Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘presidentfruar’ Category

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

iloveyouJag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Ronald and Nancy Reagan, September 19, 1985, at Bethesda Hospital Featuring: Nancy Reagan, Nancy Davis, Ronald Reagan When: 06 Mar 2016 Credit: WENN.com **WENN does not claim any ownership including but not limited to Copyright, License in attached material. Fees charged by WENN are for WENN's services only, do not, nor are they intended to, convey to the user any ownership of Copyright, License in material. By publishing this material you expressly agree to indemnify, to hold WENN, its directors, shareholders, employees harmless from any loss, claims, damages, demands, expenses (including legal fees), any causes of action, allegation against WENN arising out of, connected in any way with publication of the material.**
Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

telegramreagan

 

 

Read Full Post »

pat-dick-book-coverPat och Dick har legat länge bortglömda, men så fick jag ett ryck och läste andra tredjedelen. Här handlar det om deras vicepresidentår, de var ju vicepresidentpar under Eisenhowers åttaåriga presidenttid, och framför allt Pat får ofta rycka ut istället för Mamie. Dels är Mamie Eisenhower krasslig, och dels är Ike riktigt illa ute vid flera tillfällen med hjärtinfarkter och en stroke.
Makarna Nixon gör många resor utomlands. En extra minnesvärd går till Caracas i Venezuela, där det råder kraftiga antiamerikanska stämningar och deras bil blir attackerad. Rutor krossas, det är riktigt otäckt ett tag, och historien går sen runt i världens alla medier.
Richard Nixon förlorar sen presidentvalet till John F Kennedy, och blir fruktansvärt besviken. Han, och hon, känner sig lurade på segern, det är få röster som skiljer och möjligen oegentligheter. Makarna har mycket lätt att ana konspirationer bakom det som händer dem, odlar känslan av att inte bara demokrater men också pressen är ute efter dem. Vietnamkriget ligger som ett raster bakom allt.
De flyttar till Kalifornien där Dick vill kandidera till guvernörsposten. Pat orkar egentligen inte med en kampanj till, men går med på det när han skickar döttrarna Julie och Tricia att lobba för sig.
När även guvernörstiteln erövras av demokraterna odlar Nixons sin bitterhet, ilska och ledsenhet än mer.

Efter Kennedys död och Lyndon B Johnsons övertagande vill Nixon försöka på presidentposten igen. Han känner att han håller på att förgås av tristess när han inte befinner sig i hetluften längre. Historien upprepar sig; Pat vill inte men döttrarna övertalar henne. (Jag blir intresserad av att läsa Julies bok om sin mor, borde kanske valt den istället för den här är ibland rätt tråkig, tycker jag.)
Den här gången vinner Richard Nixon, och makarna flyttar in i Vita huset. Pat blir chockad över hur slitet det är, trots att Jackie Kennedy börjat fixa i ordning.
I boken står det om spelet inför själva valdagen, att motståndaren Johnson ordnat fredsförhandlingar om Vietnamkriget och den nyheten släpps bara dagar innan valdagen. Ett par dagar senare kommer nyheten att Sydvietnams ledare inte kommer till fredsförhandlingarna. Misstanken uppstod att det var Nixons stab som kontaktat Thieu och erbjudit en bättre deal senare om han nobbade demokraterna nu. Enligt ett radioprogram jag nyligen lyssnade på finns det numera, sedan dokument etc släppts, bevis för att Nixon kohandlade med Sydvietnam och därmed förlängde kriget flera år.

Nixons_snowmanI Vita huset är det West wing som gäller för POTUS och East wing för FLOTUS. Det blir en hel del konflikter. Pat misstror Dicks chief of staff, och hennes eget sätt att organisera det hela fungerar inte. Men hon är den första som bjuder alla reportrar (alla är kvinnor) på pressfrukost. Hon är också noga med att leta rätt på kvinnliga volontärer när hon är ute i olika sammanhang.
Pat Nixon är den första First ladyn som reser i en aktiv krigszon, utanför Saigon. Där följer hon Eleanor Roosevelts exempel och tar soldaters namn och adresser för att sen skriva till deras familjer. (ER gjorde detta, hos Stilla havs-trupper, men inte i en aktiv krigszon alltså.)

I takt med att krigsprotesterna växer sig starkare och starkare och stämningen blir allt mer hätsk särskilt på universiteten blir det jobbigare för döttrarna som pluggar. Någon gång bedöms hoten mot dem som så stora att de flyttas till Camp David, tillsammans med Pat. Vid ett tillfälle ger sig Nixon ut tidigt en morgon och talar på ett campus, på impuls beskriver Swift. När folk fattar att det verkligen är han börjar fler och fler samlas, och säkerhetsfolket blir oroliga och tar honom därifrån. En kille skriker och gapar. Nixon ger honom fingret och konstaterar: I resten av sitt liv kommer han att berätta om hur USA:s president gav honom fingret, och ingen kommer att tro honom. Det var ju lite kul, men mindre kul var att de inte vågade gå på Julies examen av rädsla för att förstöra för alla andra.

Det går rykten om att paret har ett olyckligt äktenskap, det är få som ser dem röra vid varandra. Båda är formella personer som anser att kärleksyttringar hör till privatlivet.

Än så länge har Will Swift inte skrivit något om Richard Nixons sömnproblem och alkoholism, som andra beskrivit som svår. Det är konstigt, tycker jag, inte minst eftersom ett äktenskap där den ene är missbrukare ofta domineras av detta och allting påverkas. Plus förstås att när världens mäktigaste man super till för ofta så påverkar det lite mer än när andra gör det…  Till exempel så tycker jag att hans morgontal på campus med åtföljande finger helt klart verkar vara produkten av en sömnlös natt med en massa sprit. I samma radioprogram som jag nämnde ovan uppgavs att Henry Kissinger en gång avbokade ett viktigt möte med orden ”The president’s loaded”.  Will Swift har inte heller skrivit någonting än om korruption och köpta ambassadörsposter med mera,  jag hoppas inte detta är en alldeles för tillrättalagd biografi? Tredje delen avgör.

Read Full Post »

pat-dick-book-coverPat Ryan var inte alls intresserad av Richard Nixon till att börja med. Han fick jobba hårt, och måste ha varit rejält jobbig i sin enträgenhet. Å andra sidan var hon också taskig, han fick komma och hämta henne efter hennes andra helgdejter.

Pat Ryan var lärare, och 28 år när hon sa ja till frieriet. De flesta gifte sig tidigare. Hon beskrev sig som en fri natur, äventyrlig och med en längtan efter att vara obunden. Pat hade som nybliven tonåring vårdat sin döende mor och därefter skött hushållet för far och bröder, samtidigt som hon pluggade och jobbade vid sidan av. Och spelade teater. Dick var mycket ambitiös, jobbade på advokatfirma men till att börja med inte så lukrativt. Det förekom att han försökte övertala klienter att inte skiljas, trots att han då inte skulle ha dem som klienter. Men Dick tyckte att en familj skulle hålla ihop.

Richard Nixon kom från kväkare. Både han och Pat var präglade av depressionsåren. När de väl gift sig levde de väldigt sparsamt, jag gillar det. Bröllopsresan gick plus, de kom tillbaka med några dollar över. Så när en förfrågan kom från republikanska partiet (efter kriget där Dick låg i flottan och Pat levde nästan utan socialt umgänge eftersom hon tyckte att det kändes fel) om att ställa upp i kongresssvalet mot en populär demokrat, så var det en stor sak att ta ställning till. De kampanjade till att börja med på egen bekostnad. De fick lämna sitt hus, och flytta in hos Dicks föräldrar. Kontoret möblerades med typ loppisfynd. För försäljningen av sin enda ekonomiska tillgång (”share of property”, jag vet inte vad det exakt är) som Pat ägde tillsammans med sin bror Tom fick hon 3 000 dollar. Merparten av dessa investerades i valpamfletter, som förstördes av demokrater. Enligt vad Pat Nixon bittert sa i samband med Watergateskandalen var det ingen som på den tiden brydde sig om att demokraterna brutit sig in och stulit pamfletterna. Andra källor säger att hon minns fel, utsända demokrater låtsades vara intresserade av att rösta republikanskt, bad att få pamfletter vilket de fick, bara för att förstöra dem sen. Hur som haver var det Pats 3 000 dollar, så man kan förstå att hon var ledsen och arg.

Nåväl, Richard Nixon blev vald och flytten gick till Washington, där de å ena sidan av det politiska etablissemanget betraktades som obetydliga lantisar med fel kläder, å andra sidan av en tidning lanserades som det nya Amerika. Som på denna bild, där Pat oroade sig för att Dick skulle välta och tippa ut deras första dotter, Tricia. Han hade inte cyklat på 15 år eller så.
Pat_Richard_Nixon_AP460609029_620x350

Dick Nixon fick resa till det krigshärjade Europa 1948, där kommunismen gjorde intåg i flera länder. Det han såg präglade honom djupt. Han blev en stark påhejare för Marshallhjälpen, och satsade hårt på att övertyga sina motsträviga väljare hemma i Kalifornien. Han blev också en stark antikommunist. Redogörelsen för hur han tror på en ganska udda figur som påstår att den högt uppsatte Alger Hiss är sovjetisk spion och sedan driver detta till rättegång och fällande dom är intressant. Där skapades Nixons karriär och rykte, i till en början stark motvind då han hånades i media.
Hemma var det tungt för Pat, hemma med två småbarn (dotter nummer två heter Julie) och utan att ha hunnit få väninnor eller vuxen sysselsättning.

Read Full Post »

house-of-cards-frank-and-claire
pat-dick-book-coverSå har vi kollat klart på tre säsonger House of Cards och det kan hända att jag är klar för alltid efter ha blivit så besviken på Doug. Det är jobbigt när jag inte kan tycka om någon. Inte ens en stund. Alla är 100 procent korrumperade och cyniska och otäcka. Makthunger i dess renaste form.

Det som fascinerat mig mest är Francis och Claire Underwoods äktenskap. Och jag vet att makarna Nixon aldrig ens kan komma i närheten av det, de är säkert mycket snällare och vänligare inställda till resten av mänskligheten, men jag blev ändå sugen att börja läsa i den här. Så nästa presidentfru får bli vårens parallelläsning.

Read Full Post »

nixonodell
Ett blygsamt litet paket berikar mitt hem. Det är Tawni O’Dells nya, som jag till min stora glädje upptäckte under en slentriansökning på adlibris, och så nästa presidentfru: Pat Nixon. Boken fokuserar på själva äktenskapet, jag tänker att det kan vara ett intressant grepp. Och nu kommer jag ihåg ett urgammalt skämt som jag snappade upp som barn. Det gick ungefär så här:
Pat Nixon är missnöjd med att maken Richard bara jobbar och jobbar och att sexlivet blivit lite trist. För att få bättre fart på honom köper hon en sexig svart bh, som täcker ena bröstet men lämnar det andra bart. På kvällen klär hon förväntansfull av sig och hoppas på en positiv reaktion från Nixon, men han slår sig bara för pannan och ropar till: Just ja, jag skulle ju ringa Moshe Dayan!
Anefo_930-3763_Moshe_Dayan_27-07-1979
Moshe Dayan var israelisk försvarsminister och såg ut så här, det var därför det var roligt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

abigailadamsJag har såsat på länge nog med Abigail Adams. Ibland bara ett par sidor i veckan. Det är som alla förstår ett tydligt tecken på att jag inte tycker att allting är intressant. Så resten tänker jag mer eller mindre ögna igenom och så läsa koncentrerat där jag fastnar.
Men jag imponeras av Abigail Adams som person. En oerhört driftig kvinna med ett väl utvecklat affärssinne. Hon byggde upp en stor privatförmögenhet i en tid där hustrurs pengar och tillgångar automatiskt tillhörde deras män. Som tur var så var John Adams inte så skicklig eller intresserad, och dessutom mycket upptagen, så Abigail hade stor frihet att göra som hon ville. Hon förlorade aldrig sitt intresse för flickors och kvinnors utbildning.

Några detaljer:
– John blev tvåa efter George Washington de första två valen, då fick han bli vicepresident. Tredje gången vann han och blev alltså president. Abigail som bott i Quincy medan Johns säte var Philadelphia fick då flytta till P hon också. Anledningen till att hon först bodde i Q var att slippa undan representationsknstnader med middagar för 16 personer etc.
– Makarna skrev drygt 1200 brev mellan varandra.
– De fick ofta rycka in och rädda barn och syskons katastrofdåliga finanser.
– Alkoholismen skördade inte bara Abigails brors liv utan även hennes och Johns son Charles. Han var den känslige som alla tyckte om som barn. Hans transformation till en aggressiv och gapig alkoholist var smärtsam. Hans fru och barn fick flytta in till faster Nabby.
– Dotter Nabby (döpt till Abigail efter mamma) fick senare bröstcancer. Ett bröst opererades bort (början på 1800-talet, jag visste inte att de kunde göra så) men sen kom den tillbaka i det andra bröstet och Nabby avled.
– Abigail var inte särskilt förtjust i en av sina svärdöttrar, Louisa, som blivande presidenten John Quincy gifte sig med. Han fick tjänst som ambassadör i St Petersburg, och Abigail var minst sagt sträv i breven till Louisa. Dessutom styrde hon och ställde med deras två äldsta barn som lämnats i Amerika.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

abigailadamsAbigail Adams fick som flicka ingen högre utbildning. Istället bildade sig hon och hennes vänner på egen hand. De läste böcker och diskuterade dem, ofta i brev. De hängde med i vad som hände runt omkring dem.
Så småningom träffade hon John, som först inte gillade Abigail och hennes syster, troligtvis för att de skojade för hårt med honom och han var ganska mån om sitt anseende. Men så småningom blev de kära och gifte sig.
Det blev mycket dramatik i deras liv, och långa tider som de fick tillbringa åtskilda. Dels av politiska skäl när John skickas till kongressen och senare till Frankrike. Dels när först han och sedan många år senare Abigail och barnen medvetet låter sig insemineras med smittkoppor för att uppnå immunitet.
Men all denna åtskildhet resulterade i en flitig brevväxling, och det är förstås därför vi vet så pass mycket om dem.
Det är rätt trevligt att läsa om Abigail Adams liv och att få lite bättre koll på de historiska händelserna som Bostonmassakern (John Adams försvarade den brittiske officer som anklagades för att ha haft ansvaret) och Tepartyt men även när kvinnliga handlare stormade större affärsmän som hamstrade kaffe och sen alla ekonomiska turer. Abigail visade sig ha ett väl utvecklat affärssinne, och hennes makes frånvaro ledde till att hon fick ansvaret för familjens bruk och ekonomi. Där lyckades hon väl.
Men det var alltid utbildning som var hennes stora passion. Ständigt fångade hon varje tillfälle att propagera för kvinnors och flickors utbildning. Som i det brev till sin man som blivit berömt; ”Remember the ladies”.

Read Full Post »

Det började med att jag läste Hilary Rodham Clintons memoar Living history i september 2004. Den var intressant men samtidigt alldeles för återhållsam. Mer spännande och frimodigare var Madeleine Albrights memoar Fru utrikesminister som jag hittade på kulturens julbokbord i december samma år. Då hade jag varit nyfiken på den ett bra tag, och jag blev inte besviken.
Så gick åren fram till april 2009 när jag fullkomligt knockades av Curtis Sittenfelds American Wife, som är en fiktiv berättelse om Laura Bush. Sen ville jag absolut läsa Laura Bush egen självbiografi, för att jämföra. Men däremellan hann jag resa till New York och på den underbara boklådan The Strand inhandlade jag Eleanor Roosevelts självbiografi och läste den.
laurabord
Jag minns inte riktigt när jag bestämde mig för att göra ett riktigt läsprojekt av det hela, men så är det nu i alla fall.
Här kommer listan på alla de 44 som jag hämtat från firstladiessite och vars kommentarer/omdömen jag behållit för att jag tycker att de är roliga. Vill man ha officiell historia så rekommenderar jag Vita husets egen sammanställning.
Jag sätter en * framför fruar jag läst (om) och länkar om jag skrivit.

1. Martha Washington, Martha was never confortable in the white house, she would rather have been in a regular home and out of the spotlight.
* 2 Abigail Adams, devided her time between home work and time at the Federal Capital Bldg. in Philadelphia. She had a short stay of 4 months, in the white housewhich was built in Washington DC. Bloggat här och här.
3. Martha Jefferson Randolph, she was called Patsy, and lived with her father in the white house and was his public hostess at that time.
4. Dolley Todd Madison, was first lady from 1809 to 1817. She also acted as first lady for Thomas Jefferson.
5. Elisabeth Monroe, was known for her beauty. She was first lady from 1818 to 1825. She was not a popular woman, while in the white house.
6. Louisa Adams is the only first lady born outside of the U.S. Born in London to an english mother and american father.
7. Rachel Robarbs Jackson, died before her husband could take office.
8. Hannah Van Buren, died in 1819 of tuberculosis. Her husband never remarried.
9. Anna Harrison, was the gramdmother of Benjamin Harrison, who was the 24th president of the United States. And of course the 9th first lady.
10. Letitia Tyler, only lived in the white house for a short time, just over a year and she died., while still in the white house.
11. Julia Tyler, married John Tyler after his wife died. The first time a president had married, while in office.
12. Sarah Polk, was a very popular lady and helped her husband in his political career.
13. Margaret Taylor, spent most of her time behind closed doors. She would never talk about her white house days.
14. Abigal Fillmore, as a school teacher, taught Millard Fillmore, before she married him. Then she helped develope, her husbands political career.
15. Jane Pierce, really didn’t want her husband to run for president. She and her presidedn husband lost three children.
16. Harriet Lane was the adopted daughter of James Buchanan and was his first lady, as he was not married.
17. Mary Todd Lincoln was a well educated and fashionable lady, but sometimes was unstable. She and president Lincoln lost 3 of there 4 sons.
18. Eliza Johnson helped her husband with his run for the white house. but mostly stayed out of the spotlight.
19. Julia Boggs Grant enjoyed her time in the spotlight. After her husbands term ended they fell on hard times, but had some income from the sale of his book.
20. Lucretia Garfield was a very religious lady. She would have preferred a place out of the lime light. Her husband was shot while still in office.
21. Lucy Hayes
22. Ellen Arthur died at the age of 42 from pneumonia. Her husband and president Chester Arthur died one year after leaving office.
23. Frances Clara Cleveland was a very young and very popular first lady. She and the president had 6 children.
24. Caroline Lavinia Harrison helped form The Daughters of AMERICAN REVOLUTION. She died in 1891 of tuberculosis.
(Frances Clara Cleveland gör comeback)
25. Ida McKinley was ill most of her husbands term. President McKinley was assassinated in 1901.
kermit26. Edith Kermit Roosevelt was very active while living in the White House. She and the President had five children and she also raised one son from her earlier marriage. She was an author.
27. Helen Louise Taft was one of the most active first ladies of the early years. She helped her husband run for president by public speaking and appearance. She also gave interviews to the press.
28. Ellen Louise Wilson had a love for painting and could have made a career of it but she made a career helping her husband in politics.
29. Edith Galt Wilson was the second wife of Woodrow Wilson. She was an advocate for women’s rights.
30. Florence Mabel Harding served the booze during her husbands poker parties. Booze was illegal in those days.
31. Grace Anna Coolidge was a teacher of the deaf. She was an author also.
32. Lou Hoover became a geologists because she loved the outdoors. She was involved in several charities and head of the Girl Scouts.
* 33. Anna Eleanor Roosevelt did as much or more than any other first lady. She did a lot of writing including daily columns in the newspaper. She had served in the United Nations and much more. Bloggat här här här och här.
34. Elizabeth Virgina Truman was called Bess by her friends and was not found of the political life. She took the first lady roll serious and helped her husband while he was in office.
35. Mamie Geneva Eisenhower was a soft spoken lady and had much to say. She med Ike in Texas when he was an army officer at the time.
36. Jacqueline Lee Kennedy was one of the best looking first ladies. She dressed fashionable and was well liked. After Jon died she married Onasses and when he died she became a publicists until her death.
37. Claudia “Lady Bird” Alta Johnson had the money to pay for her husbands run for congress. She did a lot of public speaking to help her husband run for President.
38. Thelma “Pat” Catherine Nixon was an advocate for pro choice. Pat campaigned to get a woman to the supreme court.
bettyford39. Elizabeth “Betty” Ann Warren Ford talked publicly about her breast cancer. The Betty Ford Clinic was named in her honor.
40. Eleanor Rosalynn Carter and her husband Jimmy were sweethearts from childhood. She helped in his campaign for office and she ran the company business when her husband was campaigning for office.
41. Nancy Davis Regan met her husband Ronald when they were both actors. Active in the “just say no to drugs” and alcohol and drugs campaign. She played a big roll in her husbands campaign.
42. Barbara Bush was not only a first lady but a mother to a president. She authored books, raised money for many charities, was a staunch supporter both financially and verbally of the literacy foundation.
* 43. Hillary Diane Rodham Clinton was a very well educated first lady. She stood by her husband during her husband’s impeachment hearings. Elected New York senator in 2001 and ran for president in 2007. Ytterst lite bloggat här
* 44. Laura Lane Bush met her husband, George, while he was running for congress. Her profession was an elementary school teacher at the time. She spoke out for women’s health problems, primarily heart disease and cancer. Bloggat här här här och här.
45. Michelle LaVaughn Obama is the first African American first lady. Well spoken and well educated. She does much public speaking on behalf of her husband and her projects.

http://www.whitehouse.gov/about/first-ladies

Read Full Post »

abigailadams
Så kom hon fram till sist, Abigail Adams, härligt! Hon blir nästa i mitt presidentfruprojekt. Tyvärr är det ju inte hon själv som skrivit om sitt liv, sånt gjrde man nog inte på den tiden (1744–1818).
Abigail Adams var gift med John Adams, som blev USA:s andra president (först vicepresident) och hon blev mor till den sjätte presidenten Joh Quincy Adams. Hon var en intelligent kvinna som brevväxlade flitigt med sin man, och han frågade ofta henne till råds. Hon blev också Vita husets första First lady, sedan presidentbostaden flyttats till Washington.
Det här blir spännande läsning tror jag, men jag sparar den till i sommar och semestern. Försöker i alla fall.

(Vän av ordning kanske undrar om jag bryter mot snålmånadens köpstopp? Svaret är nej, den här var köpt och betald för flera veckor sedan, men postgången är ju lång från Amazon/USA.)
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

The dress debacle occurred on December 3, 2006, at a white House reception before the Kennedy Center Honors, and the guilty party was a red Oscar de la Renta gown. George and I were standing for the long receiving line greeting gusets when I saw a good friend of mine from Houston, She was wearing the identical red lace dress. We posed for the camera with slightly awkward smiles. A few minutes later a friend from Washington walked through in the exact same gown. Then came a goood friend of mine from California. Now there were four of us in the identical dress. We tried to turn it into a lighthearted mment, and the four of us gathered for a group photo, but I could tell that no one was amused. I had chosen the de la Renta gown beacause it blended so nicely with the brilliant red of the Kennedy Center’s interior. But after the last camera click, I raced upstairs to change into a navy blue dress from the back of my closet to wear to the awards ceremony.
(…)
My dress, however, had a long life. Not only did I wear it for the official White House holiday photo but I sent it to travel the country as part of the Heart Truth Red Dress campaign to raise awareness about heart desease.

Laura Bush: Spoken from the heart

Read Full Post »

Sista rycket med The first lady, och nu är det 2005 och hurricane Katrina slår med full kraft. Laura Bush ägnar många sidor åt den och händelserna då och efteråt. Det är mycket sorg, och också mycket försvar av de federala myndigheternas senfärdiga agerande, som i sin tur beror på att de lokala myndigheterna frånsäger sig hjälp. Nog är Laura riktigt arg, men hon uttrycker sig korrekt neutralt: guvernör Blanco ville inte ha statlig hjälp, hon ville vara in charge. Hela systemet av frivilligorganisationer drar igång, och Bush berömmer framför andra Röda korset, Frälsningsarmén och baptisterna. Själv koncentrerar sig den tidigare läraren och bibliotekarien som alltid på skolorna och biblioteken, framför allt skolbiblioteken.(Tätt efter att behoven av mat, medicin och det allra nödvändigaste blivit tillgodosedda.) Arbetet med att hjälpa New Orleans och hela området som drabbades av Katrina pågår presidentperioden ut.

Utbildning och läsning har alltid varit Laura Bush hjärtefrågor, hon startade exempelvis Laura Bush foundation och hon deltar som UNESCO:s läsambassadör i en global läskunnighetskonferens i New York 2006. Slutet av hennes memoarer påminner om Eleanor Roosevelts, i sin starka vilja att propagera för utbildning. (Och alla dessa resor förstås. LB summerar: 75 länder har hon besökt.)
Gradvis har också kvinnors hälsa blivit ett viktigt intresseområde. Hon engagerar sig mot bröstcancer, och för kvinnors hjärtan, i USA. Globalt handlar det om aids och reproduktiv hälsa.
Ett fjärde område seglar nu upp, det handlar om pojkar som halkar efter och riskerar att hamna i gäng. Det senare hånas hon en del för, ”rik vit tant som inte kan veta nåt om svarta slumpojkars verklighet”, men Laura kontrar med att hon minsann arbetade i tuffa områden som lärare i Texas.
Inom alla dessa hjärtefrågor är Laura Bush väldigt generös med att ösa beröm över människor hon anser förtjänar det; frivilliga krafter, officiella, olika organsiationer, eldsjälar.
Ett program i Kansas är till för pappor och barn, och går ut på att lära sig att kramas. Första övningen är 30 sekunder lång. För många är det första gången de hållit om varandra.

Laura Bush går igenom hur reportrar och medier behandlat henne, hon räknar upp dem hon anser vara seriösa och skriver också om hur besviken hon blir på dem hon anser ha en färdigskriven agenda. Hon är ännu mer besviken å sin mans vägnar.

Det märks att Laura Bush lärt sig älska Vita huset. Hon pratar om de olika rummen: Lincoln bed room, the Green room, Red room, Blue room, särskilda korridorer, möbler, tapeter och porslin. Tydligen lämnar varje presidentpar ett nydesignat porslin efter sig, detta är makarna Bushs. Makarna Clintons porslin var så stöldbegärligt att det inte räcker till för de stora tillställningarna längre. Laura har gömt undan det på övervåningen.

Det stjäls mycket från Vita huset, folk gör skamlösa saker, alltså även inbjudna gäster på alla nivåer. Personalen skojar om att istället för säkerhetskontroller innan folk kommer in, så borde det vara säkerhetskontroll när de ska ut. Vid det årliga påskfirandet, som är en jättestor fest med tusentalet barn som letar ägg i trädgården, upptäcktes en liga av 70-plussare som forslade ut fina träägg kilovis i sina trosor. De var från en frivilligorganisation och blev sen portade.

Hela Vita huset-året är en lång räcka av evenemang och tillställningar, besök och middagar. Presidentparet självt har tidiga vanor och är sällan uppe till midnatt. De stiger upp före gryningen. Min favorit Azar Nafisi blev inbjuden till samma middag som prins Charles. En jockey som vann ett stort lopp blev hux flux inbjuden till middag med den mycket hästintresserade drottning Elizabeth, han är den ende som vidrört sagda drottning när de skulle ta kort. (Allt ska förevigas med foton. Och alla ska få skaka hand med presidentparet. De får stå i timmar, ofta ofta. Gissar att de satsar hårt på bekväma skor.)

När jag nu avslutat läsningen av Spoken from the heart tycker jag att jag har lärt känna Laura Bush ganska bra. Jag tycker om henne. Inte så mycket som jag tyckte om karaktären i American wife, men det hade jag inte heller väntat mig. Jag tror att Laura Bush är en genuin och seriös människa. Hon har uppenbart en mycket stor talang för vänskap, hon har behållit vänner i flera decennier (fotvandrar i nationalpark varje år)och skaffar under åren nya starka relationer både med prominenta personer och anställda. Och det är inte hejsan-hoppsan-kompisar, det märks. Jag tror att hon ger — och får — en stark lojalitet.
En detalj: Hon nämner inte ansiktslyftningen, trots att den är så uppenbar. Här väljer jag att ta Curtis Sittenfelds version som sanning.
Medskrivaren till Spoken from the heart heter Lyric Winik, men har inte sitt namn på mer än ett ställe längst bak. Jag tror att Laura Bush gjort mycket av jobbet själv. Det känns som hennes röst när man läser.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här, här och här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det blev ett trögare, mer politiskt parti i boken när det börjar dra ihop sig till krig. Det märks att Laura Bush inte skriver lika öppet, direkt, utan väljer orden för att noga stödja sin make och argumentera för varför politiken var rätt. Hon är fullständigt lojal och beskriver inte bara sin egen vånda utan även hans. Det blir hårdare tongångar i USA över huvud taget, och det påverkar även Lauras planerade litteratursymposium. Ett, med poeter, ställdes in när dels flera inbjudna vägrade komma, dels en (icke namngiven) poet skrev och uppmanade 50 andra att skriva anti-krigsdikter. Jag kan tycka att hon var rätt naiv där. Däremot tycker jag att hon vid andra tillfällen blev fördomsfullt behandlad, som när kulturmänniskor tror att hon är obildad. Vid ett symposium om Western-författarinnor är en deltagare så förvånad över att Laura Bush kan relatera till både Laura Ingall Wilder och Willa Cather.
(Dottern Barbara blir också en bricka i det överhettade spelet: en av hennes lärare säger att hon kan få ett stort A i betyg, men bara om hon övertalar sin pappa att inte gå in i Irak.)
Men det blir krig ändåt, som vi alla vet. Laura Bush skriver om hur hon tänker på trupperna varje kväll, och faktiskt, jag tror henne. Hon gråter med anhöriga till stupade soldater, och hon namnger många, många, som hon med eller utan George W träffar. Särskilt en fastnar i mitt minne, Lori Piesterva, den första Hopi-indianen som dör i strid. Laura Bush träffade hennes familj.

Den nya presidentkampanjen som blir närmast en familjefest där döttrarna kampanjar och hela klanen Bush kommer på möten. Lauras egna mamma börjar däremot bli allt virrigare. Och kampanjen blir smutsigare, Laura gillar det inte.

2005 gör Laura Bush en efterlängtad men farlig resa till Afganistan. Hon träffar blivande lärare i burkor som sitter på golvet i lärosalen, och imponeras av deras mod. Sedan presidentfrun, som också är gynekolog, och som talar om den extrema mödradödligheten. Sedan kvinnliga amerikanska soldater. tre helt olika sorters kvinnor som befinner sig på Afganistans dammiga jord.
Det blir fler resor. Laura talar på World Economic Forum om kvinnors rättigheter och hela den saudiarabiska delegationen tågar ut i protest. Hon blir lika förtjust i det vackra Israel som Eleanor Roosevelt blev. Att hon besökte Egypten i samma veva som en sorts låtsasval hävdar hon att hon inte visste om. Det glider lite här och där, mellan när hon är politisk och när hon inte är det. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men oftast tror jag på det hon berättar. Inte minst för att hon verkar så allvarsam. Eftertänksam.
Hon blir väldigt tagen av sitt afrikanska besök, i främst Sydafrika och Rwanda. I Sydafrika är aids den stora dödsbringaren. Laura Bush är klarsynt: ”Ending domestic violence, rape, sexual abuse is essential.” I Rwanda är det så många döda efter 1990-talets krig, att det ofta är äldre barn som ska försöka ta hand om en familj småsyskon. Det är också ett kvinnligt samhälle: nära 50 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, inklusive flera ministrar.
En historia från Sydafrika: En kvinna har nyss fått diagnosen aids. Det är skamfyllt och tabu, men hon tar mod till sig och berättar för sin mor och fem syskon. Alla är chockade. Så säger en bror: ”Du är inte ensam, jag har det också.” Och ett syskon till. Och ett till. Det visar sig att alla sex syskonen har aids.

Jag har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också.
———————————-

Read Full Post »

Hon var enda barnet, lilla Laura. Modern fick tre ”sena missfall”, de kallades sena missfall men små stackars barn som föds i sjunde månaden men inte klarar sig kan väl ändå inte kallas missfall? Inte idag.
Att vara enda barnet påverkade Lauras liv ganska mycket. Hon blev hemkär, och ganska lugn. Ville inte göra föräldrarna besvikna. Hon saknade syskon mest när hon satt ensam i bilens baksäte på väg ut på resor och utflykter från hemstaden Midland.
Det är många bilutflykter i West Texas. Avstånd. Sand. Hetta. Blåst. Mer sand.
De flyttar ofta, till nya hus som pappan byggt. Pappan har två fotografier från koncentrationslägret i Nordhausen i en ask. Han vill aldrig prata om det, men han visar fotona då och då. (De finns med bland fotografierna i Spoken from the Heart också.)

Laura skriver om Olyckan. När hon som osäker tonårig bilförare missar stoppskylten och krockar i en korsning. Den lika unge föraren i den andra bilen, Mike Douglas, dör. Han var en god vän till henne, men inte pojkvän som ofta skrivits. Olyckan förändrade livet för så många människor. Laura måste leva med Skulden. Hon slutar tro på Gud.
Två veckor och två dagar senare blir president Kennedy mördad.

Laura blir lärare. Hon jobbar i fattiga områden i andra städer i texas. Austin, Houston. Men hela tiden Texas. (Utom nån avstickare till Washington där hon faktiskt söker jobb hos Lyndon B Johnsons stab, men hon kan ju inte skriva maskin eller nåt annat så hon blir vänligt avvisad.) Trots att hon verkar trivas som lärare är kärleken till böcker uppenbarligen starkare, så hon utbildar sig till bibliotekarie. Några pojkvänner nämns med namn, men mest verkar hon ha varit ensam. Först vid 30 års ålder träffar hon George, de blir ihopparade av vänner.
When George and I met, it was as if two parallel lives sudenly converged. Our childhood memories, the places we had known, even many of our friends overlapped. We were like the last two pieces of a puzzle, our similarities and contradictions sized to fit./…/ We had been cut, as it were, from the same solid Permian Basin stone.

Även Laura och George har svårt att få barn. Hon måste ligga stilla innan tvillingarna föds med kejsarsnitt fem veckor tidigare. Barbara och Jenna, döpta efter farmor och mormor. De är lyckliga, men Laura hade velat ha fler barn. George säger aldrig något om det, aldrig något om en son heller. (Som Lauras pappa önskade sig så hett.)

Det är väldigt mycket drickande i sociala sammanhang. George dricker mycket, men slutar tvärt strax efter att han börjat gå i en kristen grupp. Laura är mycket glad över att slippa alkoholen. Det går nån sorts AA-väckerlserörelse över Midland, och en god vän (som är på steg nio) berättar för Laura att hon varit berusad när hon skjutsat tvillingarna till deras danslektioner.
Ungefär här kommer Gud tillbaka i Lauras liv, berättar hon. Men hur äkta är det? Med tanke på att svärfar just blivit vald till Ronald Reagans vicepresident, och politiken blir allt mer närvarande i deras liv. Å andra sidan, Laura Bush hade inte behövt berätta att hon gjorde slut med Gud när Mike Douglas inte fick leva.

Jag tycker det är intressant att följa Laura Welch, och sen Laura Bush. Boken är välskriven och jag sugs in. Här och där märker jag att jag redan ”vet” saker från American Wife, men lika ofta vet jag förstås ingenting eller helt fel. Till exempel relationen till svärmor Barbara Bush, som verkar ha varit rätt stel men bättrade sig när det unga paret Bush flyttade till Washington för att hjälpa till i Bush seniors presidentkampanj plus hans fyra år i Vita huset.
När Clinton vann satsade sen George W på att bli guvernör i Texas, och det lyckades han med. Familjen flyttade in här:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »