Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Read Full Post »

Ann Patchett: Taft

Jag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »

Radiotips: Dear Sugar

Universum har goda nyheter för de ensamma, längtande och förvirrade själarna därute. Dear Sugar!
I min ständiga jakt på Ett Riktigt Bra Radioprogram, ni vet ett sånt där som får en att förundras, bli generad, och tänka nya tankar, har jag upptäckt Dear Sugar radio. Eller upptäckt och upptäckt, jag brukar lyssna på On Point med Tom Ashbrook som är ett samhällsprogram, och han brukar tjata om Dear Sugar i reklampauserna. Och till slut gav jag det ett chans. Och redan i första programmet var jag såld.
Bakgrundsstoryn är att Steve Almond jobbade som Agony Aunt, alltså hade en kolumn där folk fick höra av sig med sina livsproblem, ställa frågor och få goda råd. Han döpte sig till Sugar och tänkte sig själv som en kvinna tilltufsad av livet med ett språk som var rakt på sak. Och sen dök hon upp! Cheryl Strayed. Båda är numera författare, och Strayeds bok Wild om hur hon går och går har blivit film med Reese Witherspoon.

Men nu är det radioprogrammet vi pratar om. Hit skriver människor som kämpar med svåra förhållande och beslut. Mamman som är beroende av värktabletter, killen som inte vågar berätta att han gjort en surrogatmor gravid, tjejen som är oskuld och rädd för relationer… Alla får de svar, men svaren kanske inte alltid är vad de tänkt sig? Kloka svar är det. Svar som slingrar sig fram, tar sidospår, diskuteras fram. Ofta ringer Almond och Strayed upp någon de känner som de vet har erfarenheter som kan hjälpa till. Särskilt Strayed är väldigt öppenhjärtig med att referera till sitt eget liv, ibland nästan på gränsen till för öppen för min del.
Men det finns en charm, en äkta omsorg och nyfikenhet och respekt, som gör att jag vill lyssna på alla avsnitt nu. Prova!

UPPDATERING: Ann Patchett är med som gäst på telefonen när ämnet är vänskap. Knivskarpa analyser!

Read Full Post »

Jeannette Haien: The All of it

Intensiv. Komprimerad, destillerad, frammejslad utan ett överflödigt ord.
På 145 sidor två hela liv: från karg och brutal misär till någon form av lycka och livslust.
En präst och ett moraliskt dilemma. En fisketur i regn vid irländska kusten. En bekännelse vid en dödsbädd. Att som präst bli ombedd att inte vara först och främst präst, utan att lyssna som en vän.

Lysande litteratur, av en ytterst sparsam författare som debuterade efter 60. Jeannette Haien var egentligen pianist. Förord av Ann Patchett som råkade på den av en slump, en vän sa att hon måste läsa.

Read Full Post »

Ann Patchett: Truth & Beauty — A friendship

Så läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Truth and beaty, a frindship, Lucy Grealy, ansikte, författarskap, författarkoppling, vänskap, kärlek, Iowa, sjukdom, operationer

Read Full Post »

Ann Patchett: What now?

Jag har glömt/inte hunnit skriva om den här korta ljudboken som bygger på ett tal som Ann Patchett höll på sitt Alma mater, Sarah Lawrence. Talet riktade sig till de som examinerades, och handlade mycket om hennes egen studietid. Patchett var hela tiden inställd på att hon skulle bli författare men det var ett till en början misslyckat bakförsök som blev början på hennes karriär. Ann kände knappt någon och hade mest bara hemlängtan. Hon tänkte baka och skaffa vänner, men ugnen fungerade inte så i desperation knackade hon på hos en lärare (tror jag det var?) och fick låna hennes ugn. Det ledde sen till extrajobb hos lärarens familj, vilket ledde till att Ann lärde sig servera, och sen fick jobb som servitris och kunde försörja sig medan hon skrev.
En av livets alla tillfälligheter, ni vet hur det är.
(Jag kanske berättar historien fel eftersom det var flera veckor sen jag hörde den.)
Men en sak som jag minns är att Ann Patchett först hade skrivit ett tal som hon var mycket nöjd med. Hon gav det till en annan före detta lärare för förhandsläsning, och förväntade sig lika högt beröm som när hon studerade. Men han sa: Det där med din pappa är bra, utveckla det.
”Det där med pappan” var en bipassus.
Hon skrev om hela talet som förstås var så där präktigt och tråkigt och förutsägbart, och var sen oerhört tacksam mot sin lärare när hon hörde alla de andra talarnas präktiga & tråkiga & förutsägbara tal.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, What now?, ljudbok, tal, studier, vägskäl

Read Full Post »

Jag kan ju inte köpa en ny Animal Farm…

… bara för att Ann Patchett har skrivit förordet? Eller kan jag?
Favoritförfattare om favoritverk. 98:-.
Har jag förresten Animal Farm? VAR DÅ? Jag tänkte att vi läste den på science fiction-kursen jag gick hösten 2008 men det var såklart 1984. Däremot lyssnade jag på den, Djurfarmen, alldeles nyss ur radioteaterns arkiv.
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, George Orwell, Animal farm, förord, författarkoppling

Read Full Post »

Hej Ann!

Jag har gett dig två nya läsare – varsågod!
Den ena läste Någon vakar i natten och den andra läste I undrens tid, och båda blev alldeles omtumlade.
(Tjat lönar sig.)

Read Full Post »

Ann Patchett: Patron Saint of Liars

Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka.
Redan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)

På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.

Ann Patchetts Patron Saint of Liars blev årets först utlästa bok.
2013 var det Pictures and tears av James Elkins (med Patchetts Bel Canto som tvåa
2012 Up at the villa av Somerset Maugham
2011 Ashenden av Somerset Maugham
2010 My mother: Demonology: A novel av Kathy Acker
2009 Att våga hoppas av Barack Obama
2008 Gomorra av Roberto Saviano

Read Full Post »

Årets första inköp: Deborah Levy

Det blev en e-bok. Endast 111 sidor. Jag har en bra känsla för den här, ska bara läsa ut Ann Patchetts Patron Saint of Liars först. (Men det är ingen bok man vill skynda sig igenom.)

Första köpet 2009 och 2013.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Deborah Levy, e-bok, Ann Patchett

Read Full Post »

2012 års bästa bok — nu på svenska

Det är med bävan jag närmar mig denna bok, som jag läste på engelska förra året och som för mig blev Årets Bästa Bok. Jag var knockad av berättelsen, språket, allt. Men hur går det på svenska? Ibland blir kontrasten så stor, och språket så platt och futtigt i översättningen. Men jag hade inte behövt oroa mig, översättaren Dorothee Sporrong har gjort ett väldigt bra jobb där hon lyckats med att behålla magin. Jag fångas på nytt, kastas in i stämningen av chock, förlust och sorg när mr Fox kommer in till Marina Singhs arbetsrum med ett kortfattat brev som i förbigående berättar att hennes kollega och vän Anders är död. Han dog i feber i Brasiliens regnskogar, långt ifrån den sterila forskningsmiljön på läkemedelsföretaget Vogel i Minnesota.
Tillsammans får Marina och mr Fox åka hem till Karen Eckman och berätta att hon blivit änka, och hennes tre små pojkar faderlösa.
Alla Ann Patchetts böcker handlar på olika sätt om förluster. Och om kärlek. Jag vet ingen som skriver så starkt och innerligt om kärlek i alla dess former, vad vi människor betyder för varandra. Det är vad jag älskar mest med hennes böcker, den trösterika känslan i att vi är viktiga. Och så älskar jag hur romanerna är så rika på nivåer, olika lager, så skickligt uppbyggda och sinnrika utan att göra avkall på psykologin och detaljerna. Allt känns trovärdigt, hur märkliga scenariorna än kan vara.
Minns ni Kurtz i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”? Oförglömligt gestaltad av Marlon Brando i ”Apocalupse now”. Här, i ”I undrens tid”, har han fått en sentida efterföljare, en sorts mer intelligent syster/galen vetenskapare, som skapat sitt eget rike långt inne i floden Rio Negros floddelta. Här lever en stam där kvinnorna blir gravida långt upp i 70-årsåldern. Tänk vilken bedrift att vara den som knäcker koden till varför!
Annick Swenson driver sitt forskningsprojekt under allt mer bisarra omständigheter. Ingenting får stoppa henne, definitivt inte något så banalt som Anders Eckmans död. Hon vägrar lyssna på någon, inte ens sin arbetsgivare och finansiär mr Fox. Ändå måste Marina Singh försöka ta reda på vad som hänt. Hon äter malariatabletter och får mardrömmar men reser till Brasilien.
Sedan jag upptäckte Ann Patchett för ett par år sedan har hon skrivit sig in till en helt egen plats i mitt hjärta. Jag hoppas att många fler tar chansen att upptäcka denna fantastiska författare.

Ovanstående är recensionen som publicerats i Corren.
En mer översvallande recension (jajamen) skrev jag förra året.

Just nu vill jag helst bara berätta om Easter, den lille döve pojken som styr pontonbåten längs Rio Negro, som blir överlycklig när han får äta kyckling på restaurang, som nästan kramas ihjäl av en anakonda men räddas till livet av Marina… men som sen… Ja, herregud.
———————————–

Read Full Post »

Tröst i novembermörkret

De här tänker jag spara till i november. Då klarar jag mig nog.

Read Full Post »

Patchett-lös — men inte länge till

Insåg häromkvällen att det inte finns någon oläst Ann Patchett hemma. Tänk om jag drabbas av Suget? Risken är för stor, och är på väg att åtgärdas med följande beställning:
1 What Now? 0061556793 138,00 SEK
1 Patron Saint of Liars 1841150509 124,00 SEK

Den första boken är en ljudbok, inläst av författaren själv. Det blir spännande att få höra hennes röst! Den är inte heller skönlitterär utan började som ett tal Ann Patchett höll på Sarah Lawrence College. För människor som befinner sig vid vägskäl.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patron Saint of Liars, What now?, Ann Patchett, beställning

Read Full Post »

Ann Patchett: Bel Canto

Vilken fantasi hon har, Ann Patchett. Att hitta på dessa människor: en strikt japansk affärsman som älskar opera, en världsberömd amerikansk sopran som hyrs in till hans födelsedagsfest som hålls hemma hos vicepresidenten i ett namnlöst sydamerikanskt land. Där finns affärsmannens tolk, den mångkunnige Gen som behärskar inte bara japanska, spanska, engelska, franska, tyska, ryska… utan även lite svenska (mer om det lite senare), en ung idealistisk präst och en äldre, mer pragmatisk. En frasnk ambassadör som först på senare år insett att han älskar sin fru. Tre bullriga ryssar, den ena större än den andre. Pianoackompanjatören. Människor från alla möjliga hörn av världen samlade för att njuta av den fantastiska Roxane Coss sång till mr Hosokawas ära. Och sen låta alla prominenta gäster och vicepresidentens personal tas som gisslan av en terroristgrupp som egentligen är ute efter presidenten. Han är dock inte på festen, han är hemma och tittar på sin favoritsåpa på tv.
Terroristerna leds av tre generaler, varav Benjamin som lider svårt av en infekterad hudsjukdom är den som har mest att säga till om. Runt generalerna en grupp pojkar, direkt från djungeln, med vapen nästan lika stora som de själva. Men är verkligen alla pojkar?

Hur är det möjligt att hitta på detta scenario, och att göra det så djupt levande och allmänmänskligt? Alla detaljer, jag förundras över alla detaljer. Som den schweiziske Röda kors-arbetaren Messner som blir förhandlare mellan terroristerna och regeringen, han är blek och bränner sig lätt i den starka solen. Jag ser honom framför mig.
Jag ser också hur gisslan går från att vara en skock rädda får, som blir kissnödiga på samma gång när de tillåts att bli det, till att bli individer med egna viljor och liv. Alla delar dock samma grad av acceptans av läget, allt eftersom tiden går och ingen lösning är i sikte. I stället uppstår vänskaper, nya roller — jag älskar den lille vicepresidenten Ruben Iglesias och hur han går där och plockar och städar och servar — och förstås kärlek. Framför allt älskar alla sopranen. På lite olika sätt.
Det är kärlek och förluster som är Patchetts huvudteman, och så är det också här i Bel Canto. Ett tredje tema, nästan en huvudperson, är musiken. Sången. Och vad den gör med oss människor. Hur den når in i vårt innersta, hur den förändrar vår värld.

Svenskan då? Jo, det är sopranens pianist som är svensk. Han möter ett sorgligt öde som jag blir starkt berörd av. Men dessförinnan är det lite kul, när Gen visar sig kunna även lite svenska. Den har han lärt sig genom att se på Bergmanfilmer, så ”Gen could only converse on the darkest of subjects”.

Uppdatering: Det var som… historien har verklighetsbakgrund, berättar Paperback Lover. Recension här.
————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Bel canto, best of 2013

Read Full Post »

Titta så vackra!

Det här måste vara mitt vackraste och litterärt mest högstående inköp på flera år. (Utan att ha läst dem, men med namn som Ann Patchett, Rosamond Lehmann, Amy Tan — henne får man inte glömma bort! –, Tash Aw med fantastiska debuten Sidenfabriken, så måste ju Olaf Stapledon och Sylvia Townsend Warner vara skräpdåliga för att kunna sänka medelvärdet till en låg nivå. Jung räknas inte in, han har en egen kategori. (Hade velat läsa honom på svenska, misstänker att han kan vara för svår på engelska, men vad göra när standardverk inte finns i handeln?)

Read Full Post »