Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘författarframträdande’

confuse

Madeline Ashby och Ben Aaronovitch — där har ni två nya författarbekantskaper jag gjorde igår på  på Frimis i Linköping. Det var första gången jag besökte science fiction-konventet Confuse, och det blev en härligt upplyftande kväll, trots att Ashby flera gånger refererade till hur ”dark & gritty” hon är.
Jag klämde in fyra punkter:
1 Madeline Ashbys om sitt jobb som framtidskonsult. Hon får uppdrag av exempelvis företag utifrån givna premisser; Hur skulle det se ut om 20 år ifall x och y? Så skriver hon en berättelse om det. Mycket research. Tyvärr var hennes guest of honor-tal för kort, tycker jag, som velat ha mer av detta superspännande som jag inte visste fanns.

2. Ett seminarium om troll. Det var rätt trevligt, men kunde varit mer uppstyrt då det nu blev rätt mycket om Hallandsåsen. Samtidigt gillade jag det spretiga, mellan folk som intresserar sig för troll som folklore, och folk som… tror på troll?

3 Ashby igen, nu intervjuad av Anna Davour om sitt författarskap och delar av sitt liv som inspirerat. Hon är uppvuxen utanför Seattle, en halvtimmes bilfärd från inspelningsplatsen för Twin Peaks. Hennes mamma var sjunde syskonet av nio * och hon fick en katolsk uppfostran och gick på katolskt universitet. Den enskilt mest betydelsefulla faktorn i hennes barndomsliv påstod hon vara att familjen aldrig skaffade kabel-tv, så hon fick aldrig se Buffy. Därför hade hon inte så många kvinnliga förebilder inom science fiction och fantastikvärlden. Madeline ”I’m a totally Hermione Granger” Ashby är mycket intresserad av kropp, kroppsarbete, kroppen hopbyggd med maskin, robotar, såna saker. Och av vetenskap, miljöförstöring (det går åt h-e), till viss del av politik. Hon var trots sin svärta rolig och levande att lyssna på, och så är hon med i en författargrupp startad av Judith Merril.
* Jag tyckte att jag var rätt smart som under frågestunden undrade om hennes mamma alltså var Seven of Nine, då är det ju inte så konstigt att hon intresserar sig för människa-maskin, och då berättade hon att hon får den frågan rätt ofta. Men jag var glad ändå för att publiken skrattade, tänk att befinna sig i ett stort rum där alla genast är med på den referensen. 🙂

4 Ben Aaronovich, huvudnumret enligt båda de Marior jag hängde med under kvällen, som läst hans Londonporriga böcker om en polis vid namn Grant. Aaronovitch var väldigt rolig, berättade anekdoter ur sitt yrkesliv som när han kastade sig i och ur taxibilar för att han måste tillbaka och kolla om man kan se ett visst hus från en viss gatstump, hur ett gäng kostymer som vill göra tv av hans böcker förnumstigt förklarar att det är stor skillnad på att skriva böcker och att skriva för tv — och då kommer alltså BA från manusförfattande i flera år för tv-serien Dr Who. Det var flera Dr Who-anekdoter igår, jag måste nog ge honom en chans igen tror jag. Aaronovitch drömscenario är att placera doktorn i Vietnam 1969, krypandes i tunnlarna.
BA var så opretto man kan bli, det var kul att höra honom referera till sin egen dåliga smak på allt från litteratur till music till mat. ”I’ve got very low taste, very low taste.” Han saknar den tid mellan 10 och 15 års ålder då han läste två eller tre böcker per dag, allt med drakar och rymdskepp på framsidan. Sin research delar han in i fem kategorier: snubblande, leta och anteckna, gå in i första person-tänket, akututryckningar för att kolla upp, och ”blind faith”.
Ben Aaronovitch var som sagt rolig, även om jag inte hängde med på allt. Jag tycker att brittisk engelska är svårare.

