigt förtjust i Lehmanns Invitation to the Waltz, och Weather in the streets är fortsättningen på den. Elizabeth Bowen var en av de andra brittiskorna som nämndes i dessa underbara Understreckare, och det var Jean Rhys också, men henne har jag läst förut. Wide Sargasso Sea, den första mrs Rochesters historia, är den bok som flest människor känner till, förstås, men Jean Rhys är mer också.
Nicola Upson är jag jättenyfiken på, eftersom hon skriver deckare med/om deckarförfattaren Josephine Tey som jag brukar läsa om och då.

Jag har hyst vissa planer på att läsa om P D James i sommar. Förra sommaren läste jag ju om Dorothy Sayers (igen) så jag tänkte det kunde vara Phyllis Dorothys tur i år, men vi får se. Jag har ju ännu inte läst Patienten, så jag kanske nöjer mig med den.

Read Full Post »

Författare på T: Tony Hillerman som jag nämnt tidigare slog igenom internationellt med Talande guden/Talking God. Den börjar med att en forskare får sina förfäders gamla benknotor i ett paket. En protest mot att hennes forskning kränker indianernas gravfrid. Joe Leaphorn och Jim Chee vid navajopolisen utreder.
Bok på T: Tokyo av Mo Hayder är en ruggig historia om en psykiskt obalanserad ung kvinna, Grey, som beger sig till Tokyo på jakt efter en film som ska skildra massakern i Nanking. Grey tar jobb som värdinna på en nattklubb och träffar där rullstolsbundne yakuzabossen Ancient, som sägs leva på ett märkligt elixir. Läskig och bra. Läskig på ett sätt man står ut med, hennes Trädens tystnad däremot är faktiskt för mycket.
Bok jag vill läsa: To love and be wise (1950) av Josephine Tey skulle jag gärna vilja läsa. Skön som synden heter den på svenska.
Krimalfabetet hittar du hos Paperback Lover.

Read Full Post »

En författare: Olen Steinhauer har skrivit Suckarnas bro som utspelar sig i ett fiktivt öststatsland, Everland, 1948. En ung polisman utreder ett mord men kommer på kant med det styrande partiet.
En bok:Oskuld och arsenik av Dorothy Sayers. Harriet Vane står åtalad för mordet på sin älskare. I juryn sitter miss Climpson, som inte tror att hon gjorde det, och är tillräckligt envis för att hålla på sin uppfattning även när den går tvärtemot alla andras. Lord Peter Wimsey tar sig an fallet. Och miss Climpson har en ganska stor roll i den här boken, hon skickas ut på efterforskningar i en by. Jag gillar miss Climpson.
En bok jag gärna skulle vilja hitta igen: Oskulden bedrar av Josephine Tey. En stackars jäntunge har hållits fången hos två märkliga och elaka kvinnor i ett ensligt beläget hus. Flickan berättar den mest genomtänkta och detaljrika historia om hur allt har gått till. Tidningarnas skriver upprörda artiklar, lynchstämningen byggs upp mot kvinnorna i huset. Sagda märkliga kvinnor anlitar en småstadadvokat och förstör friden och sinnesjämvikten i hans inrutade liv helt och hållet… Jag vill läsa om den!
Reglerna hittar du hos Paperbacklover.

Read Full Post »

Older Posts »