Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘språk’

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

jag-smyger-forbi-en-yxaJag är väldigt glad att mitt första möte med Beate Grimsrud var live, för nu hörde jag hennes röst (mycket distinkt, väldigt kraftfull) i huvudet hela tiden under läsningen. Och då fick jag mycket lättare att komma in i språket, som är ett alldeles eget — och egensinnigt — ofta poetiskt men lika ofta halsbrytande språk.
Jag smyger förbi en yxa är inte så hemsk som jag föreställt mig på grund av titeln, men tillräckligt upprörande och sorglig ändå. Hon skriver in sig i raden av barndomsskildringar av utsatthet och ett liv i fattigdom och (tror jag) missbruk. I varje fall kan far i den stora familjen aldrig behålla ett jobb.
Trean i syskonskaran på sju heter Lydia, och är något av en Pippi-flicka. Hon fantiserar och drömmer, ibland tror jag att hon är på väg att bli tokig, men samtidigt har hon en benhård vilja att bli någonting, vadsomhelst. De farligaste tankarna är de som handlar om att far och mor bor någon annanstans. Eller att Lydia gör det.
Boken börjar med att hela familjen gör en dagsutflykt till soptippen och fyndar. Lydia hittar en hel kartong med röda tygskor i olika storlekar. Dem har hon till vardags, till fint, och till att spela fotboll i.
Händelserna kommer efter varandra, det är ögonblicksbilder av när mor gör Lydia illa, när far tar hem fel barn från dagis — igen!, av måltider och skollektioner och när Lydia trodde att hon förorsakat sin brors död. Efter ungefär halva boken börjar jag fundera på vart Grimsrud är på väg egentligen, det känns inte som att boken går framåt. Men sen börjar jag tänka att det är ju så en barndom är, man är i den hela tiden i ett ständigt nu, det finns ingen rikting eller känsla av att man är på väg någonstans. Så det gör Beate Grimsrud väldigt skickligt, tänker jag nu. Och sen — pang! — är boken slut.
Jag är lite omtumlad.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

vwoolfVilken stilist hon är! Så exceptionellt njutbart det är att följa Virginia Woolfs tankar när de vandrar från det lilla triviala, till det stora filosofiska, och hela tiden med ett säkert grepp om sin läsares ärm: Kom med nu här!
Det här är ingen plikttrogen redovisning, ens när hon skriver om historiska personer som Dorothy Wordsworth, Sara Coleridge eller Julia Margaret Cameron. Det här är högst originella, livliga porträtt av en rad kvinnor från 1600-, 1700- och 1800-talet, någon kanske levde en stund in på 1900-talet.
Dessutom några tal som Woolf hållit inför kvinnliga församlingar, lika briljanta de och med full förståelse för vanliga publikproblem: hårda stolar, flugor som surrar och drar uppmärksamheten till sig, en gäspning här och där.
Men Virgina är aldrig tråkig. Aldrig för en sekund.
Tack ellerströms för att ni gett ut den här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Hennes språk liknar ingen annans, Monika Fagerholm har en helt unik röst. Den enda jag möjligen kanske kan jämföra med är Toni Morrison, i sättet att liksom närma sig händelserna i cirklar, att smyga fram och nästan röra vid dem men sen springa tillbaka och prata om något helt annat innan hon återigen smyger framåt och kommer lite lite närmare. Då kan man få veta något om vad som faktiskt har hänt. Eller vad någon tror har hänt. Eller vad någon tror att någon annan tror har hänt.
Monika Fagerholm har också skapat ett helt eget universum, där vid Bule träsk. En småstad, nej mera landet, där tufsiga människor lever lite på måfå, de flesta starkt färgade av barndomen: barndomens lekar, vänner, ovänner, hemligheter och historier. Det är många hemligheter och ännu fler historier. Historien om Den amerikanska flickan återkommer, men det är inte alls så att man måste komma ihåg allt från den boken. Glitterscenen står för sig själv, i all sin vindlande storslagenhet.
Jag kommer att minnas Solveig, Syster Blå, som simmade med sin tvilling Syster Röd och räddade livet på Suzette. Kusinbarnen, kusinmamman, kusinpappan. Maj-Gun, Majjunn, den Glada Skökan med brodern Tom som skäms, men som vänder sitt liv till något helt annat. Tobias. Johanna. Ulla. Friherinnan. Doris Flinkenberg. Det myllrar av människor vars liv flätas in i och ut ur varandras, men de starkaste rösterna tillhör Maj-Gun och Solveig.

Och en detalj: referens till Patti Smith och Piss factory alldeles i början. Redan där vann hon mitt hjärta, Monika Fagerholm.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jo, jag läste ut den. Jag ville ju veta hur det skulle gå för Ida, skulle hon förvandlas till glas helt och hållet eller fanns det någon räddning? Och Midas Crook, med det belastade namnet, skulle han visa sig kunna göra människor han rör vid levande igen?
Jag gillar verkligen idéerna i den här boken. Magin, fantasin, de små bevingade minikossorna. Men jag kommer inte förbi språket. Det reser sig som en barriär och gör att jag aldrig lär känna människorna, aldrig på allvar börjar bry mig om dem. Jag kan knappt hålla isär dem: hur många döda eller sjuka kvinnor hade ofullbordade kärleksförhållanden med gamla hämmade män egentligen?
Så nej. Flickan med glasfötterna passade inte mig.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Monokrom

Jag tycker det är liiite jobbigt när en person beskrivs med orden: Hyn och det blonda håret var nästan monokroma. Titangrå ögon har hon också, vad är det för färg egentligen?
Ordet monokrom återkommer flera gånger i Ali Shaws Flickan med glasfötterna, men jag framhärdar i min läsning trots en stigande irritation. Det är ju många som tyckt om den, så bryter jag bara igenom språkvallen så kanske jag förstår varför.
ps. Huvudpersonen Midas får tektoniska känslor också.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag har hunnit 40 sidor in i Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv, som jag lovade att jag skulle läsa på norska, och det går jättebra. Det är såklart några ord jag inte förstår, men jag tycker att jag har hittat flytet i läsningen. Boken är dessutom väldigt bra.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

regnbageSjälens regnbåge är en självbiografi av den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som levde 30 år i exil i Sverige. Boken börjar med att han sitter i en faluröd stuga i skogen för att skriva. Mitt i meterhöga snödrivor frammanar han synen, dofterna, känslan av Mesopotamien. Då ringer telefonen. Han är åtalad i Turkiet för en av sina böcker. Det blir inget mer skrivet om Mesopotamien.
Själens regnbåge handlar om den kurdiska historien, Uzuns familj, klanerna, och hur Mehmed Uzun blev ”jag” om han nu nånsin blev det. Kan man vara ett ”jag” när man inte ens får heta sitt eget namn? Han beskriver turkifieringen; hur kurdernas språk förbjöds, hur historien utrotas. Han väjer inte heller för att ta upp folkmordet på Armenierna och det religiösa förtrycket. Släktmorden. Och fina berättelser om Mehmeds farfar och mormor.
Boken beskriver också vad som händer efter åtalet. Svenska Pen-klubben agerar, vänner i Svenska akademien, Författarförbundet. Av nån anledning kallas dessa vänner bara för sina initialer. AR för Arne Ruth, PC för Peter Curman, KE för Kerstin Ekman, som läste ett par texter av Mehmed Uzun på Kulturhuset när Roberto Saviano var där. (Det är alltså Ekmans förtjänst att jag läste den här boken, jag hade aldrig hört talas om Uzun förut. Tack, Kerstin!)
Och så handlar boken förstås om Uzuns liv i Sverige. Gamla stan, sjön Largen. Hur han läser Gunnar Ekelöf och Nelly Sachs. Hur Uzun blir god vän med Katarina Frostenson och Artur Lundqvist och Maria Wine och Johannes Edfeldt.
Men mest handlar den kanske ändå om skrivandet, skapelseprocessen. Uzuns språk är vackert och mjukt, associativt. Orden kommer klara och rena det ena efter det andra som på ett pärlhalsband. Eller kanske en fjällbäck. Det är helt fantastiskt att tänka sig att en man med detta språk hade illitterata föräldrar!
När jag googlar hittar jag en bra recension här och en av en annan bok här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

maughamFör 15 år sen var rösten mitt främsta arbetsredskap. I vidareutbildningen ingick enskilda träffar med en operasångare, som jag fick sitta och läsa högt för. De första tre träffarna kritiserade han hela tiden, och jag tyckte att han bara hackade på mig och var deppig när jag gick därifrån. Jag tyckte själv att jag lät som att jag var ungefär 14 år på rösten, ingen pondus alls, och att alla andra lät mycket bättre. Dessutom klagade han på att luft pyste ut och att jag hade en nasal ton. Det påminde mig om förnedringen när Talfröken påpekade samma sak i låg/mellanstadiet, och frågade om jag ville börja gå hos henne. Talfröken?! NEJ.
Men vid fjärde tillfället hos operasångaren vände alltihop: Jag lärde mig att lägga ner rösten i magen och att förvandla all luft till ljud. Sen kunde jag koncentrera mig på att måla orden.
Och det jag fick läsa var alltså W Somerset Maugham. Vilket underbart språk! Det var kinesiska män med långa mustascher, rynkiga kvinnor med gula ansikten och pärlhalsband, opiumhålor, strikta militärer… Utdrag ur noveller som fick mig att bli så nyfiken på mer, alltmedan operasångaren (som var dramatiskt lagd) satt och utropade: ÅH! JA! MER! så att jag blev generad över vad folk som gick förbi kunde tro.
Sen dess har jag läst Den vassa eggen, som är en underbar bok. The moon and sixpence, som är vacker men med en otrevlig huvudperson (Gaugin?) och nu tre små noveller/teaterstycken samlade i en volym som heter Trio. Det är samma historier, först som noveller, sen som pjäs. Eller film, verkar det ha varit.
I introt står att: ”Somerset Maugham once told us that he has never pretended to be anything but a story-teller”. Och vilken story-teller! Jag älskar honom.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Han överraskar mig varje gång, Michael Chabon. Ingen bok är den andra lik. The Yiddish Policemen’s Union är en deckarhistoria i en delvis påhittad Alaska-miljö, Wonder Boys är en realistisk (nåja) roman i akademisk miljö, och nu slår han till med en klassisk äventyrshistoria med tjuvar, bedragare och elefanter i Gentlemen of the road. gentroad
Det är 900-tal och det finns ett litet judiskt område, Khazaria, mellan de stora kristna och muslimska. Det är oroliga tider med strider och maktkamper, och vännerna Amram och Zelikman färdas längs vägarna ganska planlöst, tills de får prins Filaq på halsen. Han är arrogant och odräglig och helt inställd på att hämnas sin familjs död och stiga upp på tronen.

Gary Gianni (som även tecknar Prins Valiant) har illustrerat så fint med bilder i varje kapitel. Kapitel som i sin tur heter saker som ”On discord arising from the excessive love of a hat”. Omslaget är jättefint också, ja, hela boken är en njutning.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Till morgonkaffet tycker jag om att lyssna på radio. Helst BBC. Idag kom jag in i ett program som handlade om hur hjärnan fungerar, hur den söker strukturer och igenkänning, och om språkets roll. Svenske författaren Jonas Hassen Khemiri var med och pratade om språk, hur man kan ladda ord och uttryck som han gör i en av sina pjäser, och hur personligheten blir en annan på ett annat språk. Dessutom en hjärnforskare och nån fler som jag inte uppfattade vad han sysslade med. Det var intressant och jag tänkte bjuda på en länk men de verkar inte ha lagt ut programmet än. Det borde komma här nånstans:
http://www.bbc.co.uk/worldservice/arts/

Äldre program med Toni Morrison, Alice Walker, Roger Moore och John Updike ligger kvar ett tag här.

(Och ja, jag vet att jag skriver jobbigt många inlägg just nu, men jag kan inte låta bli. Då har jag ändå en recension i pipeline.)
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Inga fler svenska filmtitlar

Det blir inga fler översatta filmtitlar. Åtminstone inte på amerikanska och engelska filmer. Jeanette Gentele förklarar att hon kommer att sakna dem, men jag håller nog inte med. Särskilt inte Hitchcock-filmerna, där jag tycker att de svenska är dussintitlar omöjliga att komma ihåg.
Quantom of solace skulle jag översätta som ”En strimma av hopp” men det är kanske inte riktigt rätt. Originalet låter bättre, ord med q är alltid coola på nåt sätt.

Uppdatering: Jag ger mig, ”En strimma av hopp” var för långt ifrån. Men ”En gnutta av tröst”, hur Bondigt är ordet ”gnutta”? Hjälp till lite här nu!

————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

En liten märklig ordfest, en vindlande sökande pejlande histora – eller är det en historia? Jo det är en historia, men en som inte liknar något annat jag läst. Det bästa är språket, tilltalet, hur hon vänder sig till mig som läser och talar om vad hon gör. Eller, hon låtsas att det är en annan berättare, en manlig, som gör det. I like.
Hm.
Jag kommer ihåg en god vän, som för länge sen började läsa Gabriel Garcia Marquez på spanska, åkte hem till Sverige och skulle fortsätta på svenska. Det gick inte, hon tyckte det var så torftig och trist. Jag tänker på henne nu, eftersom Lispector skriver på hennes modersmål, portugisiska, och från hennes hemland, Brasilien.

Notering: Idag på puben vi gick till efter jobbet upptäckte P en bok av Doris Lessing i bokhyllan där. Jag tycker om pubar med bokhyllor! Jag har en bild av mig själv som en som går in och beställer mat och vin och sätter sig och läser nåt som finns i bokhyllan. Det har jag aldrig gjort, men jag är ändå en sån som vill göra det, om ni förstår hur jag menar. (Att gå in på en pub och läsa en medhavd bok har jag förstås gjort. )

——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Vi hade bra diskussioner igår kväll, tycker jag. Det var roligt!
Frågorna var exempelvis: ”How can we explain the slogan on P 37; ”Who controls the past controls the future: who controls the present controls the past”? What are the reasons for people not fighting back?”

Det de flesta vet om ”1984” är att människorna övervakas med en tv-monitor, och att stora affischer på Big Brother sitter överallt. Tankepolisen kontrollerar medborgarna, barnen drillas i egna organisationer och lärs att spionera på alla, inklusive sina egna föräldrar. Privatliv och personliga ägodelar förekommer knappt. Huvudpersonen Winston Smith jobbar på Ministry of Truth, som har till uppgift att skriva om historiens alla detaljer när till exempel någon blivit avrättad, då har h*n aldrig funnits och måste bort ur alla papper.  Så blir det en ny sanning.
Många har läst boken. Hör du till dem som inte läst den, och är det minsta intresserad av dystopier, science fiction, makt, grupptänkande, filosofi… så rekommenderar jag den varmt. Det finns mycket att fundera över, den är mest filosofisk och naturligtvis skriven som en uppgörelse med de europeiska diktaturerna, framför allt Sovjetunionen som Orwell var väldigt besviken på.

En intressant grej är hur de använder språket till att krympa folks förmåga att tänka (fritt), ord försvinner & kortas ner & ändrar betydelse i en mycket medveten strävan att fördumma. Och ännu en intressant grej är att samma dag jag började läsa ”1984” hörde jag ett radioprogram om hur forskningen tror att de snart ska kunna på riktigt läsa folks tankar, alltså via hjärnvågorna. Hu!
De pratade om hur det skulle bli jättebra för handikappade som inte kan tala, men när man läser Orwell är det inte den aspekten man tänker på precis. Fra-lagen blir ju onödig förstås…

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Läser på Svenskan att Norstedts och andra förlag drar ner på antalet översatta titlar i bokutgivningen. Tydligen säljer de för dåligt, det måste ju vara det som är anledningen. Jag blir rätt chockerad, vill vi verkligen bara läsa om svenska människor och svenska förhållanden? Så påvert!
Jag har länge tyckt att jag själv är alldeles för anglosaxiskt orienterad, det vimlar av engelska och amerikanska författare i min bokhylla. Det är också det enda språk jag kan läsa på utöver mitt eget modersmål. Och jag ser ju att jag inte är ensam, precis, inte minst på bokutgivningen. Kan det vara så att böcker på engelska är mer lättillgängliga nu, så att vi köper dem i original istället för att vänta på översättningen, och att det därför inte lönar sig att översätta? Men jag tror inte att översättarna tjänar många kronor.
Och vad med alla andra språkområden? Stora som ryska, franska, tyska, spanska? Våra grannspråk, som jag skrivit om här. Och alla andra små, hur ska vi någonsin hitta fram till pärlorna där?
Det här var riktigt, riktigt trist. Det känns som att världen krymper.

Uppdatering: Först när jag läser Du är vad du läsers kommentar och sen går tillbaka till Svd.se och läser noggrannare ser jag att det handlar om ”deckare och spänningslitteratur”. Lite pinsamt, men… när jag läser artikeln för tredje gången får jag en otäck känsla av att det nästan är likhetstecken mellan utländsk utgivning och utländsk utgivning av deckare. Är det så illa? Är romanen död?
Missförstå mig rätt, jag är storkonsument av deckare, har höga krav på dem och ser ingen motsättning mellan att läsa deckare och att läsa ”högre”/”finare” litteratur, men nog är det skrämmande om det enda som förlagen ser sälja är deckare och spänningslitteratur? (Inte minst för att det ges ut så många erbarmligt dåliga deckare just nu, som aldrig borde fått lämna tryckpressen.)

Read Full Post »

Older Posts »