Vad jag läser just nu

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

Malin Lagerlöf: Dagbok från ditt försvinnande

Den 6 oktober 2011 försvinner regissören Daniel Lind Lagerlöf. Han är ute vid Västkusten och rekar för att filma en Camilla Läckberg-bok. Kanske halkar han på klipporna, det är blåsigt och regnigt med stora vågor och troligtvis drunknar han. Kvar blir hustrun Malin Lagerlöf, med tre barn. Två flickor och en pojkbebis på tre månader. Det här är hennes berättelse.

Att recensera en annan människas sorg är både omöjligt och osmakligt, men det här är både en dagbok och ett litterärt verk. Det är brutalt hudlöst och direkt berättat i en stil som är både dokumentär och visuellt uppbyggd av ögonblicksbilder. Malin Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker, och naturligtvis har hon ett språk att falla tillbaka på nu också. Dagboksanteckningarna känns autentiska. Kaoset i början, chocken och den bedövande sorgen. Alla människor som kommer hem till Malin och barnen, lagar mat, håller dem sällskap, styr upp tillvaron. Svärfadern som tar hand om allt det ekonomiska. Ständigt några som sover i flickornas sängar, medan flickorna sover hos mamma. Senare hittar hon schemat som familj och vänner gjort upp. De behöver aldrig vara ensamma och världen får vara ytterst liten en period, när Malins rädsla för att möta andra människor dessutom förstärks av att det plötsligt kan dyka upp en löpsedel med Daniels bild på.

Samtidigt formas boken till ett porträtt av en älskad människa, en andra hälft. En man med stora fötter och stor integritet, en man som älskade att bygga, mura, ta sig an projekt. Daniel och Malin har varit ett par sedan tonåren. De blev vuxna tillsammans. Köpte hus på Gotland, flyttade runt i Stockholm, fick barnen, reset på långresor och hade planer.  I det sedan 25 år ständigt pågående samtalet har det nu blivit tvärt tyst i den ena änden. ”Jag skulle vilja berätta om allt det här för dig. Analysera. Eftersnacka. ” Malin har blivit berövad ett språk av associationer, smeknamn, syftningar som bara var deras. Ingen annan förstår det nu. Jag antar att det är därför som hon hela tiden skriver till ett du, Daniel, trots att hon inte alls tror att han eller hans själv lever kvar någonstans. Det är bara slut, han är borta. Deras ateism präglar också minnesstunden som hålls i den avkristnade Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericssonhallen. Sådana saker är viktiga och Malin tvingar sig att ta itu med dem. Allt en människa måste orka.

En sak att orka med är andra människors sorg. Och alla välmenande kommentarer, sådant som ska vara tröstande men kan träffa så fel. Hon får böcker om sorg, av Oates, Didion och Cullberg. I den senare läser hon att risken för att insjukna i psykisk sjukdom efter att en närstående avlidit på ett dramatiskt sätt och kroppen saknas är mellan 70–80 procent. Hon lägger den ifrån sig.

Dagarna går och blir till veckor som blir till månader. Det blir jul. Födelsedagar firas. Alla dessa ”första året utan” som människor som mist en nära anhörig vittnar om, ansträngningen att klara av dem. Så småningom övergår även dagboksanteckningarna till mer sammanhängande, reflekterande text. Malin Lind Lagerlöf hittar en annan, annorlunda version av sig själv, som oftast mäktar med tillvaron. Hon tar ett nytt jobb, får kollegor. Besöker sin systers familj i Värmland, dit Daniel inte ville åka. När nära två år har gått anas en ny kärleksrelation. Och ungefär då är hon redo att anta polisinspektör Johan Hildings erbjudande om att besöka klipporna där Daniel Lind sist sågs. En fridfull plats, kanske den vackraste plats hon sett.

Först publicerad i Corren med flera tidningar.

Read Full Post »

Vackraste kärleksbreven

Jag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

 

 

Read Full Post »

Karl Ove Knausgård: Min kamp 4

Oj, den här är nästan den bästa tror jag. Lika bra som ettan. Jag grips djupt av både 18-åringen som tar jobb som lärare i Nordnorge där hans känsloliv följer årstiderna och så den 16-årige Karl Ove, som får fart på sitt skrivande men aldrig får till det med någon tjej, trots ständiga försök. Problemet är att han alltid kommer i kalsongerna, han hinner inte ens få av sig dem och det är förödmjukelse efter förödmjukelse samtidigt som han ljuger för kompisarna om att han redan legat med flera stycken.
Karl Ove Knausgård är extremt självmedveten, varenda kroppsrörelse eller yttrande ställer han i relation till hur han uppfattas av andra. Men så upptäcker han alkoholen.

”Varför drack de inte? Varför drack inte alla? Alkoholen gör allting stort, den är en vind som drar genom medvetandet, den är vågor som bryts och skog som vajar, och det ljus den utstrålar förgyller allt du ser, till och med den vidrigaste och mest frånstötande av människor får något vackert över sig, det är som att alla invändningar och all kritik sveps bort med en enda vid handrörelse, ett rågat mått generositet, här är allt, och då menar jag allt, vackert.
Varför säga nej till det?”

Så Karl Ove super något fruktansvärt, redan som 16-åring får han black-outer och vet inte vad han gjort. Skam, skuld, och så nästa rus. Mer skam, nytt rus. Han finner delar av sig själv under berusningen som är den han vill vara. Han haschar också, det ruset är nästan ännu bättre. Han skolkar mycket men får jobb som skivrecensent på en mindre tidning. Lönen utbetalas i lp-skivor. Musik, skam & skuld & denna ständiga misslyckade kåthet som får honom att fantisera om varenda tjej som råkar visa sig, så ser Karl Oves alkoholindränkta sena tonår ut.

Jag gillar också att man får se mer av mamman, Sissel, och brorsan, Yngve.

Read Full Post »

Tipsa mig om kvinnors memoarer!

På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

Read Full Post »

Joy Harjo: Crazy brave

Passion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

Bechdel får best of-etikett

Såklart.

Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.


Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Alison Bechdel, Donald Winnicott, Are you my mother?, mor-dotter-relationen, mor-dotter, psykoanalys, best of 2015

Read Full Post »

Det är Bechdel och jag i helgen

Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!

Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.

Read Full Post »

Camilla Henemark och hennes mormor

Surprise! Jag blev mest fascinerad av porträttet av Camilla Henemarks mormor Aina och deras relation. Min krönika (alltså inte någon recension) hittas här.

Read Full Post »

Susanna Alakoski: Oktober i fattig-Sverige

Under en oktobermånad skriver Susanna Alakoski dagbok varje dag. ”… för att jag lever. För att jag är en av de få som kan.” Det är så många som är döda. Som försvunnit in i psykisk sjukdom eller ut på gatorna. Som inte kan vittna, och då måste den som kan faktiskt göra det. Alakoski skriver sin dagbok från olika platser: På tågen till och från författarbesök, uppläsningar, frågestunder i Malmö, Stockholm, på Hinseberg och Kumla. Medan hon promenerar, då hon messar till sig själv. Under en vecka i barndomens Ystad där hon numera har en skrivarlägenhet, i ett av de fina husen hon aldrig besökte som barn.
Susanna Alakoski skriver i dialog med Herta Mûller (Hjärtdjur), med Kristian Lundberg (Yarden), med Clarice Lispector (Stjärnans ögonblick).
Dagboken handlar om fattigdom. Om hur det var att vara Susanna Alakoski som barn och tonåring och leva i fattigdom. Att ha fula kläder, ett fult hem, att inte åka på semester eller kunna ta hem kompisar. Att lära sig hitta bortglömda saker, och ta vara på sådant som andra kastat. Att alltid välja gratisalternativ som ”skogspromenad” på friluftsdagarna, varken badhus eller klättring var att tänka på. Den handlar om hemlöshet, alla hemlösa som Alakoski ser omkring sig och blir besatt av. För hon är en sån som SER. Som alla som upplevt fattigdom ser varandra, känner igen varandra.

På golvet alla journalerna från socialtjänsten och S:t Lars sjukhus och polisen.

PROMEMORIA POLISEN YSTAD 74.05.22 (FAMILJEN ALAKOSKI)
Onsdagen den 22 maj 1974 klockan 19.15 anmälde en dotter (Susanna) till familjen Alakoski att det var slagsmål mellan far och mor. Dottern var mycket uppriven och grät.

Till en början är jag som läsare säker på att Alakoski är på väg mot en biografi. Hon försöker få syn på sin tonårstid. Hon försöker närma sig sin mamma, men det är svårt. Mamman som arbetade och slet på olika låglönejobb. Som lade in artiklar i böckerna, blev glad över att få en upphittad fisk som räckte till mat i två dagar. Mamman som drack, mamman som blev slagen.
”Det är så mycket man förstår så långt efteråt” konstaterar Alakoski och för så kloka resonemang om hur fattigdomen gör att relationer slits sönder och ofta leder till psykiska sjukdomar..
När Susanna är fjorton år flyttar hon hemifrån, ”frivilligt”. Till en pojkvän, sen en fosterfamilj, sen ett försök att ha en egen lägenhet. Hon klarar inte hyran på den och kastas ut. Hon slutar skolan, bor än här än där. Hon gör abort, hon börjar jobba, hon stjäl hem mat och får beröm av pappa. Hon klarar sig med nöd och näppe från en framtid inom porrbranschen. Sen börjar hon plugga på Komvux och utbildar sig till socionom. Det här är stark läsning, läsning som jag älskar. Jag hade velat ha mer, mycket mer av det biografiska! Varför har hon ingen kontakt med systern? Hur lyckades brodern sluta knarka?

Istället formar sig Oktober i fattig-Sverige mer och mer till en stridsskrift, och jag känner igen stora stycken som Alakoski tidigare publicerat i sina krönikor. Det är bra, stundtals lysande, och många läsare kommer att tycka att det är just vad som behövs just precis nu och här i detta land: En riktigt arg debattbok som står på de svagaste av de svagas sida. Men jag hade ändå önskat mig mer om mormorn, farmorn, släkternas öden i Finland, och Susanna Alakoskis tankar kring mammans död och sorgen efter henne. En sorg som ledde till panikångest och sedan sjukskrivning och så småningom — debutboken ”Svinalängorna”.

Först publicerad i Corren.

I Sydsvenskan finns en bra intervju.

Read Full Post »

Searching for Mercy Street — Linda Gray Sexton

Jag har levt med den här boken en vecka nu, och jag tror aldrig jag läst en så gripande memoar någonsin. Gråt, skratt, förtvivlan. Vrede, äckel, men också kärlek. Litteratur av allra högsta klass.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den.

Om jag skriver om hur Linda, tre år, får skulden för sin mors sinnesjukdom eftersom lilla Linda är så krävande och kärlekstörstande, hur hon skickas bort till sin moster där morbrodern regelbundet klår upp henne för att hon suger på tummen, hur hon får stryk hemma av sin egen mamma, hur hon växer upp i ständig rädsla för att modern, den så småningom berömda poeten Anne Sexton, ska lyckas med något av sina otaliga självmordsförsök, hur hon bevittnar våld och ständiga gräl och hur Anne Sexton öppet onanerar framför Linda, ja, gör värre saker ändå, då gör jag den här boken till en skräckskildring i genren Misärfamiljer.

Om jag å andra sidan skriver om hur Anne ger sin dotter Språket, lär henne att se detaljerna, uppmuntrar hennes diktskrivande från elva års ålder och framåt … vilken bild får man då?

Jag tror att Linda Gray Sexton är den enda människa som skulle ha mäktat skriva en sådan här bok, en så utlämnande men samtidigt kärleksfull självbiografi. Undertiteln lyder: My journey back to my mother, Anne Sexton, och den säger egentligen allt.
Det är imponerande hur Linda kan betrakta sin mors framgångar och vara genuint glad över dem, hur hon förmår se sin mors goda sidor mitt i all ångest och rädsla och sorg. Hon tvingar mig att också se dem, när jag egentligen bara vill tycka att Anne Sexton är en fullkomligt vidrig människa, självisk och destruktiv och äcklig. Linda skonar inte sig själv heller; när hon så småningom får barn så är det just när den äldste är tre år som hon börjar slå honom. ”Bara med handen, jag vet hur hårt jag slår, jag är ändå inte som mamma”, intalar hon sig. Hon lyckas sluta med detta sen, hon lyckas bryta flera mönster och framför allt är hon ju inte sjuk på samma sätt, men arvet, minnen och saknaden efter sin mor får hon leva med hela sitt liv.

Jag har tidigare skrivit om Linda Gray Sextons roman Points of light här, och nu var det intressant att läsa om hur hon skrev den. Jag har också nämnt lite om de band som AS:s psykiatriker spelade in från deras terapisessioner, och som kom med som underlag både i denna bok och i den biografi som skrevs över Sexton.
Däremot har jag inte läst något av Anne Sexton förrän nu. Linda Gray publicerar flera dikter, och hon gör det i sammanhang och ger dem en bakgrund som gör att jag tycker att många är fantastiska. Jag fattar kultstatusen. (Liten detalj: när Sexton fick höra att Sylvia Plath tagit livet av sig blev hon arg. ”Hon stal min död!”) Själv var hon 45 när hon gasade ihjäl sig i bilen, en röd Cougar, i garaget. Denna bil körde sen Linda Gray länge omkring i, liksom att hon använde sin mors kläder, och dessutom ägnade hon många långa år till att sortera alla Annes papper och publicera hennes brev. Anne utsåg Linda till sin literary executor, och plikttrogen satt hon där på biblioteket i Boston och läste om sin mors alla otrohetsaffärer och lyssnade till terapiband där hon talade om att hon hatade Linda. Då var Linda 21 år. Den lilla frigörelse från sin mor hon hunnit med blev effektivt avbruten.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Gray Sexton, Anne Sexton, psykisk sjukdom, mor-dotter, litteratur, memoar

Read Full Post »

Kvällsbad med Linda Gray Sexton

Jag har börjat lite smått på Linda Gray Sextons bok om sin uppväxt med poeten och geniet Anne Sexton. Smärtsamt. Fasansfullt. Den lilla Linda, tre år, som får skulden för att hennes mor inte orkar med alla krav och går in i sinnesjukdom.
Känner att jag behöver sudda ut kanterna lite med skumbad och vin.
Men mycket bra. Väldigt bra.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Linda Gray Sexton, Anne Sexton, psykisk sjukdom, mor-dotter

Read Full Post »

Rut Hillarp — så mycket hon gjorde

Jag skulle vilja se fler av fotografierna hon berättar om i sin dagbok, och filmerna. Kortfilmen De vita händerna som hennes första stora älskare Levada gjorde, hur kan man få se den? Rut Hillarp spelar Isolde med de vita händerna. Filmen vann pris.
Lite fotografier kan man se här i alla fall, när Birgitta Holm berättar om Rut Hillarp i bilder. (Där säger hon också att Filmform har gamla filmer, men när jag söker på Levada i deras arkiv händer inget.)

Fotot med ögat här överst, ”På Djurö i maj med den falliska modern”, hittar jag hos Petter, som också skrivit ett inlägg om Hillarps poesi. Hillarp experimenterade mycket med dubbelexponeringar i sitt fotograferande.

Jag har läst ut dagboken, och sammantaget tyckte jag om den. Det blev lite mastigt ibland med alla dessa samlagsrecensioner, och den flera decennier långa oftast olyckliga passionen för Sivar Arnér, men som tidsdokument är den mycket bra. Jag gillar också Rut Hillarps kommentarer om litteratur och konst, böcker hon läser. Allt sånt blir mer intressant med åren, när namn som jag känner till och läst blir vanligare. Men man behöver helheten, hela fyrtiotalsmodernismen, resandet i Europa, undervisandet och festerna, danserna.

Jag har tidigare skrivit om Rut Hillarp här.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rut Hillarp, fotografi, konstfoto

Read Full Post »

Maggie knows best

Nu är hon ju överallt, Margaret Thatcher, till exempel här. Så jag läser lite i den påbörjade The Downing streets years. Jag gillar bäst det utrikespolitiska och minst det ekonomiska (som jag inte heller förstår allt av). Men jag slås av en sak: Det är väldigt mycket ”I decided to…”, ”It was clear to me that …”, ”I succeeded in …” Om jag jämför med de amerikanska politiska självbiografier jag läst, så har de ofta ”I learned from…”, ”I was inspired by…”, alltså en människa i utveckling som drar slutsatser och lärdomar på olika plan från människorna hon möter. De kan även uttrycka tvivel inför svåra beslut.
Margaret Thatcher hyser inga tvivel. Hon ser allting glasklart, hon vet precis vad som bör göras och hon sätter genast igång med att förändra landet. Det är både skrämmande och imponerande.
Nu kommer det att handla om gruvstrejken och därför tycker jag att det passar att titta på Billy Elliot. En av världens bästa filmer, som vi också såg som musikal i New York 2009.

Fanvid ovan, men det finns med några klipp från konfrontationer strejkare/poliser.

Billys macho pappa hittar sin son i gympahallen.

Billys pappa går tillbaka till jobbet, han har insett att Billy måste få en chans att komma till en riktig dansskola. Billys storebror, också gruvarbetare i strejk, blir galen av ilska och sorg över faderns svek.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Margaret Thatcher, brittisk politik, Billy Elliot, dans, gruvstrejk

Read Full Post »

Felicia försvann

För några år sen stod jag nere i källaren på Myrorna och tittade på böcker. En bit bort stod ett ungt par. Tjejen hittade ”Barnaboken”, kanske funderade hon på att köpa den, men då säger killen: ”Anna Wahlgren, hon är hemsk, hennes barn hatar henne”. Jag blev arg och tänkte att det är så jädra typiskt med dessa människor som alla andra som inte känner dem tycker sig ha rätt att snacka skit om. Nu idag undrar jag istället om han kanske kände dottern Felicia?

”Barnaboken” kom 1983, då jag väntade mitt första barn. Jag var 18 år och hade ingen aning om nånting, utom att jag i alla fall inte skulle göra som mina egna föräldrar. Och ”Barnaboken” är en underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet. Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag annars saknade, en som man kunde härma eller låta bli, en stark röst att förhålla sig till. En viktig sak är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning.
Och nu läser jag ”Felicia försvann” och allting bara rasar.

Felica Feldts bok är en skräckskildring av hur det är att växa upp i ett alkoholisthem, med våld, självmordshot och sexuell gränslöshet som även drabbar barnen. Ljuden, lukterna, män som onanerar framför dem, män som kryper ner i flickornas sängar. Anna Wahlgren blir rasande och släpar ut dem ur rummet, men nästa morgon sitter de där vid frukostbordet som om ingenting hänt.
Spriten och vinet flödar i det Wahlgrenska hemmet, men maten är det illa ställt med. En period läggs barnen in på lasarett och får äta upp sig. Och så dessa ständiga flyttar: 19 adresser på 18 år.
Felicia Feldt skriver in sig i den långa raden av fruktansvärda barndomsskildringar, men hennes bok blir också något mer. Till skillnad från i Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Kristian Lundbergs minnen i ”Yarden”, listan kan göras lång, så är mamman i ”Felicia försvann” redan en rikskänd person. En människa som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Flera händelser som jag minns som exempel från ”Barnaboken”; här kommer den andra sidan av saken. Som när Felicia stulit dockor och Anna Wahlgren tvingar henne att kasta dem. Det avslutas med en örfil. Om den stod det förstås inget i ”Barnaboken”.

Det är djupt sorgligt och smärtsamt att läsa ”Felica försvann”, men det är ingen tung bok rent stilistiskt. Den är sammansatt av ögonblicksbilder: minnen, insikter, som hoppar i tid. Felicia är fem år, Felicia är 39 år, Felicia är av och på i sin relation med sin mamma. Att vara av, att bryta med mamma, innebär också att bli utesluten ur flocken. Felicia blir inte bjuden på familjeträffar och födelsedagsfester hos sina syskon längre. Hon ska tigas ihjäl.
Felicia kämpar med depressioner, misslyckanden, sorger och dåliga relationer. Ändå låter hon sig inte tystas. Inte längre. Kanske är inte allt i denna bok sant, (kan Anna Wahlgren verkligen ha legat med Felicias man? Eller visat upp sin egen mans penis för barnen och berömt hur hård den var?), men kanske är det ändå sant. Det är Felicias sanning.
Det allra viktigaste Felicia Feldt gör är när hon hävdar sin rätt att inte försonas. Det enda som duger för att försonas med mamman är att svälja alla sina egna känslor och bara gå med på den andras verklighetsbeskrivning. Att inlemma sig under den stora matriarken. Att låtsas att det som är helt sjukt är helt normalt. Så nej, Felicia, du behöver inte försonas med din mamma. Du gör helt rätt som låter bli.

(Publicerad i Corren, här)
Tidigare texter om Anna Wahlgren här och här
Lyran gör en fin genomgång av olika recensenters läsning av denna bok och Bokmania har ett annorlunda utgångsläge.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Felicia Feldt, Felicia försvann, Anna Wahlgren, självbiografiskt, barnafostran, alkoholism

Read Full Post »