Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘självbiografiskt’ Category

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

lagerlöfmDen 6 oktober 2011 försvinner regissören Daniel Lind Lagerlöf. Han är ute vid Västkusten och rekar för att filma en Camilla Läckberg-bok. Kanske halkar han på klipporna, det är blåsigt och regnigt med stora vågor och troligtvis drunknar han. Kvar blir hustrun Malin Lagerlöf, med tre barn. Två flickor och en pojkbebis på tre månader. Det här är hennes berättelse.

Att recensera en annan människas sorg är både omöjligt och osmakligt, men det här är både en dagbok och ett litterärt verk. Det är brutalt hudlöst och direkt berättat i en stil som är både dokumentär och visuellt uppbyggd av ögonblicksbilder. Malin Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker, och naturligtvis har hon ett språk att falla tillbaka på nu också. Dagboksanteckningarna känns autentiska. Kaoset i början, chocken och den bedövande sorgen. Alla människor som kommer hem till Malin och barnen, lagar mat, håller dem sällskap, styr upp tillvaron. Svärfadern som tar hand om allt det ekonomiska. Ständigt några som sover i flickornas sängar, medan flickorna sover hos mamma. Senare hittar hon schemat som familj och vänner gjort upp. De behöver aldrig vara ensamma och världen får vara ytterst liten en period, när Malins rädsla för att möta andra människor dessutom förstärks av att det plötsligt kan dyka upp en löpsedel med Daniels bild på.

försvinnandeSamtidigt formas boken till ett porträtt av en älskad människa, en andra hälft. En man med stora fötter och stor integritet, en man som älskade att bygga, mura, ta sig an projekt. Daniel och Malin har varit ett par sedan tonåren. De blev vuxna tillsammans. Köpte hus på Gotland, flyttade runt i Stockholm, fick barnen, reset på långresor och hade planer.  I det sedan 25 år ständigt pågående samtalet har det nu blivit tvärt tyst i den ena änden. ”Jag skulle vilja berätta om allt det här för dig. Analysera. Eftersnacka. ” Malin har blivit berövad ett språk av associationer, smeknamn, syftningar som bara var deras. Ingen annan förstår det nu. Jag antar att det är därför som hon hela tiden skriver till ett du, Daniel, trots att hon inte alls tror att han eller hans själv lever kvar någonstans. Det är bara slut, han är borta. Deras ateism präglar också minnesstunden som hålls i den avkristnade Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericssonhallen. Sådana saker är viktiga och Malin tvingar sig att ta itu med dem. Allt en människa måste orka.

En sak att orka med är andra människors sorg. Och alla välmenande kommentarer, sådant som ska vara tröstande men kan träffa så fel. Hon får böcker om sorg, av Oates, Didion och Cullberg. I den senare läser hon att risken för att insjukna i psykisk sjukdom efter att en närstående avlidit på ett dramatiskt sätt och kroppen saknas är mellan 70–80 procent. Hon lägger den ifrån sig.

Dagarna går och blir till veckor som blir till månader. Det blir jul. Födelsedagar firas. Alla dessa ”första året utan” som människor som mist en nära anhörig vittnar om, ansträngningen att klara av dem. Så småningom övergår även dagboksanteckningarna till mer sammanhängande, reflekterande text. Malin Lind Lagerlöf hittar en annan, annorlunda version av sig själv, som oftast mäktar med tillvaron. Hon tar ett nytt jobb, får kollegor. Besöker sin systers familj i Värmland, dit Daniel inte ville åka. När nära två år har gått anas en ny kärleksrelation. Och ungefär då är hon redo att anta polisinspektör Johan Hildings erbjudande om att besöka klipporna där Daniel Lind sist sågs. En fridfull plats, kanske den vackraste plats hon sett.

Först publicerad i Corren med flera tidningar.

Read Full Post »

iloveyouJag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Ronald and Nancy Reagan, September 19, 1985, at Bethesda Hospital Featuring: Nancy Reagan, Nancy Davis, Ronald Reagan When: 06 Mar 2016 Credit: WENN.com **WENN does not claim any ownership including but not limited to Copyright, License in attached material. Fees charged by WENN are for WENN's services only, do not, nor are they intended to, convey to the user any ownership of Copyright, License in material. By publishing this material you expressly agree to indemnify, to hold WENN, its directors, shareholders, employees harmless from any loss, claims, damages, demands, expenses (including legal fees), any causes of action, allegation against WENN arising out of, connected in any way with publication of the material.**
Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

telegramreagan

 

 

Read Full Post »

kamp4Oj, den här är nästan den bästa tror jag. Lika bra som ettan. Jag grips djupt av både 18-åringen som tar jobb som lärare i Nordnorge där hans känsloliv följer årstiderna och så den 16-årige Karl Ove, som får fart på sitt skrivande men aldrig får till det med någon tjej, trots ständiga försök. Problemet är att han alltid kommer i kalsongerna, han hinner inte ens få av sig dem och det är förödmjukelse efter förödmjukelse samtidigt som han ljuger för kompisarna om att han redan legat med flera stycken.
Karl Ove Knausgård är extremt självmedveten, varenda kroppsrörelse eller yttrande ställer han i relation till hur han uppfattas av andra. Men så upptäcker han alkoholen.

”Varför drack de inte? Varför drack inte alla? Alkoholen gör allting stort, den är en vind som drar genom medvetandet, den är vågor som bryts och skog som vajar, och det ljus den utstrålar förgyller allt du ser, till och med den vidrigaste och mest frånstötande av människor får något vackert över sig, det är som att alla invändningar och all kritik sveps bort med en enda vid handrörelse, ett rågat mått generositet, här är allt, och då menar jag allt, vackert.
Varför säga nej till det?”

Så Karl Ove super något fruktansvärt, redan som 16-åring får han black-outer och vet inte vad han gjort. Skam, skuld, och så nästa rus. Mer skam, nytt rus. Han finner delar av sig själv under berusningen som är den han vill vara. Han haschar också, det ruset är nästan ännu bättre. Han skolkar mycket men får jobb som skivrecensent på en mindre tidning. Lönen utbetalas i lp-skivor. Musik, skam & skuld & denna ständiga misslyckade kåthet som får honom att fantisera om varenda tjej som råkar visa sig, så ser Karl Oves alkoholindränkta sena tonår ut.

Jag gillar också att man får se mer av mamman, Sissel, och brorsan, Yngve.

Read Full Post »

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

Read Full Post »

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

Bechdel_cover
81XVAw4GyEL
Såklart.
Bechdel-Cartoon
Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.
Are-You-My-Mother_0009
ABorganized
Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.
winnicottbechdel
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »