Han kom med sin lilla flicka. Hon hade på sig sitt finaste. Du såg hur rädd hon var om den fina kappan. Andra såg också — såg, likgiltigt, att det varit en annan liten flickas fina kappa som varit fin ett annat år.
På förmiddagen hade det varit festligt i solskenet. Nu hade de flesta redan gått hem. Ballongförsäljarna räknade dagskassan. Även solen hade följt med sin tid och gått till vila bakom ett moln. Så det var rätt ensamt och kulet när han kom med sin lilla flicka för att smaka på vårglädjen och värma sig i en nyblankad påsksol.
Men hon var nöjd. De var nöjda båda två. För de hade lärt sig en ödmjukhet som det ännu återstår dig att fatta. En ödmjukhet som aldrig jämför, som icke förskjuter vad som är för ”annat” eller ”mera”.
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.
Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)
Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
Jag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.
Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.
Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.
Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.
Den berömde författaren Gerard Candleless är världens bästa och mest kärleksfulla pappa till sina döttrar, som älskar honom reservationsöst tillbaka. Däremot är samme man förödande elak i sin likgiltighet för sin fru Ursula. Så fort hon fött barnen är hon betydelselös för honom. Ändå stannar Ursula kvar och nu sedan barnen vuxit upp är de ensamma i sitt stora hus vid kusten, där hon går långa promenader längs stranden.
Plötsligt en dag får Gerard syn på något som ger honom en chock. Nästa dag är han död.
Det är skönt att läsa om Ursulas liv som börjar om nu, med nya möjligheter. Men snart flyttas fokus till dottern Sarah, som åtar sig uppdraget att skriva en biografi över sin far. Det visar sig att hennes far inte var den alla trodde. Namnet har han stulit, hans uppväxtförhållanden vet man ingenting om, och Sarah börjar ett sökande — delvis via ombud — som hennes syster Hope är starkt emot. Faderns minne får inte fläckas.
En bit in i Sotarens pojke inser jag att jag har läst den förut. Jag kommer ihåg en relation Sarah har, för att jag störde mig så på den. Just den delen är inte trevligare nu, men annars är boken väldigt bra.
Det är Ursula, det är Sarah, det är de människor som kanske eller kanske inte har med Gerards gamla liv att göra. Upplösningen är hemsk. Jag tackar mitt dåliga minne för att jag inte kom ihåg den förrän strax innan den kom. Jag hade även glömt finessen med Spelet, ”jag räcker dig saxen okorsad”, som de tre arroganta fjärdedelarna av familjen Candleless använde för att få sina gäster illa till mods.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Barbara Vine, Sotarens pojke, far-dotter
Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)
En bit av brevet:
You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.
Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.
Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.
Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka. Redan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)
På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.
”Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans.” Så börjar Carson McCullers debutroman och stora genombrott från 1940. Det är många år sen jag samlade på första-meningar (”Scarlett O’Hara var inte vacker”, ”Äntligen stod prästen i predikstolen”) men jag vet att jag kommer att komma ihåg den här.
”Hjärtat jagar allena” handlar om saknad och längtan. Platsen är en dammig liten stad i amerikanska Södern, där folk lever sina tillsynes inrutade liv på olika platser i samhällshierarkin – medan deras hjärtan håller på att sprängas av längtan. Den kavata pojkflickan Mick drömmer om ett piano och om att bli berömd som Motsart. Doktor Benedict Copeland drömmer om revolutionen (han döpte en av sönerna till Karl Marx). Hans dotter Portia drömmer om Gud och att hon och fadern någon gång ska sluta bråka. Bartendern Biff ser människor komma och gå. Alla dras de till den dövsstumme John Singer, som vänligt ser ut att lyssna när de tyr sig till honom.
Men John Singer bär på sin egen saknad, för: ”det fanns två dövstumma i staden” – och nu finns det bara en.
Tiden är politiskt hotfull med världskrig strax om hörnet, platsen är fylld av rasskillnader, men människorna är tidlösa. Som vi är. Det som förvånar är att Carson McCullers var så ung när hon skrev sin roman, 23 år när den kom ut. Hur kunde hon vara så insiktsfull? Hon ser ut som en barnunge på författarporträttet och ändå skriver hon i klass med William Faulkner.
