Sommaren med Kristin

En av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Read Full Post »

43 dagar med Kristin Lavransdotter?

”Den tar jag en sommar” har jag tänkt när blicken glidit förbi Sigrid Undsets tegelsten Kristin Lavransdotter i hyllan. Nu blev det denna sommar, när jag jobbar nästan hela tiden och är trött på kvällarna. Oftast läser jag 20 sidor per kväll. Av 863. Med den takten tar det 43 dagar! Detta sätter ”en sommar” i ett nytt perspektiv, kanske ska jag om tio år blicka tillbaka på den här och tänka, ”2015, det var den sommaren jag läste Kristin Lavransdotter”.

Boken är mycket bra. En stormande kärlekssaga, passion, smärta och ond bråd död. Undset är väldigt bra på att beskriva känslor; Kristin vitnar, stelnar, stumnar… Varför hon faller så hårt för Erlend är befriande obegripligt, som ju kärlek kan vara. Det bara är så.
Jag tycker också mycket om Lavrans, en genuint god man som försöker göra det bästa för sin familj.
Undsets Jenny har jag skrivit om HÄR, också en riktigt bra bok. (Som jag ”mindes” att jag tyckte var lite tråkig, men det var min förhandsuppfattning jag mindes, som jag ändrade när jag faktiskt läst. Lurigt! Det är det som är så bra med bloggen, den är mycket mer pålitlig än mitt minne.)

Read Full Post »

Bjørnstjerne Bjørnson: En glad gutt

Inspirerad av att jag fick lägga till en bok i Mytprojektsläsningen högg jag en ur Nobelpristagarprojektet av bara farten. Tänkte att det kunde vara bra att läsa Bjørnstjerne Bjørnson när jag nyligen läst en annan bok på norska, nu kanske även den gamla norskan skulle vara lättare. Och si, det var den.
En glad gutt är en kort (79 sidor) och ganska enkel historia om lille Øjvind som träffar på lilla Marit när de är i fyraårsåldern, och redan då faller för varandra. Geten som syns på omslaget spelar här en betydande roll. Hindren som reses är att Øjvind är fattig medan Marit hör till en välbeställd släkt. Men Øjvind är desto flitigare och mer äregirig. Även om den vänlige skolläraren gör sitt bästa för att han inte ska förfalla till syndig äregirighet. Skolläraren låtsas i flera veckor att Øjvind inte blivit nummer ett bland pojkarna i konfirmationsläsningen.
Jag säger enkel, den räknas till Bjørnsons allmogeberättelser, men det är också en väldigt kärleksfull och charmig historia som jag tycker om. Den var även författarens egen favorit. Bjørnson påminner i sitt berättande om både Laxness och Lagerlöf. Det är någonting med både glädjen och allvaret, det nordiska.

Bjørnstjerne Bjørnson fick Nobelpriset 1903 och är nu den tidigaste pristagaren jag läst.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Bjørnstjerne Bjørnson, En glad gutt, Nobelpristagare, Nobelpristagarprojektet, norska

Read Full Post »

Knausgårds trea

Jag förstår varför han var tvungen att skriva den här, mala sig igenom den här tiden mellan första klass och sjätte klass. Låg- och mellanstadiet, en tid som väl inte är lika ångestladdad som högstadietiden för de flesta. Lite mer oskuldsfull, inte lika mycket äta eller ätas, även om Karl Ove är extremt medveten om exakt vilken statusordning klassen och kompisarna kan sorteras in i. Hela tiden jämför han sig själv; bäst, näst bäst eller tredjen bäst i skolämnen som norska och annat teoretiskt. Ofta sämst eller näst sämst i de fysiska ämnena.
Men mest handlar det om hans pappa och det järngrepp han håller sin familj i. Hoten. Stryket. Föraktet. Pappan är inte nöjd med att ha en vek son med nära till tårarna, ingenting provocerar honom så som när Karl Ove börjar gråta och det gör han hela tiden.
Mamman är fortsatt god men inte i närheten av att synas så mycket som pappan. Karl Ove tar henne för självklar men är samtidigt medveten om det. Porträttet av storebror Yngve är kärleksfullt. Besöken hos morföräldrar och farföräldrar mestadels lyckliga.
Med bästa vännen Geir gör han förbjudna saker: Tänder eld, bajsar ute i skogen, letar porrtidningar.
Jag förstår de som stupat på den här boken, som fått kämpa för att ta sig igenom. Det är nåt malande över den, ja. Bara då och då gnistrar det till i vissa partier och jag längtar efter hoppen dåtid–nutid som finns i de andra böckerna. Men dålig är den inte. Och som sagt, jag förstår att han var tvungen att skriva den.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Min kamp 3, norskt,

Read Full Post »

Beate Grimsrud: Jag smyger förbi en yxa

Jag är väldigt glad att mitt första möte med Beate Grimsrud var live, för nu hörde jag hennes röst (mycket distinkt, väldigt kraftfull) i huvudet hela tiden under läsningen. Och då fick jag mycket lättare att komma in i språket, som är ett alldeles eget — och egensinnigt — ofta poetiskt men lika ofta halsbrytande språk.
Jag smyger förbi en yxa är inte så hemsk som jag föreställt mig på grund av titeln, men tillräckligt upprörande och sorglig ändå. Hon skriver in sig i raden av barndomsskildringar av utsatthet och ett liv i fattigdom och (tror jag) missbruk. I varje fall kan far i den stora familjen aldrig behålla ett jobb.
Trean i syskonskaran på sju heter Lydia, och är något av en Pippi-flicka. Hon fantiserar och drömmer, ibland tror jag att hon är på väg att bli tokig, men samtidigt har hon en benhård vilja att bli någonting, vadsomhelst. De farligaste tankarna är de som handlar om att far och mor bor någon annanstans. Eller att Lydia gör det.
Boken börjar med att hela familjen gör en dagsutflykt till soptippen och fyndar. Lydia hittar en hel kartong med röda tygskor i olika storlekar. Dem har hon till vardags, till fint, och till att spela fotboll i.
Händelserna kommer efter varandra, det är ögonblicksbilder av när mor gör Lydia illa, när far tar hem fel barn från dagis — igen!, av måltider och skollektioner och när Lydia trodde att hon förorsakat sin brors död. Efter ungefär halva boken börjar jag fundera på vart Grimsrud är på väg egentligen, det känns inte som att boken går framåt. Men sen börjar jag tänka att det är ju så en barndom är, man är i den hela tiden i ett ständigt nu, det finns ingen rikting eller känsla av att man är på väg någonstans. Så det gör Beate Grimsrud väldigt skickligt, tänker jag nu. Och sen — pang! — är boken slut.
Jag är lite omtumlad.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Beate Grimsrud, Jag smyger förbi en yxa, Lydia, Pippi, barndomsskildring, fattigdom

Read Full Post »

Anne Holt: Död i skugga

Den 22 juli 2011 dör en åttaårig pojke, Sander, i en fallolycka i sitt hem. Inger Johanne Vik är gammal ungdomskamrat med mamman, och därför på plats i det välbärgade hemmet.Händelsen överskuggas av det ofattbara som händer samma dag på Utøya, och det blir en tafatt nybakad polis som får hand om utredningen av Sanders död. Var det verkligen en olycka? Eller var det något annat?

Signalerna om att det inte stod rätt till i den lilla familjen kommer allt tydligare, men bortförklaringarna blir också starkare i samma takt. Även hos den Holtska hjältinnan Inger Johanne, som vi lärt känna i flera böcker.

Det borde ha blivit så bra, och jag gillar verkligen den här intrigen i teorin, men det blir ingen riktig nerv i historien. Anne Holt känns trött och ganska pliktskyldig. Exakt hur trött hon faktiskt är får jag veta först i slutet, när den verkliga överraskningen kommer. Men då är det så dags.

Read Full Post »

Steinar Opstad går rätt in

Tänk att lite norsk poesi skulle komma till just mig. En liten tunnis från Ellerströms, översättningar till svenska av Marie Lundquist.
Jag faller pladask.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om norsk poesi, Steinar Opstad. Den lyckligaste av alla ensamheter

Read Full Post »

Helene Uri: Den rättfärdige

Norrmännen har kommit starkt de senaste åren. Efter Per Pettersons underbara ”Jag förbannar tidens flod” (Nordiska rådets pris 2009) och Karl Ove Knausgård mäktiga självbiografi ”Min kamp” har jag undrat var norskorna finns? Finns det någon? Jo, det gör det. Helene Uri heter hon, och introducerades redan 2004 men jag hittar henne först nu, med senaste romanen ”Den rättfärdige”.

Redan på första sidan är jag beredd att lägga ifrån mig boken: Jag orkar inte en incesthistoria till. Orkar. Inte. Men jag läser på och belönas med att inte alls få vad jag förväntade mig.

I inledningen begravs den avskyvärde mannen Karsten Wiig, en pedofil som förgripit sig på sina egna döttrar. En av döttrarna finns på plats i kyrkan, sörjande. Annars är det glest i bänkarna. En mycket gammal man vandrar full av ruelse ut från begravningen, Edvard Frisbakke, den berömde advokaten som fick Karsten Wiig fälld. I spänningsfältet mellan dessa båda män dryftas frågor om skuld, ansvar och rättfärdighet. Men vems är skulden? Och vem är rättfärdig?
Undan för undan får jag veta mer om den lyckliga inledningen på Karsten och Marianne Wiigs äktenskap, och sen, jodå, den lika lyckliga inledningen på Karstens relation med älskarinnan Barbara. Här börjar jag undra: Om Karsten är pedofil, varför har han så många kvinnoaffärer?

När jag som läsare följer Karstens längtan och kärlek till sina döttrar med sina olika personligheter, så fint och detaljrikt beskrivet, då vill jag tro att han är oskyldig. Men hur kan han vara det när den äldsta dottern, Elise med randiga armar, minns övergreppen?
Helene Uri håller mig på halster, jag kan inte veta någonting säkert förrän alldeles i slutet av boken. Att en hel familj och flera liv har slagits i spillror står däremot klart från början.

Omslaget: det är jättefint, men jag förstår inte vad det alls har med historien att göra?
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Helene Uri, Den rättfärdige, Norge, norskt

Read Full Post »

Att läsa Knausgård

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Karl Ove Knausgård i Luleå

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »

Anne Holt — Frukta inte

Ett norskt tema har uppstått alldeles av sig själv här på bloggen den senaste veckan, med Undset och Ibsen och nu Anne Holt. Men hos Holt är det nutid, ja faktiskt nästan igår, eftersom boken börjar i december 2008 med ett otäckt vattenlik och en biskop som mördas på självaste julafton.
Från det förra instängda dramat i 1222 över havet kastar sig nu Anne Holt ut i en komplicerad komplott med flera mord och många bihistorier, och med Inger Johanne Vik med make Yngvar Stubø i problemlösarrollerna. Jag gillar verkligen Yngvar, han är så genomsympatisk. Inger Johanne är ju nästan lika sur som Hanne Wilhemsen.
Medan Yngvar försöker lösa mordet på biskopen, Eva Karin Lysgaard, trots att hennes make vägrar samarbeta, så sysslar Inger Johanne med forskning på hatbrott. Dessutom jagar hon upp sig över en man som verkar onaturligt intresserad av hennes dotter Kristiane.
Det är många karaktärer i denna bok, och flera bihistorier som ska flätas ihop. Tematiskt genom att offren verkar vara homosexuella allihop, och språkligt genom övergångar som:
Kristiane mindes aldrig, aldrig fel
***
— Alla kan vi göra fel. Bli inte så arg för det.

När Silje Sörensen så småningom kom på att hon glömt dem var det för sent.
***
Det var inte för sent ännu, fastslog den jourhavande nyhetschefen.

och
För första gången i sitt liv grät sig Sinnöve Hessel in i ett nytt år.
***
Erik Lysgaard hade lovat Lukas att inte gråta.

Det är snyggt. Och håller ihop. Boktoka fastnade för kapitelrubrikerna, där hängde jag inte alls med.
Själva deckargåtan är intressant men jag blir inte helt begeistrad. Jag tycker att Holt kunde ha skippat en biperson eller två till förmån för dem som betyder mer. Men även en rörig Anne Holt är bra.
Ps: En detalj: En man på ett hotell är ett stort fan av CSI och Gil Grissom. Sånt gillar jag!
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Anne Holt, Frukta inte, deckare, norskt, homosexuella

Read Full Post »

Testa dig själv: Kan du läsa norska?

