Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mor-dotter’

strayedCheryl Strayed befinner sig på botten och i djup sorg. Hon är den allra sämsta tänkbara versionen av sig själv när hon bestämmer sig för att vandra Pacific Crest Trail. Hon har ingen erfarenhet, en alldeles för tung ryggsäck och för små kängor.

Vi såg filmen Wild för nån vecka sen, och jag tyckte att den var bra, men inte så bra som jag hade trott. Jag har bloggat  lite om författaren Cheryl Strayed här,  och jag visste en del av hur hon levt. Men jag hade önskat att filmen handlade mer om hur hon gick och gick, mer meditativt med inte fullt så många flashbacks. Samtidigt förstår jag ju att det inte är så där väldigt kommersiellt gångbart att göra en film med en kvinna som bara går och går…

1418533630_Dern1

Och så här i efterhand har jag märkt att jag tänkt en hel del på just hennes flashbacks. Framför allt de där mamman Bobbi är med, spelad av Laura Dern som är lysande. Bobbi är en positiv människa, som lyckas med konststycket att vara lycklig trots fattigdom och många år med en misshandlande man, fattigdom, och allt som följer med det. Detta skäller Cheryl på henne för.  Hon säger andra saker till sin mamma också, som är fruktansvärda och som hon skäms över. Alla flashbacks handlar om det allra värsta som Cheryl har gjort. En rad grisiga otroheter mot sin make också. Det hon skäms mest över. Hon möter sig själv på Pacific Crest Trail.

 

 

Annonser

Read Full Post »

vinterMor-dotterdrama i Västerbottensmiljö, kan det blir mer lockande än så?
Jag drogs som en magnet till denna bok och blir rikligt belönad med snö & björkar, Umeå flygplats, djur som stannar i flykten när helljuset slås på. Ortsnamn som Sävar, Burträsk, Ånäset. Västerbottensostfabriken. Skog och åter skog. Vidderna och det instängda, mörka.

Helene bor med sin make Adam i en västerbottensgård i inlandet. Hennes mor kommer på ett kort besök. Trots Helenes minutiösa förberedelser (hon övar sig i att baka speciella lavendelskorpor i månader och köper nogsamt utvalda böcker att lägga in i gästrummet), blir hon bara mer och mer överspänd och kan inte slappna av. Modern är till synes nöjd och glad, men hennes böjning på halsen är förstås en provokation direkt riktad mot Helene. Att maken och modern kommer överens och verkar ha utbyte av varandra är ett svek.

Lika sparsmakat och omsorgsfullt precist som Helenes tillvaro är Nasehs språk. Vackert. Njutbart. Men också aningen instängt, jag börjar längta efter något vilt, raggigt, fult. Och då kommer det, i en skepnad jag borde ha sett i förväg men inte gjorde. Intressant!

Den sista delen handlar om Nasehs egen skrivprocess. Jag gillar särskilt hennes Maria-tolkningar. Och en sak till: huvudpersonen Helene läser Patricia Highsmiths noveller. Hon tycker att de är skrämmande, och bra. Jag tycker som sagt detsamma.

Negar Nasehs Under all dennna vinter är nominerad till Borås debutantpris och vem som vinner blir klart på torsdag, om jag har förstått saken rätt. Jag hejar på dig, Negar!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Bechdel_cover
81XVAw4GyEL
Såklart.
Bechdel-Cartoon
Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.
Are-You-My-Mother_0009
ABorganized
Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.
winnicottbechdel
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

50
Jag kan berätta att det här med att fylla 50 är en bra grej. Bäst hittills, tror jag. Och det bara fortsätter och fortsätter… Efter att ha rest runt i Danmark + Tyskland kom vi hem till en full brevlåda med gratulationer. Ett paket innehöll Alison Bechdels bok om sin mor, ”du som är inne på psykoanalys”, menar dottern som jag fick den av (och som fått Bechdels bok om sin far av mig). Modesty-boken hittade jag begagnad på ett fik på Rügen. Jag kan inte tyska men tänkte jämföra med en svensk version.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

lilla_smycket-modiano_patrick-30495653-1568054703-frntlEn ung kvinna upptäcker plötsligt sin mor, som hon trodde var död sen länge, på en metrostation i Paris. Hon följer efter henne.
Så börjar Lilla smycket som är en mycket fransk bok strösslad med platsangivelser från Paris.
Den unga Therese går och går på gatorna och runt i sina egna uppflytande minnen, med omkvädet ”då jag kallades lilla smycket”. Hon följer efter sin mor (?) men tar inte kontakt med henne. Hon söker anställning hos en mycket underlig familj, där föräldrarna lämnar sin lilla dotter vind för våg. Hon blir vän med en manlig översättare som kan mängder av språk och en mycket vänlig kvinnlig apotekare som följer med Therese hem och sover över för att hon ska slippa vara rädd. Denna apotekare är den snällaste romanfigur jag stött på på länge!
Stackars Therese är däremot deprimerad.
Boken är kort, 128 sidor, men rymmer mycket framför allt i känsla. Inte alls dum fast jag egentligen inte är så förtjust i det franska berättandet med den där känslan av att det alltid är dimma, om ni förstår vad jag menar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

När vinden vänder är den bok jag tycker sämst om av de tre jag nu har läst av Christina Lilliestierna. Det är tre noveller, tre kvinnoliv, som satts ihop innanför samma pärmar, men som inte har med varandra att göra. Enligt baksidestexten skulle Jenny, Katinka och Ruth ”kunna vara vilken som helst av oss”, men det tycker jag inte.

Den första jag som läsare möter är Jenny. Hon tillhör en människotyp som jag har extremt svårt för: hycklaren. Hela hennes liv är en lång räcka svek och själviska handlingar, som när hon själv utför dem är rätta och rimliga men när hon blir utsatt för dem så blir hon galet förfördelad och gnällig.

Så är det Katinka, och där är det hennes mor som för ordet. En destruktiv mor-dotter-relation med fläckvis sämja. Catarina vill måla, hindras av sin mor, kallar sig som vuxen Katinka och flyttar till Spanien och super ihjäl sig. Den novellen är bra i spelet mellan att älska och hata, klandra och försöka hjälpa, skuld och trötthet. Hur mamman växlar i sina känslor inför Katinkas missbruk, försöker ta hand om hennes son/sitt barnbarn, ömsom är medberoende och ömsom bara vill slippa att se misären.

I den sista tycker jag mest om miljöerna. Ruth växer upp i Alger, men tvingas flytta när fransmännen lämnar. Det blir Paris med hela stora judiska familjen och där hinner hon vara med om maj 68 och stå och ropa: All makt till poesin! Hon påstår sig vara poet men skriver aldrig en rad. Hon bor i Elfenbenskusten hos en ung man som samlar på afrikanska masker, röker hasch och längtar hem. När hon far hem visar det sig att alla syskon blivit vuxna medan Ruth fortfarande är det bortskämda barnet. Jag har rätt svårt för Ruth också, det där att glida omkring utan att ta ansvar för sig själv eller någon annan, men hon är i alla fall inte elak.

Alla novellerna slutar med ond bråd död: mord, död av alkoholism, självmord. I den första blir jag rätt chockad, i de två senare känns det logiskt. Jag borde kunna fundera ut något klokt att säga om detta, om missriktad skaparkraft och destruktivt våld, men det vill sig inte riktigt så det blir inget med det.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »