Jag älskar den här boken!

Som kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Read Full Post »

Jess Walter: Alla dessa vackra nederlag

Jag blev nyfiken på Jess Walter sedan jag upptäckte podden A tiny sense of accomplishment som han har ihop med Sherman Alexie. Där läser de högt ur sina utkast och pratar om litteratur, skrivande och basket. Så jag visste att han är klok och eftertänksam, har humor och fantasi och väljer orden med omsorg. Och så gör han i Alla dessa vackra nederlag också.

Det börjar i en liten bergsby i Italien, dit en nybliven Hollywoodskådespelerska, Dee Moray, plötsligt kommer för att vänta på sin älskare. Båda spelar med i den gigantiska produktionen Cleopatra, med Liz Taylor och Richard Burton. I byn driver Pasquale ett minimalt hotell, och han blir djupt berörd av Dee. Samtidigt har han sin egen hemliga kärlekshistoria.
Så flyttas tiden till nutida Hollywood, och den luttrad assistenten Claire som tappar sina illusioner i rask takt medan hon arbetar åt legendariske producenten Michael Deane som har ett så stelt och sönderopererat ansikte att ingen kan låta bli att stirra.
Och så är det Pat, musiker på deken som sumpar sina relationer lika fort som sin karriär men får ett gig i Edinburgh.
Och så är det… Det är några personer för många, några vändningar för mycket. Jag önskar att Jess Walter hade koncentrerat sig på färre människor. Det är inte att han inte går på djupet, för det gör han. Var och en av dessa personer kommer till insikter, gör lärdomar, här finns klokheten och människokännedomen. Och en hyllning till kärleken. Men jag orkar inte intressera mig för fler än en handfull människor.

Read Full Post »

Ännu ett poddtips: A tiny sense of accomplishment

Gamla favoriten Sherman Alexie som jag läst mycket av har en jättebra podd ihop med sin kompis och kollega Jess Walter. A tiny sense of accomplishment heter den, och du kan läsa mer här.
En underbar mix av uppläsning av vad de skrivit, bakom kulisserna i författarvardagen, basket och intervjuer med folk de gillar. Allt från för mig helt okända till skådespelarikonen Molly Ringwald, som både sjunger och skriver numera. Och så får jag veta varför Radioactive love song, boken jag beställde, aldrig kom utan blev ”definitivt slut”. Alexie drabbades av skrivkramp efter sin stora succé och skrev den aldrig färdig. Men han läser ett avsnitt i podden.
Mycket känslor och skratt.
—————————————

Read Full Post »

Ann Patchett: Truth & Beauty — A friendship

Så läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Truth and beaty, a frindship, Lucy Grealy, ansikte, författarskap, författarkoppling, vänskap, kärlek, Iowa, sjukdom, operationer

Read Full Post »

Sonen och jag

Jag läser en riktigt maffig härlig släktkrönika från Texas och älskar varenda minut. Det är Eli, hans son Peter, och Peters sondotter Jeannie Anne som turas om att föra ordet. Eli blir intervjuad och berättar om när han som åttaåring blev bortrövad av comancherna, såg sin mor och syster bli våldtagna och mördade, sedan brodern mördad, och hur han sen växer upp hos stammen. Först blir han hunsad och misshandlad av kvinnorna och får utföra deras sysslor. Men sen kommer vändningen där han vägrar och får börja vara med pojkarna och sen männen. Han lär sig skjuta med pilbåge, spåra, jaga och börjar trivas allt bättre med tillvaron.
Till en början tycker jag mest om Elis partier. Det är något oerhört fascinerande det där med beskrivningarna om ett helt annat levnadssätt. Två hela sidor handlar om allt — och då menar jag allt! — som en skjuten buffel används till. De unga kvinnorna går in till ungkarlarna på nätterna som de har lust. Ibland får männen inte ens veta vem det var i mörkret. Men när kvinnorna har gift sig är det slut med sånt, då är det bara maken som gäller. (Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer om den unga kvinnan blir gravid? Hur räknas föräldraskap? Men det går Meyer inte in på.)

Jag tycker också om Jeannie Annes partier. Hon är gammal (år 2012) och har skadat sig på något vis, och ligger ensam på golvet i det gigantiska huset och glider in och ut ur medvetande och alla sina minnen. Hur hon som flicka lärde sig pojksaker i smyg. Hur hon inte räknades, det fanns ju tre söner. Hur hon skickades iväg till en skola däruppe i öst, där hon vantrivdes så fruktansvärt att hon pantade farmors dyrbara smycken för att ta sig hem. Hur det när två bröder dött i det stora kriget i Europa och den äldste för länge sen gjort klart att han inte tänkte ta över ägorna ändå blev hon som gjorde det. Till glädje för gammelfarbror, som ansåg att J A:s far var fullständigt oduglig och slösaktig. Hur Jeannie borrar efter olja och blir kär.
Det där borrandet efter olja är också spännande. Och så passar Philipp Meyer på att låta J A ge en känga till journalisten som kommer och är dryg och sen skriver en bok som blir film med James Dean. (Jätten.)

Svårast har jag först med att ta till mig Peters partier. De är så hemska och sorgliga. Han skriver dagbok från åren kring 1915, och minns hur han blev ofrivillig deltagare i ett blodigt massmord på deras grannar, den mexikanska familjen Garcia. Den utlösande faktorn var en häststöld, troligtvis utförd av Garcias två oduglingar till svärsöner. Hips vips samlas ett uppbåd av vita män för att ta itu med mexikanerna, och Peter förmår inte att få stopp på det. En enda överlever, Maria.
Skulden över vad som hände förföljer Peter resten av livet, och orsakar stora sprickor mellan honom och hans närmaste. Inklusive Eli.
Och gradvis vänjer jag mig vid Peters partier också. De är viktiga för helheten. Inte för att det inte finns sorg och smärta och förluster i J A och Elis liv också, för det finns det. Men för den historiska kontexten. Så var det. Ett blodigt dödande. Kamp om landet. Nybyggare mot indiander. Nybyggare mot rikingar som kom och tog marken med hjälp av advokater. Vita mot mexikaner. Mexikaner mot indianer. Oljeborrare mot hästromantiker. En ofta våldsam men samtidigt för mig, 100 år senare, väldigt spännande tid. Jag lär mig massor.

Jag upptäckte denna bok eller snarare författaren via ett podradioprogram med titeln That Texas tone in literature. Och när jag klickade fram länken och såg bilden från Texas Book Festival så tänkte jag förstås på Laura. Visst är det det Laura som grundat den festivalen? Jajamen.
För att avrunda bonusinformationen så kan jag berätta att Sonen är blurbad av Kate Atkinson som anser den vara ett mästerverk.

Read Full Post »

The letters of Nancy Mitford & Evelyn Waugh

I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, Evelyn Waugh, brev, letters, vänskap, författare, författarkoppling, systrarna Mitford

Read Full Post »

Jag kan ju inte köpa en ny Animal Farm…

… bara för att Ann Patchett har skrivit förordet? Eller kan jag?
Favoritförfattare om favoritverk. 98:-.
Har jag förresten Animal Farm? VAR DÅ? Jag tänkte att vi läste den på science fiction-kursen jag gick hösten 2008 men det var såklart 1984. Däremot lyssnade jag på den, Djurfarmen, alldeles nyss ur radioteaterns arkiv.
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, George Orwell, Animal farm, förord, författarkoppling

Read Full Post »

Darling Nancy! Darling Evelyn!

På mitt nattduksbord ligger en stor tjock kloss med brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waugh. De skrev flitigt till varandra under många många år, tills Evelyn dog. Roliga brev, skvallriga brev, elaka (mot andra, helst gemensamma bekanta) brev och snälla, praktiska, rådgivande och uppmuntrande. Just nu, cirka en fjärde/femtedel in i boken har Evelyn fått läsa Nancys uppföljare till In pursuit of love, det som skulle bli Love in a cold climate, och kommer med skarpsynta och goda råd som hon är mycket tacksam för. Evelyns Brideshead revisited fortsätter sitt segertåg. (Jag har bara sett tv-serien och filmen, inte läst boken.)
Nacy har tjänat så pass med pengar att hon har råd att bo i Paris, nära mannen hon är kär i men som inte är särskilt kär i henne. Evelyn bor i England med hustru och en rad barn, varav Nancy är gudmor till Harriet. Hon skickar presenter som blir väldigt uppskattade, bland annat en muff som Harriet älskar. Evelyn blir allt mer enstörig och intresserar sig mest för religion. Andra människor får gärna vara på avstånd. Nancy å andra sidan njuter av sällskapslivet.
Och så skriver de. Skriver och skriver och skriver.
Njutbar läsning för den som inte kan få nog av Mitfordarna och den sortens engelsk överklass.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nancy Mitford, Evelyn Waugh, brev, brevväxling, systrarna Mitford, författarskap, författarkoppling, gudmor

Read Full Post »

Jenny Diski om sin tid hos Doris Lessing

Jenny Diski beskriver hur Doris Lessing räddade henne, när Diski var tonåring och fick bo hos författaren. Annorlunda historia än vad jag föreställt mig (efter läsningen och omläsningen av The Sweetest Dream) men jag älskar hur Diski beskriver det ihållande skrivmaskinsknattret och hur hon stelnar till i spänd väntan när det tillfälligt upphör — som att lyssna på någon med sömnapné. Och hur Doris Lessing alltid såg sitt skrivande som arbete. Det lärde sig Diski av henne.
Artikeln i The Guardian hittas HÄR.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Doris Lessing, Jenny Diski, författarkoppling

Read Full Post »

Förlåt Sarah, förlåt Sylvia

För att kompensera att jag inte orkar läsa Sarah Waters säkert briljanta, välskrivna och intressanta förord om Sylvia Townsend Warner som negligerad lesbisk ikonförfattare bjuder jag här på en bild. En väldigt stilig och själfylld bild, om ni frågar mig. På Sylvia.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Sylvia Townsend Warner, rökande författare, brittisk mellankrigstid

Read Full Post »

Ishi. Och Octavia.

Keira, en av personerna i Octavia E Butlers Clay’s ark läser vid ett tillfälle lite i biografin Ishi — the last of his tribe. Den boken skrevs av Ursula K LeGuins mamma, Theodora Kroeger.
Jag ser det som en tribut. Det har signifikans på ett symboliskt plan också, eftersom Keira utan att ännu veta om det, tillhör en av de sista generationerna människor i vår nuvarande form..

Annars är jag för första gången inte så överväldigat förtjust i den goda Octavia den här gången. I Clay’s ark har ett rymdskepp kraschat tillbaka på jorden och den ende överlevande bär på ett farligt och mycket smittsamt virus. Han tar sig till en avsides belägen farm.
I en senare tid, men parallellt berättad, blir en far och hans två döttrar (en av dem Keira) kidnappade av folk från denna farm. Farmfolkets barn, smittade av viruset, har muterat till något icke-mänskligt.
Jag tycker att den här boken är rätt äcklig. Det är så mycket sjukdom, svett, död och perversioner och liksom en klibbig obehaglig hinna över alltihop.
Sen läser jag förstås den sista i kvartetten, Patternmaster, och där blir det lite bättre och mer som vanligt igen. Men hon når inte alls samma nivåer som i Lilith’s brood eller Fledgling eller Parable-böckerna.
Enligt wikipedia så finns det en femte bok, Survivor, i Patternist-serien. Den är inte inkluderad i denna samlingsvolym. Var det Octavia E Butler själv som inte tyckte att den höll?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Ishi, Ursula K LeGuin, Clay’s ark, Patternmaster, Patternist, science fiction

Read Full Post »

Två tips: en presidentmor och en sågning av ett författarpar

Jag har lyssnat på ett extremt intressant radioprogram om Barack Obamas mamma. Det var så intressant att jag lyssnade på det först i realtid, och sen igen nästa dag i repris. Janny Scott har skrivit en bok, The Singular Woman, om Stanley Ann Dunhams liv från uppväxten i Kansas och en rebellisk rymning till Kalifornien, vidare till universitetet på Hawai där hon som 17-åring träffade den äldre kenyanske studenten Barack Obama senior, fort blir gravid och gifter sig medan maken lämpligt nog glömmer bort att nämna att han är gift (och har barn) sen förut. Äktenskapet går snabbt åt pipan och Stanley Ann är då tonårsmamma och ska uppfostra ett blandrasbarn, vilket verkligen inte var vanligt på den tiden. Och inte blir det roligare i Indonesien, dit Stanley Ann flyttar med make nummer två. Tydligen finns det en ”teasing culture” i Indonesien, som går ut på att man ständigt ska trakassera folk, även barn, och de ska låtsas att de inte bryr sig. Så till och med vuxna människor gör sig lustiga över lille Baracks mörka skinn och krulliga hår. Rasistisk mobbning hela tiden, överallt. Ironin i det hela är att från det hållet försöker man nu ta åt sig äran för Barack Obamas stora lugn.
Stanley Ann må ha varit naiv när det gäller män, men det här med utbildning tycker hon är viktigt. Hon väcker Barry klockan fyra på mornarna för att plugga engelska tre timmar före skolan/jobbet. Och själv blir hon antropolog.
Radioprogrammet finns att lyssna på här (man kan läsa också).
Och jag tänker att jag kanske kunde ha presidentmammor som ett sidoprojekt bredvid mina presidentfruar?

Sen hiittade jag förra (?) numret av Fokus på jobbet och läste där en ganska rejäl sågning av det hyllade författarparet Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer. Jag kände igen argumenten från min egen upplevelse av Krauss: Fint medan läsningen pågår, men ingenting som fastnar. Jag minns absolut ingenting av Kärlekens historia. (Förlåt, jag vet att många älskade den.) Däremot gillade jag Extremt högt och otroligt nära väldigt mycket, lille Oscar gick rakt in i hjärtat.
Hon som skriver i Fokus heter Therese Eriksson och hela artikeln kan läsas här. Eriksson skriver en sak som gör mig nyfiken, nämligen att hon gillar Krauss debut Man utan minne bäst, där hon ”skippar finliret och låter storyn om den minnesförlustdrabbade Samson Greene otåligt spreta och fladdra.”
Det liknar vad jag känner inför den ena halvan i det andra tokhyllade New York-författarparet; Siri Hustvedt. Jag gillar tidiga Lily Dahls förtrolling bäst, den som alla andra tycker är svagast. Jag minns inget av den putsade och hyllade Vad jag älskade, men Lily Dahl har jag läst två gånger och jag minns hur hon cyklar, hennes granne, hennes jobb, hur hon får mens… massor.
Och Paul Auster förresten… är inte han lite… tråkig?
I varje fall, Therese Erikssons artikel är ett bra lästips även om man inte håller med, den beskriver också själva fenomenet Krauss–Safran Foer, deras dyra hus och hur andra retar sig på dem (och är avundsjuka).

UPPDATERING(AR): Bokomaten och Ela har läst JSF:s bok Äta djur och ställer intressanta frågor här respektive här. En intervju med Nicole Krauss som är väldigt trevlig här. Och ännu en bra ariktel + intervju med Krauss här (jag vill gilla henne!) som också reflekterar över Fokus-artikeln och själva fenomenet.
—————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stanley Ann Dunham, Barack Obama, Nicole Krauss, Jonathan Safran Foer, Siri Hustvedt, Paul Auster, Hawai, Indonesien, Janny Scott, A singular woman

Read Full Post »

Fay Weldon: Auto da Fay

Fay Weldons självbiografi är en hejdlös historia. Vilket liv hon levt! Och ofta råkar hon rätt illa ut. Redan i sin mammas mage faktiskt, under en svår jordbävning på Nya Zealand. Då finns redan systern Jane, och mamma Margaret har mer eller mindre flytt in i äktenskapet med pappa Frank efter att morfar Edgar vid 69 års ålder gjort sin älskarinna med barn och skilt sig från mormorn.
Det är mycket dramatik i Fays tidiga liv. Det mesta är ”Den fria kärlekens” fel. Eller Livskraften, som H G Wells och George Bernhard Shaw kallar den. Båda dessa herrar umgicks i morföräldrarnas hem i England, där mormor Frieda/Nona spelade piano sex timmar om dagen. Efter några turer hit och dit flyttar Nona till Margaret i Nya Zealand för att hjälpa till. Vid det laget är även den vackra, konstnärliga, bohemiska Margaret skild, till Fays stora men maskerade förtvivlan. Hon saknar sin pappa mycket, men Frank hade tyvärr också för mycket Livskraft.

Så får Margaret ett arv och har råd med biljetterna tillbaka till England. Fay och Jane reser för sista gångeh och hälsar på sin far. Fay gråter, hon vet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Pappan gråter också. Men Fay säger aldrig något till mamma om hur hon saknar sin far, det vore illojalt.
England är inte samma land som när Margaret var ung. Sönderbombat och kallt, och folk samlas vid ingångarna till tunnelbanan för att kunna värma sig lite av de varma pustarna av kroppsångor när dörrarna öppnas. En skata biter Fay i benen.
Fay är intelligent men har inget sexuellt självförtroende. Trots detta lyckas hon ha ett antal kärlekshistorier och blir med barn. Hon vill inte gifta sig med pappan, men några år senare efter slit och släp och fattigdom gifter hon sig istället med en helt annan man, en rektor. Han visar sig vara helt ointresserad av sex för egen del, men vill gärna agera hallick. (Det är helt absurt. Och härifrån kom material till Praxis, förstår jag.) Tack och lov skiljer hon sig till sist från hallicken och återgår till en tillvaro där mamman får ta hand om den lille sonen medan Fay jobbar på olika jobb. Bäst går det inom reklambranschen (där hon bland andra jobbar med David och Assia Wevill) Det går bättre och bättre för Fay, och hon börjar tjäna skapligt på sin penna.
Boken slutar när Fay nyss gift sig med Ron Weldon (de ska vara gifta i 30 år) och hon åker in till BB för att föda barn. På vägen passar hon på att posta ett manus hon skrivit, det första på många år, och ett som hon vet är bra. Men exakt hur det går får vi inte veta.

Det här är snabb och ofta rolig läsning. Dråplig och sorglig om vartannat, och jag känner igen den skarpa Weldonska pennan. Ibland hade jag önskat att hon stannat kvar, dröjt vid händelser, gått djupare. Men sån är ju inte Weldons stil, hon har sitt eget tempo.
Efteråt googlar jag Rita Angus, en konstnär som målade Fay och Jane. Det är de som har rutiga klänningar här. Margaret tyckte att tavlan var så ful att hon försökte glömma den när de reste hem till England.
Jag noterar att Nona ogillade Jean Rhys. Och att om det är sant att Rebecca Wells skrev till sitt förlag och bad dem att inte ge ut sin son Anthonys bok, då var hon väldigt elak. Och att mycket elände hade kunnat undvikas om Assia Wevill hjälpt till att skala potatis när Syliva Plath bad henne. Istället för att börja flirta med Ted.
Ulrika Kärnborg har också läst.
Och Frida på Påhittade nöjen.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Auto da Fay, Fay Weldon, självbiografi, Nya Zealand, Rita Angus, Assia Wevill, Rebecca Wells, H G Wells, mormor, skilsmässa

Read Full Post »

Primadonna — Daphne du Maurier

Jag har haft några härliga stunder med Daphne du Maurier, vars Primadonna jag fann på Myrorna för ett tag sen. Primadonna består av en samling noveller, flera tidigt skrivna innan hon slagit igenom. Men de är bra, riktigt bra, redan från början. Små pärlor.
Senare delen av boken består av texter om hennes släktingar: farfar, far, kusiner, och mer essäliknande saker. Hon gör slarvsylta av idén om romantisk kärlek, men skriver hjärtskärande fint om när hon före 60 års ålder blir änka och går omkring i makens skjortor för att känna sig nära. Hon skriver om en blåsig dag i Cornwall, hur man hanterar berömmelse, och hur svårt det är för barnen som blir utstirrade. Hennes farfar var tecknare i Punch, hennes far matinéidol.
(Av de sju böckerna jag hållit på med sista tiden har fem varit klart biografiska. En tillfällighet? En läsfas?)
Bonusinfo: Det är Sam J Lundwall (redaktör för sf-antologierna Det hände imorgon) som översatt, och Inger Edelfelt som gjort omslaget.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Primadonna, noveller, Inger Edelfeldt, Sam J Lundwall, författarkoppling

Read Full Post »

Ted om Sylvia

Upptäckten av en dikt av Ted Hughes, om hans före detta hustru Sylvia Plaths sista dagar innan hon satte fram mjölk till barnen och stoppade huvudet i ugnen, blev en stor nyhet i brittiska medier. Nu har den hittat till Sverige också, i Svenskan. Läs!
Och så vill jag i sammanhanget än en gång påminna om att Frieda Hughes, den enda numera överlevande i denna familj, är mycket mycket läsvärd.
Ett smakprov:
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up
Och dessutom kan jag gissla mig själv lite för att jag ännu inte kommit till skott med att prova Hughes.
——————————-

Read Full Post »