Heberlein var bra, men det var synd om Odell

Rubriken sammanfattar min eftermiddag på stadsbiblioteket. Det ordnas en psykiatrivecka i Linköping, och jag passade på att gå och lyssna på författaren Ann Heberlein och Konstfackseleven Anna Odell. Jag upptäckte Ann Heberlein i början av året och läste hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. (Bloggat här, här och här.) Idag läste hon högt ur delar av boken (hon läser mycket bra) och tog upp tankar som jag kände igen och kom ihåg, om Virginia Woolf, Michel Foucalt (vars idéer om galenskap hon dissar totalt) och förstås mest om sina egna erfarenheter. En del saker var förmodligen anpassade efter publiken, som bestod av folk inom vården/forskningen. Plus en massa andra intresserade, det var mer än fullsatt och folk stod och hängde på övre våningen och tittade ner.
Alla dessa människor prövades sedan svårt när Anna Odell skulle på och det blev väldigt försenat för att ingen lyckades få igång hennes film och sen när de fick igång den så lyckades ingen släcka lamporna i taket så det gick inte att titta på filmen i alla fall. Efter 30 minuters tjafs började Anna Odell prata ändå, men hon var såklart väldigt störd av att inte kunna relatera till filmen som vi skulle ha fått se, och det blev virrigt och jobbigt och jag tyckte synd om henne. Jag har redan sett hennes verk Okänd kvinna (bloggat om här) så det var minst synd om mig jämfört med resten av publiken för att arrangörerna var så illa förberedda.
Men alla fick en bok av Åsa Moberg: Vara anhörig, så det tackar jag för.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Anna Odell, psykvård, Åsa Moberg, psykisk sjukdom, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, Okänd kvinna, Vara anhörig

Read Full Post »

Heberlein – en liten uppföljning

Mitt i förra månadens läsning av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, försvann författaren Ann Heberlein samma helg som boken kom ut. Det kändes hemskt för att det kom så nära, och därför blir jag glad att se att hon är med igen. (Även om ”dra ner på tempot” knappast är nån universallösning.) Hade jag kunnat hade jag gärna lyssna på hennes föredrag.
Ann Heberlein är också en av dem som skrivit om Konstfackseleven som fejkade en psykos. Heberleins röst är en av de viktigaste i den debatten, tycker jag. Även Channa Bankier har skrivit, här.

Uppdatering: I min strävan att hitta en bra sammanfattning om Foucalts syn på psykosen hamnade jag återigen hos… Ann Heberlein. Inte så mycket F, men intressanta aspekter på det här med normalitet, i Axess.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, Channa Bankier, Konstfacksdebatten

Read Full Post »

Sista delen av Heberlein

När jag läser sista delen av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, så får jag nästan andnöd. Det är så tröstlöst och definitivt, så oerhört smärtsamt. Alla avsked. Hur hon avslutar. Med sina arbetsplatser, universitetet och Sydsvenskan, med Svenska kyrkan. Med familjen.
(Alla dessa människor som inte klarar av livet. Inte orkar leva. Inte lyckas komma på hur man gör, komma in i det. Utestängda.)
Samtidigt är det fint hur Ann Heberlein skildrar kärleken till sina barn. Den enda kärlek som är självklar och kravlös och omedelbar.

Ann Heberlein är doktor i etik. Hon har forskat och skrivit om etik, teologi och filosofi i sitt yrkesliv. Förra våren kom hon ut med en bok om personligt ansvar, Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar. Recenserad här och här.
En intressant artikel om att problemen med förlåtelse.

Uppdatering: Ja, hon skriver också att hon inser att boken förstås säljer bättre och inbringar mer pengar till barnen om hon faktiskt tar livet av sig. Detta föranleder en del teorier på nätet, som lätt glider över i hån, förakt och ren elakhet, apropå händelserna igår när Heberlein var försvunnen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva,

Read Full Post »

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ann Heberlein skriver om sin ångest, sina manier, sina depressioner. Hur hon sitter i väntrummet på S:t Lars i Lund, om och om och om igen, genom åren.
Hon skriver om smärtan och svärtan och självmordsförsöket och våldtäktsnatten. Om att vara rädd för döden, rymden, havet. Om de ständigt pågående samtalen i hennes huvud, om hur hjärnan aldrig får vila.
Det är jobbig läsning. (Jag blir ledsen, och tänker på de två människor i min egen bekantskapskrets som tillbringade julen på psyk. Och så börjar jag älta alla jag känner som har eller haft ångest eller försökt ta sitt liv eller varit intagna – ja, ni vet hur det blir ibland.)
I alla fall. Tillbaka till boken.
Ann Heberlein är ju skitsmart och dessutom välformulerad. Hon kan vältra ut sin egen skit och samtidigt vara intellektuell. Citera Virginia Woolf och Alexandr Solsjenitsyn, dissa Michel Foucault och svenska konstnärsprofiler. Hon är inte nådig med sig själv, Ann Heberlein visar upp jobbiga och otrevliga sidor, egoism, otrohet, svek. Det måste vara mycket svårt för hennes man (sen 16 år) att läsa. Och för hennes barn, i den mån de läser boken. Hur tacklar barn att läsa om hur mamma planerar sitt självmord? Dessa frågor bekymrar också Erik Löfvendahl i en mycket bra och intressant recension.

O shit!
När jag googlar efter bilder upptäcker jag att Ann Heberlein är försvunnen. ”Polisen misstänker inte brott” – det är kod för befarat självmord. Nu får jag ont i magen. I boken beskriver hon hur hon aldrig missar ett möte eller en intervju, hur dåligt hon än mår. Förläggaren är väldigt orolig.

Uppdatering:
Ann Heberlein skriver om väntrummet och hur hon ser alla upplagor av sig själv som sitter där:
Alla de där blonda kvinnorna gråter. Den yngsta har väldigt mycket svart kajal och mörkt lila läppstift. Tuppkammen är blond, nästan vit, men sidorna är lila precis som munnen. Den gravida Ann ser nästan allra sorgsnast ut. Henne orkar jag knappt se på. Hon håller armarna runt sin stora mage och jag vet att hon tror att hennes ångest skadar den lilla flickan hon bär på. (…) Där sitter Ann i kort mockakjol, grön tröja och midjelångt hår. Hon ska snart fylla tjugoett år och har precis blivit våldtagen. Jag kan se märkena efter hans händer runt hennes hals och på hennes armar och jag vet att hon blöder. Ann i grå blus och snäv pennkjol har precis haft slutseminarium på sin doktorsavhandling. Det gick bra. (…) Varför är hon här? (…) Och här sitter Ann, teologie doktor, trettiåtta år om tre veckor, forskare vid filosofen på Stockholms universitet med pengar från Vetenskapsrådet, skribent i flera stora tidningar, författare till en bok som ligger på Svensk Bokhandels topplista, trebarnsmor, gift. Objektivt sett med ett snyggt cv och putsat yttre. Och ändå sitter jag här igen. Alldeles tom och samtidigt på högvarv.

Uppdatering 2: Anhöriga har fått kontakt. Så otroligt skönt.

Nattens sista uppdatering: DN-intervju för några dagar sen.

—————
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Read Full Post »