Sonen och jag

Jag läser en riktigt maffig härlig släktkrönika från Texas och älskar varenda minut. Det är Eli, hans son Peter, och Peters sondotter Jeannie Anne som turas om att föra ordet. Eli blir intervjuad och berättar om när han som åttaåring blev bortrövad av comancherna, såg sin mor och syster bli våldtagna och mördade, sedan brodern mördad, och hur han sen växer upp hos stammen. Först blir han hunsad och misshandlad av kvinnorna och får utföra deras sysslor. Men sen kommer vändningen där han vägrar och får börja vara med pojkarna och sen männen. Han lär sig skjuta med pilbåge, spåra, jaga och börjar trivas allt bättre med tillvaron.
Till en början tycker jag mest om Elis partier. Det är något oerhört fascinerande det där med beskrivningarna om ett helt annat levnadssätt. Två hela sidor handlar om allt — och då menar jag allt! — som en skjuten buffel används till. De unga kvinnorna går in till ungkarlarna på nätterna som de har lust. Ibland får männen inte ens veta vem det var i mörkret. Men när kvinnorna har gift sig är det slut med sånt, då är det bara maken som gäller. (Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer om den unga kvinnan blir gravid? Hur räknas föräldraskap? Men det går Meyer inte in på.)

Jag tycker också om Jeannie Annes partier. Hon är gammal (år 2012) och har skadat sig på något vis, och ligger ensam på golvet i det gigantiska huset och glider in och ut ur medvetande och alla sina minnen. Hur hon som flicka lärde sig pojksaker i smyg. Hur hon inte räknades, det fanns ju tre söner. Hur hon skickades iväg till en skola däruppe i öst, där hon vantrivdes så fruktansvärt att hon pantade farmors dyrbara smycken för att ta sig hem. Hur det när två bröder dött i det stora kriget i Europa och den äldste för länge sen gjort klart att han inte tänkte ta över ägorna ändå blev hon som gjorde det. Till glädje för gammelfarbror, som ansåg att J A:s far var fullständigt oduglig och slösaktig. Hur Jeannie borrar efter olja och blir kär.
Det där borrandet efter olja är också spännande. Och så passar Philipp Meyer på att låta J A ge en känga till journalisten som kommer och är dryg och sen skriver en bok som blir film med James Dean. (Jätten.)

Svårast har jag först med att ta till mig Peters partier. De är så hemska och sorgliga. Han skriver dagbok från åren kring 1915, och minns hur han blev ofrivillig deltagare i ett blodigt massmord på deras grannar, den mexikanska familjen Garcia. Den utlösande faktorn var en häststöld, troligtvis utförd av Garcias två oduglingar till svärsöner. Hips vips samlas ett uppbåd av vita män för att ta itu med mexikanerna, och Peter förmår inte att få stopp på det. En enda överlever, Maria.
Skulden över vad som hände förföljer Peter resten av livet, och orsakar stora sprickor mellan honom och hans närmaste. Inklusive Eli.
Och gradvis vänjer jag mig vid Peters partier också. De är viktiga för helheten. Inte för att det inte finns sorg och smärta och förluster i J A och Elis liv också, för det finns det. Men för den historiska kontexten. Så var det. Ett blodigt dödande. Kamp om landet. Nybyggare mot indiander. Nybyggare mot rikingar som kom och tog marken med hjälp av advokater. Vita mot mexikaner. Mexikaner mot indianer. Oljeborrare mot hästromantiker. En ofta våldsam men samtidigt för mig, 100 år senare, väldigt spännande tid. Jag lär mig massor.

Jag upptäckte denna bok eller snarare författaren via ett podradioprogram med titeln That Texas tone in literature. Och när jag klickade fram länken och såg bilden från Texas Book Festival så tänkte jag förstås på Laura. Visst är det det Laura som grundat den festivalen? Jajamen.
För att avrunda bonusinformationen så kan jag berätta att Sonen är blurbad av Kate Atkinson som anser den vara ett mästerverk.

Read Full Post »

Den röda klänningen

The dress debacle occurred on December 3, 2006, at a white House reception before the Kennedy Center Honors, and the guilty party was a red Oscar de la Renta gown. George and I were standing for the long receiving line greeting gusets when I saw a good friend of mine from Houston, She was wearing the identical red lace dress. We posed for the camera with slightly awkward smiles. A few minutes later a friend from Washington walked through in the exact same gown. Then came a goood friend of mine from California. Now there were four of us in the identical dress. We tried to turn it into a lighthearted mment, and the four of us gathered for a group photo, but I could tell that no one was amused. I had chosen the de la Renta gown beacause it blended so nicely with the brilliant red of the Kennedy Center’s interior. But after the last camera click, I raced upstairs to change into a navy blue dress from the back of my closet to wear to the awards ceremony.
(…)
My dress, however, had a long life. Not only did I wear it for the official White House holiday photo but I sent it to travel the country as part of the Heart Truth Red Dress campaign to raise awareness about heart desease.

Laura Bush: Spoken from the heart

Read Full Post »

Bye bye, Laura

Sista rycket med The first lady, och nu är det 2005 och hurricane Katrina slår med full kraft. Laura Bush ägnar många sidor åt den och händelserna då och efteråt. Det är mycket sorg, och också mycket försvar av de federala myndigheternas senfärdiga agerande, som i sin tur beror på att de lokala myndigheterna frånsäger sig hjälp. Nog är Laura riktigt arg, men hon uttrycker sig korrekt neutralt: guvernör Blanco ville inte ha statlig hjälp, hon ville vara in charge. Hela systemet av frivilligorganisationer drar igång, och Bush berömmer framför andra Röda korset, Frälsningsarmén och baptisterna. Själv koncentrerar sig den tidigare läraren och bibliotekarien som alltid på skolorna och biblioteken, framför allt skolbiblioteken.(Tätt efter att behoven av mat, medicin och det allra nödvändigaste blivit tillgodosedda.) Arbetet med att hjälpa New Orleans och hela området som drabbades av Katrina pågår presidentperioden ut.

Utbildning och läsning har alltid varit Laura Bush hjärtefrågor, hon startade exempelvis Laura Bush foundation och hon deltar som UNESCO:s läsambassadör i en global läskunnighetskonferens i New York 2006. Slutet av hennes memoarer påminner om Eleanor Roosevelts, i sin starka vilja att propagera för utbildning. (Och alla dessa resor förstås. LB summerar: 75 länder har hon besökt.)
Gradvis har också kvinnors hälsa blivit ett viktigt intresseområde. Hon engagerar sig mot bröstcancer, och för kvinnors hjärtan, i USA. Globalt handlar det om aids och reproduktiv hälsa.
Ett fjärde område seglar nu upp, det handlar om pojkar som halkar efter och riskerar att hamna i gäng. Det senare hånas hon en del för, ”rik vit tant som inte kan veta nåt om svarta slumpojkars verklighet”, men Laura kontrar med att hon minsann arbetade i tuffa områden som lärare i Texas.
Inom alla dessa hjärtefrågor är Laura Bush väldigt generös med att ösa beröm över människor hon anser förtjänar det; frivilliga krafter, officiella, olika organsiationer, eldsjälar.
Ett program i Kansas är till för pappor och barn, och går ut på att lära sig att kramas. Första övningen är 30 sekunder lång. För många är det första gången de hållit om varandra.

Laura Bush går igenom hur reportrar och medier behandlat henne, hon räknar upp dem hon anser vara seriösa och skriver också om hur besviken hon blir på dem hon anser ha en färdigskriven agenda. Hon är ännu mer besviken å sin mans vägnar.

Det märks att Laura Bush lärt sig älska Vita huset. Hon pratar om de olika rummen: Lincoln bed room, the Green room, Red room, Blue room, särskilda korridorer, möbler, tapeter och porslin. Tydligen lämnar varje presidentpar ett nydesignat porslin efter sig, detta är makarna Bushs. Makarna Clintons porslin var så stöldbegärligt att det inte räcker till för de stora tillställningarna längre. Laura har gömt undan det på övervåningen.

Det stjäls mycket från Vita huset, folk gör skamlösa saker, alltså även inbjudna gäster på alla nivåer. Personalen skojar om att istället för säkerhetskontroller innan folk kommer in, så borde det vara säkerhetskontroll när de ska ut. Vid det årliga påskfirandet, som är en jättestor fest med tusentalet barn som letar ägg i trädgården, upptäcktes en liga av 70-plussare som forslade ut fina träägg kilovis i sina trosor. De var från en frivilligorganisation och blev sen portade.

Hela Vita huset-året är en lång räcka av evenemang och tillställningar, besök och middagar. Presidentparet självt har tidiga vanor och är sällan uppe till midnatt. De stiger upp före gryningen. Min favorit Azar Nafisi blev inbjuden till samma middag som prins Charles. En jockey som vann ett stort lopp blev hux flux inbjuden till middag med den mycket hästintresserade drottning Elizabeth, han är den ende som vidrört sagda drottning när de skulle ta kort. (Allt ska förevigas med foton. Och alla ska få skaka hand med presidentparet. De får stå i timmar, ofta ofta. Gissar att de satsar hårt på bekväma skor.)

När jag nu avslutat läsningen av Spoken from the heart tycker jag att jag har lärt känna Laura Bush ganska bra. Jag tycker om henne. Inte så mycket som jag tyckte om karaktären i American wife, men det hade jag inte heller väntat mig. Jag tror att Laura Bush är en genuin och seriös människa. Hon har uppenbart en mycket stor talang för vänskap, hon har behållit vänner i flera decennier (fotvandrar i nationalpark varje år)och skaffar under åren nya starka relationer både med prominenta personer och anställda. Och det är inte hejsan-hoppsan-kompisar, det märks. Jag tror att hon ger — och får — en stark lojalitet.
En detalj: Hon nämner inte ansiktslyftningen, trots att den är så uppenbar. Här väljer jag att ta Curtis Sittenfelds version som sanning.
Medskrivaren till Spoken from the heart heter Lyric Winik, men har inte sitt namn på mer än ett ställe längst bak. Jag tror att Laura Bush gjort mycket av jobbet själv. Det känns som hennes röst när man läser.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här, här och här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Spoken from the heart, presidentfruar, självbiografi, memoar, Vita huset

Read Full Post »

Laura Bush del 3

Det blev ett trögare, mer politiskt parti i boken när det börjar dra ihop sig till krig. Det märks att Laura Bush inte skriver lika öppet, direkt, utan väljer orden för att noga stödja sin make och argumentera för varför politiken var rätt. Hon är fullständigt lojal och beskriver inte bara sin egen vånda utan även hans. Det blir hårdare tongångar i USA över huvud taget, och det påverkar även Lauras planerade litteratursymposium. Ett, med poeter, ställdes in när dels flera inbjudna vägrade komma, dels en (icke namngiven) poet skrev och uppmanade 50 andra att skriva anti-krigsdikter. Jag kan tycka att hon var rätt naiv där. Däremot tycker jag att hon vid andra tillfällen blev fördomsfullt behandlad, som när kulturmänniskor tror att hon är obildad. Vid ett symposium om Western-författarinnor är en deltagare så förvånad över att Laura Bush kan relatera till både Laura Ingall Wilder och Willa Cather.
(Dottern Barbara blir också en bricka i det överhettade spelet: en av hennes lärare säger att hon kan få ett stort A i betyg, men bara om hon övertalar sin pappa att inte gå in i Irak.)
Men det blir krig ändåt, som vi alla vet. Laura Bush skriver om hur hon tänker på trupperna varje kväll, och faktiskt, jag tror henne. Hon gråter med anhöriga till stupade soldater, och hon namnger många, många, som hon med eller utan George W träffar. Särskilt en fastnar i mitt minne, Lori Piesterva, den första Hopi-indianen som dör i strid. Laura Bush träffade hennes familj.

Den nya presidentkampanjen som blir närmast en familjefest där döttrarna kampanjar och hela klanen Bush kommer på möten. Lauras egna mamma börjar däremot bli allt virrigare. Och kampanjen blir smutsigare, Laura gillar det inte.

2005 gör Laura Bush en efterlängtad men farlig resa till Afganistan. Hon träffar blivande lärare i burkor som sitter på golvet i lärosalen, och imponeras av deras mod. Sedan presidentfrun, som också är gynekolog, och som talar om den extrema mödradödligheten. Sedan kvinnliga amerikanska soldater. tre helt olika sorters kvinnor som befinner sig på Afganistans dammiga jord.
Det blir fler resor. Laura talar på World Economic Forum om kvinnors rättigheter och hela den saudiarabiska delegationen tågar ut i protest. Hon blir lika förtjust i det vackra Israel som Eleanor Roosevelt blev. Att hon besökte Egypten i samma veva som en sorts låtsasval hävdar hon att hon inte visste om. Det glider lite här och där, mellan när hon är politisk och när hon inte är det. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men oftast tror jag på det hon berättar. Inte minst för att hon verkar så allvarsam. Eftertänksam.
Hon blir väldigt tagen av sitt afrikanska besök, i främst Sydafrika och Rwanda. I Sydafrika är aids den stora dödsbringaren. Laura Bush är klarsynt: ”Ending domestic violence, rape, sexual abuse is essential.” I Rwanda är det så många döda efter 1990-talets krig, att det ofta är äldre barn som ska försöka ta hand om en familj småsyskon. Det är också ett kvinnligt samhälle: nära 50 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, inklusive flera ministrar.
En historia från Sydafrika: En kvinna har nyss fått diagnosen aids. Det är skamfyllt och tabu, men hon tar mod till sig och berättar för sin mor och fem syskon. Alla är chockade. Så säger en bror: ”Du är inte ensam, jag har det också.” Och ett syskon till. Och ett till. Det visar sig att alla sex syskonen har aids.

Jag har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också.
———————————-

Read Full Post »

Laura Bush om 11 september 2001

Det känns väldigt lämpligt att läsa om terrordåden den 11 september i Laura Bush memoar just idag, när nyheten om att amerikanerna dödat Osama bin Laden i Pakistan dominerar medierna. (Bästa nyhetskällan: nrp.org)

Det var tisdag morgon och Laura Bush hade nyss avslutat den första National Book festival som hon själv dragit igång. Hon var på väg till ett möte med senator Ted Kennedy när någon berättade att ett plan kraschat i ett av tornen. Sen kom beskedet om det andra tornet. När Bush kom till Kennedys kontor stod tv:n på, med bilder som vi alla minns. Men Kennedy sa inte ett ord. Istället satt de och småpratade om helt ovidkommande saker, medan Laura Bush försökte kika på tv:n men inte kom sig för med att avbryta Kennedy för att prata om attacken. I efterhand tänkte hon att det måste vara nån förträngningsmekanism hos Ted Kennedy, som sett sina syskon dö våldsamma dödar allihop och nu var ensam kvar sen 40 år tillbaka. Mycket egendomligt i alla fall.

Men sen kom rädslan och sorgen med full kraft över hela nationen. Jag tror inte att det går att förstå den skräcken när man inte upplevt den. Och det där med anthraxet… det hade jag nästan glömt. Trots att flera människor dog. Och postsäckar till Vita huset blev stående i tre år innan någon vågade öppna dem.

Sen måste jag säga att jag gillar det där sentimentalt nationalistiska, ”alla tillsammans”, ”my heart goes out”, ”hjälpas åt”, hela det där. Några amerikanska barn samlar in 87 dollar till barn i Afganistan och skickar till Vita huset, signerat ”Edra medborgare”. (*snörvel*) På ett skolbesök är det en liten flicka som frågar Laura Bush vad hon tycker om det som hänt. ”I’m sad”, säger Bush. ”Me too”, säger flickan. (*mer snörvel*)

När Laura Bush gick i sjätte klass skrev hon ett skolarbete om Afganistan. Sen glömde hon i princip bort landet, tills 11 september-attacken gjorde alla oerhört medvetna om talibanerna. 17 november höll Laura som första First lady ett radiotal å sin makes vägnar, om kvinnornas situation i Afganistan. Finns här. En som såg vad talibanerna utsatte de afganska kvinnorna för mycket tidigare och som gjorde deras sak till sin egen hjärtesak är Mavis Leno, gift med pratshowsvärden Jay Leno, berättar Bush.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Spoken from the heart, Osama bin Laden, Mavis Leno, Afganistan

Read Full Post »

Jag gillar Laura Bush hittills

Hon var enda barnet, lilla Laura. Modern fick tre ”sena missfall”, de kallades sena missfall men små stackars barn som föds i sjunde månaden men inte klarar sig kan väl ändå inte kallas missfall? Inte idag.
Att vara enda barnet påverkade Lauras liv ganska mycket. Hon blev hemkär, och ganska lugn. Ville inte göra föräldrarna besvikna. Hon saknade syskon mest när hon satt ensam i bilens baksäte på väg ut på resor och utflykter från hemstaden Midland.
Det är många bilutflykter i West Texas. Avstånd. Sand. Hetta. Blåst. Mer sand.
De flyttar ofta, till nya hus som pappan byggt. Pappan har två fotografier från koncentrationslägret i Nordhausen i en ask. Han vill aldrig prata om det, men han visar fotona då och då. (De finns med bland fotografierna i Spoken from the Heart också.)

Laura skriver om Olyckan. När hon som osäker tonårig bilförare missar stoppskylten och krockar i en korsning. Den lika unge föraren i den andra bilen, Mike Douglas, dör. Han var en god vän till henne, men inte pojkvän som ofta skrivits. Olyckan förändrade livet för så många människor. Laura måste leva med Skulden. Hon slutar tro på Gud.
Två veckor och två dagar senare blir president Kennedy mördad.

Laura blir lärare. Hon jobbar i fattiga områden i andra städer i texas. Austin, Houston. Men hela tiden Texas. (Utom nån avstickare till Washington där hon faktiskt söker jobb hos Lyndon B Johnsons stab, men hon kan ju inte skriva maskin eller nåt annat så hon blir vänligt avvisad.) Trots att hon verkar trivas som lärare är kärleken till böcker uppenbarligen starkare, så hon utbildar sig till bibliotekarie. Några pojkvänner nämns med namn, men mest verkar hon ha varit ensam. Först vid 30 års ålder träffar hon George, de blir ihopparade av vänner.
When George and I met, it was as if two parallel lives sudenly converged. Our childhood memories, the places we had known, even many of our friends overlapped. We were like the last two pieces of a puzzle, our similarities and contradictions sized to fit./…/ We had been cut, as it were, from the same solid Permian Basin stone.

Även Laura och George har svårt att få barn. Hon måste ligga stilla innan tvillingarna föds med kejsarsnitt fem veckor tidigare. Barbara och Jenna, döpta efter farmor och mormor. De är lyckliga, men Laura hade velat ha fler barn. George säger aldrig något om det, aldrig något om en son heller. (Som Lauras pappa önskade sig så hett.)

Det är väldigt mycket drickande i sociala sammanhang. George dricker mycket, men slutar tvärt strax efter att han börjat gå i en kristen grupp. Laura är mycket glad över att slippa alkoholen. Det går nån sorts AA-väckerlserörelse över Midland, och en god vän (som är på steg nio) berättar för Laura att hon varit berusad när hon skjutsat tvillingarna till deras danslektioner.
Ungefär här kommer Gud tillbaka i Lauras liv, berättar hon. Men hur äkta är det? Med tanke på att svärfar just blivit vald till Ronald Reagans vicepresident, och politiken blir allt mer närvarande i deras liv. Å andra sidan, Laura Bush hade inte behövt berätta att hon gjorde slut med Gud när Mike Douglas inte fick leva.

Jag tycker det är intressant att följa Laura Welch, och sen Laura Bush. Boken är välskriven och jag sugs in. Här och där märker jag att jag redan ”vet” saker från American Wife, men lika ofta vet jag förstås ingenting eller helt fel. Till exempel relationen till svärmor Barbara Bush, som verkar ha varit rätt stel men bättrade sig när det unga paret Bush flyttade till Washington för att hjälpa till i Bush seniors presidentkampanj plus hans fyra år i Vita huset.
När Clinton vann satsade sen George W på att bli guvernör i Texas, och det lyckades han med. Familjen flyttade in här:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, bibliotekarie, lärare, George W Bush, Spoken from the Heart, självbiografi, presidentfruar, amerikansk politik

Read Full Post »

Ny Tawni O’Dell, men hur ser omslaget ut?!

”Facelift” är första tanken som dyker upp när jag ser Laura Bush ansikte på omslaget. Ni som läst American wife vet varför.
Men omslaget till Tawni O’Dells nya är mycket konstigare. Det ser ut som ett Rosamond Lehmann eller Elizabeth Bowen-omslag, eller kanske en Fitzgerald. Nåt från 1930-talet sådär. Har Tawni O’dell lämnat sina fattiga vita gruvarbetartrakter? Hoppas inte!
Så här ser de tidigare omslagen ut, på svenska.
Alla böckerna är läsvärda, Avvägar är allra bäst. (Käraste syster. Ivans återkomst. )
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tawni O’Dell, Laura Bush, bokomslag

Read Full Post »

Klanerna Bush och Kennedy

Jag har velat läsa Laura Bush självbiografi ända sen jag läste och älskade American Wife, Curtis Sittenfelds fiktiva självbiografi som är ett mästerverk. Bloggat här och här.
Nu är Laura Bushs Spoken from the heart på väg till mig. Det ska bli mycket intressant — även om den naturligtvis är tillrättalagd.

Jag tänker på Sittenfelds beskrivning av George senior och Barbara Bush när jag ser The Kennedys som börjat på SVT (lördagar). Det är samma stora familj, patriarken och matriarken (även om Rose Kennedy verkar ha varit en mindre dominerande personlighet än Barbara Bush?). En barnaskara, där pojkarna ska föras in i politiken och bli något stort. Minst en ska bli president, och minst en ska bli senator. Allt för familjen.

Det här med att Katie Holmes spelar Jackie… hon har i alla fall den där breda näsan som är så fin.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, självbiografi, Spoken from the heart, American wife, Curtis Sittenfeld, The Kennedys, Katie Holmes

Read Full Post »

Eleanor Roosevelt

Jag har börjat läsa Eleanor Roosevelt självbiografi. (Som synes av bilden är jag inte först med att läsa denna bok. Men strunt samma, vad kan man begära av en gammal punkare? Och överstrykningarna är ju bra citat.)
Eleanor är en lillgammal flicka. Hennes mor kallar henne ”Granny” (grandmother) och oroar sig för att hon inte alls är vacker, som alla andra flickor och kvinnor i släkten. Eleanor tycker mest om sin far, men han är alkoholist och skickas iväg från familjen i New York till Virginia för att sluta dricka. Eleanor skickas också iväg, som sexåring tror jag det börjar, till en internatskola. Där har hon svårt att ta för sig, och längtar efter att bli sedd. En annan flicka råkar svälja ett mynt, och får massor av uppmärksamhet. Så lilla Eleanor hittar på att hon också svalt en slant, men hon blir istället hemskickad. Till familjen stora skam: En Lögnare.
Efter att modern dött (och lite senare pappan) får Nell bo hos sin stränga mormor. Eller, hon får börja på internatskola utanför London, där man av nån anledning förväntas tala franska hela tiden. Det klarar Eleanor galant, franska var det första språket hon lärde sig av sin barnsköterska. Men i de andra ämnena är hon inte särskilt lysande. Dessutom är hon lång och kantig och har alldeles för barnsliga kläder. Så småningom lyckas hon ändå bli lärarens favorit, och får resa med mademoisellen i Europa.
Jag gillar Eleanor Roosevelts berättarstil, sakligt och matter-of-fact men ändå känslosamt där det passar. Därför är det slående hur lite kärleksfullt hon beskriver sin blivande make. Han liksom bara finns där, och så friar han, och så ska de gifta sig. Ingen romantik alls, och man undrar varför det blir bröllop över huvud taget? Trodde hon att han var hennes enda chans? Eller var det för att hon trivdes så fint i hans familj? Kusiner var de dessutom. På baksidan kallas det ”a distant relative”. Med på bröllopet var också Uncle Ted, nyinsvoren president för andra perioden. Vad är det med amerikanerna och deras presidentfamiljer egentligen? Uncle Ted har förresten gett namn till teddybjörnen.

Det här är intressant läsning, och jag har tänkt läsa ut den innan jag beställer Laura Bush självbiografi, så att jag kan jämföra. Men just nu känner jag mig så splittrad med fya böcker på gång så jag kanske pausar den här innan det politiska dragit igång på allvar.

Uppdatering: Och jag läste ut den också, 17 april 2011, medan Bush är på väg hem.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, autobiography, självbiografi, presidentfamilj, Laura Bush, Theodore Roosevelt, FDR

Read Full Post »

Vårlängtan borta hos Elin och Siska

Elin och Siska på Högsbo och Hisingens biblioteks blogg frågade vad jag ser fram emot för boksläpp under våren. Ett inlägg om detta går nu att läsa på deras fina blogg. (Tänk vilken dröm att få betalt för att bokblogga?! För det måste väl ske på arbetstid?)
Det var denna läsupplevelse som ledde fram till Laura Bush, ifall nån undrar.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om boklängtan, våren

Read Full Post »

Så många fina Alice!

Har ni tänkt på vad många bra författare som heter Alice? Vi har Alice Sebold, som skrivit Flickan från ovan om en mördad flicka som snart kommer som film, och även om en fruktansvärt destruktiv mor-dotter-relation där dottern tar livet av sin mor på rad ett. I andra änden av den emotionella skalan har vi Alice Hoffman, som förvisso kan skriva om ångest och olycka och kvinnomisshandel och allt möjligt, men där det alltid finns något hoppfullt, något vackert som gör att man blir glad.
Alice Walker har varit en av mina stora favoriter som jag läste mycket på 1980-talet, hon skrev Purpurfärgen och en rad andra romaner men min favorit är essäsamlingen In search of our mothers gardens. En mer nytillkommen Alice är Alice Bradley Sheldon, som skrev skimrande glimrande intelligent science fiction under pseudonymen James Tiptree jr. Psykologen Alice Miller har skrivit klokt om barndomen. Det självutplånande barnet blev en klassiker i sitt slag, jag tror alla jag kände läste den. Alice Lyttkens har regerat på de svenska biblioteken, och en dag ska jag läsa henne också.

Bland litterära gestalter finns det en rad Alicar med Alice i Underlandet i spetsen. När Curtis Sittenfeld skulle skriva om Laura Bush döpte hon om henne till Alice. Som litterär musa får vi räkna Alice B Toklas, Gertrude Steins mångåriga livskamrat. Fler?

Read Full Post »

Tematrio – USA

1. Hon skriver och skriver i en rasande fart. Hon skriver om människor och deras relationer, kärlek och våld. Läser man alla hennes böcker vet man nog det mesta om dagens USA och amerikanerna. (Men finns det nån som läst alla?) Jag pratar förstås om Joyce Carol Oates, och henne ska jag höra imorgon på Kulturhuset.
2. American Wife av Curtis Sittenfeld. Laura Bushs fiktiva självbiografi och en av årets stora läsupplevelser. Omskriven här och här.
3. Sherman Alexie. Jag har skrivit om honom förut, här här och här. Ni som inte läst honom: Gör det. Eller kolla här:
http://www.kcts9.org/programs/productions/conversations/archive#alexie

Bubblare: The Plot against America av Philip Roth. Grabbade denna bok, vald på omslaget, i en flygplatshall. Det visade sig vara en riktig lyckträff. I ett alternativt USA är Charles Lindbergh president, med nazistsympatier. Det fiktiva berättarjaget är en judisk pojke (man) som berättar sin familjehistoria. strong>I Amerika av Susan Sontag. En polsk skådespelerska och hennes vänner utvandrar i slutet av 1870-taket för att starta ett utopisk samhälle i Kalifornien.

Och det är som vanligt Lyran som hittat på Tematrion.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tematrio, Joyce Carol Oates, Curtis Sittenfeld, American wife, Sherman Alexie, Philip Roth, Susan Sontag

Read Full Post »

American wife håller hela vägen

Nu har jag skrivit så mycket om den och om Laura Bush så jag nöjer mig med att konstatera att den får en Best of 2009-etikett. Så det så. Curtis Sittenfeld är en författare jag kommer att följa.
The first cat hette för övrigt Snowflake i boken. Alice/Laura tyckte inte om den. 🙂 Hon tyckte däremot om att läsa, hon är bibliotekarie i boken såväl som i verkligheten.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om American wife, Curtis Sittenfeld, Laura Bush

Read Full Post »

Självbiografier jag vill läsa

Jippi, Laura Bush ska skriva sina memoarer! Planerad utgivning om ett år. Det ska bli mycket spännande. Framför allt att jämföra med American wife.

Jag har läst Madeleine Albrights Madame Secretary, som jag tyckte var väldigt intressant och bra. Förutom det politiska spelet på högsta nivå så är det ett märkligt människoöde. Hennes familj flydde både från nazisterna och sen kommunisterna, från Tjeckoslovakien som sen var ett av de länder som Albright kunde välkomna in i Nato som utrikesminister. I den vevan fick hon också veta att hon hade judisk börd, det hade ingen vågat berätta. Albrights pappa var i USA föreläsare på nåt universitet och hade Condoleezza Rice som en mycket uppskattad student, de umgicks även privat.
Albright försökte en gång erbjuda Rice ett bra (demokratiskt) jobb.
Då säger Rice: Men Madeleine, jag är republikan.
En chockad Albright: Men vi har ju samma pappa!

Och så har jag läst Hillary Rodham Clintons Living history, som var läsvärd men väl tillrättalagd. Man ser hur hon har tänkt: nånting för feministerna, nånting för baseballfansen, nånting för de kristna… så lite som möjligt om Monica Lewinsky-affären.

På önskelistan nu, förutom Laura Bush, finns Condoleezza Rice, Michelle Obama (men där får man väl vänta) och så vill jag gärna läsa Eleanor Roosevelts memoarer.
Om vi lämnar den politiska sfären så tycker jag att Angelina Jolie skulle skriva sin självbiografi.
Vems självbiografi vill du läsa?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Madeleine Albright, Hillary Rodham Clinton, Michelle Obama, Condoleezza Rice, Angelina Jolie, självbiografi, memoarer, Eleanor Roosevelt

Read Full Post »

Oj vad bra American wife är!

Perfekt läsning på en lång bussresa, jag glömmer helt bort allt och alla runt omkring mig. I början blir jag lite orolig att Alice Lindgren (Laura Bush) ska vara en av de där passiva tjejerna som jag blir galen på, som Hannah, men Curtis Sittenfeld övervinner mina tvivel och efter sådär 70 sidor är jag beredd att kalla American wife för ett mästerverk. Det är så bra beskrivet; Alices tankar och känslor, relationen med bästa kompisen Dena, klasskamraten Andrew och framför allt mormodern. Mormor Emilie ligger på sängen och läser och röker hela dagarna. Två gånger om året åker hon till sin älskarinna i Chicago och shoppar dyra vackra kläder. Min favoritkaraktär i boken!
American wife är en fiktiv historia baserad på Laura Bush liv. Fast Laura heter här Alice, och George W Bush heter Charlie Blackwell. Vad som är sant och vad som är påhitt kan jag inte veta. Tankar, känslor, relationer… Det viktigaste som händer i Alice/Lauras liv, det som definierar hela hennes person, är i alla fall sant. (Jag minns rubrikerna.) Men om förhistorien stämmer vet jag inte, och det spelar egentligen ingen roll, för det här är så fruktansvärt bra skrivet. (Förlåt att jag är kryptisk nu, jag vill inte förstöra för andra läsare.)
Kärlekshistorien med Charlie är också väldigt levande och trovärdig och fin, men jag höjer en liten varningsflagg för att det kan bli en aning tråkigare i mitten av dessa 637 sidor, när det blir väl mycket klanen Blackwell/Bush. De ger varandra barnsliga smeknamn, har en massa hyss och ritualer för sig, och tycker på överklassmanér att de har rätt att skapa sina egna regler. (Tänk Logan Huntzburger i Gilmore girls.) Jag tycker att Lauras/Alices liv är intressantare. Jag skulle vilja läsa Laura Bushs egna memoarer, hoppas hon skriver dem om några år.
Uppdatering: Jag har halva boken kvar, alltså från 1986 och framåt.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Curtis Sittenfeld, American wife, Laura Bush, Alice Blackwell, Alice Lindgren

Read Full Post »