Vad jag läser just nu

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

Bäst just nu: The Honourable Woman

Maggie Gyllenhaal är fantastisk. Storspel hela tiden.
Dessutom flera andra riktigt fina, och favoriter.
Om storpolitik, familjehemligheter, vänskap, våld, lojaliteter, fredsdrömmar och realpolitik i Israel, Gaza och London. Psykologiskt och intelligent.
Vi har ingen aning om hur det ska sluta.

Read Full Post »

Dror Mishani: Utsuddade spår

En kvinna kommer till polisstationen och anmäler sin 16-årige son Ofer som försvunnen. Motvilligt dras en utredning igång, för i Israel sker ju inte den typen av brott som kan misstänkas här?
Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid det långsamma och fumliga sätt som polismannen Avraham Avraham (senkommen kamrat till Ed McBains Meyer Meyer om någon mer än jag minns honom) har att leda en utredning. Planlöst, uppskjutande, benägen att irra in på stickspår och förlora sig i ovidkommande känslosamma detaljer. Ungefär som det jag irriterar mig på hos Henning Mankell/Kurt Wallander. Att gå runt och KÄNNA hela tiden.
Men efter ett tag förlåter jag det. Det är något med stämningen, det dröjande, och så den konstiga grannen som försöker bli vän med Avi Avraham och verkar oerhört mystisk (farlig?) i sin självupptagenhet. Alla är självupptagna i den här boken. Utom möjligen mamman där i början då.
Lottens bokblogg har också läst, liksom Bokmoster.

Read Full Post »

Om jag glömmer dig, Jerusalem

I helgen gjorde jag en satsning för att läsa ut syster Sofie Hamrings underbara bok om Jerusalem, och blev rikligt belönad. Dofterna, smakerna, igenkänningarna när hon går på Jaffagatan och Ben Yehuda och i Gamla stan, bara att se ordet Lejonporten sätter igång samtal här hemma: ”Vilken var det nu igen?” ”Bortanför Damaskus?” ”Var det där jag var inne på en toalett?” ”Du var inne på toaletter överallt.”
Men syster Sofie bodde i Jerusalem ett helt år. Hon var med om allt från att bli spottad på av småpojkar (med föräldrarnas goda minne) till att bli hembjuden för att fira sabbat hos en judisk familj som också bjöd hem en muslim och en sikh.
Hon har firat alla högtider året runt, såväl kristna som judiska, och bjuder på en öppen, sökande och kärleksfull skildring där dessa två relgioner verkligen framstår som syskon. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Syster Sofie är i ständig dialog med bibeln och dess berättelser och vad de säger som är relevant för Israel idag. Hon skriver om sabbaten, vilket är själva anledningen till att jag ville läsa denna bok, när Tomas Sjödin berättade om den. (Ända sedan vi var i Jerusalem och såg detta fenomen på nära håll har jag längtat efter att helga vilodagen.)
Hon skriver också mycket träffande om att strida på två fronter, om Konflikten, och hur hennes egen förälskelse i det sköna i judendomen och det judiska livet leder till att hon inte vill höra talas om oförätter judar begår på palestinier. Om det eviga skället ”pro-israelisk”, ”pro-palestinsk”, så fort man rör sig det minsta utanför åsiktsfåren.
Framför allt är det en nyfiket förundrad och mycket lärorik och informativ hyllning till en stad där de mest märkliga saker kan hända. Och gör det, dagligen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Syster Sofie Hamring O.P., Om jag glömmer dig Jerusalem, kristendom, Jesus, judendom, Jerusalem, Oljeberget, Via Dolorosa, Lejonporten, sabbat, högtider

Read Full Post »

Söndagsläsning: Om jag glömmer dig Jerusalem

Det är Tomas Sjödin som i sin Det händer när du vilar berättar om syster Sofies möte med Jerusalem. Hon reser dit i ett läge när hon är fullständigt utmattad och helst bara vill sova dygnet runt. Men så småningom börjar hon hämta sig, och fascineras av det judiska andliga livet. Staden Jerusalem lever och andas i en särskild rytm, det talar ju även Tomas Sjödin om när han framhåller sabbaten och sabbatens tvärstopp. Och vi hann upptäcka det själva på de knappa två veckor vi var där.
Som katolsk nunna, alltså uppenbart synlig, står syster Sofie inte högt i kurs. Men hon finner sätt att närma sig gemenskapen.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Om jag glömmer dig Jerusalem, syster Sofie Hamring O P, kristet, judiskt, andligt, Jerusalem

Read Full Post »

