Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Modesty Blaise’ Category


Väntar på dunsen av Dorothy Sayers Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben i brevlådan. Vill inte börja på nåt annat ifall den kommer idag.
Visst är Willie vansinnigt ful på det här omslaget, förresten?

Uppdatering: Den kom inte idag. Nähä.

Read Full Post »

Peter O’Donnell, författaren till Modesty Blaise, har dött. (Jag läser det först hos Bibliotekstipset.) Han blev 90 år gammal.
Jag skannar bokhyllorna för att se vad jag vill bläddra i till O’Donnells åminnelse.

Nya Agent X9 kom igår också, det är den med den döende Bellman som utsätter Modesty och Willie för en människojakt.
Jag är lite sugen på den andra sidan av Peter O’Donnell, den romantiska, där han skrev under pseudonymen Madeleine Brent. Unga, oförvägna hjältinnor där också.

Men sen blir det självklart. Jag vill läsa om det allra sista äventyret, där både Modesty och Willie dör. På rätt sätt. För att rädda andra människors liv och med öppna ögon. I Modestys fall för att slippa en långsamt utdragen död där hon är dömd att tappa allt som gör henne till henne, och i Willies fall för att han tycker att det där med livet kan kvitta när inte Modesty är med, lika bra att följa efter henne. På kuppen räddar de Dinah, Collier, och ett 30-tal barn. Death in style.


Modesty Blaise blev cirka 52 år. Wille Garvin bör väl ha varit närmare 60.

Uppdatering: Peter O’Donnell hade visst Parkinsons sjukdom, läser jag hos GP.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Kan ni historien? undrar Nattens bibliotek, och mitt svar blev långt som ett inlägg och kommer i repris här. Plus lite till.
Ja, jag kan historien. Utan och innan. Modesty har varit min följeslagare i över 30 år. Först serierna, men sen ett antal år tillbaka även böckerna. Ett tag var jag med på en mejlinglista, och där kom fantastiska historier om vad Modesty och Willie betytt i människors liv. I nästan alla andra länder var folk mest förtjusta i böckerna, medan Sverige skilde ut sig genom att favorisera serierna.
Om jag skulle plocka ut den viktigaste av alla Modestys egenskaper så är det hennes förmåga att aldrig ge upp, att kunna vända underläget till sin fördel. Att ständigt se vad som talar *för* henne, istället för allt som är emot.
Det kan man lära sig mycket av.

Jag har Peter O’Donnells signatur i en bok, den sista. Tyvärr var det inte jag som fick träffa honom. Men jag gratulerade honom på 80-årsdagen med ett kort från Lappland. Det finns ju ett äventyr som utspelar sig i Lappland.

Jag har skrivit om MB här förut, berättat historien om Weng, visat mina Modesty-grejer. Vad jag inte har gjort är att varna för denna vidriga film:

Jag vet inte vad som är värst; att de sjunger eller att de inleder nån sorts romans. Modesty och Wille är varandras halvor, sina mest betydelsefulla människor. Deras relation är djup, självklar, värd att gå i döden för men den är aldrig någonsin sexuell. Så jo, flörten är värst. *brr* Vidrigt.

Sen har Tarantino gjort en MB-film, som är inspelad på tre veckor eller nåt sånt, och det märks. Man kan slöse den. Förmodligen är det omöjligt att göra en Modesty Blaise-film som vi fans skulle acceptera. Fast man kan ju roa sig med att casta rollerna själv. Om Nathalie Portman kunde slåss som Uma Thurman och Carrie-Ann Moss, så kanske det vore nåt. Och om Rutger Hauer var 30 år yngre.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

blaisex9Jag gillar nya X9. De slår till med det klassiska äventyret The Gabriel set-up, där folk blir avlockade sina hemligheter med hypnos på ett hälsohem som driva av Gabriel. Modesty kollar upp det under-cover, blir avslöjad men hinner iväg. Skurkarna lurar i Willie att de dödat henne, och han kör in en långtradare i huset. Nytt är att Willie pratar cockney i översättningen också, antar jag att det ska föreställa. Lite svårt att vänja sig vid, men säkert närmare originalet. Jag blir påmind om att det är Jim Holdaways bild från detta äventyr som finns på framsidan på de stora albumen från Alvglans.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Modesty_BlaiseDet klagas över att jag inte fortsatt min Q&A om Modesty Blaise, men det är ju för att ingen frågar något. Men själv fick jag nu veta att det är nya översättningar av de gamla äventyren som ges ut på nytt i Agent X9. Jag såg en tidning på Pressbyrån för lite sen, och var på väg att köpa den, men lät bli för att jag redan har nästan alla äventyr i de stora albumen. Det var dumt, för det hade varit kul att jämföra. Bilderna ska vara bättre också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

modesty

De inramade små affischerna är inhandlade på Bokmässan i Göteborg på 1990-talet. Den till vänster är från en målning av Jim Holdaway, den första tecknaren. Den till höger är en kopia på ett omslag till tidningen LIFE.
Vasen och krukan (som jag istället har gamla mascaror med mera i) är från en av de där vanliga blomhandlarna, en kedja.
Kopparna är en present från sambon, och jag har även en tredje fast likadan som den vänstra (teckaren heter Enrique Romero) på jobbet.
Plånboken är jag mest glad över, det är också en present, från dottern. Specialdesignad och sydd av en som heter J Stuart-Beck.
Sockorna är inköpta i Göteborg, samma år som friidrotts-em, var det 2006?
(Min MB-dagbok som var en present från min dåvarande svärdotter blev stulen tillsammans med resväskan (och resten av innehållet) på tåget Köpenhamn- Malmö hösten 2006.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

tematrioomlasVeckans ämne hos Lyran är omläsningar, och det får mig att minnas en bok som fanns hos min mormor och som jag läste om många gånger när jag var där. Den hette Emil och detektiverna och handlade om en pojke som blev bestulen på tåget. Han fick hjälp av ett pojkgäng och de lyckades få fatt i tjuven. Jag tyckte att det var så himla smart hur de kunde bevisa att det faktiskt var Emils pengar tjuven hade, för det fanns nämligen små hål efter nålar i sedlarna.
Mina Modesty Blaise-album har jag läst om och om och om igen. Det är den perfekta slappna-av-efter-en-jobbig-vecka-läsningen, en timme med Modesty & Willie och ett glas vin så får man nya krafter. Samma funktion fyller även Kamratfesten av Dorothy Sayers, liksom Lord Peters smekmånad. I den senare räcker det att läsa början med änkehertiginnan Honoria Lucastas dagboksutdrag, åh, så underbart!
Men jag ska väl variera mig och inte tjata om samma hela tiden…
Som trea väljer jag då Cynthia Voights Tillerman-serie, som jag läste om häromåret. Den börjar med Homecoming/Den långa vägen hem. Fyra syskon blir övergivna i bilen av sin psykiskt sjuka mor. Den enda släkting de vet att de har är mormor, och äldsta barnet Dicey bestämmer att de ska börja gå till henne. Mil efter mil efter mil, utan att veta om hon kommer att ta emot dem. Den är väldigt bra. Jag läste böckerna första gången när dottern var i slukaråldern och lånade hem dem från bibblan. Jag har nämnt också Jeff i den tredje boken tidigare, en vän till syskonen som får sin egen bok.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »