Cheryl Strayed befinner sig på botten och i djup sorg. Hon är den allra sämsta tänkbara versionen av sig själv när hon bestämmer sig för att vandra Pacific Crest Trail. Hon har ingen erfarenhet, en alldeles för tung ryggsäck och för små kängor.
Vi såg filmen Wild för nån vecka sen, och jag tyckte att den var bra, men inte så bra som jag hade trott. Jag har bloggat lite om författaren Cheryl Strayed här, och jag visste en del av hur hon levt. Men jag hade önskat att filmen handlade mer om hur hon gick och gick, mer meditativt med inte fullt så många flashbacks. Samtidigt förstår jag ju att det inte är så där väldigt kommersiellt gångbart att göra en film med en kvinna som bara går och går…
Och så här i efterhand har jag märkt att jag tänkt en hel del på just hennes flashbacks. Framför allt de där mamman Bobbi är med, spelad av Laura Dern som är lysande. Bobbi är en positiv människa, som lyckas med konststycket att vara lycklig trots fattigdom och många år med en misshandlande man, fattigdom, och allt som följer med det. Detta skäller Cheryl på henne för. Hon säger andra saker till sin mamma också, som är fruktansvärda och som hon skäms över. Alla flashbacks handlar om det allra värsta som Cheryl har gjort. En rad grisiga otroheter mot sin make också. Det hon skäms mest över. Hon möter sig själv på Pacific Crest Trail.
Mor-dotterdrama i Västerbottensmiljö, kan det blir mer lockande än så?
Jag drogs som en magnet till denna bok och blir rikligt belönad med snö & björkar, Umeå flygplats, djur som stannar i flykten när helljuset slås på. Ortsnamn som Sävar, Burträsk, Ånäset. Västerbottensostfabriken. Skog och åter skog. Vidderna och det instängda, mörka.
Helene bor med sin make Adam i en västerbottensgård i inlandet. Hennes mor kommer på ett kort besök. Trots Helenes minutiösa förberedelser (hon övar sig i att baka speciella lavendelskorpor i månader och köper nogsamt utvalda böcker att lägga in i gästrummet), blir hon bara mer och mer överspänd och kan inte slappna av. Modern är till synes nöjd och glad, men hennes böjning på halsen är förstås en provokation direkt riktad mot Helene. Att maken och modern kommer överens och verkar ha utbyte av varandra är ett svek.
Lika sparsmakat och omsorgsfullt precist som Helenes tillvaro är Nasehs språk. Vackert. Njutbart. Men också aningen instängt, jag börjar längta efter något vilt, raggigt, fult. Och då kommer det, i en skepnad jag borde ha sett i förväg men inte gjorde. Intressant!
Den sista delen handlar om Nasehs egen skrivprocess. Jag gillar särskilt hennes Maria-tolkningar. Och en sak till: huvudpersonen Helene läser Patricia Highsmiths noveller. Hon tycker att de är skrämmande, och bra. Jag tycker som sagt detsamma.
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.
Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)
Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
Jag kan berätta att det här med att fylla 50 är en bra grej. Bäst hittills, tror jag. Och det bara fortsätter och fortsätter… Efter att ha rest runt i Danmark + Tyskland kom vi hem till en full brevlåda med gratulationer. Ett paket innehöll Alison Bechdels bok om sin mor, ”du som är inne på psykoanalys”, menar dottern som jag fick den av (och som fått Bechdels bok om sin far av mig). Modesty-boken hittade jag begagnad på ett fik på Rügen. Jag kan inte tyska men tänkte jämföra med en svensk version.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Alison Bechdel, Modesty Blaise, Are ypu my mother?, graphic novel, Peter O’Donnell, serieroman
En ung kvinna upptäcker plötsligt sin mor, som hon trodde var död sen länge, på en metrostation i Paris. Hon följer efter henne.
Så börjar Lilla smycket som är en mycket fransk bok strösslad med platsangivelser från Paris.
Den unga Therese går och går på gatorna och runt i sina egna uppflytande minnen, med omkvädet ”då jag kallades lilla smycket”. Hon följer efter sin mor (?) men tar inte kontakt med henne. Hon söker anställning hos en mycket underlig familj, där föräldrarna lämnar sin lilla dotter vind för våg. Hon blir vän med en manlig översättare som kan mängder av språk och en mycket vänlig kvinnlig apotekare som följer med Therese hem och sover över för att hon ska slippa vara rädd. Denna apotekare är den snällaste romanfigur jag stött på på länge!
Stackars Therese är däremot deprimerad.
Boken är kort, 128 sidor, men rymmer mycket framför allt i känsla. Inte alls dum fast jag egentligen inte är så förtjust i det franska berättandet med den där känslan av att det alltid är dimma, om ni förstår vad jag menar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patrick Modiano, Lilla smycket, Paris, mor-dotter, nobelpristagarprojektet, nobelpristagare, apotekare, bipersoner värda att minnas
När vinden vänder är den bok jag tycker sämst om av de tre jag nu har läst av Christina Lilliestierna. Det är tre noveller, tre kvinnoliv, som satts ihop innanför samma pärmar, men som inte har med varandra att göra. Enligt baksidestexten skulle Jenny, Katinka och Ruth ”kunna vara vilken som helst av oss”, men det tycker jag inte.
Den första jag som läsare möter är Jenny. Hon tillhör en människotyp som jag har extremt svårt för: hycklaren. Hela hennes liv är en lång räcka svek och själviska handlingar, som när hon själv utför dem är rätta och rimliga men när hon blir utsatt för dem så blir hon galet förfördelad och gnällig.
Så är det Katinka, och där är det hennes mor som för ordet. En destruktiv mor-dotter-relation med fläckvis sämja. Catarina vill måla, hindras av sin mor, kallar sig som vuxen Katinka och flyttar till Spanien och super ihjäl sig. Den novellen är bra i spelet mellan att älska och hata, klandra och försöka hjälpa, skuld och trötthet. Hur mamman växlar i sina känslor inför Katinkas missbruk, försöker ta hand om hennes son/sitt barnbarn, ömsom är medberoende och ömsom bara vill slippa att se misären.
I den sista tycker jag mest om miljöerna. Ruth växer upp i Alger, men tvingas flytta när fransmännen lämnar. Det blir Paris med hela stora judiska familjen och där hinner hon vara med om maj 68 och stå och ropa: All makt till poesin! Hon påstår sig vara poet men skriver aldrig en rad. Hon bor i Elfenbenskusten hos en ung man som samlar på afrikanska masker, röker hasch och längtar hem. När hon far hem visar det sig att alla syskon blivit vuxna medan Ruth fortfarande är det bortskämda barnet. Jag har rätt svårt för Ruth också, det där att glida omkring utan att ta ansvar för sig själv eller någon annan, men hon är i alla fall inte elak.
Alla novellerna slutar med ond bråd död: mord, död av alkoholism, självmord. I den första blir jag rätt chockad, i de två senare känns det logiskt. Jag borde kunna fundera ut något klokt att säga om detta, om missriktad skaparkraft och destruktivt våld, men det vill sig inte riktigt så det blir inget med det.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Christina Lilliestierna, När vinden vänder, noveller
Den här mycket personliga biografin om journalisten och författaren Christina Lilliestierna blev en väldigt fin överraskning. Göteborg, Paris, Algeriet, Kongo, Galicien. Sårig mor-dotter-relation, ofta dåliga val av män, systraskap och djup saknad av barnen.
Har skrivit en lång recension som ska in i tidningen först innan jag publicerar här. Men jag rekommenderar!
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jag är skapad för stormen och striden och regnet, Christina Lilliestierna, Chris Forsne, biografi, journalistik, krig, trädgård
Efter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.
Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.
Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, The Ballad and the Source, mor-dotter, passion, förlust, psykisk sjukdom
Jag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.
Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.
Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.
Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.
Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka. Redan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)
På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.
76 sidor in så älskar jag Onyesonwu, flickan som föds som resultatet av krigsvåldtäkt. Det syns på henne, hon är inte lika mörk som mammans folk Okeke, och liknar inte heller Nurufolket. Istället är hon Ewu, född i våld och ödesbestämd att leva ett liv i våld. Hennes blotta utseende väcker hat och fruktan, avsky och förakt.
Hennes mor är en klok och mycket stark kvina. Hon föder sitt barn ensam i öknen, där de sen tillbringar de första sex åren av Onyes liv. När flickan börjar bli skolmogen flyttar de in till en stad, där Onye också hittar en man till sin mamma.
Who fears death är en blandning av postapokalyps, fantasy och saga. Det är underliga magiska saker som händer — Onye befinner sig plötsligt naken i ett träd — men också stenhård realism som när Onye smyger sig till att delta i elvaårsriten för flickor, i ett försök att göra sina föräldrar mindre utsatta för skam. Det är en mycket obehaglig skildring av könsstympning, blodig, skräckfylld och fruktansvärt smärtsam, samtidigt som goda saker kommer ur riten när de äldre kvinnorna som utför ritualen utövar sin makt till att skydda en annan av flickorna. Just därför blir det trovärdigt, när Nnemi Okorafor inte tar den lätta vägen, trots att Onyes egen mor tycker att det är en barbarisk sedvänja.
Köpt hos SF-bokhandeln fast det är ingen science fiction.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nnedi Okorafor, Onyesonwu, Who fears death, postapokalyps, fantasy, saga
Emylia Hall har skrivit en lovordad debut som ges ut i flera länder. Som så många av de allra bästa, mest berörande berättelserna, så handlar ”Sommarboken” om förlust.
Alla vi som utsatt våra barn för skilsmässor eller själva växt upp som skilsmässobarn känner igen den starka längtan efter den förälder som inte är närvarande. I det här fallet är det Beth, nu en vuxen kvinna med ett tillknäppt känsloliv, som drabbas med full kraft av alla minnen när den nötta Sommarboken kommer i paket med ungerska frimärken på.
Mot sin vilja börjar hon bläddra, och möts av en tioårig, elvaårig, tolvårig version av sig själv. På den tiden hette hon Erzsi. Uttalas på ungerskt vis. Flickan Erzsi drabbas av den stora katastrofen, när mamma Marika under en semesterresa till hemlandet Ungern abrupt lämnar familjen och stannar kvar. Erzsi får åka hem ensam med sin stele och mycket hämmade engelske far.
Erzsi lever för sina sommarveckor hos mamma Marika. Marika med sina knasiga infall, sin impulsivitet, sin konstnärliga ådra. En mamma som lever i nuet, en flicka som längtar hela året. Flickan förstår inte varför de inte kan vara tillsammans hela tiden; de har det ju så bra?
I Ungern är tillvaron fylld av färg, lukt och smak. Det är rosa himlar, blått hav, gula fält och skjortor, röda tavlor och broderade blusar. En isbit som smälter på tungan. Stark paprika i stora kastruller, glass som rinner ner över handen. Allt är intensivt och levande i Ungern, och Erzsi känner sig som en vildare, modigare flicka. En flicka som vågar bada i tjärnen med grannpojken Tamás, och några år senare kyssa honom.
Jag tycker mycket om Emylia Halls sätt att måla med orden, att skapa bilder fyllda av liv. Kärlekshistorien som utvecklar sig i långsam takt. Även den stillsamma småtråkiga tillvaron i Devon, England, mejslas fram i relief och känns ganska tilltalande i läsningen fram mot den stora brytningen som jag vet ska komma. För all Erzsis längtan och kärlek har för länge sen förbytts i Beths avståndstagande och förnekande. Hon är helt och hållet engelsk nu. Inte det minsta ungersk. Eller?
Det blev så att jag började på Annika Perssons biografi över Lena Nyman igår. Och det blev så att jag avslutade den idag. Så då förstår ni. Boken bygger på Nymans egna dagboksanteckningar, brev, lappar, tidningsurklipp, bilder och dokument. Sjutton kassar, skänkta till Musik- och teaterbiblioteket. Lena Nyman hade tänkt sig att skriva sina egna memoarer, men det blev aldrig så. Inte ens när hon fick två månaders fängelse för rattfylla. Alkoholen var ständigt närvarande i hennes liv och det är uppenbart hur den förstörde för henne. Hur hon förstörde för sig själv.
Jag blir också förbannad och tänker att kunde hon inte ha fått mer hjälp? Hon var anställd av Dramaten i många år, där har de ju riklig erfarenhet av människor som dricker och knarkar för mycket, borde de inte ha nån sorts arbetsgivaransvar att hjälpa? Kanske är det annorlunda nu. Men då var det bara party party och se mellan fingrarna och blunda.
Lena Nyman växte upp i en etta i Stockholm med sin mamma Margit och bror Bosse. Pappa Lennart var otrogen och lämnade så småningom familjen. Margit grät i flera år, enligt Lena. Hon ville aldrig någonsin bli som sin mamma: ful och fel och ledsen. Lena var pappas flicka, där var det fritt och roligt. Nog kände hon skuld gentemot mamman, som alltid ställde upp, medan pappan tvärtom ville låna pengar och bli bjuden på restaurang och sprit, men det var så det var.
Som vanligt är jag mest intresserad av skildringar av yrkeslivet, och jag tycker att Annika Persson skildrar det väldigt bra. Så mycket som hände de första åren när hon slog igenom! Från skandalfilmen 491 (1964) och ännu större skandalfilmen Jag är nyfiken – en film i gult (1967, köerna ringlade långa i USA, Jackie Kennedy slog till en man med sin handväska), via Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969 och Vildanden (1972) och till Glaset i öratpå Berns 1973, bara på ett decennium var hon med och gjorde så mycket. Började sjunga också.(Fast Lena gick teaterskola och dansskola redan som barn. Vid åtta års ålder spelade hon humla i Lilla studions uppvisning och madame Butterflys son på Kungliga operan. Hon hade haft filmroller och varit tv-värdinna också.)
Jag hade fått för mig att Lena Nyman inte fick den uppskattning hon förtjänade där i början, men det var fel. Teaterrecensenterna tar flera gånger till ordet ”geni”. Och Nyman själv ville att det skulle vara svårt, hon ville ha utmaningar och växa som skådespelare. Och som människa, hon läste mycket särskilt som ung och diskuterade med filosoferna. Dessutom Doris Lessing, Sagan om ringen och Harry Potter. 🙂
Lena Nyman började redan som tonåring äta tabletter för att gå ner i vikt. Här beskrivs en riktigt cynisk historia, där Vilgot Sjöman som hon ser upp till och är kär i låter Lena tro att hon kan få en roll som en anemisk ung kvinna om hon bantar ner sig. Inte fick hon rollen. Däremot recenserades hennes kropp väldigt elakt efter Nyfiken-blå, och det kom hon aldrig över. Läs hennes lysande och rasande svarsinlägg som publicerades i Expressen här.
Tabletterna blev fler, alkoholen rann, och männen passerade revy i en lika stadig ström. Alla föll för Lena. Så lätt det måste ha varit att bara ta för sig. Men så många lyckliga kärlekshistorier hade hon inte. Hennes livskamrat hette Kaxe och var en hund som två av hennes elever gav henne, som en sorts försök att förmå Lena Nyman att sluta dricka så mycket. Då hade hon förflyttat sig till privatteatrarna och var ibland full på scen.
Pluspoäng till Persson för att hon tar upp Lena Nymans väninnerelationer också. Viveka Seldahl, Marie Göranzon, eleven Pia Johansson.
Hon har samma avskalade, lite kärva språk i den här skönlitterära boken som i den bok som handlar om skam, Else-Britt Kjellqvist. Och jag tycker mycket om det.
Magdalena får cancer och blir övergiven av sin man. Hon flyttar ut på en ö tillsammans med hunden Leo. Där lever hon i sju år, den mesta tiden träffar hon ytterst få andra människor. Istället riktar hon blicken inåt, in i sig själv, på sin egen historia och sin andlighet. Hon funderar över sitt liv, sina relationer, sin döde bror, och hon möter Gud. Så småningom finner hon någon sorts balans, och är redo att ge sig ut i världen igen och träffa en ny man. (Utan att överge Gud.)
Det här är en sådan bok som skrivs färdig i mötet med sin läsare. Beroende på var man är i livet kan den tilltala eller avskräcka eller så kanske man bara står främmande inför Magdalena och hennes tankar och känslor. Men mig berör den i mitt innersta.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Else-Britt Kjellqvist, Magdalenas bekännelser, kristet, andlighet
Cheryl Strayed befinner sig på botten och i djup sorg. Hon är den allra sämsta tänkbara versionen av sig själv när hon bestämmer sig för att vandra Pacific Crest Trail. Hon har ingen erfarenhet, en alldeles för tung ryggsäck och för små kängor.
snowflakes in rain 