Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘facklitteratur’ Category

kalifatetsåterkomstMycket tidigt under den så kallade arabiska våren under första halvan av 2011 stod det klart att de islamistiska organisationerna och partierna var bäst organiserade. Muslimska brödraskapet, själva urorganisationen ur vilken de flesta islamiströrelser växt fram, skapad 1928, var snabbt framme i Egypten. (Innan militären kuppade till sig makten sommaren 2013.) Idag kan man konstatera att olika islamistiska organisationer är de stora vinnarna efter de politiska revolutionerna från 2011.

IS har skickligt och effektivt tagit plats i ett politiskt vakuum som skapats av det långvariga kaoset i regionen. De har utnyttjat konflikten mellan sunni- och shiamuslimer, haft svagt motstånd, rört sig inom svaga statsbildningar, och förstås baserat sig på den sammankoppling mellan religion och politik som islam aldrig frigjort sig ifrån, hävdar Magnus Norell. Det är kanske detta resonemang där han slår fast att islamisterna stödjer sig på teologi och religiösa regler, och hänvisar till religiösa urkunder som ideologiska motståndare har svårt att vifta bort, som bidragit till att en så meriterad terrorismforskare som Magnus Norell plötsligt fick svårt att ge ut denna bok. Han beskriver i förordet hur förlag efter förlag nobbar honom med diverse bortförklaringar.

Nåväl. Jag lär mig i alla fall massor. Magnus Norell knyter ihop sådant jag undrat över, som till exempel i ett avsnitt om Saudiarabien där han också citerar den palestinske forskaren Ahmed Khalidi (Oxford)  som talar om ”ett krig om islams själ”.

Khalidi sammanfattar den inommuslimska konflikt som IS framväxt återigen ställt på sin spets som en som bottnar i den form av ideologisk grogrund som IS (och all annan muslimsk extremism) vuxit fram i. Detta, menar Khalidi, har gjorts möjligt främst på grund av det decennielånga stöd som Saudiarabien givit till skolor, universitet och moskéer runt om i muslimska länder, och även i Europa och USA. Denna ideologiska offensiv från saudiskt håll (och som till stor del tog riktig fart efter den islamistiska revolutionen i Iran 1979), har gjort det möjligt för denna mycket stränga, ortodoxa gren av islam — som är antimodern, antisemitisk, kvinnofientlig och motståndare till all form av verklig demokrati, pluralism, inklusive islamisk pluralism — att dominera mycket av det problemformuleringsinitiativ som är så viktigt när det gäller att definiera en religiös ideologi.
Det är denna salafism som är grunden för den ideologi som IS så framgångsrikt har spritt. Saudiarabien betraktar ju IS som ett hot eftersom det ny(a) kalifatet som utropades av al Bagdadi direkt utmanar den saudiska självbilden som centrum för islam. Den saudiska regeringen var således fort ute med att förklara sig villig att stödja USA mot IS. Det är en hjälp som främst är ekonomisk men sauidsk militär har varit involverad även i flygattackerna mot IS. Landet befinner sig således i den situationen att man både finansierat den islamistiska ideologi som gjort IS möjlig, och samtidigt finansierar kriget mot IS. Det går i längden inte att sitta på dessa två stolar samtidigt, och ju snabbare Saudiarabien, och andra, tar tag i den diskussionen, desto bättre.

Read Full Post »

Det är förstås helt fel ordning att börja med att se den fjärde och sista filmen med karaktärerna från Next Generation, innan vi sett serien. Men nu blev det så.
Historien handlar på en filosofisk nivå om var gränserna går mellan ett jag — och ett på dna-nivå identiskt jag, när Jean-Luc Picard möter sin klon. Dessutom plockar NG-gänget ihop en tidigare prototyp till Data, som ligger utslängd med armar, ben och huvud på en planet. Androiden lystrar till namnet B-4 (before) och är en tydligt taffligare version, som Data försöker hjälpa med att överföra sina minnen.

Sättet att berätta en historia inuti en likadan historia påminner mycket om vad Jesus gör i Markusevangeliet. Jag läser Markusevangeliet för alla nu i påsktid, med väldigt spännande och intressanta förklaringar av Tom Wright, men den skriver jag mer om sen.

Detta med gränserna mellan Jaget och Den Andre var också anledningen till att jag lånade hem den franske filosofen Emmanuel Levinas, men hans lilla föreläsningsbok Tiden och den Andre var tyvärr inte vad jag hoppats på. Alltför färgad av sin tid, fransk efterkrigstid med existentialismen och marxismen, och mycket om Döden och det Kvinnliga som det Annorlunda, vilket förstås får mig att förstå Simone de Beauvoirs val av titel på Det andra könet bättre. De umgicks uppenbart i samma kretsar. Men Levinas har sina poänger, det har han.
”Ni får förlåta mig att jag än en gång återvänder till Shakespeare som jag tidigare rådbråkat under dessa föreläsningar. Men det verkar ibland på mig som om hela filosofin inte är något annat än en meditation över Shakespeare.”

Jag ser fram emot att börja se Star Trek: Next Generation.

Read Full Post »

glomdasjalvetI den här lilla tunna boken förklarar kloka psykologen och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl basala fakta om den psykologiska tillblivelseprocessen. Kapitlen heter: Att känna sig själv, Att vara sig själv, Att förlora sig själv och Att finna sig själv. Det handlar mycket om barns behov, och om hur ett barn upplever världen.
Bra läsning för föräldrar! Även bra för den som vill förstå sig själv lite bättre, men framför allt för föräldrar.
Jag hittar gamla understrykningar från ca 2006 då jag läste den första gången, men idag tycker jag förstås att helt andra saker känns mest relevanta. Livet och utvecklingen fortgår, vilket man får vara tacksam över, och så har ju nya små människor kommit in i mitt liv, vilket jag är ännu mer tacksam över.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

amcolmembJag tog mig samman och satsade hårt på att läsa ut denna långkörare. Det var den värd. Senare delen handlade mest om sionismen, britternas trixanden och löften åt såväl judar som muslimer, andra världskriget, terrordåd och inbördes stridigheter och det stora politiska spelet som ledde fram till staten Israels grundande. Den lilla American Colony kom mer i bakgrunden, även om den var med under alla skeden.
Några intresserade män började fotografera och skapade arbetstillfällen till kolonin. Lewis Larsson var en av de ledande fotograferna, som höll sig framme vid flera historiska tillfällen. Så småningom blev han utsedd till svensk konsul, och efter Moder Anna Spaffords död (Vilken chock! Moder var ju odödlig.) kom han i konflikt med hennes dotter Bertha. Bertha hade ärvt sin mors organisationsförmåga men inte det självklara andliga ledarskapet. Maktstrider uppstod. Den gamla skiljelinjen mellan svenskarna och amerikanerna gjorde sig gällande. Svenskarna funderade mer och mer över varför amerikanerna kunde göra långresor hem, satsa på sina barns utbildning, med mera. Men det gällde att inte bli för kritisk mot Bertha, för hon kunde förvisa människor som bott i kolonin i årtionden.
Här under syns American Colonys handelsbod, en annan inkomstkälla.
Det där med att inte söka läkarhjälp luckrades också upp till viss del, och det hindrade inte kolonin från att driva sjukhus under krigsåren. Hur de nu hade lärt sig något om sjukvård? Det berättar inte Odd Karsten Tveit.
amcolstore
Allt som allt känner jag mig nöjd med att ha läst denna bok. Det var mycket information och intressant läsning, och jag är nöjd med att jag klarade av den norska utmaningen. Tidigare bloggat här och här.
amcoljeru

Read Full Post »

annashusDet är rätt slitsamt att läsa på norska faktiskt. Jag läser mycket långsammare än vanligt och efter flera veckor har jag bara hunnit halva boken.
Anna Spafford är nu 68 år, och man kan tycka att det borde gå fort att berätta om de sista åren. Men Odd Karsten Tveit vidgar perspektivet och berättar också om dramatiska historiska skeenden i Jerusalems historia. Nu är det förstadiet till Första världskriget, när turkarna kastar ut en massa människor som på minsta vis kan misstänkas för att vara spioner. De planerar en attack på Egypten över Suezkanalen, och vill inte att det ska bli känt. (Anfallet misslyckades.)
Men American Colony knogar på ungefär som förut, tar hand om fattiga och lyssnar på Anna Spaffords budskap från Gud.
Angående det berömda äktenskapsförbudet så började det med att Anna och Horatio slutade ha något sexuellt samliv med varandra. Och i ett samtal mellan Anna och en av de andra gifta kvinnorna visade det sig att den andra också levde i ett vitt äktenskap. Så då bestämde Anna att det var normalt och att alla skulle göra det.

Efter lång tid och flera personliga tragedier kom det till en omvändning och Annas egen dotter Bertha blev den första som fick gifta sig. När sedan Bertha och hennes make fick ett barn, en dotter, var alla överlyckliga.
Under förbudstiden och efter Horatios död gick det rykten om att Anna skulle ha flera yngre älskare. I samma veva spreds rykten, framför allt från amerikanska konsulns håll, om sexuell lössläppthet och nattliga orgier.

Många tragiska dödsfall utspelade sig som en följd av att Anna Spafford ansåg att man inte skulle söka hjälp hos läkare. Gud skulle ordna allt. Många dog i exempelvis kolera, men också mindre allvarliga sjukdomar. Kanske hade några dött även om de fått mediciner, men några hade nog klarat sig.

Man får komma ihåg att sekten trodde att Kristus skulle komma tillbaka mycket snart = nästa år, och sedan sköts det framåt lite i taget. Men år lades till år och ingen Kristus i sikte.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Magnus Sandelin har träffat en avhoppad islamist som kommit på andra tankar, andra som förnekar att de någonsin velat utföra terrordåd och hävdar att de är orättvist beskyllda, och en änka efter en terrorist som förväntas vara lycklig över att hennes man dog som martyr. Han har besökt svenska bostadsområden som brukar beskrivas med ord som utanförskap och utsatthet, och intervjuat företrädare för olika moskéer. Han har läst jag vet inte hur många förundersökningar och gått igenom vad som skrivits och sagts i medier såväl i Sverige som internationellt. Jag hoppas att han inte har suttit och tittat igenom alltför många videor med självmordsbombare och hatfyllda uttalanden och grovt våld, men jag misstänker att han gjort det också.
Det är ett gediget journalistiskt hantverk, rakt och koncist presenterat. Faktaspäckat och skrämmande. Nog vet man att detta finns, nästan alla fall kommer jag ju ihåg från när de uppmärksammades i tidningarna, men att få det presenterat så här koncentrerat…
Jag läste denna bok på läsplatta och glömde bort den ett tag. Nu känns det bra att ha läst ut den och sen kunna låta julefriden sänka sig över de närmaste dagarna.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

vingarMin nya favorit Else-Britt Kjellqvist, skriver rakt och kärvt utan onödigt lull-lull om de verkligt svåra frågorna i livet. I De får vingar fyller hon i det som psykoanalysens ateistiska fader lämnade därhän, nämligen anden. Ja, jag menar anden som i den helige ande, eller andligt, eller själsligt på det där andra sättet som inte är psyket med komplexen och drifterna och allt det där andra som vi brukar prata mycket om. Att prata om andliga upplevelser är inte särskilt vanligt i det offentliga rummet, kanske är det det i religiösa kretsar men där rör jag mig sällan så det vet jag inget om. Kanske är det inte särskilt nyttigt att prata om anden, förutom den omedelbara risken att bli förlöjligad eller inte tagen på allvar så misstänker jag att det är upplevelser som mår bäst av färre ord och analyser. Utom i det mycket intima sammanhanget/samtalet, till exempel med Else-Britt Kjellqvist som psykoanalytiker.
Hon skriver om mycket annat också, kärlek och kärleksbrist och skuld och skam och yta och lögn och ljus olika sätt att överleva. Else-Britt Kjellqvist går rakt in i hjärtat — magen — hjärnan på mig.
Men att formulera något vettigt så att andra kan förstå varför man ska läsa henne, nej där går jag bet. Det blir alldeles för privat. Kanske nästa bok? För jag tänker läsa allt av henne.
Tidigare har jag skrivit här och här.
Här kan du köpa den.

Read Full Post »

Jerusalem
Pust! 700 sidor plus 200 med fotnoter. Inbunden. Jag letade efter den som e-bok men fann den inte.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

pictures-tearsLuckily we still have the entrancing word ”presence” to try to name the fullness, immediacy, pure existence, and urgent mystery that used to be called ”God”. Sudden, unexpected, out-of-control presence is one of the main reasons people cry in front of paintings, and the best meaning I can put to it, the one that explains it most fully, is to say it’s a religious feeling.

Tidens gång, (Guds?) närvaro och (Guds?) frånvaro. Där landar James Elkins efter att ha kommunicerat med ett par hundra människor och lärt sig mer om varför människor kan gråta inför konst. I mötet med konst.
På den vägen ger han några kängor åt det torra, intellektuella, avmätt teoretiska förhållningssättet. (Som även han själv stått för, exempelvis gentemot tidigare konsthistorieeleven Tamara som han nu vill ge upprättelse.)

En nyfiket undersökande bok, med för mig hög igenkännandefaktor, kanske lite pratig ibland, men jag tyckte om Pictures and tears som blev den första bok jag läste ut i år. Och så tipsar Elkins om att betrakta konst på ett annat sätt än den vanliga museilunken: Ensam och länge framför ett och samma verk. Jag tror på det.

Tack Johns antikariat som tipsade om denna bok.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

psychology-western-religion-g-jung-c-paperback-cover-art
Klar med Jung, äntligen. Intressant, lärorikt och givande, men mycket ansträngande också.
Många är kvällarna när jag läst en, två sidor och sen insett att jag är för trött för att förstå någonting.
Jag har strukit under flitigt och räknar med att gå tillbaka till den senare, men däremot kommer jag inte att skriva mer om den. Den som vill veta mer om det kollektiva undermedvetna, treenigheten och kopplingarna till gammel-egyptisk religion, nattvarden och människooffer, arketyper och mandalor, med mera, med mera måste läsa själv eller gå någon annanstans.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Dessa tre gymnastiserar min hjärna och mitt känsloliv just nu. Boken om Skammens väg till kärlek kommer sig av att Susanna Alakoski citerade Else-Britt Kjellqvist i sin nya bok, och de citaten var av sån kaliber att min Måste läsa NU-drift väcktes. Mycket bra bok, om skam och hur den påverkar livet. Saklig, osentimental, precis på kornet i många av sina iakttagelser och det blir många aha-upplevelser under läsningen. Alla är inte särskilt roliga, kan jag säga också. Men viktiga. En bok som kan förändra ens liv.
Som grädde på moset möter jag sen just Else-Britt Kjellqvists ansikte på omslaget till senaste numret av litteraturtidskriften Horisont. Där talar hon om litteratur och kristendom. Mycket klok och spännande människa, psykoanalytiker och poet.

Att läsa Jung bör man ju ha gjort, och jag borde ha gjort det tidigare. Helst medan man lätt kunde ha köpt på svenska. Men men.

Den tredje är en fantasieggande bok som jag fick tips om efter att ha berättat att jag kan börja gråta framför tavlor. Och då finns det såklart nån som skrivit en hel bok om folk som gråter framför tavlor. Jag tycker att det är helt normalt, förstås, och i den här novellsamlingen av Ursula K Le Guin var det en som berättade att hon känner igen tonartshöjningar/sänkningar* endast genom att hon börjar gråta av musiken.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Alla Siri Hustvedt-fans därute minns säkert hur hon berättade om sina skakningar. Att hon när hon skulle hålla tal över sin sedan två år tillbaka avlidne far, plötsligt började skaka våldsamt i hela kroppen. Men från halsen och uppåt var det lugnt, och hon genomförde talet. (Jag minns inte om Hustvedt berättade detta på författarträffen i maj 2009, eller om jag sett någon tv-intervju, kanske någon annan vet besked?)
Denna upplevelse följs av en till likadan, och sen några i mindre skala. Siri Hustvedt förstår inte vad som händer, men hon vill veta. Därför ger hon sig ut på jakt efter kunskap om hjärnan, om muskelsjukdomar, neurologi, psykiatri, hysteri, epilepsi… Hon läser Freud. Hon läser mängder av medicinska och filosofiska artiklar, böcker, essäer. Hon träffar naturligtvis läkare och hon resonerar med vänner, inklusive vänner som är psykoanalytiker.
Dessutom arbetar hon med en grupp psykiskt sjuka, som hon håller i en skrivargrupp för. Där har hon en intressant övning: De får börja med att skriva orden ”Jag minns…” och sen se vad som kommer. Ofta kommer helt oväntade saker, saker som de kanske inte ens medvetet visste att de mindes. Samma med Siris egna ”Jag minns…” Prova! Men man ska nog skriva för hand.
Det här med händer… eller ben för den delen. Hon tar upp fenomen där en människa får till exempel förlamning i en arm, utan påtaglig orsak. Eller när vänsterhanden agerar helt utan medveten kontroll, den kan rent av motarbeta högerhanden.
Det där med hysteri är intressant. Det som kallades hysteri (när det främst handlade om kvinnor, sen kallades det granatchock när det handlade om manliga soldater i första världskriget) kallas numera konversionssyndrom eller dissociativ störning. Det har genom tiderna varit extremt svårt att förstå vad det egentligen är. Och det har vandrat från att betraktas som en fysisk sjukdom (som kunde botas med att operera bort livmodern) till att numera sorteras in under det psykologiska/psykiatriska fältet. Många patienter som lider av olika sjukdomssymptom börjar med att söka hjälp hos neurologer för att sedan remitteras till psykiatriker. Men var går gränsen mellan neurologi och psyket? Den är inte så självklar.
Just exakt samma dag (the universe!) som jag berättar att jag läser denna bok, så har min dotter varit på en föreläsning om konversionssyndrom. Hon förklarar att det i Sverige oftast börjar inom primärvården, och sen kan det bli neurologen och sen psyk. Hon förklarar också att det tidigare har funnits ett förakt från neurologhåll för fenomenet, men att det främst bland yngre läkare är på väg bort. Hustvedt beskriver också detta.
Hustvedt tar upp en hel del om hjärnforskning. Lokaliserandet av olika områden i hjärnan, som språkcentrum. Eller tinninglobsepilepsi, som Dostojevski, van Gogh, med flera led av. Kanske.
Det här med minne igen: Hustvedt skriver om vikten av att kunna förankra minnet till en plats. Hon minns exempelvis själv en händelse när hon var i fyraårsåldern, som hon har förlagt till ett rum i ett hus. Men det huset var ännu inte byggt när hon var fyra år. Behovet att att koppla minnen till platser är starkt. (Jämför Knausgård.) Hon resonerar också kring det här med att minnen måste omfatta någon sorts känsla för att bli ett minne. Om vi inte är berörda så försvinner det.
Ja det var väldigt mycket som var intressant och spännande i den här boken. Jag tror att jag kommer att läsa om den ganska snart, i alla fall bläddra. Allting förstod jag förstås inte, jag är inte tillräckligt bevandrad i forskning, medicin eller filosofi. Det hade suttit fint med en liten ordlista, men det finns inte.

Malin Ullgren i DN saknade bitterhet och känslor i boken, men jag tycker att det är så ENORMT skönt att Siri Hustvedt håller den svala, analytiska, undersökande tonen. Nyfikenheten. Jag tycker att det är helt suveränt.

Jag köpte min på rean, men den finns i pocket också.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: ”Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.

Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.

George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.

De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.

Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)

Read Full Post »


En sak jag tycker är spännande med Nina Björk, är att hon verkar så lyhörd inåt sina egna upplevelser, och att hon ger dem så mycket utrymme och tillskriver dem en sådan vikt, att det sen kan bli en hel bok eller åtminstone en artikel av dem. Som nu, att umgänget med de egna små barnen leder fram till en litteraturvetenskaplig avhandling om John Locke, John Stuart Mill och Victoria Benedictsson. Utgångspunkten är att Björk med sina små barn inser på djupet hur beroende människan är av andra människor. Vi skulle inte överleva utan hjälp från andra. Detta ställer Björk i kontrast till liberalismens grundidé om den självständiga individen, en idé som är så självklar för oss nu att vi knappt minns att det var en idé från början och tror att det är en självklar sanning. Därav Locke och Stuart Mill, tillbaka till källorna.

Och sen kommer en grundlig genomläsning med friska ögon av dels Pengar, dels Stora boken.
Läsningen av Pengar är mycket spännande och tyvärr mer pessimistisk angående Selma Bergs öde än vad som tradionellt är fallet. Men jag får ändå med mig den där friska, uppnosiga känslan, hur mycket hon än säljer sig.

Så Stora boken, dagboken, ett projekt om att bli ett subjekt. Tidigt börjar hon forma sig själv, Victoria Benedictsson. Nina Björk placerar in hennes självmedvetande i en liberal tradition, eller som en konsekvens av ett liberalt tänkande. Bendeictsson kämpar länge och hårt med sin egen självuppfostran, och mot ”de andras” blick. De andra som definierar henne som låg klass, halvgammal, obildad, outbildad, fattig, och framför allt kvinna. Klart då att tanken ”det spelar ingen roll var du kommer ifrån, det viktiga är vad du presterar” blir oerhört lockande.

Det är detta med att hon hatar att vara kvinna som jag har så svårt för med Victoria Benedictsson. Plus att hon krälar i stoftet för George Brandes. Men efter att ha läst Nina Björk är jag inte så säker på att hon krälar så mycket, hon har ändå en stolthet. Och hon älskar sitt arbete. Arbetet är det viktigaste av allt, och viljan är hennes religion. Just det där med att arbetet är allt överskuggande; jag tror inte att Benedictsson begriper att det kanske inte är likadant för Brandes. Att hans kritik av hennes skrivande färgas först av att hon mer eller mindre recenserar hans kyss, sen av att hon inte vill ligga med honom. Även om Brandes försöker vara professionell och idel intellekt, så är det ju jobbigt att få nobben.
Jag undrar hur det hade gått, om Victoria Bendictsson träffat ett par intellektuella och gärna vänliga kvinnor i ett halvtidigt skede av sitt liv.

Nina Björk eller kanske snarare hennes tänkande påminner mig om en Texas-miljonärska jag träffade för länge sen. Hon började också fundera kring barn, barnuppfostran, och ekonomi. Hur kom det sig att det som var själva förutsättningen för att barn skulle klara sig, nämligen att vuxna ger och ger och ger utan att kräva nåt i gengäld, upphörde att vara vettigt i relation till andra vuxna? Varför kan man inte bara fortsätta att ge bort? Hon kallade det gift-giving economy och levde som hon lärde. Jag tror inte att hon var miljonärska längre, men hon fick och fick mycket tillbaka, och verkade lycklig.
Det är skönt med folk som går på tvärs tycker jag. Dessutom skriver Björk på en ny bok, läser jag här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

I Mitt nyfikna jag samlar hon essäer, recensioner, och föredrag, med början från 1970. I de tidiga texterna slås jag av hur litet och obetydligt det litterära fältet verkar ha varit, och vilket dåligt självförtroende kanadensarna hade. Vid ett tillfälle skriver Atwood att det gavs ut kanske fem böcker om året, och att läsarna var några hundra! Dessutom förekommer diskussioner av typen ”håller kvinnorna på att ta över litteraturen?” och Atwood får mycket skit för att hon försöker skriva om kvinnor med styrkor och svagheter. Vissa manliga recensenter blir provocerade av kapabla kvinnor och vissa kvinnliga recensenter blir provocerade av att kvinnorna i Atwoods böcker inte är perfekta och superstarka jämt. Och själv blir jag lite provocerad av att översättaren valt ordet ”rollmodell” istället för ”förebild”. Men men. Det är intressant, det är det.
Dessutom hänvisar hon till Robert Graves även om hon har problem med hans White Goddess.

Read Full Post »

Older Posts »