Jag köpte de två böcker ni ser här ovan och fick båda signerade. Allt som allt en väldigt rolig kväll.

Read Full Post »

niklasboken
Åh, så bra! Niklas Rådström besökte stadsbiblioteket och läste ur sin bok Boken och berättade en del om hur den kommit till. Hur han blev uppringd för några år sedan medan han stod och skulle köpa julgran, och överrumplat svarade ja på frågan om han ville skriva en pjäs om bibeln… och på den vägen var det. Hur han gått i närkamp med bibeln, verkligen på djupet. Jämfört skapelseberättelser, sett kopplingar till myter. Och så kokat ner berättelserna till en roman. Fem gestalter är huvudkaraktärer: Kvinnan, Mannen, och tre änglar.
Niklas Rådström läste väldigt bra, tycker jag. Det blev så där magiskt, jag kände mig helt indragen i Boken. Ett par damer på första bänk undrade över änglarna: ska inte änglar vara alltigenom goda? Nja, de som lever bland människor färgas ju av det (eller nåt liknande) sa han.
Fantasieggande och samtidigt välbekant — jag kände starkt att jag ville köpa boken där och då, och likadant kände kollegan, men ingen av oss hade några kontanter.
Men si! Då kom det fram en ängel höll jag på att skriva, men det var en människa och det var jag som var påflugen mot henne, men hon var god och ordnade så att vi kunde få köpa böckerna och betala nästa dag (idag).
Ibland blir allting bara så himla bra.
Sen började jag läsa lite på tåget hem och lite imorse före jobbet, och ja, den är så bra som jag förstod att den skulle vara. Jag ser fram emot en helg med Niklas Rådström.

Read Full Post »

Igår kväll (i Mjölby på Kura skymning) berättade Barbara Voors att hon minsann bloggat lite, på nåt som heter bokcirklar.se och som jag inte känner till. Efter viss möda hittar jag bloggen här. Ungefär som hon skriver i första inlägget sa hon även igår kväll, det där med att känna obehag inför nätet för att man tycker det är så hård stämning.
Jag har även hört om andra författare som tycker så, och jag brukar säga att: Det är en helt annan sak i bokbloggosfären. Här är alla snälla och vänliga mot varandra, och ingen bråkar nånsin. Vi är det snälla hörnet av internet. Så det sa jag till Voors igår också. Och hon berättade att hon nog tänker sig att kommunicera sen, när hemsidan blir klar.
Det var en bra kväll även om jag gärna hört fler utdrag ur Islossning. Apropå skrivande så nämnde hon vid ett par tillfällen Stephen Kings bok Att skriva, och då var jag tvungen att fråga om hon hade andra King-favoriter också. Lida och Dolores Claybourne blev svaret. Ypperlig smak! Och en fin anledning att titta på Kathy Bates.


——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag kände först inte igen Olga Tokarzcuk häromkvällen, hon har skaffat långa dreads och hade en röd bandana och såg på nåt sätt yngre ut än på bilderna i sina böcker. Men dreadsen kanske passar bättre som ett uttryck för hennes personlighet. Tyvärr fick vi som kommit till Café Panorama på Kulturhuset för lite Olga och för mycket Agneta Pleijel, men när Olga då och då fick prata så var det intressant.
Hon berättade om sin fascination för flygplatser, all rörelse och till synes kaos, men det finns struktur och ordning, mål och syfte där under när man betraktar den tillräckligt länge och noga. Så är även hennes skrivande, förstår man. ”My role is to be careful, to collect details, to tell stories.” I den senaste på svenska, Löparna, finns en man som går omkring med sin arm i en väska i formalin. Han har fantomsmärtor. Den mannen har funnits på riktigt, förklarar Olga Tokarzcuk, som gjorde mycket research om 1600-talets vetenskap när hon fick ett stipendium till Holland.
Hon berättar att ett nytt kapitel skrevs i hennes liv när hon köpte ett hus ute på landsbygden i mitten av 90-talet. I en trakt som var ”en gåva från Stalin”, den hade aldrig varit polsk förut och de tre miljoner människor som flyttade dit efter att tyskarna fördrivits förstod sig aldrig på sina hus. De fick uppfinna en ny mytologi, en ny historia. Här inspirerades Olga Tarzcuk till underbara Daghus, natthus.
Har man läst henne så vet man att hon berättar sina historier på ett sätt som inte liknar någon annans. I små delar, fragment, som så småningom växer ihop och bildar ett mönster. Ungefär så ser hon på världen också. Världen är full av små detaljer, skuren i småbitar, men det måste finnas ordning annars blir vi alla galna, och egentligen hör allting ihop.
Tack vara publikens frågor får vi veta att Olga varit terapeut men slutade när hon bara ville berätta om sina egna drömmar för patienterna. Hennes skrivprocess är spontan, ibland går hon inte utanför dörren på dagar och upptäcker det först när kylskåpet är tomt. Hennes senaste på polska handlar om tre kvinnor och döden. Den låter mycket intressant. Men först får jag nu nöja mig med Löparna, som jag köpte på plats i torsdags.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Rubriken sammanfattar min eftermiddag på stadsbiblioteket. Det ordnas en psykiatrivecka i Linköping, och jag passade på att gå och lyssna på författaren Ann Heberlein och Konstfackseleven Anna Odell. Jag upptäckte Ann Heberlein i början av året och läste hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. (Bloggat här, här och här.) Idag läste hon högt ur delar av boken (hon läser mycket bra) och tog upp tankar som jag kände igen och kom ihåg, om Virginia Woolf, Michel Foucalt (vars idéer om galenskap hon dissar totalt) och förstås mest om sina egna erfarenheter. En del saker var förmodligen anpassade efter publiken, som bestod av folk inom vården/forskningen. Plus en massa andra intresserade, det var mer än fullsatt och folk stod och hängde på övre våningen och tittade ner.
Alla dessa människor prövades sedan svårt när Anna Odell skulle på och det blev väldigt försenat för att ingen lyckades få igång hennes film och sen när de fick igång den så lyckades ingen släcka lamporna i taket så det gick inte att titta på filmen i alla fall. Efter 30 minuters tjafs började Anna Odell prata ändå, men hon var såklart väldigt störd av att inte kunna relatera till filmen som vi skulle ha fått se, och det blev virrigt och jobbigt och jag tyckte synd om henne. Jag har redan sett hennes verk Okänd kvinna (bloggat om här) så det var minst synd om mig jämfört med resten av publiken för att arrangörerna var så illa förberedda.
Men alla fick en bok av Åsa Moberg: Vara anhörig, så det tackar jag för.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag var och lyssnade på författaren Maria Küchen i domkyrkan i Linköping idag. (Om det finns en enda plats i landet med sämre ljud än sagda kyrka så vill jag gärna veta det. Höll på att gå efter fem minuter av rundgång och eko, plågade mig igenom, nu har jag istället huvudvärk.)
Maria Küchen höll ett föredrag om sin ”frontalkrock med Gud”. Hon beskrev hur poeter ofta inte riktigt vet vad det är de skriver om. Att hon skrev om Gud, fastän hon inte förstod det själv. Hur irriterad hon blev på folk som påstod att hennes dikter handlade om Gud. Vaddå, det gör de ju inte!
En dag får Maria Küchen ett brev hem från Svenska kyrkan, som undrar om hon kan tänka sig att skriva psalmer? Hon svarar att hon är smickrad men inte troende så tyvärr, tyvärr. Kyrkan frågar då om hon inte i alla fall vill vara med på ett psalmskrivarläger, och komma med lite tips sådär? Maria Küchen tycker att hon kan väl hjälpa till att förhindra de värsta nödrimmen och sådär, så hon åker på lägret.
Och det är där det händer. En torsdag i september 2003. Gud.

