When shit happens: Buy books (pt 1)

Read Full Post »

Debut på Confuse

Madeline Ashby och Ben Aaronovitch — där har ni två nya författarbekantskaper jag gjorde igår på  på Frimis i Linköping. Det var första gången jag besökte science fiction-konventet Confuse, och det blev en härligt upplyftande kväll, trots att Ashby flera gånger refererade till hur ”dark & gritty” hon är.
Jag klämde in fyra punkter:
1 Madeline Ashbys om sitt jobb som framtidskonsult. Hon får uppdrag av exempelvis företag utifrån givna premisser; Hur skulle det se ut om 20 år ifall x och y? Så skriver hon en berättelse om det. Mycket research. Tyvärr var hennes guest of honor-tal för kort, tycker jag, som velat ha mer av detta superspännande som jag inte visste fanns.

2. Ett seminarium om troll. Det var rätt trevligt, men kunde varit mer uppstyrt då det nu blev rätt mycket om Hallandsåsen. Samtidigt gillade jag det spretiga, mellan folk som intresserar sig för troll som folklore, och folk som… tror på troll?

3 Ashby igen, nu intervjuad av Anna Davour om sitt författarskap och delar av sitt liv som inspirerat. Hon är uppvuxen utanför Seattle, en halvtimmes bilfärd från inspelningsplatsen för Twin Peaks. Hennes mamma var sjunde syskonet av nio * och hon fick en katolsk uppfostran och gick på katolskt universitet. Den enskilt mest betydelsefulla faktorn i hennes barndomsliv påstod hon vara att familjen aldrig skaffade kabel-tv, så hon fick aldrig se Buffy. Därför hade hon inte så många kvinnliga förebilder inom science fiction och fantastikvärlden. Madeline ”I’m a totally Hermione Granger” Ashby är mycket intresserad av kropp, kroppsarbete, kroppen hopbyggd med maskin, robotar, såna saker. Och av vetenskap, miljöförstöring (det går åt h-e), till viss del av politik. Hon var trots sin svärta rolig och levande att lyssna på, och så är hon med i en författargrupp startad av Judith Merril.
* Jag tyckte att jag var rätt smart som under frågestunden undrade om hennes mamma alltså var Seven of Nine, då är det ju inte så konstigt att hon intresserar sig för människa-maskin, och då berättade hon att hon får den frågan rätt ofta. Men jag var glad ändå för att publiken skrattade, tänk att befinna sig i ett stort rum där alla genast är med på den referensen. 🙂

4 Ben Aaronovich, huvudnumret enligt båda de Marior jag hängde med under kvällen, som läst hans Londonporriga böcker om en polis vid namn Grant. Aaronovitch var väldigt rolig, berättade anekdoter ur sitt yrkesliv som när han kastade sig i och ur taxibilar för att han måste tillbaka och kolla om man kan se ett visst hus från en viss gatstump, hur ett gäng kostymer som vill göra tv av hans böcker förnumstigt förklarar att det är stor skillnad på att skriva böcker och att skriva för tv — och då kommer alltså BA från manusförfattande i flera år för tv-serien Dr Who. Det var flera Dr Who-anekdoter igår, jag måste nog ge honom en chans igen tror jag. Aaronovitch drömscenario är att placera doktorn i Vietnam 1969, krypandes i tunnlarna.
BA var så opretto man kan bli, det var kul att höra honom referera till sin egen dåliga smak på allt från litteratur till music till mat. ”I’ve got very low taste, very low taste.” Han saknar den tid mellan 10 och 15 års ålder då han läste två eller tre böcker per dag, allt med drakar och rymdskepp på framsidan. Sin research delar han in i fem kategorier: snubblande, leta och anteckna, gå in i första person-tänket, akututryckningar för att kolla upp, och ”blind faith”.
Ben Aaronovitch var som sagt rolig, även om jag inte hängde med på allt. Jag tycker att brittisk engelska är svårare.

Jag köpte de två böcker ni ser här ovan och fick båda signerade. Allt som allt en väldigt rolig kväll.

Read Full Post »

Guilty pleasures från @sfbok

E-hum. När jag såg att det kommit en ny Alpha och Omega av Patricia Briggs kunde jag inte motstå. Det är den lite mer romantiska serien, Mercy Thompson är den tuffare. Och trots att jag har pinsamt många Charlaine Harris i bokhyllan så vill jag prova Midnight crossroads också.
Dessa ska sparas till sol och semester. Kanske. 😉

Read Full Post »

Mary Stewart: The Last Enchantment

Det verkar som att jag aldrig riktigt finner tiden att skriva om den tredje delen i Mary Stewarts Merlin-trilogi; The Last Enchantment. Så jag konstaterar bara att jag tyckte om den, jag gillade skildringarna av när Merlin är ensam, i skogen, på resor, eller den där hemska tiden när han är lämnad i sin tillstängda grotta för att alla tror att han är död.
Lite förvirrad har jag varit hela tiden av Arthurs systrar Morgause och Morgan, vem som skulle vara Morgana le Fay? Men Stewart tar sig friheter, hon har även två Guinevere och byter namn på Lancelot.
Å andra sidan är min tidigare närkontakt med Arthursagan baserad på seriealbumen Camelot 3000 (lysande!), en barnbok som kan ha hetat Svärdet i stenen, och Marion Zimmermans Avalons dimmor som jag nu letar runt efter på second hand-butikerna.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Mary Stewart, The Last Enchantment, Arthursagan, Merlin, Morgana le Fay, Avalons dimmor, Camelot 3000

Read Full Post »

Charlaine Harris: Dead ever after /Med spoiler!

Så. Med fjortonde boken om Sookie Stackhouse går vi i mål, Charlaine Harris och jag. Harris packar in många av de karaktärer som passerat revy i tidigare böcker, och gör ett ambitiöst avslut. Det är den första boken (som jag minns det) där historien ibland berättas ur en annan synvinkel än Sookies, nämligen ett par män som säljer sina själar till en djävul.
Men inte blir det Bill. Det blir istället Sam. Det borde jag förstås ha förstått; dels för att då kan de få barn, dels med den stora dramatiska scenen där Sookie för Sam tillbaka från de döda i förra boken. Jag skyller min dåliga romantiska radar på att jag läst så mycket Modesty Blaise, och därför tror att kvinnor och män KAN ha starka vänskapsrelationer över könsbarriären.
Men jag unnar min favoritservitris denna varmblodiga kärlek och allt annat gott, som pedikyrer, läsning i solen och rejält med dricks på Merlotte’s. Tack för de här åren!

——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Sookie Stackhouse, Sam Merlotte, Charlaine Harris, urban fantasy, sydstaterna,

Read Full Post »

Neil Gaiman och jag klickar inte

Flera människor med gott omdöme har talat väl om den brittiske författaren Neil Gaiman. Många verkar ha honom som husgud. Dessutom är han god vän med den kanadensiska singer/songwritern Tori Amos, som jag lyssnat väldigt mycket på, och han skriver i fantasyregionerna, som jag ofta gillar. Så det kändes som att jag borde gilla Neil Gaiman, jag var nästan säker på det. Men nej.
Anansi Boys som jag läste 2011 var bara sådär, tycker jag. För några veckor sen gjorde jag ett nytt försök och läste Coraline, som jämförts med Alice i Underlandet och hyllats och älskats av läsare i alla åldrar, men jag undrar bara varför? Så märkvärdig var den väl inte?
Så jag kan bara konstatera: Neil Gaiman är ingenting för mig. Jag tänker lägga Coraline på något lämpligt ställe och hoppas att den kommer till ett bättre hem.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Neil Gaiman, Coraline, Anansi boys, fantasy

Read Full Post »

Ännu mer Övärlden: Tehanu är bäst

Vid omläsningen av Tehanu imponeras jag av rikedomen, väven av teman, att den är så filosofisk. Som LeGuin ju gärna är i sin vuxnare litteratur. Jag tycker mycket om det.
Tenar filosoferar över skillnaderna i kvinnors och mäns villkor, prästinnors och bondmorors, trollkarlar och gummors.
Hon är Tenar av ringen, ändå kan hon avfärdas och magikerna ids inte lyssna på henne. Inte ens när det är hon som kallas till den döende trollkarlen Ogion och får höra hans sanna namn. Tenar har sedan den förra boken valt ett annat liv, efter en kort tid hos Ogion väljer hon att gifta sig och skaffa barn och bo i en liten by. Att bli en vanlig kvinna. När vi träffar henne här är hon nybliven änka och barnen utflugna. Istället tar Tenar hand om lilla brännskadade Therru, utsatt för en vansinnig omänsklig grymhet. Så skadad så rädd så sluten. Men vilken revansch!
Och så blir det till slut Tenar och Ged, så rart.
Tehanu är helt klart den bästa boken i Övärlden-serien. Den är utgiven 1990, 18 år efter trean i trilogin. Undertiteln är: The Last Book of Earthsea läser jag här, och det kunde den gärna ha fått förbli.
Femman, Burna av en annan vind, är utgiven 2001 och inte i närheten av att vara lika bra. Ganska trist, mycket upprepningar och självklarheter som uttalas. Fick kämpa för att läsa ut den.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Övärlden, Tenar av ringen, Tehanu, Burna av en annan vind, fantasy

Read Full Post »

Besvikelse + glad överraskning i posten

Jag blev rätt besviken över att upptäcka att den begagnade Stewarten jag köpte på Amazon var så skadad på framsidan. Ett helt hörn borta! Minns inte alls att de skrev något om så dåligt skick.
Desto gladare blev jag nästa dag när det kom ett oväntat paket: Mo Hayders debut och första boken om Jack Caffery som kommer i ny utgivning. Tack Modernista! Den vill jag gärna läsa igen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Mary Stewart, Fågelmannen, The Crystal Cave, Modernista, Amazon, överraskning, besvikelse

Read Full Post »

Jag stannade i gravkamrarna…

Har man en gång börjat läsa Övärlden-böckerna är det svårt att sluta. Jag fortsatte av bara farten.
Gravkamrarna i Atuan är lite mer småtråkig än vad jag mindes, även om hjärtat blöder för lilla Tenar som tas från föräldrarna vid fem års ålder och uppfostras i en sekt som Den namnlösa, reinkarnationen av den tidigare översteprästinnan. Som Arha lever hon lika mycket under jord i labyrinterna under tronsalen som ovanför. Till dess att hon finner en man därnere. En man som letar efter en skatt. Det är Sparvhök.
Den yttersta stranden är däremot bättre än jag mindes den. Rikare, mer fullödig, med fler bottnar. Ged/Sparvhök, numera Ärkemagiker, får här en ung fursteson, Arren, till följeslagare i sin kamp mot det onda. En okänd makt eller person ligger bakom att all trolldom och språkkunskap, De sanna namnen, håller på att försvinna ur världen. I utbyte lovar den onda makten evigt liv, så jag undrar om det ligger ett visst mått av kristendomskritik i historien?
Äsch, jag orkar inte utveckla den tankegången, jag läser för det kära återseendets skull.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tenar, Ged, Sparvhök, Arren, drakar,

Read Full Post »

Hur kunde jag glömma Vicker?

Så dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Trollkarlen från Övärlden, Inger Edelfeldt, Vicker, Ged, Sparvhök, Skuggan

Read Full Post »

Ursula K LeGuin vinner nya läsare

Häromsistens på busstationen i Stockholm skyltade Pocketshop så här fint med Övärlden-trilogin. Den vinner ständigt nya läsare och jag säger grattis till dem!
Mina egna motsvarande böcker är inköpta på bokrean 1988 (UPPDATERING: Bara de två första) och ser ut så här:

—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Trollkarlen från Övärlden, Övärlden, fantasy, bokrea, nyutgivning

Read Full Post »

Sveriges mest snodda bok?

Om någon frågar mig vilken bok som alltid är borta från biblioteken så skulle jag säga Mary Stewarts Kristallgrottan. Det är obegripligt svårt att få tag i den. Jag trodde att jag lyckats då Linköpings bibliotek påstod sig ha den nere i källaren, men där var den då inte. Säkert någon som snott den.
Så på årets bokrea blev jag jätteglad över att se att SF-bokhandeln sålde alla fyra (?) delarna i Merlin-trilogin på storpocket á 49 spänn. Inklusive The Crystal Cave. Men när paketet kom låg där bara två böcker, och beskedet: ”Vi kan tyvärr inte få in Mary Stewart: Crystal Cave igen och har därför inte restnoterat den åt dig”.
Jättekonstigt.
Men tack och lov så finns ju Amazon. Av bara farten beställde jag också en bok om Abigail Adams, gift med USA:s andre president och en presidentfru jag länge varit nyfiken på.
Ps. Jag har läst Kristallgrottan förut, bildbevis finns! men minns förstås inte ett smack. Och skrev aldrig om den, dumt nog.

Read Full Post »

Nyckeln – sista delen i Engelsforstrilogin /spoilervarning

De första 200 sidorna svär jag inombords över mig själv som inte skrivit om förra delen Eld, för nu kommer jag ju inte ihåg alla personer och framför allt inte den stora händelseutvecklingen med demoner och beskyddare och Matilda. Är djupt tacksam för greppet att låta Minoo vara inne och dra i minnen, det hjälpte upp saken.
Närmare mitten nånstans börjar jag få grepp om saker och ting, och sista halvan av boken är väldigt spännande. Mina favoritpartier är lite oväntat de med Ida i gränslandet, där blir berättandet snabbare och mer intensivt. Alla tonårskänslor av pirr och sånt… här känner jag att jag inte tillhör målgruppen precis med mina 48 år. Starkast är ändå den del av historien som handlar om Linneas rättegång, hennes känslor inför den, rädslan, uppgivenheten, och så — SPOILER — katharsis! — den härliga hämnden när Anna-Karin kliver fram som Nemesis. Ja, egentligen är det ”bara” rättvisa som skipas, men det är den där renande hämndkänslan över hela scenen. Offentlig förödmjukelse, fullständigt blottläggande, hela kittet.
Det är tur att författarna öppet tillstått att Buffy the vampire slayer är deras främsta inspirationskälla, för här är det tydligare än någonsin. Men eftersom jag gillar Buffy så klagar jag inte på det. 😉 Med Nyckeln går trilogin om häxorna i den lilla bruksorten Engelsfors i mål med ett äkta tillfredsställande bombastiskt slut.
MER SPOILER: Jag skrev såhär om Cirkeln och ja, jag blev jätteglad över att få träffa Elias lite grann.

Read Full Post »

Men Nnedi Okorafor lovar!

76 sidor in så älskar jag Onyesonwu, flickan som föds som resultatet av krigsvåldtäkt. Det syns på henne, hon är inte lika mörk som mammans folk Okeke, och liknar inte heller Nurufolket. Istället är hon Ewu, född i våld och ödesbestämd att leva ett liv i våld. Hennes blotta utseende väcker hat och fruktan, avsky och förakt.
Hennes mor är en klok och mycket stark kvina. Hon föder sitt barn ensam i öknen, där de sen tillbringar de första sex åren av Onyes liv. När flickan börjar bli skolmogen flyttar de in till en stad, där Onye också hittar en man till sin mamma.
Who fears death är en blandning av postapokalyps, fantasy och saga. Det är underliga magiska saker som händer — Onye befinner sig plötsligt naken i ett träd — men också stenhård realism som när Onye smyger sig till att delta i elvaårsriten för flickor, i ett försök att göra sina föräldrar mindre utsatta för skam. Det är en mycket obehaglig skildring av könsstympning, blodig, skräckfylld och fruktansvärt smärtsam, samtidigt som goda saker kommer ur riten när de äldre kvinnorna som utför ritualen utövar sin makt till att skydda en annan av flickorna. Just därför blir det trovärdigt, när Nnemi Okorafor inte tar den lätta vägen, trots att Onyes egen mor tycker att det är en barbarisk sedvänja.
Köpt hos SF-bokhandeln fast det är ingen science fiction.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nnedi Okorafor, Onyesonwu, Who fears death, postapokalyps, fantasy, saga

Read Full Post »

När kommer lyftet? (Among others)

Jag har hunnit till sidan 137 och ja, det puttrar på och är lite lagom småtrevligt, men hallå! Det här är en bok som vunnit både Hugo och Nebula, två tunga science fiction-priser som förpliktigar. Och hittills tycker jag inte att Jo Walton levt upp till den nivån.
Jo, jag tycker om Morwenna som rymt från sin onda mor och därmed tyvärr från Wales och feerna, och jag gillar att hon läser en massa bra böcker, hon är en riktig läsnörd i klass med Corliss, men det känns som att jag hellre velat läsa om det fruktansvärda som redan hänt, när Moris tvillingsyster dog, än hur hon är en social paria på internatskolan.
Hittills är det för mycket young adult-känsla för mig. Jag hade väntat mig mer.

UPPDATERING:
Jag läste ut den men det blev aldrig så där riktigt bra. Trots alla referenser till
Le Guin, Dick, Heinlein och till och med Harriet Vane och lord Peter Wimsey och dessutom Josephine Tey. Jag tror att jag skulle ha mycket större behållning av Jo Waltons bokhyllor än av hennes egna böcker.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Jo Walton, Among others, förväntningar, Hugo, Nebula, fantasy, young adult

Read Full Post »