Misslyckad skräck

På nåt vis hör sjukdom och skräckläsning ihop för mig. Kanske för att när man känner sig eländig är det skönt att läsa om hur eländigt andra har det. Och så är det inte så intellektuellt krävande. Plus att när man har feber kan man få intressanta drömeffekter…
Men första så kallade långnovellen (cirka 260 sidor, hur är det en novell?) i Stephen Kings Mardrömmar piggade inte upp mig det minsta. Ganska oengagerat läste jag ut den. Själva monsterelementen blev en besvikelse. Tydligen har den ändå blivit filmatiserad, och hamnat på några elaka listor över sämsta filmmonstren med sina köttätande köttbullar. Den filmatiseringen tänker jag undvika. Trots att David Morse är med.

Read Full Post »

Flickan som älskade Tom Gordon

Jag har alltid tyckt att det är en så lockande titel: Flickan som älskade Tom Gordon. Den har stått där i uppräkningarna av Stephen Kings alla verk, och jag har fantiserat om vad den kan tänkas handla om. Och nu vet jag.
Flickan heter Tricia och är nio år. Hon och hennes bror är utsläpade på en vandringstur i skogen av sin nyskilda mor. Pete klagar och grälar på mamman, hon klagar och tjatar tillbaka, och för att hon inte längre står ut med deras halvårslånga gräl sackar Tricia efter och går in i skogen för att kissa. Hon tänker ta en genväg för att komma tillbaka till vandringsleden, men istället hamnar hon längre och längre bort, och snart är Tricia vilse.

Det här är en rak hjältehistoria om en rådig liten flicka som får ögonlocken igenbitna av insekter, ramlar och slår sig, drabbas av diarré, jagas av det Okända Otäcka och hallucinerar. Hennes enda tröst är de basebollmatcher hon får in på radion på kvällarna, med Bostonlaget Red Sox där idolen Tom Gordon spelar.
Spännande från första sidan till den sista och oj vad jag hejar på Tricia!
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen King, skräck, Flickan som älskade Tom Gordon

Read Full Post »

Stephen King: Drakens ögon

När man läst en King så vill man gärna läsa en till, har jag märkt. Så det blev omläsning av Drakens ögon. Jag minns att jag tyckte mycket om den då när det begav sig, jag rördes framför allt av de två pojkarna. Ja, både den gode och kanske mest ”den onde”, lillebror Thomas, som helt kommer i skuggan av sin fantastiske storebror Peter. Stephen King är väldigt bra på att skildra barn på ett trovärdigt sätt.
I min omläsning märker jag att denna saga är ganska enkel och utan några djupare dimensioner. Men den är rätt trevlig ändå, och spännande på sina ställen.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen King, Drakens ögon, fantasy, saga

Read Full Post »

Stephen King: Doktor Sömn

Min stora Kingläsning ägde rum på 1980-talet, då jag plöjde tegelsten på tegelsten. ”Jurtjyrkogården”, ”Christine”, ”Det”, ”Knackarna”, ”Lida”, ”Stark”… Plus ”Talismanen” som han skrev med Peter Straub. Plus böckerna under psedonymen Richard Bachman. Sen fick jag plötsligt nog, min läsning nådde utmattningens gräns och kanske blev jag också snobbigare i min läsning — Stephen King har aldrig räknats till fin litteratur.
Uppehållet varade i många år (förutom några filmer förstås) tills plötsligt min längtan efter en återförening mellan pärmar väcktes och jag hittade tillbaka med ”Lisey’s story” (en favorit!), ”Benrangel” och ”Drömfångare”. (Alla är inte bra, ”Under kupolen” kan man gärna strunta i.)
Och nu. Nu plockar skräckfarfar upp tråden från Varsel och berättar lille Danny Torrances fortsatta historia. Danny vars författande alkoholist till far (det är ofta författare hos King, och ofta alkoholister) blir galen och försöker mörda sin familj på ett ensligt beläget hotell i Colorado. Har du inte läst boken så har du säkert sett filmen ”The Shining” och kanske drömt mardrömmar.
I ”Doktor Sömn” börjar Danny Torrance närma sig de 30 och har fortfarande kvar sitt skimmer, sitt varsel. Han jobbar som vårdbiträde och är mycket bra på sitt jobb. Dan Torrance vet när någon ska dö och kan hjälpa den människan över till andra sidan. Men Danny har också precis som sin far stora problem med spriten och ännu större med humöret, han får sparken gång på gång och flyttar ständigt runt. Han befinner sig på den absoluta botten när han anländer till Frazier i New Hampshire, där livet ska ta en ny vändning.
In i handlingen kommer så den lilla flickan Abra, begåvad med ett ännu kraftfullare skimmer redan som spädbarn. Och i en annan del av landet får vi möta den Sanna knuten, ett kringkuskande sällskap under ledning av Rose med hatten, som lever på att tortera och döda skimrande barn…
Doktor Sömn är en klassisk King med dels den stora, episka, kampen mellan Ont och Gott, och dels den som försigår inom en människa. Det onda kan vara barnamördare. Det kan också vara monstret Alkoholen. Prosaisk verklighet blandas med det som finns på andra sidan verkligheten och persongalleriet myllrar av människor som vi får lära känna med styrkor och svagheter. Ingen kan som Stephen King zooma in på en människa och beskriva allt viktigt med henne på i bara ett par korta stycken.
Kanske du också tappat bort Stephen King? Ge honom en chans igen! Kingen kan konsten att berätta.

Översättning: Boo Cassel

Read Full Post »

Från en King till en annan

Jag läser den här nu. Lille Danny från hotellet Overlook i The Shining har vuxit upp. Hans ”shining” översätts med ”skimmer”, ”skimret”, det ”skimrar”. Strålande översättning av Boo Cassel, tycker jag. (Om det nu är han som kommit på det, inser att jag aldrig läst Varsel på svenska. Kanske inte heller på engelska?)

Read Full Post »

Bortglömd bok

Började på den här för några veckor sen, tyckte att det var lite dålig fart på den, och nu har jag uppenbarligen glömt bort den rätt länge. Tydligt tecken på att det är lika bra att lägga ner.
(Handlingen: en SM-session spårar ur och nu ligger huvudpersonen med handklovar i sängen och hör hur en lösspringande hund slafsar i sig hennes döde make.)

Read Full Post »

Nostalgilån

Svågern har sparat alla sina Stephen King. Jag lånade tre häromveckan, i ett akut sug efter mångordiga amerikanska berättelser målade med bred pensel. (Utlöst av Oates.) Drakens ögon minns jag som en tragisk saga, Vinterverk har jag hunnit läsa (om) och tycker mycket om båda berättelserna: Fyra pojkar som traskar genom dag och natt och olika fasor för att kunna se ett lik av en pojke i deras egen ålder, och en berättarklubb för herrar där den bärande historien handlar om en ogift blivande mor som lär sig profylax. Geralds lek känner jag inte alls igen, det kan vara en ny bekantskap fast den är gammal. Hade ju en fall out med Stephen, som jag reparerade först många år senare.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen King, nostalgi, Drakens ögon, Vinterverk, Geralds lek, omläsning

Read Full Post »

Tacka tåget, Stephen

Enda chansen för denna bok att bli utläst är att den får följa med på bussen + tåget idag. Många timmar att mala sig igenom. Jag vet inte varför jag tappat intresset så totalt, men en sak jag allvarligt stör mig på är beskrivningarna av sexuellt våld, det är lite för mycket kvinnohat-varning på dem. Annars är det ungefär Flugornas herre fast med vuxna. En liten stad blir helt isolerad under en sorts kupa, en galen lokalpolitiker tar över mer och mer makt och instiftar nån sorts Hitler jugend, han och hans son mördar människor, the good guy slängs i fängelse, några begåvade barn kan bli hjältar…
Två andra personer har börjat på denna och läst cirka halva innan de la av. Jag tänker bräcka dem med att läsa ut den.

Read Full Post »

Tematrio — Spänning

I veckans tematrio frågar Lyran efter spänning, och jag väljer efter en del tankemöda de här.
1 Stephen King. Efter ett långt uppehåll har jag återupptagit kontakten med skräckfarfar, och det är jag glad över. En av de bästa jag läst på senare tid är Lisey’s story, som jag varmt kan rekommendera. Även Drömfångare, Benrangel och Duma Key är bra, men serien om Det svarta tornet gillar jag inte.
2 John Ajvide Lindqvist. Mannen som skriver så bra att han till och med fått in skräcken på kultursidorna. Låt den rätte komma in är en vampyrhistoria i förortsmiljö, och han lyckas få det trovärdigt. Filmen är också bra.
3 Darkly dreaming Dexter av Jeff Lindsay, är inte riktigt lika bra som i tv-serien med den lysande Michael C Hall. Boken har jag skrivit om här, och i tv-väg längtar jag efter säsong fyra och fem. Jag har förresten sällskap av Dexter på jobbet också.

Read Full Post »

Duma Key – Stephen King

En riktigt bra roman av Kingen. Mer roman än skräck, tycker jag. Hade den tagit slut 200 sidor tidigare så hade jag varit lika nöjd, för jag gillar det vardagliga samspelet mellan Edgar (som mist högerarmen i en olycka), änklingen Wireman och miss Elizabeth (alzheimerdrabbad konstmecenat som vårdas av Wireman).
Men det är klart att skräcken kommer krypande, Edgars plötsliga förmåga att måla fantastiska surrealistiska solnedgångar kommer inte gratis. Som ofta hos King är det själva platsen som är laddad, i det här fallet ön Duma Key utanför Floridas kust. Du som läst King förut blir inte besviken. Du som inte gjort det kan kanske välja den här som din första. 2008 års Augustprisvinnare P O Enquist blurbar.
(Förra året vid den här tiden läste jag Lisey’s story, som jag tycker är en av hans allra bästa. Men det var innan jag började blogga.)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen King, Duma Key, P O Enquist

Read Full Post »

Dexter, King och Buffy

Jag tycker att Dexter tog sig mot slutet och blev spännande igen. Mer törs jag inte skriva för spoilers. Nu är det bara att vänta på fjärde säsongen…
Under tiden kanske jag kan se fler Buffy-avsnitt. Började med de första två men blev så störd på att Dexters väna ljuva flickvän Rita är en ful vampyr där, så det gick inte att titta.

Och på imdb läser jag att Bag of bones/Benrangel ska bli film. Det är extremt svårt att veta hur mycket man ska hoppas på, filmer på Kings böcker kan bli allt från fjantiga till rena mästerverken. Till de senare räknar jag Lida, Dolores Claiborne (Kathy Bates som gemensam nämnare där!), The Shining förstås och kanske Carrie, det var så länge sen jag såg den. Allt hänger på rollistan, och den vet jag ingenting om. Än.

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dexter, bok blir film, Stephen King, Benrangel, Kathy Bates

Read Full Post »

Stephen rasslar med knotorna

Åh, vilken underbar berättare han är, Stephen King i sina bästa stunder och det här är en av hans bästa: Benrangel från 1998. Michael Noolan har skrivkramp sedan hustrun Jo dog. Inte en rad på fyra år. Han bestämmer sig (lockas? tvingas?) att resa till deras sommarställe, Saras skratt. Där känner han en närvaro, som också manifesterar sig i meddelanden via kylskåpsmagneterna. Men är närvaron ond eller god? Är det Jo? Är det Sara, bluessångerskan som gett namn till stugan?
Michael blir bekant med Mattie, en ung mamma som bor i husvagn med sin lilla dotter. Hon är änka efter ett tonårsäktenskap med sonen till en snuskigt rik och elak jävel, som vill ta dottern Kyra ifrån henne. Michael lägger sig i. Ortsbefolkningen reagerar konstigt.
Klassiska Kingska beståndsdelar alltså; huvudpersonen är författare, lyckligt äktenskap, en avsides belägen stuga i Maine, hemligheter som ska uppdagas och så förstås den krypande skräcken. En ren njutning att läsa närmare 500 tätt & smått skrivna sidor.
Dessutom blinkningar till W Somerset Maughams The moon and sixpence, och min käraste Dorothy Sayers. Jo har hennes böcker i Saras skratt, och ett älghuvud på väggen är döpt till Bunter, efter lord Peter Wimseys betjänt. I love it!

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Benrangel, Stephen King, Dorothy Sayers, W Somerset Maugham, skräck, böcker

Read Full Post »

Stephen, oh Stephen

Förlåt käre Stephen, för att jag nonchalerat dig så länge. Jag inbillade mig att jag vuxit ifrån dig, att vi gått olika vägar, att jag inte behövde dig längre. Hur fel jag hade!
Tack för att du släppt in mig i din värld igen, må det vara snöiga skogar i Maine med skitvesslor och byrus, eller hos författaränkor som slåss mot monster och tokiga systrar. Trots att jag aldrig ens skickade ett krya-på-dig-kort efter olyckan, usch, jag skäms över det. Din ”Drömfångare” fungerade däremot som en krya-på-dig-bok för mig. Tack för det också.

Read Full Post »