Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nobelpristagare’

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Read Full Post »

imreÄnnu en åldrad, deprimerad man vars kropp börjar förfalla. Vad är det med mig? Jag har väl aldrig gillat sånt. Eller så är det dags nu.

Imre Kertész skriver ur ett mörker, ur sin plåga, ur Auschwitz. Alltings referenspunkt är Auschwitz. Efter ett tv-program med ledande intellektuella han sett samtala: ”Jag ser klart och tydligt att Hitlers oavslutade arbete kommer att fullföljas med européernas hjälp: judarna kommer att utrotas, och den här gången ges ingen misskund, ingen pardon. Som om världshistoriens röda tråd löpte längs ständigt nya stationer på den väg som leder till det stora målet att utrota judarna.”

Han är skröplig, hans hustru Magdi får cancer och behandlas, de lider. Imre vantrivs i Budapest, i hela Ungern, ett hatiskt land. Han känner sig missförstådd, han får elak kritik från andra kulturpersonligheter, och av andra judar. Det senare tar hårdast. Imre Kertész kommenterar ofta självhatet hos en viss kategori judar. De planerar en resa till Jerusalem. Israel = det enda mellanösternland som judar går i demonstrationer mot. De flyttar till Berlin.

Och så skriver han. Kämpar med en roman som han hållit på med i flera år. Vissa nätter tycker han att varenda rad är falsk. ”Jag skulle vilja leva i de stora tankarnas land.” Han tycker att hans språk blivit plattare sen han började använda dator.

”Massorna behöver ett värdesystem, i annat fall kommer de att skapa sina egna värden, och då är världen illa ute.”

En vän ligger och dör.

Nu fick han veta att han får Nobelpriset, kanske blir han lite gladare av det?

 

Read Full Post »

morrison
Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.

Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.

Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…

Read Full Post »

kristinlavransdotterEn av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Read Full Post »

kristinlavransdotter
”Den tar jag en sommar” har jag tänkt när blicken glidit förbi Sigrid Undsets tegelsten Kristin Lavransdotter i hyllan. Nu blev det denna sommar, när jag jobbar nästan hela tiden och är trött på kvällarna. Oftast läser jag 20 sidor per kväll. Av 863. Med den takten tar det 43 dagar! Detta sätter ”en sommar” i ett nytt perspektiv, kanske ska jag om tio år blicka tillbaka på den här och tänka, ”2015, det var den sommaren jag läste Kristin Lavransdotter”.

Boken är mycket bra. En stormande kärlekssaga, passion, smärta och ond bråd död. Undset är väldigt bra på att beskriva känslor; Kristin vitnar, stelnar, stumnar… Varför hon faller så hårt för Erlend är befriande obegripligt, som ju kärlek kan vara. Det bara är så.
Jag tycker också mycket om Lavrans, en genuint god man som försöker göra det bästa för sin familj.
Undsets Jenny har jag skrivit om HÄR, också en riktigt bra bok. (Som jag ”mindes” att jag tyckte var lite tråkig, men det var min förhandsuppfattning jag mindes, som jag ändrade när jag faktiskt läst. Lurigt! Det är det som är så bra med bloggen, den är mycket mer pålitlig än mitt minne.)

Read Full Post »

lilla_smycket-modiano_patrick-30495653-1568054703-frntlEn ung kvinna upptäcker plötsligt sin mor, som hon trodde var död sen länge, på en metrostation i Paris. Hon följer efter henne.
Så börjar Lilla smycket som är en mycket fransk bok strösslad med platsangivelser från Paris.
Den unga Therese går och går på gatorna och runt i sina egna uppflytande minnen, med omkvädet ”då jag kallades lilla smycket”. Hon följer efter sin mor (?) men tar inte kontakt med henne. Hon söker anställning hos en mycket underlig familj, där föräldrarna lämnar sin lilla dotter vind för våg. Hon blir vän med en manlig översättare som kan mängder av språk och en mycket vänlig kvinnlig apotekare som följer med Therese hem och sover över för att hon ska slippa vara rädd. Denna apotekare är den snällaste romanfigur jag stött på på länge!
Stackars Therese är däremot deprimerad.
Boken är kort, 128 sidor, men rymmer mycket framför allt i känsla. Inte alls dum fast jag egentligen inte är så förtjust i det franska berättandet med den där känslan av att det alltid är dimma, om ni förstår vad jag menar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

oeKenzaburo Oe betraktas som ganska starkt influerad av amerikansk och fransk litteratur, men jag tycker att han känns väldigt japansk. Han liknar de andra japaner jag läst, i en sorts iakttagande kyla, ett avstånd. Och gärna nån avvikande sexualitet, även om jag tycker att Oe inte är lika gubbsjuk som en del andra.
Tid för fotboll handlar mycket om döden. Berättarens vän hänger sig, med rödmålat huvud och en gurka i anus. Hans bror, S, blev dödad under en räd mot koreaner. Och hans syster tog även hon sitt eget liv. Alla dessa dödar ältar Mitsu, medan hans hustru med lugn målvetenhet dricker whisky efter whisky varje kväll för att uppnå rätt grad av berusning. Deras lille son är svårt hjärnskadad och de har nyligen lämnat bort honom.
Så kommer Mitsus enda kvarvarande syskon, en revolutionär lillebror, hem till Tokyo. Tillsammans reser Mitsu, frun, brodern och broderns två trogna anhängare till brödernas hemby. Där uppstår de mest skilda och förvridna förvecklingar, som eskalerar i grövre och grövre våld.
Kenzaburo Oe har ett mycket bildrikt språk, vissa passager läser jag högt bara för att smaka av dem ordentligt. Boken är utgiven på japanska samma år som jag föddes, 1965, och kom på svenska 1989. Att den är så pass gammal känns inte så mycket, mest för att de är i den där instängda lilla byn (insnöade) och för att båda bröderna är besatta av striderna mot koreanerna 1860, och vilken roll deras släktingar spelade i dem.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Oe, och det gör jag också. För två kronor känns det bra att kryssa av en Nobelpristagare. Kanske läser jag den mer självbiografiska om hans hjärnskadade som en annan gång. De där ögonen som bara stirrar, de lever kvar.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »