Tipsa mig om kvinnors memoarer!

På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

Read Full Post »

Boktips: Karthago av Joyce Carol Oates

Först sänt i Minuter till helg i 24Corren.
Bloggat om här.

Read Full Post »

Joyce Carol Oates: Karthago

Mörkt, våldsamt, en familj som faller sönder. JCO fortsätter på sina inmutade teman och det här är så bra. Andlöst, febrigt, om en försvunnen barnslig 19-åring, Cressida, den ”smarta” systern. Den kraftfulle pappan, Zeno, som letar och letar och springer och springer mer än han förmår för att han vill att hans ansikte ska vara det första hon ser — för hon är ju bara försvunnen? Hon får inte vara död.
Den ”vackra” systern Juliets nyblivna expojkvän, skadad och vanställd efter kriget i Irak, vad har han med det hela att göra? Jag vill tycka om Brett, jag tycker synd om Brett, men är han en mördare? Hon förenklar ingenting Joyce Carol Oates. Men det här med förlåtelse, som modern Arlette söker efter, har Oates varit lika intresserad av det förut? Det kanske hon har. Tänker på Flannery O’Connor också. Dessa amerikanskor som borrar sig ner i det svartaste svarta och strävar efter försoning.

Read Full Post »

Rea på Nobelpristagare

Bibblan i Kisa fortsätter sin tvåkronors-utgallring. Just nu flera Nobelpristagare: Coetze, Naipul, Oe och nån fler som jag hunnit glömma. Jag högg en Oe. Jag har länge tänkt läsa honom, fast jag hade egentligen tänkt välja den om hans hjärnskadade son. Hoppas att den här inte handlar så mycket om fotboll.
Dessutom ännu en Ursula K Le Guin, noveller, en JCO som jag redan har fast på engelska (bloggat här och här), och så Erdrich som jag läst förut och tyckte mycket om. Indianer är ju aldrig fel.

Read Full Post »

Joyce Carol och jag i helgen

Finaste JCO har varit min bästa kompis i helgen, och jag är så himla glad att jag började läsa den här. Jag kände Mulvaney-vibbarna direkt, far-dotter-relationen, den lilla småstaden, en kvinna utsatt för grovt våld, en man och en familj i sönderfall. En klassisk Oates. En sån där genuin svart historia om besatthet och skuld och längtan efter försoning som hon är mästare på.
Jo, jag vet att Joyce Carol Oates själv berättat att Det var vi som var Mulvaneys handlar om kärleken till en katt; Muffin. Men för mig handlar den om så mycket mer än så. Och det gör Lilla himlafågel också. Jag tycker inte lika mycket om Krista Diehl som om Marianne Mulvaney, och Eddy Diehl kommer ju inte i närheten av pappan i familjen Mulvaney, därtill är han alldeles för självisk, men åh, vad Lilla himlafågel är bra. Inköpt förra bokrean.
Nu ska jag läsa ut den.

JCO herself har tyvärr haft det jävligt i helgen. Inbrott, läser jag på hennes twitter. Stackars!

Uppdatering: Det är förstås två familjer som går under. Kruller, med sonen Aaron, och Diehl, med dottern Krista. Dessa två har en stark dragning till varandra, som är omöjlig därför att båda deras fäder är misstänkta för mordet på Aarons mor Zoe.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Lilla himlafågel, Det var vi som var Mulvaneys, inbrott, våld, besatthet, försoning, klassisk Oates

Read Full Post »

Röda lappar

På bokrean: Theodor Kallifatides självbiografi (hörde honom på radio i samband med en av alla dessa Greklandskris-debatter och då framstod han som så klok), en Joyce Carol Oates som handlar om — vad tror ni? VÅLD och hur det påverkar människor, Sarah Waters Främligen i huset som jag hoppas mycket på, Sara Stridsbergs Darling river som jag inte längre kan undgå, Siri Hustvedts undersökning av sitt andra jag, den skakande kvinnan, som jag börjat på och som är väldigt intressant, och så Lilla Anna som leker med bollar. Den sista hoppas jag få läsa högt ur. 🙂
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Theodor Kallifatides, Joyce Carol Oates, Siri Hustvedt, Lilla Anna, Inger och Lasse Sandberg, Sara Stridsberg, Sarah Waters

Read Full Post »

Slut på Djur

Jag har lyssnat färdigt på Djur. Marie Göransson läste väldigt bra. Och boken var ruskigt bra. Ruskig och obehaglig, om ett bisarrt ménage à trois där ett medelålders akademiskt konstnärspar sätter i system att förföra collegeflickor. Gärna flickor i psykisk obalans, såna som skadar sig själva eller anlägger små bränder eller vandaliserar konstverk.
Det är en lättnad att de onda får vad de förtjänar, och att den magra Gillian verkar ha ett bra liv som vuxen. Eller? Jag väljer att tro det.

Den där papegojan som paret Dorcas och Andrew äger, elakingen som hugger och biter Gillian, den påminner mig om fågeln som biter Laura Palmer i Twin Peaks. Mycket av stämningen påminner också, detaljer med porrtidningar och hela scenariot med att allt ser så stillsamt och fint ut på ytan medan alla möjliga perversioner och skruvade maktrelationer finns under ytan.

Jo! Och så undrar jag över det här med hår. Gillian klipper i en storslagen gest av sig allt sitt vackra hår. Hon ger flätorna till Dorcas i en sorts offer/underkastelsegärning. Det påminner mig om den allra första Oates-en jag läste, Marya, som var så här obehaglig men som jag inte heller kunde sluta läsa, trots att jag kanske egentligen var för ung. Där blir huvudpersonen Marya tvångsklippt i en väldigt otäck scen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Djur, Marie Göransson, Laura Palmer, Twin Peaks, papegoja, Marya

Read Full Post »

Två våldsamma följetonger

Jag följer Bittrare än döden i morgontidningen, sommardeckaren av Camilla Grebe och Åsa Träff. Det är inte så mycket deckare i bemärkelsen problemlösning, men den har fångat mig så att jag sparade och läste igenom alla avsnitt som kom under semestern. En liten flicka, Tilde, blir vittne till hur hennes mamma sparkas till döds. Huvudpersonen Siri (samma som i debuten) håller i en självhjälpsgrupp för kvinnor som blivit utsatta för våld. Siri har det svårt med sin relation med Marcus, som är polis, hon tycker att närheten är svår.
Det handlar mycket om relationer hit och dit, och som sagt väldigt lite om mordutredningen, men jag gillar den ändå. Jag gillade även deras första.
Och i väntan på Pullman/Nyman har jag lånat en kortare Joyce Carol Oates som ljudbok. Djur heter den och handlar om en av de där magra tunna besatta Oates-flickorna som jag är så rädd för, Gillian. Hon är kär i sin collegelärare Andrew och helt besatt av hans fru, skulptrisen Dorcas, en frodig självsäker kvinna. Den passar egentligen inte alls att göra lite lugn, koncentrerad pilates till. Jag längtar tills den tar slut.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Djur, Camilla Grebe, Åsa Träff, deckare, följetong, Bittrare än döden, pilates

Read Full Post »

Tre eftersläntrare: Gaiman, Oates, Duteutre

Jag verkar ha mer tid till läsning än till bloggande… nu ligger jag efter med hela tre böcker.
Min första Neil Gaiman lånade jag av svärsonen. En bra börja-bok, enligt honom.
Anansi boys handlar om Fat Charlie, vars pinsamma pappa med den gröna hatten och de gula handskarna dör på en karaokescen. Då visar det sig att pappan var en gud, och att Fat Charlie har en bror: Spider.
Det här är en galen saga, med grymma djur, magi, gamla tanter som kan frammana krafter, en kärlekshistoria — nej, två!, och en elak chef som försnillat sina klienters pengar. Historien hoppar mellan London och USA och en uråldrig magisk dimension där Tiger försöker ta tillbaka historierna som Anansi lagt beslag på.
Vilda gröna ögon är en av Joyce Carol Oates ungdomsböcker, och skulle egentligen behöva ett eget inlägg och kanske rent av en best of-etikett.
Francesca berättar historien om hur hennes familj faller sönder.
Hennes far är den mycket kände och populäre, charmerande sportkommentatorn Reid Pierson. Alla älskar honom, till och med hans egen familj som lever under det ständiga hotet om våld och vredesutbrott. Alla anpassar sig till Reid, ingen vågar sticka upp.
Så börjar modern Krista försöka mejsla ut sitt eget liv. Hon söer sig till konstnärliga kretsar, börjar måla, och får då flytta ut till sin egen lilla stuga några dagar i taget men barnen får inte följa med. Alla anpassar sig till detta, alla förstår att det är pappan som bestämmer, men ingen låtsas om det.
Det här är en hemskt och våldsam bok (det är ju Oates!) och det som är extra hemskt är hur Francesca tar sin fars parti och anklagar både mor och lillasyster för att provocera honom, det är deras eget fel att de får blåmärken, de vet ju hur han är. Men Francesca har också Vilda Gröna Ögon i sig, en annan person som vågar helt andra saker…
Mycket bra bok!
Benoi Duteutre har skrivit en satirisk bok om (tror jag) saker han retar upp sig på. Det börjar med en dödsdömd fånge vars sista önskan är att få röka en cigarett. Tyvärr är det omöjligt, eftersom fängelset har rökförbud överallt. Å andra sidan: den sista önskan… Ett tobaksbolag ser sin chans till lite goodwill.
Den egentlige huvudpersonen är en bitter man som inte alls trivs med den rådande tidsandan. Han arbetar åt kommunen, där borgmästaren gör sig populär genom att satsa på bilfria miljöer och att plocka in dagisbarn i kommunhuset. Men när huvudpersonen smyger sig till en cigarett på toaletten blir han påkommen av en liten flicka, och sen börjar en Kafkaartad händelseutveckling där Den bittre anklagas för brott mot barn och hamnar inför rätta, dels en barndomstol där domaren har tutte, dels den vanliga.
Det är många absurditeter i den här boken, och hårda slag mot tänkande av typen ”Han tycker om blommor, då måste han vara oskyldig”. Jag gillar särskilt ”Martyr Idol” som är några stackars människor som kidnappats av en terrorgrupp och får tävla mot varandra i sång- och dansnummer om vem som får behålla huvudet längst. Men jag har lite svårt för det där med att Den bittre anklagas för pedofili så lättvindigt, om det ska vara kritik mot falska anklagelser så fungerar det inte för mig som vet att de flesta förövare aldrig ens blir anmälda, långt mindre dömda.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Benoi Duteutre, Neil Gaiman, Joyce Carol Oates, Vilda gröna ögon, Anansi boys, The little girl and the cigarette

Read Full Post »

En antagen utmaning — 2011 års hyllvärmare

Av alla roliga utmaningar som cirkulerar just nu får jag spontant lust att vara med i flera. Prix Femina hos Emmas bokhylla, 30 days of books hos Bokhora , Boktolva hos O med författare man är nyfiken på, och visst var det väl en skräckutmaning på gång också?
Men jag försöker tänka praktiskt och har bestämt mig för att vara med i utmaningen att läsa ett antal hyllvärmare som jag tror det är Två träd i en bokskog som initierat.

Så i år tänker jag läsa:
Rose Tremains Guld, Nina Björks Fria själar, läsa UT Eleanor Roosevelts självbiografi, läsa Ann Carsons Röd självbiografi, Solveig von Schoultz novellsamling Ingen dag förgäves, Selma Lagerlöfs Kristuslegender och Antikrists mirakler, Joyce Carol Oates Vilda gröna ögon, Anna Maria Lenngrens Samlade dikter 1 och Elin Wägners Norrtullsligan (omläsning).
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Rose Tremain, Nina Björk, Eleanor Roosevelt, Ann Carson, Solveig von Schoultz, Selma Lagerlöf, Joyce Carol Oates, Anna Maria Lenngren, Elin Wägner, hyllvärmare

Read Full Post »

Mysteries of Winterthurn — Joyce Carol Oates

Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)

Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”

En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.

När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Mysteries of Winterthurn, böcker, gotisk, skräck, USA

Read Full Post »

So long Susan, welcome Joyce

Jag sätter Susan Sontags dagbok Reborn på paus ett tag nu. Inte för att det är dåligt, absolut inte, det är tvärtom mycket bra och intressant.
Sontag var makalöst intelligent och beläst redan som 16-åring, då hon började på universitetet i Kalifornien. Där upptäcker hon sin lesbiska sexualitet och omväxlande bejakar och förnekar den. Men väldigt snabbt gifter hon sig plötsligt som 17-åring och får en son, David. Det är han som nu redigerat sin mors dagböcker.
Reborn är en bok som gjord för understrykningar och anteckningar i marginalen. En grej jag lägger märke till är att hon pratar om ”style” som det viktigaste för en författares verk, precis som Oates gör i sin dagbok.
Ett replikskifte med sonen, David, där han drömmer om Jesus får Susan att tycka att det är dags för Homeros. Då är han fyra, fem år gammal. (!)
Det är väldigt intressant, men jag fick lust på annat. Närmare bestämt en riktigt maffig gotisk tegelsten som legat till sig sedan tidigt i höstas: Mysteries of Winterthurn av nämnda Joyce Carol Oates. Det känns som att jag behöver slukas upp och bo länge i en och samma bok just nu, efter en lång period av rastlöst hoppande mellan kortisarna. Mysteries… finns att beskåda i blogghuvudet.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Susan Sontag, Joyce Carol Oates, dagböcker, Reborn, Mysteries of Winterthurn, Homeros, mor-son

Read Full Post »

Minns ni frågestunden med JCO?

Alla vi som var och såg Joyce Carol Oates på Internationell författarscen på Kulturhuset i somras, minns ni frågestunden efteråt? Det var ett par svenska skådisar som högg micken i början och ställde flera frågor på raken, om en pjäs som de höll på med. Nervositeten spred sig i lokalen (tänk om de skulle ta upp all frågetid?) och till slut fick Ingemar Fasth nästan slita av dem micken. Nå, det var tydligen den här pjäsen de ville prata om. Och Oates höll sitt ord när hon sa till dem att de kunde prata mer enskilt sen.
Det vore väldigt roligt att se pjäsen, men det kommer jag inte att hinna göra. Grattis ni som kan.
Uppdatering: Jenny B på Kulturdelen har sett den, läs här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Internationell författarscen, Kulturhuset, dramatik, The Widows

Read Full Post »

Matter and energy

”Yes, I want you to get married. It’s time,” she says. ”I want you to be married and be happy.”
”You were married and you weren’t happy”, I tell her.
”We’re talking about you and not about me”, she says.
”It’s the same thing”, I tell her.

Ur Matter and energy i novellsamlingen The Wheel of Love.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, noveller, mor-dotter, böcker

Read Full Post »

Ett litet semesterinlägg

Läser tidiga noveller av Joyce Carol Oates, samlade i The Wheel of Love, där alla är desperata, ledsna, bedragna, djupt olyckliga utan förankring. Men det är bra. Ofta hemskt, men bra. Novellsamlingen köpte jag en långfredag av alla dagar, då yngste sonen och jag var ute och promenerade och gick förbi ett nystartat antikvariat. (Som jag tror sen gick omkull.)
Och nu börjar det bli dags att tagga upp inför Jeanette Winterson imorgon också.

Read Full Post »