Det eviga folket är inte rädda

Det gav en extra tyngd att läsa den här debuten i Jerusalem, där unga tjejer (och killar förstås) går omkring i uniform med ett maskingevär över axeln som ett vardagligt inslag i gatubilden. Via boken lärde jag mig att de olika färgerna på baskrarna betyder att de tillhör olika förband, blå basker är nån sorts intern militär tillsyn exempelvis. Dessutom passerade vi ett par gränsposteringar vid Västbanken, och kände hettan ute i öknen.

Shani Boianjiu ger en omtumlande intensiv beskrivning av de två år som kvinnor gör militärtjänsten i Israel via ögonen på de tre barndomsvännerna Yael, Avishag och Lea. De har vuxit upp i en liten by i norr, en riktig håla i utkanten av allt. Militärtjänsten är både hatad och fruktad, men också en biljett bort till en ny tillvaro. Tjejerna hamnar på olika ställen (Yael utbildar skyttar, Avishag är gränsvakt, Lea inom militärpolisen) men gemensamt är att våldet ständigt är närvarande. Samtidigt är tjejerna så där knäppa som man är när man är ung, eller förresten, de är nog knäppare. I alla fall Lea, som stundtals verkar spritt språngande galen.
Men hela tillvaron är galen och absurd. Ett stilla lugn kan vända till en attack på två sekunder. Två solbadande nakna soldater i ett vakttorn vid egyptiska gränsen kan leda till en diplomatisk incident, och att en telefon som inte ringt på flera år plötsligt gör det. Tre palestinier kan tjata sig till att bli beskjutna med gummikulor för att komma med i tidningen. Någons kärleksnäste som borde innehålla en viss sorts patroner gör det inte — och därför dör tusentals småbarnsföräldrar.
Slutet på boken är riktigt otäckt, jag blir inte riktigt klok på det. Händer det verkligen? Eller är det nån djup symbolik jag inte förstår? Annars tänker jag att flera av händelserna i boken troligtvis har hänt. Att Shani Boianjiu hämtat ur sina egna och sina vänners erfarenheter.

Det eviga folket är inte rädda snuddar vid en best of-etikett. Jag tror den får den. Kanske delvis för Jerusalems skull, men ändå.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Shani Boianjiu, Det eviga folket är inte rädda, Israel, militärtjänst, absurd tillvaro

Read Full Post »

”Saved alone. What shall I do?”

Jag har tillbringat ett antal timmar ömsom i Nåås socken, Dalarne, och ömsom i Jerusalem. I sällskap med Ingmar Ingmarsson, skolmästarns Gertrud, Barbro Svensdotter, Gunhild, Hök Gabriel, Karin Ingmarsdotter, Hellgum, Stark Ingmar, mrs Gordon och alla de andra. Över alltsammans har mästaren Selma Lagerlöf svingat sitt trollspö och fått mig att häpna, skratta, gråta, förfäras och bli riktigt arg.
Jag har läst Jerusalem i och 2 förut, men det var lite annorlunda nu eftersom vi ska besöka staden snart. Därför suger jag åt mig miljöbeskrivningarna mer än vanligt, försöker lägga på minnet. Men mest är det förstås de mänskliga relationerna som griper tag. Hur till synes lätt Lagerlöf beskriver känslolägen, på det där sättet så att perspektivet skiftar mellan människorna och man som läsare tycker att man förstår precis hur den personen har det. Jag älskar hur hon berättar i kringelikrokar, hur det suckas och pustas och människor tystnar och går sidledes innan de äntligen kommer fram med vad de vill ha sagt. Två personer kan gå omkring och älska varandra i ett år utan att nån kommer sig för med att berätta det.
Och så tycker jag väldigt mycket om kärleken som uttrycks för vardagslivet, trakten och arbetet, framför allt i Dalarna. Jag får lust att lära mig plöja!

Bakgrundshistorien om den variant av kristendom som etablerades i den amerikanska kolonin (som i Dalarna kallades Hellgumianer) är sann. Namnen är utbytta, detaljer ändrade, men ja, det fanns en American colony, och den grundades av ett par som mist alla sina barn i ett skreppsbrott. Titeln på detta inlägg är vad verklighetens mrs Gordon, Annas Spafford, telegraferade hem till sin man Horatio. Så fruktansvärt. Bilden är från kolonin.
Från wikipedia: Horatio Spafford died of malaria in 1888, but the community continued to grow. Visiting Chicago in 1894, Anna Spafford made contact with Olaf Henrik Larsson, the leader of the Swedish Evangelical Church. Finding they had much in common, the Swedes from Chicago decided to join Anna on her trip back to Jerusalem. Larsson also exhorted his relations and friends in Nås, Sweden, to go immediately to Jerusalem. As a result, 38 adults and seventeen children sold all their possessions and set off for the Holy Land to join the Colony, arriving there in July 1896.

Selma Lagerlöf besökte makarna Spafford i Jerusalem och som jag minns det från breven i Du lär mig att bli fri var det i sällskap med livskamraten Sofie Elkan. Boken är dedikerad till henne.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Jerusalem,

Read Full Post »

Jag tror att jag älskar den här boken

Jag älskar att Mia Fredricksen blir psykotisk när hennes make sedan 30 år tillbaka vill ta en ”paus”.
Jag älskar att hon blir frisk och reser till sin åldriga mor.
Jag älskar gruppen av gamla kvinnor, Svanarna, som mamman hänger med på hemmet. Mest älskar jag Abigail, som i decennier broderat hemliga subversiva konstverk UNDER de traditionella vackra konstverken. Hemliga veck och avigsidor visar saker som en kvinna som med en gigantisk dammsugare suger upp hela (jävla) stan med alla inuti, och en lång rad av kvinnor som onanerar på olika lyckliga sätt. Hur ofta förekommer kvinnors onani i skönlitteraturen, undrar jag? Eller menstruation. Här nämns mens också, det har jag knappt sett nånstans utom hos Siri själv när Lily Dahl får den.
Jag älskar kanske inte poesiklassen, de unga tjejerna, knappt tonåriga, med den vidriga utstötande gruppdynamiken som leder till grym mobbning, men jag älskar det faktum att klassen finns och att Mia Fredricksen rör sig mellan dessa unga flickor och de gamla kvinnorna. Kvinnans alla åldrar.
Jag älskar att Mia är poet och undervisar i poesi.
Jag älskar att maken heter Boris och jobbar med råttor — vilken hämnd!
Jag älskar den tredje kvinnliga åldern, grannfru med två små barn, som designar örhängen och grälar med sin man. Jag älskar hennes tjuriga dotter Flora som alltid vill ha sin peruk på. Och bara det faktum att ungen heter Flora, och att Mias dotter heter Daisy. Blomnamn igen! Och apropå namn så är det flera på A: Alice — den allvarliga utstötta flickan, Ashley med den döda blicken, tidigare nämnda brodösen Abigail och i moderns bokklubb läser de Austen. Det känns tråkigt att jag glömt hela Övertalning, det hade varit bra att minnas nu för att veckla ut ännu ett lager i denna korta men åh så innehållsrika roman där Mia går och tänker och känner, läser och resonerar, och försöker få rätsida på sitt liv efter att hon tappade fotfästet. Och fundera över Kvinnans villkor.
En språklig njutning från början till slut, naturligtvis. Best of-etikett, naturligtvis.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Siri Hustvedt, The summer without men, psykotisk, mens, onani, broderi, gamla kvinnor, Jane Austen

Read Full Post »

Läs Flight behaviour!

Det här kan vara årets bästa bok. Det tyckte även juryn för Women’s prize of fiction (före detta Orange prize) som hade Kingsolver med på sin short list.
Flight behaviour har ALLT. Den är rik, den är gripande, jag ryser när jag läser vissa stycken och vissa meningar bara hoppar fram och plötsligt förstår jag hela tillvaron i blixtbelysning.
Så här skrev jag om den efter kanske 300, 400 av de 600 sidorna. Jag kommer att bära med mig Dellarobia länge. Lille Preston, väninnan Dovey, maken Cub, svärmor Hester med sin hemlighet… Ovid och hans hustru. Allra sista slutet gillade jag inte riktigt, men det är en procent av boken. Allt det andra är makalöst.

Read Full Post »

Tash Aw: Map of the Invisible World

Tash Aw är en fantastisk berättare och en språkmagiker, det här är njutningsläsning från början till slut. Även när det är sorgligt och hemskt.

Två bröder skils åt på barnhemmet. Den äldre, Johan, adopteras av en rik muslimsk familj i Malaysia. Han våndas och känner skuld över att ha lämnat sin bror. Den yngre, Adam, adopteras så småningom av en ensam holländare, den fridsamme Karl, som länge bott i Indonesien. Adam växer upp hos honom, går i skola, får vänner och ovänner. Men det är oroliga tider. Indonesien har varit ett självständigt land sedan 1949, men efter de första entusiastiska och optimistiska åren står landet i mitten på 1960-talet istället på randen till inbördeskrig. Karl var en av få holländare som stannade kvar efter självständigheten, men en dag kommer soldaterna och griper honom också. Adam är övergiven igen. Han beger sig till Jakarta.

I Jakarta finns Margaret, en driftig amerikanska som undervisar på universitetet. Eller undervisade, studenterna är numera mest bara intresserade av demonstrationer och protestaktioner, ingen vill gå på föreläsningarna. Margaret försöker lära känna en yngre, inhemsk kollega, Sin, men han har annat på sin agenda. Revolution. Våld. Attentat.
Så får Margaret veta att hennes ungdomskärlek Karl sitter i häkte. Samtidigt dyker Adam upp på hennes hustrapp. Och det blir svårare och svårare att vara västerlänning i Indonesien.

Titeln, Map of the Invisble World, handlar om den drömstad som Adam som liten fantiserat ihop, men som visar sig ha lite med verkligheten att göra.
He was tired from the walking, he was tired of this city. It was not at all like the city he had once constructed in his imagination. He could barely remember that invisble world he had once known so intimatedly, a place full of love and possibility and promise. Walking along this interminable rad, his ribs were beginning to hurt again, and the emptiness in his stomach reminded him once again that he was just like the millions of other people around him.

Under läsningen tänker jag ibland på underbaraste State of wonder av Ann Patchett, det är något med språket och miljöbeskrivningarna — hettan & fukten — och sättet att låta människorna kliva fram en i taget. Porträttet av Margaret gör att Barack Obamas mamma dyker upp i huvudet. Men det är bara som en bakgrund, för Tash Aws bok lyser och skälver av liv alldeles på egen hand. Mycket, mycket bra. Lätt en best of-etikett, och det här kan vara årets bästa bok.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tash Aw, Map of the Invisble World, Indonesien, bröder, adopterade, inbördeskrig, självständighet, demonstrationer, upplopp, best of 2013

Read Full Post »

James Frey: Sista testamentet

Sista testamentet är en bok som man kan öppna nästan var som helst och läsa några meningar och det betyder något. Jag blir gripen och rörd och måste pausa för att blinka bort tårarna, ideligen. Det är en så enormt stark berättelse, om den magre vite killen som flyttar in i det skabbiga Bronx och spelar tv-spel i en sunkig lägenhet fylld av pizzakartonger, tills han får jobb på ett bygge och där råkar ut för en fruktansvärd olycka. Ett fönster ramlar från hög höjd, rakt på honom. In i honom. Stora vassa bitar i hela kroppen, ett hål i skallen så att hjärnan syns. Han borde inte leva. Men han lever ändå.

Han dör inte på bygget och han dör inte
i ambulansen och han dör inte
på operationsbordet där han ligger i timmar medan kirurgerna syr ihop honom. Rättelse: han dör flera gånger, men lever ändå. Och till och med i sitt medvetslösa tillstånd påverkar han människor: ett lugn och en frid och en allomfattande kärlek strömmar ut från honom.
Det här med kärleken har i allra högst grad en fysisk sida. När Ben, som han heter, kommer ut från sjukhuset är det med hjälp av sin blick, sina händer, sin mun och sin penis som han helar och läker alla trasiga, smärtfyllda, arga och rädda människor, kvinnor som män, som han möter.
Farliga saker. Farligt för samhällsordningen.

Vi känner igen det. James Frey låter historien om Ben Zion Avrohom berättas i form av vittnesbörd och evangelium från Mariaangeles, Esther, Ruth, Jeremiah, Matthew, John… namn som vi också känner. Här är de hemlösa, narkomaner, prostituerade — de lägsta av de lägsta. Och budskapet är käleksbudskapet. Det är så vackert så ja, jag vill gråta så många gånger. Samtidigt är Frey oerhört religionskritisk. Bluff och båg alltihop, säger Ben, som i sina samtal med Gud får kunskaper som ingen annan människa kan nå. Alla religiösa skrifter, alla språk som någonsin talats, allt kan han. Vad Gud egentligen är, det förstår han. Inte alls någon dömande Gud, inga förmaningar, inga regler. Bara detta enda: Älska.
—————————
Sista testamentet sågas av Kyrkans tidning och HD, medan Titti på Hellre barfota än boklös är lika drabbad som jag. Eli läser och skriver har också läst.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om James Frey, Sista testamentet, best of 2013, evangelium, Ben Zion Avrohom, Mariaangeles, gråt, vackert, kärleksbudskap, älska

Read Full Post »

Daniela Krien: Någon gång ska vi berätta allt för varandra

O så bra detta är.
Jag vet att jag borde känna motstånd, kanske rentav äckel, mot att 16-åriga Maria inleder en passionerad kärlekshistoria med 40-årige suputen Henner, men det hjälps inte. Daniela Krien skriver på ett så självlysande språk och trovärdigt sätt att jag smälter.

Tyskarna har en ju dramatisk samtidshistoria att ösa ur. ”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” utspelar sig sommaren 1990, alltså de sista månaderna innan återföreningen. Platsen är DDR, ett land som ska upphöra att existera. Alla vet att allt kommer att förändras, de vet bara inte hur. Vilka som kommer att klara sig.

I denna ödesmättade tid har Maria flyttat in hos sin pojkvän Johannes på hans familjs bondgård. Där lever tre generationer, minus en farbror som för 30 år sen flydde till väst men som snart väntas hem på besök. Farmor Frieda är nervös och förväntansfull. Alla arbetar hårt och Maria försöker göra sig nyttig även om hon helst bara vill läsa ”Bröderna Karamazov”. Jag älskar hur Daniela Krien låter Karamazov-läsningen glida in som ännu en nivå i berättelsen, hur Maria och hennes älskare diskuterar de olika karaktärerna. Bok i bok.
För Maria inleder alltså en relation med den enstörige Henner i granngården. Hon kämpar med sin lögn, ”den fräna doften av lögn”, och hon skäms fruktansvärt. De smyger sig till hemliga möten då Maria låtsas besöka sin mamma.
Mamman är ett kapitel för sig; övergiven av sin man som vill gifta om sig med en tonårig ryska tvingas hon ändå bo kvar hos svärföräldrarna. Något stöd för sin vilsna dotter är hon inte, och pappan förstås inte heller. Jag förstår precis varför Maria flyttar in i en annan familj – hon vill få vara barn. Och samtidigt bli kvinna. Och helst slippa vara en ”zonengabi”, ”Gabriella från zonen”, som västtyskarna kallade kvinnor från öst.

”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” är fylld av ett kraftfullt bildspråk, mänskliga relationer, östtysk historia och personporträtt som stannar kvar hos mig. Otroligt vad mycket hon rymmer på bara dryga 170 sidor, Daniela Krien. Vårens starkaste debut.

Först publicerad i Corren. Per Holmer har översatt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daniela Krien, Någon gång ska vi berätta allt för varandra, tyskt, debut, DDR, kärlekshistoria, passion, mor-dotter, mor-son

Read Full Post »

Shaun Tan är ett geni

Borttappad är en enda historia, om en borttappad sak som jaget hittar och tar hem. I Berättelser från yttre förorten är det många historier, den ena mer fascinerande och fantasieggande än den andra. En yttepytteliten utbytesstudent, en droppande grodman, en strandad sjöko och en liten pojke med våldsamt grälande föräldrar, hur morfar och mormor fann sina ringar, familjen som hittar sin innergård, en vadslagning bröder emellan om vad som händer där stadskartan slutar…
Vart alla misslyckade dikter tar vägen? Bilderna, illustrationerna är så detaljrika och laddade med känslor att jag måste gå tillbaka och betrakta dem igen och igen. Och upptäcker nya saker.
Men även om jag kanske framför allt tänker på Shaun Tan som konstnär, så står texten inte långt efter. Smaka på den här inledningen:
”Det är lustigt att nu när varje hushåll har sin egen interkontinentala ballistiska missil så funderar man knappt på dem längre.”
Det är så bra att jag är beredd att utnämna Shaun Tan till det senaste årets stora upptäckt. Vilken tur att han fick Alma-priset, annars hade jag aldrig upptäckt honom.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Shaun Tan, Borttappad, Berättelser från yttre förorten, bilderbok, illustrationer, geni, konstnär, sjöko, utbytesstudent

Read Full Post »

Ann Patchett: Bel Canto

Vilken fantasi hon har, Ann Patchett. Att hitta på dessa människor: en strikt japansk affärsman som älskar opera, en världsberömd amerikansk sopran som hyrs in till hans födelsedagsfest som hålls hemma hos vicepresidenten i ett namnlöst sydamerikanskt land. Där finns affärsmannens tolk, den mångkunnige Gen som behärskar inte bara japanska, spanska, engelska, franska, tyska, ryska… utan även lite svenska (mer om det lite senare), en ung idealistisk präst och en äldre, mer pragmatisk. En frasnk ambassadör som först på senare år insett att han älskar sin fru. Tre bullriga ryssar, den ena större än den andre. Pianoackompanjatören. Människor från alla möjliga hörn av världen samlade för att njuta av den fantastiska Roxane Coss sång till mr Hosokawas ära. Och sen låta alla prominenta gäster och vicepresidentens personal tas som gisslan av en terroristgrupp som egentligen är ute efter presidenten. Han är dock inte på festen, han är hemma och tittar på sin favoritsåpa på tv.
Terroristerna leds av tre generaler, varav Benjamin som lider svårt av en infekterad hudsjukdom är den som har mest att säga till om. Runt generalerna en grupp pojkar, direkt från djungeln, med vapen nästan lika stora som de själva. Men är verkligen alla pojkar?

Hur är det möjligt att hitta på detta scenario, och att göra det så djupt levande och allmänmänskligt? Alla detaljer, jag förundras över alla detaljer. Som den schweiziske Röda kors-arbetaren Messner som blir förhandlare mellan terroristerna och regeringen, han är blek och bränner sig lätt i den starka solen. Jag ser honom framför mig.
Jag ser också hur gisslan går från att vara en skock rädda får, som blir kissnödiga på samma gång när de tillåts att bli det, till att bli individer med egna viljor och liv. Alla delar dock samma grad av acceptans av läget, allt eftersom tiden går och ingen lösning är i sikte. I stället uppstår vänskaper, nya roller — jag älskar den lille vicepresidenten Ruben Iglesias och hur han går där och plockar och städar och servar — och förstås kärlek. Framför allt älskar alla sopranen. På lite olika sätt.
Det är kärlek och förluster som är Patchetts huvudteman, och så är det också här i Bel Canto. Ett tredje tema, nästan en huvudperson, är musiken. Sången. Och vad den gör med oss människor. Hur den når in i vårt innersta, hur den förändrar vår värld.

Svenskan då? Jo, det är sopranens pianist som är svensk. Han möter ett sorgligt öde som jag blir starkt berörd av. Men dessförinnan är det lite kul, när Gen visar sig kunna även lite svenska. Den har han lärt sig genom att se på Bergmanfilmer, så ”Gen could only converse on the darkest of subjects”.

Uppdatering: Det var som… historien har verklighetsbakgrund, berättar Paperback Lover. Recension här.
————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Bel canto, best of 2013

Read Full Post »