Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘självmord’

konsten-att-radda-liv-om-att-forebygga-sjalvmordDet här är en klok och hoppingivande bok fullproppad med exempel på människor som velat ta sitt liv men oftast blivit räddade. För som Ullakarin Nyberg slår fast: Människans vilja att leva är stark och biologiskt betingad, medan viljan att dö är tillfällig och situationsberoende. De flesta som överlevt ett självmordsförsök dör av helt andra orsaker senare. Det kan räcka med att få någon på andra tankar just under den stund när risken för ett självmord är som störst. Viktigast är att våga fråga, att våga säga något även om man är rädd för att säga något fel. Och sen att lyssna. Att visa att man är en person som vill lyssna. Att ge och få det förtroendet, och att kanske vänta med att styra över den självmordsbenägna till nästa instans, även om man vet att det är nödvändigt. Exempelvis fråga och lyssna och sen säga, Jag är glad att du berättat det här för mig, nu ska jag hjälpa dig att ringa till psykiatrin så att du kan få mer hjälp. Aldrig låta sig avkrävas ett tystnadslöfte!

Proppfull av praktiska tips, dialoger och berättelser alltså, och så identifierar Nyberg också det beklämmande faktum att det existentiella samtalet ofta lyser med sin frånvaro i vår tid.

Rekommenderas varmt! Den är så lättillgängligt skriven (utan att någonsin bli ytlig) att jag sträckläste den under en sprudlande helg fylld av samvaro.

 

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

Åsa Moberg skriver klokt och informativt om alla de svårigheter som möter en anhörig till en psykiskt sjuk människa. Rädsla och ledsenhet, skuldkänslor. Hur man försöker vara duktig, effektiv och räcka till. Hur man ofta bemöts med misstänksamhet från vården — tänkesättet om att alla problem uppstår i familjen lever starkt — och hur sekretesstänkandet leder till att man som anhörig ofta inte ens får veta vad som händer. Det kan gälla föräldrar, barn, makar, syskon.
Maktlöshet, förtvivlan. Några hoppingivande exempel. Forskningsrön. Intervjuer. Levnadsberättelser som gör mig helt förtvivlad och samtidigt vill jag ställa mig upp och hurra för och dela ut medaljer till dem som sliter för att orka. Som oftast ingen ser. Om en anhörig nån gång får frågan: ”Hur mår du själv?” så bryter hon/han oftast ihop och börjar gråta. Trots att man vet att självmordsrisken för en människa vars anhörig tagit sitt liv är kraftigt förhöjd. Samma sak med självmordsrisken för en anhörig till en som läggs in på psyk. (Inte för att så många läggs in.)
Moberg för också ett resonemang kring självhjälpsgrupper á la AA och andra, som jag tycker är intressant. Hon har även intervjuat psykiatrisamordnaren Anders Milton.
Boken kan läsas styckevis, utifrån vad man är mest intresserad av: depression, bipolär sjukdom, ätstörningar, missbruk osv. Den har också en fyllig litteraturlista till vidare läsning.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »