Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ann Patchett’

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

what now
Jag har glömt/inte hunnit skriva om den här korta ljudboken som bygger på ett tal som Ann Patchett höll på sitt Alma mater, Sarah Lawrence. Talet riktade sig till de som examinerades, och handlade mycket om hennes egen studietid. Patchett var hela tiden inställd på att hon skulle bli författare men det var ett till en början misslyckat bakförsök som blev början på hennes karriär. Ann kände knappt någon och hade mest bara hemlängtan. Hon tänkte baka och skaffa vänner, men ugnen fungerade inte så i desperation knackade hon på hos en lärare (tror jag det var?) och fick låna hennes ugn. Det ledde sen till extrajobb hos lärarens familj, vilket ledde till att Ann lärde sig servera, och sen fick jobb som servitris och kunde försörja sig medan hon skrev.
En av livets alla tillfälligheter, ni vet hur det är.
(Jag kanske berättar historien fel eftersom det var flera veckor sen jag hörde den.)
Men en sak som jag minns är att Ann Patchett först hade skrivit ett tal som hon var mycket nöjd med. Hon gav det till en annan före detta lärare för förhandsläsning, och förväntade sig lika högt beröm som när hon studerade. Men han sa: Det där med din pappa är bra, utveckla det.
”Det där med pappan” var en bipassus.
Hon skrev om hela talet som förstås var så där präktigt och tråkigt och förutsägbart, och var sen oerhört tacksam mot sin lärare när hon hörde alla de andra talarnas präktiga & tråkiga & förutsägbara tal.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

… bara för att Ann Patchett har skrivit förordet? Eller kan jag?
Favoritförfattare om favoritverk. 98:-.
Har jag förresten Animal Farm? VAR DÅ? Jag tänkte att vi läste den på science fiction-kursen jag gick hösten 2008 men det var såklart 1984. Däremot lyssnade jag på den, Djurfarmen, alldeles nyss ur radioteaterns arkiv.
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

annpa
Jag har gett dig två nya läsare – varsågod!
Den ena läste Någon vakar i natten och den andra läste I undrens tid, och båda blev alldeles omtumlade.
(Tjat lönar sig.)
patchett.jpg w=500 i-undrens-tid

Read Full Post »

Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka.
patronsaintRedan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)

På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.

Ann Patchetts Patron Saint of Liars blev årets först utlästa bok.
2013 var det Pictures and tears av James Elkins (med Patchetts Bel Canto som tvåa
2012 Up at the villa av Somerset Maugham
2011 Ashenden av Somerset Maugham
2010 My mother: Demonology: A novel av Kathy Acker
2009 Att våga hoppas av Barack Obama
2008 Gomorra av Roberto Saviano

Read Full Post »

simmahem2
Det blev en e-bok. Endast 111 sidor. Jag har en bra känsla för den här, ska bara läsa ut Ann Patchetts Patron Saint of Liars först. (Men det är ingen bok man vill skynda sig igenom.)

Första köpet 2009 och 2013.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

undrensDet är med bävan jag närmar mig denna bok, som jag läste på engelska förra året och som för mig blev Årets Bästa Bok. Jag var knockad av berättelsen, språket, allt. Men hur går det på svenska? Ibland blir kontrasten så stor, och språket så platt och futtigt i översättningen. Men jag hade inte behövt oroa mig, översättaren Dorothee Sporrong har gjort ett väldigt bra jobb där hon lyckats med att behålla magin. Jag fångas på nytt, kastas in i stämningen av chock, förlust och sorg när mr Fox kommer in till Marina Singhs arbetsrum med ett kortfattat brev som i förbigående berättar att hennes kollega och vän Anders är död. Han dog i feber i Brasiliens regnskogar, långt ifrån den sterila forskningsmiljön på läkemedelsföretaget Vogel i Minnesota.
Tillsammans får Marina och mr Fox åka hem till Karen Eckman och berätta att hon blivit änka, och hennes tre små pojkar faderlösa.
Alla Ann Patchetts böcker handlar på olika sätt om förluster. Och om kärlek. Jag vet ingen som skriver så starkt och innerligt om kärlek i alla dess former, vad vi människor betyder för varandra. Det är vad jag älskar mest med hennes böcker, den trösterika känslan i att vi är viktiga. Och så älskar jag hur romanerna är så rika på nivåer, olika lager, så skickligt uppbyggda och sinnrika utan att göra avkall på psykologin och detaljerna. Allt känns trovärdigt, hur märkliga scenariorna än kan vara.
Minns ni Kurtz i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”? Oförglömligt gestaltad av Marlon Brando i ”Apocalupse now”. Här, i ”I undrens tid”, har han fått en sentida efterföljare, en sorts mer intelligent syster/galen vetenskapare, som skapat sitt eget rike långt inne i floden Rio Negros floddelta. Här lever en stam där kvinnorna blir gravida långt upp i 70-årsåldern. Tänk vilken bedrift att vara den som knäcker koden till varför!
Annick Swenson driver sitt forskningsprojekt under allt mer bisarra omständigheter. Ingenting får stoppa henne, definitivt inte något så banalt som Anders Eckmans död. Hon vägrar lyssna på någon, inte ens sin arbetsgivare och finansiär mr Fox. Ändå måste Marina Singh försöka ta reda på vad som hänt. Hon äter malariatabletter och får mardrömmar men reser till Brasilien.
Sedan jag upptäckte Ann Patchett för ett par år sedan har hon skrivit sig in till en helt egen plats i mitt hjärta. Jag hoppas att många fler tar chansen att upptäcka denna fantastiska författare.

Ovanstående är recensionen som publicerats i Corren.
En mer översvallande recension (jajamen) skrev jag förra året.

Just nu vill jag helst bara berätta om Easter, den lille döve pojken som styr pontonbåten längs Rio Negro, som blir överlycklig när han får äta kyckling på restaurang, som nästan kramas ihjäl av en anakonda men räddas till livet av Marina… men som sen… Ja, herregud.
———————————–

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 999 andra följare