Ett smakprov ur Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv. Huvudpersonen Arvid är ute och kör bil med sina döttrar.
Det var fint å ha dem begge i baksetet. På den måten kunne de snakke med meg om hva de ville uten å måtte se meg i ansiktet, og jeg på min side slapp å se inn i ansiktene deres, och noen ganger lot de være å se på hverandre i tillegg, og da satt vi alle tre og glante ut av vinduene hver vår vei uten å si noe som helst, mens bilen trilla videre, og alle visste vi at ting ikke var som de skulle være. Jentene visste det, og jeg visste det, og hun som ikke satt i bilen visste det kanskje best av alle, og det var derfor hun heller ikke var med på disse turene.
Sånn var situasjonen.

Inte så svårt som man tror, eller hur?
Mer om Petterson här här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska

Read Full Post »

Per Petterson har skrivit en underbar bok

Jeg forbanner tidens elv (aka det norska projektet) är enormt bra. Den handlar om livet — alla dumheter vi gör när vi bara lever på och hur vi ställer till det för oss och plötsligt upptäcker att det är försent att ställa tillrätta. Och ändå måste man försöka. Bokens Arvid försöker.
Det är ett väldigt bra porträtt av hans mamma, ”mora mi”, som är en riktig människa, en individ med tankar och känslor och egenheter. Hon, som aldrig fick utbilda sig vidare, blir rasande när Arvid slutar skolan för att som sann maoist börja jobba på fabrik och vara en del av arbetarklassen. (Men han är ju född arbetarklass, tycker grannarna förvånat.)
Det är också en skilsmässoroman, och en skildring av kärlek, och syskonkärlek. Sorg och saknad. Och så läser de böcker! De läser Hemingway och Remarque och Somerset Maugham och allt möjligt, Arvid och hans mamma. När Arvid köper calvados är det för att han alltid undrat hur det smakar, ända sedan han läste Remarque.
En annan grej jag gillar att tajma in är rätt årstid. Nutiden här är november 1989 med murens fall och allt.

Uppdatering: Vixxtoriaa har också läst. Mer uppdatering: Helena på Fiktiviteter har också läst och tycker annorlunda.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Per Petterson, böcker, Jeg forbanner tidens elv, läsa på norska, Nordiska rådets pris

Read Full Post »

Sträckläsning med snö

Hur norrmännen ids översätta våra deckare när de har mycket bättre själva är för mig obegripligt. Anne Holts 1222 över havet är en klassisk pusseldeckare, ett klaustrofobiskt psykologiskt drama, och en läsfest med blinkningar till allt från Jane Eyre till Roald Dahl. Jag blir så glad av att se den gamla historien om hon som slog ihjäl sin man med en frusen lammstek återberättas!
Så här går storyn: Hanne Wilhelmsen, i rullstol, är med om en tågurspårning i snöstorm på norska fjället. 196 passagerare räddas till närbelägna Finse högfjällshotell. Där börjar de dö en efter en… och paniken stiger i takt med orkanvindarna och snöhögarna som täcker fönstren. Väldigt väldigt bra!
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne Holt, 1222 över havet, deckare, norsk

Read Full Post »

Sommaren är inte att lita på – Frode Grytten

Det dröjer till in emot halva boken innan jag kommer på hur jag ska läsa den. Tills dess har jag kämpat mot de alltför korta meningarna, som tar slut hela tiden innan jag hinner få något flyt, och mot huvudpersonens totala oförmåga att utföra sitt arbete; som journalist på en lokalredaktion. Han avskyr sin egen yrkeskår, som också beter sig från sin vidrigaste sida när ett mord inträffar i småstaden och alla storstadsjournalister invaderar och tränger sig på offrets familj, fejkar bilder, och försöker lägga skulden på några asylsökande serber.
Som protest ger huvudpersonen Robert Bell fan i att svara i telefon, undviker att göra intervjuer, skriver fejkade låtsasåsikter från ring-in-et. Däremellan ligger han med sin brors fru och bråkar med folk.

Men si, när jag först kom på att jag måste skumläsa så att de korta meningarna liksom glider över i varandra, och två: betrakta Robert Bell inte som en oduglig person utan som en människa i kris som är på väg att gå sönder, så gick det mycket bättre. Det bränner till, handlingen stegras, och jag börjar engagera mig i människorna. Plötsligt är ”Sommaren är inte att lita på” en riktigt bra hårdkokt deckare från norska glesbygden.

Read Full Post »