”Hjärtat jagar allena” ingår i Norstedts klassikerserie, och är försedd med ett lysande förord av Monika Fagerholm. Jag önskar att Fagerholm kunde klämma i med en hel biografi över Carson McCullers: den lyckliga barndomen, det olyckliga äktenskapet, spriten, den för tidiga döden. Tur att hon började så ung.
Först publicerad i Corren.
Så här lite senare tänker jag att romanen handlar en hel del om fäder och döttrar. Mick och hennes pappa, urmakaren. Benedict och Portia.
Emylia Hall har skrivit en lovordad debut som ges ut i flera länder. Som så många av de allra bästa, mest berörande berättelserna, så handlar ”Sommarboken” om förlust.
Alla vi som utsatt våra barn för skilsmässor eller själva växt upp som skilsmässobarn känner igen den starka längtan efter den förälder som inte är närvarande. I det här fallet är det Beth, nu en vuxen kvinna med ett tillknäppt känsloliv, som drabbas med full kraft av alla minnen när den nötta Sommarboken kommer i paket med ungerska frimärken på.
Mot sin vilja börjar hon bläddra, och möts av en tioårig, elvaårig, tolvårig version av sig själv. På den tiden hette hon Erzsi. Uttalas på ungerskt vis. Flickan Erzsi drabbas av den stora katastrofen, när mamma Marika under en semesterresa till hemlandet Ungern abrupt lämnar familjen och stannar kvar. Erzsi får åka hem ensam med sin stele och mycket hämmade engelske far.
Erzsi lever för sina sommarveckor hos mamma Marika. Marika med sina knasiga infall, sin impulsivitet, sin konstnärliga ådra. En mamma som lever i nuet, en flicka som längtar hela året. Flickan förstår inte varför de inte kan vara tillsammans hela tiden; de har det ju så bra?
I Ungern är tillvaron fylld av färg, lukt och smak. Det är rosa himlar, blått hav, gula fält och skjortor, röda tavlor och broderade blusar. En isbit som smälter på tungan. Stark paprika i stora kastruller, glass som rinner ner över handen. Allt är intensivt och levande i Ungern, och Erzsi känner sig som en vildare, modigare flicka. En flicka som vågar bada i tjärnen med grannpojken Tamás, och några år senare kyssa honom.
Jag tycker mycket om Emylia Halls sätt att måla med orden, att skapa bilder fyllda av liv. Kärlekshistorien som utvecklar sig i långsam takt. Även den stillsamma småtråkiga tillvaron i Devon, England, mejslas fram i relief och känns ganska tilltalande i läsningen fram mot den stora brytningen som jag vet ska komma. För all Erzsis längtan och kärlek har för länge sen förbytts i Beths avståndstagande och förnekande. Hon är helt och hållet engelsk nu. Inte det minsta ungersk. Eller?
Det blev så att jag började på Annika Perssons biografi över Lena Nyman igår. Och det blev så att jag avslutade den idag. Så då förstår ni. Boken bygger på Nymans egna dagboksanteckningar, brev, lappar, tidningsurklipp, bilder och dokument. Sjutton kassar, skänkta till Musik- och teaterbiblioteket. Lena Nyman hade tänkt sig att skriva sina egna memoarer, men det blev aldrig så. Inte ens när hon fick två månaders fängelse för rattfylla. Alkoholen var ständigt närvarande i hennes liv och det är uppenbart hur den förstörde för henne. Hur hon förstörde för sig själv.
Jag blir också förbannad och tänker att kunde hon inte ha fått mer hjälp? Hon var anställd av Dramaten i många år, där har de ju riklig erfarenhet av människor som dricker och knarkar för mycket, borde de inte ha nån sorts arbetsgivaransvar att hjälpa? Kanske är det annorlunda nu. Men då var det bara party party och se mellan fingrarna och blunda.
Lena Nyman växte upp i en etta i Stockholm med sin mamma Margit och bror Bosse. Pappa Lennart var otrogen och lämnade så småningom familjen. Margit grät i flera år, enligt Lena. Hon ville aldrig någonsin bli som sin mamma: ful och fel och ledsen. Lena var pappas flicka, där var det fritt och roligt. Nog kände hon skuld gentemot mamman, som alltid ställde upp, medan pappan tvärtom ville låna pengar och bli bjuden på restaurang och sprit, men det var så det var.
Som vanligt är jag mest intresserad av skildringar av yrkeslivet, och jag tycker att Annika Persson skildrar det väldigt bra. Så mycket som hände de första åren när hon slog igenom! Från skandalfilmen 491 (1964) och ännu större skandalfilmen Jag är nyfiken – en film i gult (1967, köerna ringlade långa i USA, Jackie Kennedy slog till en man med sin handväska), via Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969 och Vildanden (1972) och till Glaset i öratpå Berns 1973, bara på ett decennium var hon med och gjorde så mycket. Började sjunga också.(Fast Lena gick teaterskola och dansskola redan som barn. Vid åtta års ålder spelade hon humla i Lilla studions uppvisning och madame Butterflys son på Kungliga operan. Hon hade haft filmroller och varit tv-värdinna också.)
Jag hade fått för mig att Lena Nyman inte fick den uppskattning hon förtjänade där i början, men det var fel. Teaterrecensenterna tar flera gånger till ordet ”geni”. Och Nyman själv ville att det skulle vara svårt, hon ville ha utmaningar och växa som skådespelare. Och som människa, hon läste mycket särskilt som ung och diskuterade med filosoferna. Dessutom Doris Lessing, Sagan om ringen och Harry Potter. 🙂
Lena Nyman började redan som tonåring äta tabletter för att gå ner i vikt. Här beskrivs en riktigt cynisk historia, där Vilgot Sjöman som hon ser upp till och är kär i låter Lena tro att hon kan få en roll som en anemisk ung kvinna om hon bantar ner sig. Inte fick hon rollen. Däremot recenserades hennes kropp väldigt elakt efter Nyfiken-blå, och det kom hon aldrig över. Läs hennes lysande och rasande svarsinlägg som publicerades i Expressen här.
Tabletterna blev fler, alkoholen rann, och männen passerade revy i en lika stadig ström. Alla föll för Lena. Så lätt det måste ha varit att bara ta för sig. Men så många lyckliga kärlekshistorier hade hon inte. Hennes livskamrat hette Kaxe och var en hund som två av hennes elever gav henne, som en sorts försök att förmå Lena Nyman att sluta dricka så mycket. Då hade hon förflyttat sig till privatteatrarna och var ibland full på scen.
Pluspoäng till Persson för att hon tar upp Lena Nymans väninnerelationer också. Viveka Seldahl, Marie Göranzon, eleven Pia Johansson.
Finaste JCO har varit min bästa kompis i helgen, och jag är så himla glad att jag började läsa den här. Jag kände Mulvaney-vibbarna direkt, far-dotter-relationen, den lilla småstaden, en kvinna utsatt för grovt våld, en man och en familj i sönderfall. En klassisk Oates. En sån där genuin svart historia om besatthet och skuld och längtan efter försoning som hon är mästare på.
Jo, jag vet att Joyce Carol Oates själv berättat att Det var vi som var Mulvaneys handlar om kärleken till en katt; Muffin. Men för mig handlar den om så mycket mer än så. Och det gör Lilla himlafågel också. Jag tycker inte lika mycket om Krista Diehl som om Marianne Mulvaney, och Eddy Diehl kommer ju inte i närheten av pappan i familjen Mulvaney, därtill är han alldeles för självisk, men åh, vad Lilla himlafågel är bra. Inköpt förra bokrean.
Nu ska jag läsa ut den.
JCO herself har tyvärr haft det jävligt i helgen. Inbrott, läser jag på hennes twitter. Stackars!
Det trasiga smutsiga Dublin. Frank Mackey får ett telefonsamtal från lillasyster Jackie — och tvingas träffa sin aggressiva, destruktiva familj som han undvikit i hela sitt vuxna liv. Nu har en väska hittats i ödehuset på Faithful place 16, alldeles nära det gathörn där Frankie skulle träffa sin ungdomskärlek Rosie, den natten de skulle rymma till England. Men Rosie kom aldrig.
Frankie reste ensam. Han skapade sig ett liv: en yrkeskarriär som polis (han glimtar förbi i French tidigare böcker), gifte sig och skilde sig. Den viktigaste människan i hans liv är dottern Holly, som han försöker ge lite sunda värderingar men han kämpar i samma motvind som de flesta föräldrar. Som när Holly önskar sig ett par vita stövlar: ”Ceila Bailey har såna.”
”Celia vem då? Går hon i samma dansklass som du?”
Holly sa: Men åh, pappa, med hela ansiktet. ”Celia Baily. Hon är känd ju.”
”Vad bra för henne. Känd för vad?”
Hon såg oförstående ut. ”Hon är ju en kändis.”
(…)
”Jaså hon.” Jackie hade rätt, jag visste vem det var: en kuksugare från Dublin vars största bedrift i livet var att sätta på en rikemansunge och sitta i olika tv-soffor för att med hjärtskärande uppriktighet och nålstickspupiller berätta hur hon hade vunnit i kampen mot kokainet. Det är det som kallas superstjärna i Dublin nu för tiden. ”Holly, sötnos, hon är inte kändis. Hon är ett tomrum i en för trång klänning. Vad har hon någonsin gjort som är värt nåt?
Axelryckning.
”Vad är hon bra på?”
Överdriven, förbannad axelryckning.
”Så vad är hon bra för? Varför vill du vara som henne?”
Himlande ögon. ”Hon är söt ju.”
”Gode Gud”, sa jag uppriktigt förskräckt.
Men Frank får värre bekymmer. Och Holly också.
Tana French skriver bra, hon rör sig i det klassiska ”trasig ensamvarg som kan jobba ihjäl sig för att lösa fallet”-facket, och eftersom jag som sagt vill ha mina kriminalare olyckliga så gillar jag ju det. French är också förtjust i att låta gamla trauman från förr flyta upp till ytan. Jag tyckte lika mycket om den här som de två tidigare. (Bloggat här och här.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Tana French, Brottsplats Faithful place, barnuppfostran, deckare, Dublin, trasig familj, ungdomskärlek, syskon
Eftersom jag läst Linda Gray Sextons bok om uppväxten och moderns död är det svårt att inte läsa in självbiografiska erfarenheter i den här sorgliga och innerliga berättelsen. Men spelar det nån roll? Jag tycker inte det.
En ung kvinnas mor dör plötsligt, men kanske ändå inte helt oväntat. Kat Sinclair försöker leva vidare, och hon försöker ta sin mors roll vid sin fars sida. Hon slår knut på sig själv i syfte att bli sedd, älskad, uppskattad. Hon konkurrerar med den rätt så jävliga systern Paige, hon söker inget jobb efter collegestudierna utan går mest bara hemma i det stora huset eftersom fadern i sin sorg behöver henne så mycket. I smyg lägger hon mycket stora summor från sitt arv på att betala hans sjunkande firmaskulder. Istället för att sköta sina egna relationer med pojkvännen Aaron och bästa vännen Helena planerar hon frenetiskt faderns 60-årskalas i flera månader, det ska bli så där glimrande och vackert som moderns fester. istället blir det bara ångest. Och alkohol. Massor av alkohol. Hela Kats liv är fyllt av alkohol, varje dag. Dubbla drinkar, vin, öl, konjak och rader av dry martinis. Kat får minnesluckor, beter sig illa, kan inte få något gjort och sviker människor.
Linda Gray Sexton skriver så hudlöst och fint att det känns i hela kroppen. Kats sorg, förtvivlan, oförmågan att ta itu med något. Skammen. Förnedringen.
Helena ser och förstår att Kat är illa ute, men henne stöter hon bort på alkoholistens arga förnekande sätt. Aaron försöker men orkar inte. Till slut står Kat ensam där, hon har nått botten.
Men någonstans ifrån kommer självbevarelsedriften, och hon ringer AA. Hon går på sitt första möte. Hon går på ett till, och ett till. Hon är nykter två dagar, tre dagar, en vecka. Det är svårt, väldigt svårt, men hon kämpar och kämpar. Omgivningen är i bästa fall oförstående, i värsta — fadern — direkt motarbetande. Han ställer en dry martini vid hennes armbåge varje eftermiddag, för ”ingen Sinclair har någonsin haft problem med spriten”. (Han glömmer behändigt fruns fyllor och hur polisen brukade köra hem henne när hon somnat vid ratten. Och han dricker själv som en svamp.)
Sånt där är lätt att glömma bort, att omgivningen ofta inte alls är särskilt stöttande när människor vill, behöver, göra stora förändringar i sitt liv. Jag tycker att både det och Kats kamp är mycket trovärdigt skildrade, och jag tycker så mycket om Kat Sinclair.
Och Linda Gray Sexton tänker jag läsa allt av. Jag har tidigare skrivit om hennes roman Det sägs att en stjärna faller här och om memoaren Searching for Mercy Street — my journey back to my mother, Anne Sexton här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Gray Sexton, Rituals, alkoholism, mor-dotter, far-dotter
Jag är en bit inne i läsningen av Azar Nafisis memoar Things I’ve been silent about, och som väntat är det vibrerande känslor på ett så vackert språk att varje stycke är en njutning, även när det är bedövande sorgligt. För att vara en människa som hållit tyst om så många saker i sitt liv är hon underbart välformulerad.
Azar Nafisi växte upp i Iran under den korta mellanperioden av modernisering, där det fanns ett fönster öppet för unga flickor att välja olika vägar i livet. Hon hade en väldigt dålig relation till sin mor, en komplicerad, bitter och besviken människa, som i sin tur aldrig känt sig älskad av sina föräldrar. Å andra sidan hade Azi ett starkt och kärleksfullt förhållande till sin far, den store sagoberättaren och religionskritikern, som lämnat sin djupt religiösa familj i en sekt av vad han ansåg vara hycklare och pedofiler. Trots detta förmår han inte skydda sin egen dotter från övergrepp.
Dessa övergrepp hör till vad Azar Nafisi håller tyst om.
Men hon iakttar och funderar på mycket av det hon ser omkring sig. Och här finns många levande och speciella människor, jag gillar särskilt Aunt Mina.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Azar Nafisi, Things I’ve been silent about, självbiografi
Baby är tolv år när berättelsen börjar. Hon bor med sin pappa, som är heroinist och gravt opålitlig som bäst, men han är ändå hyfsat snäll. Att de aldrig har några pengar, knappt nån mat, att Baby får gå i gamla kläder som pappan hittar i soporna och att hon är utanför i skolan, det går ändå att leva med. När pappan läggs in på sjukhus skickas Baby iväg till ett fosterhem, och har det rätt okej. Men pappan blir ”frisk”, Baby åker hem, och sen börjar spiralen nedåt. Jo. Ännu längre nedåt.
Det är rasande bra skrivet, på ett renodlat språk, som beskriver så tydligt vad som händer, hur Baby känner, hur hon försöker skydda sin pappa och ursäkta honom och få honom att älska henne igen. Hur hon får vänner och blir av med vänner. Hur hon längtar efter att börja knarka, samtidigt som glimtar ur mer normala liv får henne att längta efter att få vara barn. Det är en ruskig tillvaro i de sunkigaste kvarteren i Montreal.
När jag läser om författaren, Heather O’Neill, förstår jag att hon också velat skildra det fina med barn som lever på gatan, relationen med andra barn, hur de bär varandra. Och ja, Babys relation med Linus, och sen Xavier, är fint skildrade. Det är bara det att jag inte kan koppla bort mamma-hjärtat. Och kanske skulle jag också reagera som Xaviers föräldrar, som blir stressade av att sonen umgås med en så konstig, vild flicka.
Och när jag googlar för att se varifrån jag fick lästipset hamnar jag hos Caveat lector. Igen.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om Heather O’Neill, Lullabies for little criminals, förjävliga liv, far-dotter, barn, böcker
Lite läsning har jag lyckats pressa in denna intensiva helg. ”Till vägs ände” av Ruth Rendell, en av de mest stabila och duktiga brittiska deckardrottningarna. Hon har en förmåga att ta in samhällsförändringar i sina intriger – miljöaktivister, asylsökande, jobb centers. Hennes kommissarie Wexford har hängt med i decennier och i den här är det hans dotter Sylvia som åtagit sig att bli surrogatmamma för sin före detta make och hans nya. (I en tidigare bok blev hon misshandlad, men det måste ha varit en annan karl?) Men det är absolut inte så att Rendell låter privatlivet ta över polisarbetet, det bara finns där och skänker en psykologisk botten.
”Till vägs ände” är bra och spännande, men inte vansinnigt bra som jag tyckt om vissa av Rendells tidigare. (”Stenarna skola ropa” är hittills oöverträffad förstås.)
Han kom med sin lilla flicka. Hon hade på sig sitt finaste. Du såg hur rädd hon var om den fina kappan. Andra såg också — såg, likgiltigt, att det varit en annan liten flickas fina kappa som varit fin ett annat år.
snowflakes in rain 