Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘far-dotter’

dagHan kom med sin lilla flicka. Hon hade på sig sitt finaste. Du såg hur rädd hon var om den fina kappan. Andra såg också — såg, likgiltigt, att det varit en annan liten flickas fina kappa som varit fin ett annat år.
På förmiddagen hade det varit festligt i solskenet. Nu hade de flesta redan gått hem. Ballongförsäljarna räknade dagskassan. Även solen hade följt med sin tid och gått till vila bakom ett moln. Så det var rätt ensamt och kulet när han kom med sin lilla flicka för att smaka på vårglädjen och värma sig i en nyblankad påsksol.
Men hon var nöjd. De var nöjda båda två. För de hade lärt sig en ödmjukhet som det ännu återstår dig att fatta. En ödmjukhet som aldrig jämför, som icke förskjuter vad som är för ”annat” eller ”mera”.

Dag Hammarsköld, 1951.

 

Annonser

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

sotarensDen berömde författaren Gerard Candleless är världens bästa och mest kärleksfulla pappa till sina döttrar, som älskar honom reservationsöst tillbaka. Däremot är samme man förödande elak i sin likgiltighet för sin fru Ursula. Så fort hon fött barnen är hon betydelselös för honom. Ändå stannar Ursula kvar och nu sedan barnen vuxit upp är de ensamma i sitt stora hus vid kusten, där hon går långa promenader längs stranden.
Plötsligt en dag får Gerard syn på något som ger honom en chock. Nästa dag är han död.

Det är skönt att läsa om Ursulas liv som börjar om nu, med nya möjligheter. Men snart flyttas fokus till dottern Sarah, som åtar sig uppdraget att skriva en biografi över sin far. Det visar sig att hennes far inte var den alla trodde. Namnet har han stulit, hans uppväxtförhållanden vet man ingenting om, och Sarah börjar ett sökande — delvis via ombud — som hennes syster Hope är starkt emot. Faderns minne får inte fläckas.
En bit in i Sotarens pojke inser jag att jag har läst den förut. Jag kommer ihåg en relation Sarah har, för att jag störde mig så på den. Just den delen är inte trevligare nu, men annars är boken väldigt bra.
Det är Ursula, det är Sarah, det är de människor som kanske eller kanske inte har med Gerards gamla liv att göra. Upplösningen är hemsk. Jag tackar mitt dåliga minne för att jag inte kom ihåg den förrän strax innan den kom. Jag hade även glömt finessen med Spelet, ”jag räcker dig saxen okorsad”, som de tre arroganta fjärdedelarna av familjen Candleless använde för att få sina gäster illa till mods.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)

En bit av brevet:

You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.

Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.

Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.

Read Full Post »

Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka.
patronsaintRedan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)

På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.

Ann Patchetts Patron Saint of Liars blev årets först utlästa bok.
2013 var det Pictures and tears av James Elkins (med Patchetts Bel Canto som tvåa
2012 Up at the villa av Somerset Maugham
2011 Ashenden av Somerset Maugham
2010 My mother: Demonology: A novel av Kathy Acker
2009 Att våga hoppas av Barack Obama
2008 Gomorra av Roberto Saviano

Read Full Post »

allena”Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans.” Så börjar Carson McCullers debutroman och stora genombrott från 1940. Det är många år sen jag samlade på första-meningar (”Scarlett O’Hara var inte vacker”, ”Äntligen stod prästen i predikstolen”) men jag vet att jag kommer att komma ihåg den här.
”Hjärtat jagar allena” handlar om saknad och längtan. Platsen är en dammig liten stad i amerikanska Södern, där folk lever sina tillsynes inrutade liv på olika platser i samhällshierarkin – medan deras hjärtan håller på att sprängas av längtan. Den kavata pojkflickan Mick drömmer om ett piano och om att bli berömd som Motsart. Doktor Benedict Copeland drömmer om revolutionen (han döpte en av sönerna till Karl Marx). Hans dotter Portia drömmer om Gud och att hon och fadern någon gång ska sluta bråka. Bartendern Biff ser människor komma och gå. Alla dras de till den dövsstumme John Singer, som vänligt ser ut att lyssna när de tyr sig till honom.
Men John Singer bär på sin egen saknad, för: ”det fanns två dövstumma i staden” – och nu finns det bara en.
Tiden är politiskt hotfull med världskrig strax om hörnet, platsen är fylld av rasskillnader, men människorna är tidlösa. Som vi är. Det som förvånar är att Carson McCullers var så ung när hon skrev sin roman, 23 år när den kom ut. Hur kunde hon vara så insiktsfull? Hon ser ut som en barnunge på författarporträttet och ändå skriver hon i klass med William Faulkner.
”Hjärtat jagar allena” ingår i Norstedts klassikerserie, och är försedd med ett lysande förord av Monika Fagerholm. Jag önskar att Fagerholm kunde klämma i med en hel biografi över Carson McCullers: den lyckliga barndomen, det olyckliga äktenskapet, spriten, den för tidiga döden. Tur att hon började så ung.

Först publicerad i Corren.
Så här lite senare tänker jag att romanen handlar en hel del om fäder och döttrar. Mick och hennes pappa, urmakaren. Benedict och Portia.

Read Full Post »

Older Posts »