P.F. Thomése: Grillroom Jerusalem

OJ. Får man verkligen skriva så här?
P.F. Thomése ingår i en grupp kulturpersonligheter som bjuds på resa till Israel av en i israelernas ögon propalestinsk organisation. Ett tv-team filmar. Helst vill de filma deltagarnas känslor inför vad de möter, så det gäller att leverera. Varför just han blir inbjuden förstår P.F. Thomése aldrig. Han beskriver sina upplevelser på ett djupt personligt, vanvördigt sätt: respektlös och vördnadsfull om vartannat. Han låter sig övermannas av känslor. Ofta förbjudna känslor.
En svensk journalist skulle aldrig våga skriva så här.
Jag får skrämselhicka flera gånger — men han vinner mig. Med sin blandning av naivitet och cynism, med sitt skarpa öga för ironi och absurditeter, med sitt sätt att genomskåda yttringar från båda sidor samtidigt som han erkänner sin djupa okunnighet. Hela tiden på en drastiskt hoppande associativ prosa med andan i halsen.
Det här andra omslaget är roligare tycker jag, även om jag gillar det gröna svenska också.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om P.F. Thomése, Grillroom Jerusalem, reseskildring, reportage, journalistik

Read Full Post »

Det händer när du vilar

Vilan ska inte komma sen, när du är klar. Du blir aldrig klar. Vilan ska planeras in och vilas regelbundet oavsett hur din vardag ser ut.
Tomas Sjödin sjunger vilans lov i varenda tonart som står till buds, och det passar mig otroligt bra. Som extra bonus är flera episoder från Jerusalem (vi identifierar glatt gator och platser vi besökt) och han gör jämförelser med den judiska sabbaten. Dessutom är han ju norrlännning, även om det är en bit ner… Så jag älskar denna bok och kommer att lyssna på den igen och igen.
Rekommenderas för alla som behöver eller misstänker att de behöver tagga ner.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Sjödin, Det händer när du vilar, sabbat, sofflocket, ljudbok, Jerusalem

Read Full Post »

Avslutade Annas hus

Jag tog mig samman och satsade hårt på att läsa ut denna långkörare. Det var den värd. Senare delen handlade mest om sionismen, britternas trixanden och löften åt såväl judar som muslimer, andra världskriget, terrordåd och inbördes stridigheter och det stora politiska spelet som ledde fram till staten Israels grundande. Den lilla American Colony kom mer i bakgrunden, även om den var med under alla skeden.
Några intresserade män började fotografera och skapade arbetstillfällen till kolonin. Lewis Larsson var en av de ledande fotograferna, som höll sig framme vid flera historiska tillfällen. Så småningom blev han utsedd till svensk konsul, och efter Moder Anna Spaffords död (Vilken chock! Moder var ju odödlig.) kom han i konflikt med hennes dotter Bertha. Bertha hade ärvt sin mors organisationsförmåga men inte det självklara andliga ledarskapet. Maktstrider uppstod. Den gamla skiljelinjen mellan svenskarna och amerikanerna gjorde sig gällande. Svenskarna funderade mer och mer över varför amerikanerna kunde göra långresor hem, satsa på sina barns utbildning, med mera. Men det gällde att inte bli för kritisk mot Bertha, för hon kunde förvisa människor som bott i kolonin i årtionden.
Här under syns American Colonys handelsbod, en annan inkomstkälla.
Det där med att inte söka läkarhjälp luckrades också upp till viss del, och det hindrade inte kolonin från att driva sjukhus under krigsåren. Hur de nu hade lärt sig något om sjukvård? Det berättar inte Odd Karsten Tveit.

Allt som allt känner jag mig nöjd med att ha läst denna bok. Det var mycket information och intressant läsning, och jag är nöjd med att jag klarade av den norska utmaningen. Tidigare bloggat här och här.

Read Full Post »

Kämpar på med Anna Spafford

Det är rätt slitsamt att läsa på norska faktiskt. Jag läser mycket långsammare än vanligt och efter flera veckor har jag bara hunnit halva boken.
Anna Spafford är nu 68 år, och man kan tycka att det borde gå fort att berätta om de sista åren. Men Odd Karsten Tveit vidgar perspektivet och berättar också om dramatiska historiska skeenden i Jerusalems historia. Nu är det förstadiet till Första världskriget, när turkarna kastar ut en massa människor som på minsta vis kan misstänkas för att vara spioner. De planerar en attack på Egypten över Suezkanalen, och vill inte att det ska bli känt. (Anfallet misslyckades.)
Men American Colony knogar på ungefär som förut, tar hand om fattiga och lyssnar på Anna Spaffords budskap från Gud.
Angående det berömda äktenskapsförbudet så började det med att Anna och Horatio slutade ha något sexuellt samliv med varandra. Och i ett samtal mellan Anna och en av de andra gifta kvinnorna visade det sig att den andra också levde i ett vitt äktenskap. Så då bestämde Anna att det var normalt och att alla skulle göra det.

Efter lång tid och flera personliga tragedier kom det till en omvändning och Annas egen dotter Bertha blev den första som fick gifta sig. När sedan Bertha och hennes make fick ett barn, en dotter, var alla överlyckliga.
Under förbudstiden och efter Horatios död gick det rykten om att Anna skulle ha flera yngre älskare. I samma veva spreds rykten, framför allt från amerikanska konsulns håll, om sexuell lössläppthet och nattliga orgier.

Många tragiska dödsfall utspelade sig som en följd av att Anna Spafford ansåg att man inte skulle söka hjälp hos läkare. Gud skulle ordna allt. Många dog i exempelvis kolera, men också mindre allvarliga sjukdomar. Kanske hade några dött även om de fått mediciner, men några hade nog klarat sig.

Man får komma ihåg att sekten trodde att Kristus skulle komma tillbaka mycket snart = nästa år, och sedan sköts det framåt lite i taget. Men år lades till år och ingen Kristus i sikte.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Odd Karsten Tveit, Anna Spafford, Annas hus, norska, American Colony, Jerusalem

Read Full Post »

Masada-referenser

I approached Masada from the high ground and made my way up the remains of the ramp that the Romans had used in their final assault on the fortress of rebels. Once inside the walls, I crossed the deserted plateau to stand with the last rays of the sun on my back, gazing down at the Roman camp and the sea behind it. Two years after Jerusalem fell, the the inexorable might of Rome had thrown a circle around the hill and then, one basket of rubble at a time — carried by Jewish prsoners who, in painful irony, were safe from the arrows of their brothers overhead — built a ramp for their siege machines. The ramp was completed; the next morning the siege machines were brought up, the defences were breached, and the invaders storm the walls to find: nothing. Nothing but death, an entire community — men, women, and children — that chose suicide over captivity. (…)
The silence still lay here, a peculiar blend of triumph and devastation, the symbol of a stubborn people.
Ur O Jerusalem av Laurie R King

I min splittrade parallelläsning av en biografi, en deckare och en spökhistoria dyker plötsligt en gemensam nämnare upp: Masada. Det judiska fortet där knappa 1000 människor flyende höll stånd efter romarnas förstörelse av Jerusalem, tills romarna lät bygga en ramp och klättrade in bara för att mötas av döda kroppar efter en självmordspakt. Alla tre böckerna refererar till denna plats och händelse. Att finna detta i Annas hus om Anna Spafford, norskamerikanskan som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrev om i Jerusalem är ju inte konstigt, inte heller att Sherlock Holmes och Mary Russel passerar där under sina äventyr i Laurie R Kings O Jerusalem. Men att Kate Mosses spökhistoria Vintervålnader som utspelar sig i medeltidens Frankrike skulle ha kopplingar till Masada var ganska överraskande.
Kanske är det många böcker som anspelar på denna händelse? Eftersom jag förut inte vetat vad Masada är/var så har jag ingen koll. Men nu startar jag ett samlingsinlägg så får vi se.

Odd Karsten Tveit: Annas hus
Laurie R King: O Jerusalem
Kate Mosse: Vintervålnader
Alice Hoffman: The Dovekeepers (hela boken) recension besök i duvslaget

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Masada, referenser till Masada, kung Herodes, Jerusalems förstörelse, judiskt fort

Read Full Post »

O Jerusalem av Laurie R King

Jag läser om denna bok trots att jag inte blev särskilt förtjust i den förra gången. Faktum är att jag tror att det var den här boken som gjorde att jag slutade läsa Kings böcker om Sherlock Holmes och Mary Russell, som jag först tyckte ofantligt mycket om. Men nu ville jag läsa om den för att se om den blev annorlunda när jag numera kan relatera till platserna. Och ja, det blev den. Till sist.
Först är det en rätt seg och trist period när Holmes och Russell lever utklädda till beduiner i öknen på jakt efter nåt som de inte riktigt vet vad. Men jag håller ut. Och si, på sidan 266 bestämmer de sig äntligen för att ge sig in i Jerusalem, och jag kan njuta av min lokalkännedom om Damaskusporten, Jaffaporten, Al Wad street med mera. Så då blev det roligt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om O Jeruslaem, Mary Russel, Sherlock Holmes, Laurie R King

Read Full Post »

Selma Lagerlöf möter Anna Spafford

Det är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Anna Spafford, Annas hus, Odd Karsten Tveit, biografi, kristen sekt, Jerusalem

Read Full Post »

Noah and her sisters. Genesis and Exodus according to women

Det doftar mycket 1990-tal om denna bok, som är en omtolkning av bibliska berättelser där författaren sätter kvinnorna mer i centrum. Det handlar om Eva, om Sara & Hagar, Rebecka, Lea och Rakel och de andra kända kvinnorna som nämns i Gamla testamentet. Men Miriam Therese Winter berättar också om bipersoner, tjänstekvinnor, konkubiner, systrar och döttrar.
Som en röd tråd går gudomen S/HE eller Godde, med egna heliga föremål som ärvs från mor till dotter. Berättelserna känns förstås igen, men ibland skrivs motiven om. Till exempel Lots hustru, som inte vänder om för att hon är syndig, utan för att hon inte kan leva med sin man som erbjöd våldsmän att ta för sig av hans döttrar. Väldigt förståeligt, enligt mig. Gamla testamentet befolkas av en hel del rätt otrevliga typer.

Men vilken kraft det är i dessa berättelser! Och Winter gör det bra, jag fascineras och känner mig upplyft. Mest tycker jag om Moses och Miriams historia, som ges stor plats i boken. Det är Miriam som hittar en väg över Röda havet, så Moses behöver inte dela det. 😉
Kvinnlig arvsrätt infördes tack vare de här systrarna, där den yngsta, Noah, har fått låna ut sitt namn och sin person till Miriam Therese Winter.

Jag köpte boken i Jerusalem, i en boklåda i samma huskomplex som vårt lägenhetshotell. Ägaren, antagligen samma kvinna som arbetade där, satsade på begagnade böcker. Det gjorde också nästan alla andra bokhandlare, som det för övrigt fanns gott om, i Den heliga staden.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Noah and her sisters. Genesis and Exodus according to women, Miriam Therese Winter, Gamla testamentet, Gamla testamentets kvinnor, Röda havet, Jerusalem, Kanaan

Read Full Post »

Inköp i Jerusalem

Det här med att boklådorna dör ut, den trenden har inte nått Jerusalem. Där finns det massor av bokhandlar, en i varje hörn kändes det som. Men när jag sa det till bokhandlaren i American colony ryggade han och sa: Men de säljer ju begagnade böcker. Och det hade han rätt i.
I bokhandeln i det nästan tomma köpcentrat i anslutning till vårt hotell på Jaffa road/Agrippa street fyndade jag Noah and her sisters, ett berättande av de gamla historierna ur ett kvinnligt perspektiv. I hipster-området Emek Refaim fann jag Louise Erdrich Love medicine, den enda som faller ur temat så att säga. Hos The Bible society i andra änden av Jaffa road köpte jag Understanding biblical kingdoms & empires och 60 questions Christians ask about Jewish beliefs and practices. Och så den fina Annas hus, på norska, som jag handlade till fullpris hos ovan nämnda bokhandlare i American colony. Den handlar om Anna Spafford, den verkliga amerikanska som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrivit om i Jerusalem.

Read Full Post »

Det eviga folket är inte rädda

Det gav en extra tyngd att läsa den här debuten i Jerusalem, där unga tjejer (och killar förstås) går omkring i uniform med ett maskingevär över axeln som ett vardagligt inslag i gatubilden. Via boken lärde jag mig att de olika färgerna på baskrarna betyder att de tillhör olika förband, blå basker är nån sorts intern militär tillsyn exempelvis. Dessutom passerade vi ett par gränsposteringar vid Västbanken, och kände hettan ute i öknen.

Shani Boianjiu ger en omtumlande intensiv beskrivning av de två år som kvinnor gör militärtjänsten i Israel via ögonen på de tre barndomsvännerna Yael, Avishag och Lea. De har vuxit upp i en liten by i norr, en riktig håla i utkanten av allt. Militärtjänsten är både hatad och fruktad, men också en biljett bort till en ny tillvaro. Tjejerna hamnar på olika ställen (Yael utbildar skyttar, Avishag är gränsvakt, Lea inom militärpolisen) men gemensamt är att våldet ständigt är närvarande. Samtidigt är tjejerna så där knäppa som man är när man är ung, eller förresten, de är nog knäppare. I alla fall Lea, som stundtals verkar spritt språngande galen.
Men hela tillvaron är galen och absurd. Ett stilla lugn kan vända till en attack på två sekunder. Två solbadande nakna soldater i ett vakttorn vid egyptiska gränsen kan leda till en diplomatisk incident, och att en telefon som inte ringt på flera år plötsligt gör det. Tre palestinier kan tjata sig till att bli beskjutna med gummikulor för att komma med i tidningen. Någons kärleksnäste som borde innehålla en viss sorts patroner gör det inte — och därför dör tusentals småbarnsföräldrar.
Slutet på boken är riktigt otäckt, jag blir inte riktigt klok på det. Händer det verkligen? Eller är det nån djup symbolik jag inte förstår? Annars tänker jag att flera av händelserna i boken troligtvis har hänt. Att Shani Boianjiu hämtat ur sina egna och sina vänners erfarenheter.

Det eviga folket är inte rädda snuddar vid en best of-etikett. Jag tror den får den. Kanske delvis för Jerusalems skull, men ändå.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Shani Boianjiu, Det eviga folket är inte rädda, Israel, militärtjänst, absurd tillvaro

Read Full Post »