Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ann Patchett’

taftJag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

taft2Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »


Universum har goda nyheter för de ensamma, längtande och förvirrade själarna därute. Dear Sugar!
I min ständiga jakt på Ett Riktigt Bra Radioprogram, ni vet ett sånt där som får en att förundras, bli generad, och tänka nya tankar, har jag upptäckt Dear Sugar radio. Eller upptäckt och upptäckt, jag brukar lyssna på On Point med Tom Ashbrook som är ett samhällsprogram, och han brukar tjata om Dear Sugar i reklampauserna. Och till slut gav jag det ett chans. Och redan i första programmet var jag såld.
Bakgrundsstoryn är att Steve Almond jobbade som Agony Aunt, alltså hade en kolumn där folk fick höra av sig med sina livsproblem, ställa frågor och få goda råd. Han döpte sig till Sugar och tänkte sig själv som en kvinna tilltufsad av livet med ett språk som var rakt på sak. Och sen dök hon upp! Cheryl Strayed. Båda är numera författare, och Strayeds bok Wild om hur hon går och går har blivit film med Reese Witherspoon.

Men nu är det radioprogrammet vi pratar om. Hit skriver människor som kämpar med svåra förhållande och beslut. Mamman som är beroende av värktabletter, killen som inte vågar berätta att han gjort en surrogatmor gravid, tjejen som är oskuld och rädd för relationer… Alla får de svar, men svaren kanske inte alltid är vad de tänkt sig? Kloka svar är det. Svar som slingrar sig fram, tar sidospår, diskuteras fram. Ofta ringer Almond och Strayed upp någon de känner som de vet har erfarenheter som kan hjälpa till. Särskilt Strayed är väldigt öppenhjärtig med att referera till sitt eget liv, ibland nästan på gränsen till för öppen för min del.
Men det finns en charm, en äkta omsorg och nyfikenhet och respekt, som gör att jag vill lyssna på alla avsnitt nu. Prova!

UPPDATERING: Ann Patchett är med som gäst på telefonen när ämnet är vänskap. Knivskarpa analyser!

Read Full Post »

the-all-of-itIntensiv. Komprimerad, destillerad, frammejslad utan ett överflödigt ord.
På 145 sidor två hela liv: från karg och brutal misär till någon form av lycka och livslust.
En präst och ett moraliskt dilemma. En fisketur i regn vid irländska kusten. En bekännelse vid en dödsbädd. Att som präst bli ombedd att inte vara först och främst präst, utan att lyssna som en vän.

Lysande litteratur, av en ytterst sparsam författare som debuterade efter 60. Jeannette Haien var egentligen pianist. Förord av Ann Patchett som råkade på den av en slump, en vän sa att hon måste läsa.

Read Full Post »

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

what now
Jag har glömt/inte hunnit skriva om den här korta ljudboken som bygger på ett tal som Ann Patchett höll på sitt Alma mater, Sarah Lawrence. Talet riktade sig till de som examinerades, och handlade mycket om hennes egen studietid. Patchett var hela tiden inställd på att hon skulle bli författare men det var ett till en början misslyckat bakförsök som blev början på hennes karriär. Ann kände knappt någon och hade mest bara hemlängtan. Hon tänkte baka och skaffa vänner, men ugnen fungerade inte så i desperation knackade hon på hos en lärare (tror jag det var?) och fick låna hennes ugn. Det ledde sen till extrajobb hos lärarens familj, vilket ledde till att Ann lärde sig servera, och sen fick jobb som servitris och kunde försörja sig medan hon skrev.
En av livets alla tillfälligheter, ni vet hur det är.
(Jag kanske berättar historien fel eftersom det var flera veckor sen jag hörde den.)
Men en sak som jag minns är att Ann Patchett först hade skrivit ett tal som hon var mycket nöjd med. Hon gav det till en annan före detta lärare för förhandsläsning, och förväntade sig lika högt beröm som när hon studerade. Men han sa: Det där med din pappa är bra, utveckla det.
”Det där med pappan” var en bipassus.
Hon skrev om hela talet som förstås var så där präktigt och tråkigt och förutsägbart, och var sen oerhört tacksam mot sin lärare när hon hörde alla de andra talarnas präktiga & tråkiga & förutsägbara tal.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

… bara för att Ann Patchett har skrivit förordet? Eller kan jag?
Favoritförfattare om favoritverk. 98:-.
Har jag förresten Animal Farm? VAR DÅ? Jag tänkte att vi läste den på science fiction-kursen jag gick hösten 2008 men det var såklart 1984. Däremot lyssnade jag på den, Djurfarmen, alldeles nyss ur radioteaterns arkiv.
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

annpa
Jag har gett dig två nya läsare – varsågod!
Den ena läste Någon vakar i natten och den andra läste I undrens tid, och båda blev alldeles omtumlade.
(Tjat lönar sig.)
patchett.jpg w=500 i-undrens-tid

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 445 andra följare