Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Olga Tokarczuk’ Category

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Annonser

Read Full Post »

jakobs

Ett tusensidigt läsäventyr tog slut häromkvällen. Då hade jag befunnit mig i Polen, ner mot Turkiet, med avstickare till Litauen och Österike, från mitten av 1700-talet till början av 1800-talet. På vandring, i fängelse, eller i lyx. Mestadels hängde jag med anhängarna till Jakob, en karismatisk andlig ledare, som förde sina lärjungar genom alla de tre abrahamitiska religionerna men de förblev ändå på något märkligt sätt judar. Inriktningen kallas frankismen, efter det namn ledaren tog sig, Jakob Frank. De sysslar med udda saker, som att dia utvalda kvinnors bröst, och så byter de partners. Alla (nästan) kvinnor vill ha Jakob.

Det är mängder av röster som talar och skriver, den välbärgade Katarzyna Kossakowska blir en av mina favoriter. Hon styr och ställer och förbarmar sig över Jakobsanhängarna när de behöver fristad. Och så röker hon, offentligt. Den enda kvinna som kommer undan med det.

Jenta som jag berättade om, hon som låg och dog på ett bröllop, svalde den skrivna lapp som hindrade henne från att dö just då, och blev på så sätt odödlig. Hon ligger och torkar ihop först i sängen, sen i en grotta, omhändertagen av barnbarn. Hon har blivit allseende, genom tid och rum och in i människorna, så det är hennes blick som ger mig som läsare historien.

Jag hade tänkt berätta mycket mer, men tror att jag nöjer mig så här. Mycket bra av Olga, igen, dock ingen best of-etikett. Hon har fått flera andra priser så det gör väl inget. En recension som även tar upp den hårda debatten i Polen och den historiska bakgrunden kan man läsa här i Svenska Dagbladet.

Och jo, lite intressant att Jakob själv inte träder fram, det är hela tiden de andras blickar och erfarenheter som beskriver honom. Som Jacob i Virginia Woolfs Jacob’s Room.

Read Full Post »

jentaOlga Tokarczuks Jakobsböckerna inleder årets läsning. Året är 1752, platsen är nåt som liknar Polen, (nån gång kanske det är tyskt?) och till ett judiskt bröllop anländer en uråldrig skröplig kvinna, Jenta, som ligger och dör i ett rum där gästernas kappor och rockar samlas. Att planera för både bröllop och begravning samtidigt är inte så lyckat, men vad ska man göra?
Jenta blir allseende, hon ser inte bara allt som händer utan även in i människors huvuden; deras tankar och minnen. På så vis byts perspektiven och jag får följa den vetgirige unge juden, den spelberoende katolske prästen, och flera andra som lever där och då och är i rörelse.

jakobBoken är på dryga 980 sidor. Den är numrerad baklänges och två sidor i taget, som syns här uppe till vänster. Praktiskt för mig som är en sån där nedräknare.

Read Full Post »

För några dagar sen publicerades en essä om fina favoriten Olga Tokarczuk i DN, skriven av Steve Sem-Sandberg. Jag har missat den tills nu. Kanske finns det nån annan som också blir glad över att läsa den.
Sem-Sandberg jämför Tokarczuk med Oksanen:
”Olga Tukarczuks författarskap tillhör de ytterst få samtida europeiska som på allvar introducerats i Sverige. I det avseendet påminner hon om Sofi Oksanen som också på senare tid hittat till en större svensk läsekrets.
Oksanen och Tokarczuk är helt olika till temperament och inriktning men det finns likheter. Båda är intensivt upptagna av hur historiska skeenden går igen i nutid. Båda låter också oftast sina kvinnliga huvudpersoner utgöra själva förbindelseledet mellan nutid och dåtid, den konkreta levda erfarenheten med den summa av abstrakta politiska händelser som brukar gå under namnet Historia.”

Jag tror inte att en läsare som gillar Oksanen per automatik gillar Tokarczuk. Tokarczuk har ett helt annat sätt att skriva och berätta, och att förhålla sig till tid och rum. De kan växla lite hur som helst. Dessutom tror jag att många skulle kalla Olga Tokarczuk för konstig. Men om det finns nån därute som läst och gillat Olga så vore det väldigt roligt att få veta. Det var ju ändå en del folk på hennes kväll på Internationell författarscen.
Såhär tyckte jag om hennes Löparna.

Steve Sem-Sandberg har dock missat en likhet mellan Tokarczuk och Oksanen. Båda har dreads. 🙂 Om det betyder något och i så fall vad vågar jag inte uttala mig om.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Olga Tokarczuks Löparna är en bok för mig. Hon, liksom jag, älskar flygplatser, människorna som rör sig, att föras ihop med andra men ändå vara för sig själv. Att vara på resande fot. Att hålla sig i rörelse.
Den här boken handlar om olika personer och skeenden, levnadsberättelser. Oväntade möten som kan uppstå i en tågkupé eller när man måste vänta på nästa flygavgång. Tåg mellan Berlin och Paris, Budapest och Belgrad, Bukarest och Zürich. Färjor. Floder. Schiphol. Arlanda. På Arlanda är planet överbokat, och två personer kliver av mot att de får 200 euro och hotellet betalt. Den svenska kvinnan är märklig, besatt av djurförsök. De flesta personerna i Löparna är besatta av något. Ofta anatomi, biologi, människokroppen. Alla gillar jag inte, men det spelar ingen roll för några sidor senare har de försvunnit ur historien. Precis som medpassagerare brukar, man föses ihop några timmar och sen ses man aldrig mer.
Vissa minns man länge. Och vissa människor får större plats i Löparna. Annusjka som börjar leva på gatan. Kvinnan som får mejl från sin nästan bortglömda ungdomskärlek, numera döende. Mannen vars fru och barn försvann på en mycket liten ö.
Jag lyssnade på Olga Tokarzcuk i höstas och har bloggat här. Hennes tidigare böcker Gammeltida och andra tider och Daghus, natthus läste jag innan jag började blogga. En intressant skillnad är att i dem är det tiden som rör sig, och platsen som är densamma. I Löparna är platsen aldrig densamma.
Förlaget som ger ut Tokarczuk heter Ariel och är inte så bra på att göra sig synliga på nätet. Men jag förlåter dem för att de ger ut Olga.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag kände först inte igen Olga Tokarzcuk häromkvällen, hon har skaffat långa dreads och hade en röd bandana och såg på nåt sätt yngre ut än på bilderna i sina böcker. Men dreadsen kanske passar bättre som ett uttryck för hennes personlighet. Tyvärr fick vi som kommit till Café Panorama på Kulturhuset för lite Olga och för mycket Agneta Pleijel, men när Olga då och då fick prata så var det intressant.
Hon berättade om sin fascination för flygplatser, all rörelse och till synes kaos, men det finns struktur och ordning, mål och syfte där under när man betraktar den tillräckligt länge och noga. Så är även hennes skrivande, förstår man. ”My role is to be careful, to collect details, to tell stories.” I den senaste på svenska, Löparna, finns en man som går omkring med sin arm i en väska i formalin. Han har fantomsmärtor. Den mannen har funnits på riktigt, förklarar Olga Tokarzcuk, som gjorde mycket research om 1600-talets vetenskap när hon fick ett stipendium till Holland.
Hon berättar att ett nytt kapitel skrevs i hennes liv när hon köpte ett hus ute på landsbygden i mitten av 90-talet. I en trakt som var ”en gåva från Stalin”, den hade aldrig varit polsk förut och de tre miljoner människor som flyttade dit efter att tyskarna fördrivits förstod sig aldrig på sina hus. De fick uppfinna en ny mytologi, en ny historia. Här inspirerades Olga Tarzcuk till underbara Daghus, natthus.
Har man läst henne så vet man att hon berättar sina historier på ett sätt som inte liknar någon annans. I små delar, fragment, som så småningom växer ihop och bildar ett mönster. Ungefär så ser hon på världen också. Världen är full av små detaljer, skuren i småbitar, men det måste finnas ordning annars blir vi alla galna, och egentligen hör allting ihop.
Tack vara publikens frågor får vi veta att Olga varit terapeut men slutade när hon bara ville berätta om sina egna drömmar för patienterna. Hennes skrivprocess är spontan, ibland går hon inte utanför dörren på dagar och upptäcker det först när kylskåpet är tomt. Hennes senaste på polska handlar om tre kvinnor och döden. Den låter mycket intressant. Men först får jag nu nöja mig med Löparna, som jag köpte på plats i torsdags.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »