Om jag glömmer dig, Jerusalem

I helgen gjorde jag en satsning för att läsa ut syster Sofie Hamrings underbara bok om Jerusalem, och blev rikligt belönad. Dofterna, smakerna, igenkänningarna när hon går på Jaffagatan och Ben Yehuda och i Gamla stan, bara att se ordet Lejonporten sätter igång samtal här hemma: ”Vilken var det nu igen?” ”Bortanför Damaskus?” ”Var det där jag var inne på en toalett?” ”Du var inne på toaletter överallt.”
Men syster Sofie bodde i Jerusalem ett helt år. Hon var med om allt från att bli spottad på av småpojkar (med föräldrarnas goda minne) till att bli hembjuden för att fira sabbat hos en judisk familj som också bjöd hem en muslim och en sikh.
Hon har firat alla högtider året runt, såväl kristna som judiska, och bjuder på en öppen, sökande och kärleksfull skildring där dessa två relgioner verkligen framstår som syskon. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Syster Sofie är i ständig dialog med bibeln och dess berättelser och vad de säger som är relevant för Israel idag. Hon skriver om sabbaten, vilket är själva anledningen till att jag ville läsa denna bok, när Tomas Sjödin berättade om den. (Ända sedan vi var i Jerusalem och såg detta fenomen på nära håll har jag längtat efter att helga vilodagen.)
Hon skriver också mycket träffande om att strida på två fronter, om Konflikten, och hur hennes egen förälskelse i det sköna i judendomen och det judiska livet leder till att hon inte vill höra talas om oförätter judar begår på palestinier. Om det eviga skället ”pro-israelisk”, ”pro-palestinsk”, så fort man rör sig det minsta utanför åsiktsfåren.
Framför allt är det en nyfiket förundrad och mycket lärorik och informativ hyllning till en stad där de mest märkliga saker kan hända. Och gör det, dagligen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Syster Sofie Hamring O.P., Om jag glömmer dig Jerusalem, kristendom, Jesus, judendom, Jerusalem, Oljeberget, Via Dolorosa, Lejonporten, sabbat, högtider

Read Full Post »

Jag älskar att läsa Boken.

Han är trött och har lagt ner sin penna på det uppslag där han ska fortsätta att skriva och slår ihop bokens pärmar. Bilden av de tre kvinnorna som plockar avbrutna ax från sädesfältet efter slåttern dröjer sig kvar hos honom. När han lägger sig ser han dem för sig där de går över en åker i eftermiddagssolen och gång på gång böjer sig ner och plockar sädeskorn från marken för att mala till bröd och baka sig ett bröd till kvällen. Det är sensommar, solens gyllene strålar glittrar i bäckfåror och vattensamlingar, fåglarna stiger allt högre över himlen, en varm vind stryker genom det torra gräset. Det är en dag som om krigen inte finns. En alldeles vanlig dag. En av alla de dagar som historien ser på med kärleksfullt överseende och sedan genast glömmer. Han önskar att han också hade skrivit in alla de dagarna i boken. Han tänker att han skulle vilja dröja där en stund. Inte i glömskan, men i allt det som hela tiden finns: det vardagliga, arbetet, sommaren, det levande. Och när han sedan somnat ser han dem fortfarande: deras oförtröttliga arbete, deras starka händer, hur de stryker hårslingor ur ansiktet, hur de blir stående en stund och låter ett vattenkrus vandra mellan sig. Ett lätt damm hänger skimrande kvar i luften efter skörden. Det är sensommar, eftermiddag, stillhet. Det är dröm.

Ur Niklas Rådströms Boken. Bilden föreställer Rut och kanske Noomi i bakgrunden. Vet ej konstnärens namn. I Rådströms tappning släpper änglar ut extra ax ur sina ärmar. Noomi och Rut ifrågasätter änglarna för att de inte sätter stopp för krigen. Har de någon egen vilja?
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Niklas Rådström, Boken, Ruts bok, Rut, Noomi, kärlek, vardag, ax, änglar

Read Full Post »

Else-Britt Kjellqvist pucklar på Freud

Min nya favorit Else-Britt Kjellqvist, skriver rakt och kärvt utan onödigt lull-lull om de verkligt svåra frågorna i livet. I De får vingar fyller hon i det som psykoanalysens ateistiska fader lämnade därhän, nämligen anden. Ja, jag menar anden som i den helige ande, eller andligt, eller själsligt på det där andra sättet som inte är psyket med komplexen och drifterna och allt det där andra som vi brukar prata mycket om. Att prata om andliga upplevelser är inte särskilt vanligt i det offentliga rummet, kanske är det det i religiösa kretsar men där rör jag mig sällan så det vet jag inget om. Kanske är det inte särskilt nyttigt att prata om anden, förutom den omedelbara risken att bli förlöjligad eller inte tagen på allvar så misstänker jag att det är upplevelser som mår bäst av färre ord och analyser. Utom i det mycket intima sammanhanget/samtalet, till exempel med Else-Britt Kjellqvist som psykoanalytiker.
Hon skriver om mycket annat också, kärlek och kärleksbrist och skuld och skam och yta och lögn och ljus olika sätt att överleva. Else-Britt Kjellqvist går rakt in i hjärtat — magen — hjärnan på mig.
Men att formulera något vettigt så att andra kan förstå varför man ska läsa henne, nej där går jag bet. Det blir alldeles för privat. Kanske nästa bok? För jag tänker läsa allt av henne.
Tidigare har jag skrivit här och här.
Här kan du köpa den.

Read Full Post »

Steinar Opstad går rätt in

Tänk att lite norsk poesi skulle komma till just mig. En liten tunnis från Ellerströms, översättningar till svenska av Marie Lundquist.
Jag faller pladask.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om norsk poesi, Steinar Opstad. Den lyckligaste av alla ensamheter

Read Full Post »

Teresa av Avila: Den inre borgen

Jag tycker om Teresa av Avilas lite pratiga, ödmjukt och vänligt instruerande stil. Hon har ett mycket levande bildspråk och ett gott syfte: att låta sina läsare, framför allt karmelitsystrarna i klostret, öppna sig för Gud. Teresa är övertygad om att vi alla redan bär Gud inombords, i den inre borgen, så vacker som vore den gjord av glas eller diamant.Genom bön och genom att öppna oss och inte låta oss förledas av Djävulen kan vi gå igenom alla rummen och nå längst in.
Teresa av Avila tar oss gärna vid handen och leder oss läsare genom boningarna. Hon hjälper oss att akta oss för snedsteg och ger praktiska exempel på hur man bör och inte bör göra.
”Jag känner en person” kan hon inleda ett exempel med, och då är det tydligen Teresa själv det handlar om. Exemplen är ofta hämtade från klosterlivet och det kan röra sig om osäkra biktfäder, baktaleri, tävlingar om vem som är frommast och andra saker.
Hon talar sig varm för meditation och att känna sig själv. Behandla andra väl, kärleken till nästan, att inte vara småskuren.
Dilatasti cor meum — hjärtat vidgar sig.
Hon jämför människan med en silkesmask och Jesus med kokongen. Och så berättar hon att om man skulle få nåden att möta Gud så varar mötet högst en halvtimme.
Nu låter hon kanske väl förnumstig på min beskrivning, men det handlar om smärta och ångest också. Hon hade ont rent fysiskt, och grubblade mycket över sin egen ovärdighet. Men mest tycker jag att hennes bok genomsyras av en stark vilja att hjälpa andra. Som sagt, jag gillar Teresa av Avila.
Jag inspirerades att läsa henne via Mitchell Grammaticus i En kärlekshandling.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Teresa av Avila. Karmelisyster, nunna, mystiker, kristen, Den inre borgen, religion, hjälpa

Read Full Post »

Pust!

Klar med Jung, äntligen. Intressant, lärorikt och givande, men mycket ansträngande också.
Många är kvällarna när jag läst en, två sidor och sen insett att jag är för trött för att förstå någonting.
Jag har strukit under flitigt och räknar med att gå tillbaka till den senare, men däremot kommer jag inte att skriva mer om den. Den som vill veta mer om det kollektiva undermedvetna, treenigheten och kopplingarna till gammel-egyptisk religion, nattvarden och människooffer, arketyper och mandalor, med mera, med mera måste läsa själv eller gå någon annanstans.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Psychology and western religion, C G Jung, psykologi, teologi, kollektiva undermedvetna, arketyper, kristendom

Read Full Post »

Kristet

Inspirerad av Mitchell Grammaticus i Jeffrey Eugenides nya En kärlekshandling tänkte jag att jag skulle läsa ett par av böckerna han läser. Thomas Mertons Resa i den inre verkligheten och Teresa av Avilas Den inre borgen.
Man ser direkt att det inte är meningen att man ska bry sig om ytliga saker som vackra omslag och sånt, nej allt viktigt sker inombords. Fast Merton-boken är fin om man betraktar den länge.

Read Full Post »