Efteråt cyklar jag till bibblan för att låna nån av hennes diktsamlingar (och se efter om jag tycker att de handlar om Gud) men biblioteket är stängt. Jag har i alla fall bestämt att det blir Maria Küchen (Gummesson) och Kristian Lundberg som blir höstens poeter här på bloggen.

Read Full Post »

Hon var så bra! Intressant och rolig och levande. Långa spindelarmar, långa livliga fingar. Vid ett tillfälle blev hon så rörd att hon började gråta.
Utfrågaren var en norrman, Hans Olav Brenner, som hon tyckte såg så boyish and innocent ut att hon sa saker hon inte tänkt sig. Hon sa flera gånger att hon var generad, att det kändes pinsamt.
Det var mycket prat om dagboken, som Oates började skriva när hon bodde i London och hade hemlängtan. Själv vågar hon inte riktigt läsa den, utfrågaren var många gånger mer påläst. Om att hon inte är elak mot andra i den, så förklarade hon att hon umgås/umgicks med nice people. Till exempel John Updike som hon också brevväxlade med. Tyvärr vill inte änkan att hans brev publiceras, och det tycker Joyce Carol är tråkigt.
Joyce Carol Oates stod sina föräldrar nära. Hon gick i en gammaldags skola, som var ”pretty horrible”, knappt nån värme och med äldre killar som var elaka. ”That’s where I learned everything about life.” Om Darwins principer, och att springa. ”Joyce runs like a deer, let’s chase her!” Hon ville sluta skolan för det var så jobbigt.
Hon talade också mycket om Dödgrävarens dotter, som jag läser just precis nu, så det var jätteintressant. Det är hennes farmors historia, en kvinna vars far försökte skjuta sin fru och sen sköt sig själv. I verkligheten överlevde modern, i boken dör hon. Farmodern återskapade sig själv, ändrade sitt utseende, bytte liv, och därifrån var steget inte långt till att tala om Norma Jean Bakers förvandling till Marilyn Monroe. Från början hade Oates tänkt att Blonde skulle sluta med den scenen, när Baker får sitt nya namn, men sen kunde hon inte sluta skriva. Så det blev till the bitter end, och slutskedet av boken sammanföll med slutskedet av Oates fars liv, så det var en jobbig tid. ”I can never do it again.”
En rubrik i en tidning när en pjäs sattes upp i New York löd: ”Detroit housewife has play in New York City.” Då var hon professor. En annan artikel beskrev henne som ”a shy faculty wife”. Man måste ha humor, konstaterade Joyce Carol. Hon och Margaret Atwood har varit med om sånt.
Och så på slutet kom katten Muffin in, hennes egen katt som kom med i Det var vi som var Mulvaneys. Då berättade hon en rolig episod, men började sen gråta…
UPPDATERING: Mia klagar på att jag inte berättar storyn. Det var så att Mulvaneys ska/skulle filmas i Kanada. Oates får ett samtal för att diskutera castingen. Det enda hon vill veta är vem som ska spela katten Muffin. Två svarta katter, blir svaret, och sen försöker filmkillen komma in på det han tycker är viktigare… men Oates blir helt förfärad: Muffin är ju inte ens svart!
Det hon blir sentimental över är en scen när en man säger till Marianne: ”Muffin isn’t the only one who loves you, you know”.

Och så blev det frågestund. Jag frågade om hon haft fler författare än Peter Robinson i sina skrivarklasser som sen lyckats, och på det blev svaret att hon undervisat Jonathan Safran Foer (brilliant, we loved him, he looked like a high school kid) och en Jodi PycoonJodi Picoult? (enormous bestseller).
I mitt tycke blev det obehagligt när en tjej frågade om hon haft ätstörningar (svar: nej), och sen inte ville ge sig utan kom med två följdfrågor innan hon blev av med mikrofonen.
Ja, det är förstås mer att säga men det får räcka för ikväll.
Jag måste läsa Bellefleur.

Fler om kvällen: En annan sida, Wind up women, Bokstavligt talat, Svenskan, DN, boktoka, textappeal. Finns det fler?

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har känt mig mer och mer mätt på Siri Hustvedt den senaste tiden. När jag slog igen sidorna till The Sorrows of an American och läste om samma bok på så många ställen, såg alla Längta efter Siri-inlägg och intervjuer, så kändes det som att gårdagskvällens event nog blir det sista jag vill se av henne på ett tag. Ingen dramatisk break up, bara en sån där ”Tack för den här tiden, det har varit givande, men nu behöver jag gå vidare”. Och sen skulle jag inte läsa nåt av henne på minst tio år.Siri_Hustvedt
Men sen hade jag så roligt på Kulturhuset igår! Jag gillade att hon hade humor och var så pigg på att kommunicera. Att hon pratade om sina karaktärer som lite bossiga människor (hon fick den typen av frågor också, som ”Vad hände sen mellan Erik och Miranda?”, och det gillade hon.) Jag gillade det Siri Hustvedt berättade om sina syskon (fyra flickor, Siri äldst, och namnet ”Lars” på lut till nästa unge som ju aldrig blev en pojke.) Att TSoaA började med en bild: Hustvedt är i sina far/morföräldrars gamla vardagsrum. Där står ett bord. På bordet står en kista. I kistan ligger ett barn, en flicka, som sätter sig upp. (Uff! Men man ser ju hur den bilden blev till boken, med dockorna och allt.)
Och så pratade hon om fear of the hidden aspects of the self och om trauma i olika former och hur hennes dag ser ut och att hon har morningbrain. Och en så fin historia om hur hon som 13-åring i Reykjavik läste Jane Eyre och fick that feeling, the gothic experience och insåg att: Det här är fantastiskt, jag vill också skriva!
Efteråt fick jag mitt ex av Lily Dahls förtrollning signerat, och på min fråga om Lily skulle komma tillbaka nångång blev svaret: I don’t know. My mother wants her to come back.
På tåget hem läste jag i Lily, och det är så skönt nu när jag vet att jag inte behöver oroa mig för att hon ska råka illa ut. Jag upptäcker att jag njuter av boken på ett annat sätt. Hur Lily cyklar omkring, de där evinnerliga skorna, Eds målningar med de små berättelserna, Mabel och teaterrepetionerna. Mums!
Så nej, jag gör inte slut med Siri Hustvedt. Vi tar det till nästa nivå istället, en mogen och harmonisk relation.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

savianoTänk er en tillvaro där man måste planera allting tre dagar i förväg, så att livvakterna är beredda. Tänk er att man ständigt måste flytta mellan olika lägenheter, som man aldrig hinner göra till sina. Att ingen vill ha dig till granne. Att hela tiden få subtila eller brutala dödshot. Att mötas av förakt och vrede från dem du egentligen bryr dig om och skriver för, alltså ”den vanliga människan”. ”Den vanliga människan” som trots Europas högsta mordfrekvens, barn som får cancer på grund av att miljöfarligt avfall grävs ner i deras närhet, ungdomar som inte kan utbilda sig om inte Camorran säger ”ja”, beskyddarpengar och äckliga sopberg, ja, trots allt detta så tycker många ”vanliga människor” att det inte är Camorran som är problemet utan det är Saviano som är en jobbig jävel som skrivit om det. ”Kastat gyttja i eget bo”, som uttrycket heter på italienska. Skämt ut trakten och landet inför alla.
Så tänk er att sitta i en lägenhet dag ut och dag in, och sen -tada! – åka iväg till kalla länder och prata om din bok och mötas av hundratals okända människor som tycker att du är modig och stark och vill krama ihjäl dig. En sån tillvaro, med de tvära kasten, har Roberto Saviano.
Han var blek och svartklädd på Kulturhuset. Såg sliten ut, men har kvar sin humor. Han skämtade mitt i eländet, vilket stora delar av publiken begrep redan på italienska, medan jag var tvungen att vänta på översättningen. (Bra och snabb översättning.)
Det var alltså mycket bra och jag är glad att jag fick vara med.
En sak jag tycker är konstig var att Maja Lundgren var där, men i publiken. Varför var hon inte i panelen? Hon har levt i Neapel, i Camorrakvarteren, skrivit om det, och vem – förutom Saviano – kan veta mer om tillvaron där? Beror det på att hon är persona non grata efter Aftonbladetfejden? Det var märkligt och synd, tycker jag. (Jag försökte hitta en väldigt intressant recension av Myggor och tigrar, som tar upp det så många andra förteg, nämligen våldtäkten. Jag tror att den stod i Hallandsposten eller nåt liknande, och det var en manlig recensent, men google vill inte hjälpa mig så om nån annan vet blir jag tacksam.)
DN intervjuar Saviano, här.

———–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

… men jag är för trött för att blogga om honom på ett rättvist sätt. Läs Mia* så länge. Läs boken Gomorra! Och se filmen när den kommer.
Nu ska jag dricka whisky.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Igår var jag på Bokens dag i Linköping, i Stora teatern som är ett ganska stort hus med en liten salong med guldstuckatur och röda plyschstolar. Mycket fint, det var första gången jag var där. På scenen: dekor från ”Arsenik och gamla spetsar” som spelas just nu. Och så de viktigaste, författarna förstås. De var Carl-Johan de Geer, Inger Edelfeldt, Mons Kallentoft och Katarina Frostenson.

nollpunktDe Geer var först ut. Han började med att berätta hur han blivit uppringd av serietecknaren Jan Berglin, ni vet han med näsorna i SvD. Jan Berglin ska ha sagt ungefär: ”Ja, hej, jag är den enda som har förstått vad din bok egentligen handlar om. Den handlar ju om skaparkraft! Jag läste den på tåget och ville genast hem och jobba! Men nu har jag inte tid att prata mer, för vår tik har fått valpar som hon försöker bita ihjäl, så vi måste mata dem med flaska. Du är välkommen till Gävle och titta på … (nåt som jag, snowflake, glömt). Hejdå.”
Det tyckte de Geer var mycket bra och intressant. Och så gillade han denna recension på bokhora.

Sen läste han ur ”Jakten mot nollpunkten”, ett långt stycke om hur han knullade med en kvinna som hette Anni i flera år på det glada sjuttitalet, innan hon gjorde slut på ett väldigt taskigt sätt och han blev knäckt. Det var bra.

De Geer introducerade Edelfeldt, och hänvisade till hur de två brukat träffas på små konstiga science fiction/fantasy-konvent förr i tiden. Och sen berättade hon en av sina sagor ur den nya boken. Jag blev alltså nästan bönhörd, och det var jättebra! Jag kände igen den eftersom jag nyss läst den, men den blev ändå lite annorlunda sådär som det blir när man berättar något, med andra utvikningar och ord. Edelfeldt nämnde att hon börjat med något som heter story-telling, men gick inte djupare in på det. Synd. Jag tror att hon vann flest fans där, kön till hennes signering var längst.

Oj vad jag skriver långt, men nu ska jag skynda mig. Mons Kallentoft läste ur sin senaste deckare, och han är lokal så han pratade om lite Linköpingsgrejer. Katarina Frostenson avslutade, och hon läste fantastiskt bra. Det var bara att blunda och sjunka ner i stolen och låta orden skölja över mig. (Tills någons mobiltelefon började ringa. Suck.) Frostenson släpar ju på sitt rykte som svår, men om man bara har henne själv som läser dikterna är det väldigt bra. Man behöver inte förstå allting på en intellektuell nivå heller.

Bra intervju med de Geer här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »