Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘språk’

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

jag-smyger-forbi-en-yxaJag är väldigt glad att mitt första möte med Beate Grimsrud var live, för nu hörde jag hennes röst (mycket distinkt, väldigt kraftfull) i huvudet hela tiden under läsningen. Och då fick jag mycket lättare att komma in i språket, som är ett alldeles eget — och egensinnigt — ofta poetiskt men lika ofta halsbrytande språk.
Jag smyger förbi en yxa är inte så hemsk som jag föreställt mig på grund av titeln, men tillräckligt upprörande och sorglig ändå. Hon skriver in sig i raden av barndomsskildringar av utsatthet och ett liv i fattigdom och (tror jag) missbruk. I varje fall kan far i den stora familjen aldrig behålla ett jobb.
Trean i syskonskaran på sju heter Lydia, och är något av en Pippi-flicka. Hon fantiserar och drömmer, ibland tror jag att hon är på väg att bli tokig, men samtidigt har hon en benhård vilja att bli någonting, vadsomhelst. De farligaste tankarna är de som handlar om att far och mor bor någon annanstans. Eller att Lydia gör det.
Boken börjar med att hela familjen gör en dagsutflykt till soptippen och fyndar. Lydia hittar en hel kartong med röda tygskor i olika storlekar. Dem har hon till vardags, till fint, och till att spela fotboll i.
Händelserna kommer efter varandra, det är ögonblicksbilder av när mor gör Lydia illa, när far tar hem fel barn från dagis — igen!, av måltider och skollektioner och när Lydia trodde att hon förorsakat sin brors död. Efter ungefär halva boken börjar jag fundera på vart Grimsrud är på väg egentligen, det känns inte som att boken går framåt. Men sen börjar jag tänka att det är ju så en barndom är, man är i den hela tiden i ett ständigt nu, det finns ingen rikting eller känsla av att man är på väg någonstans. Så det gör Beate Grimsrud väldigt skickligt, tänker jag nu. Och sen — pang! — är boken slut.
Jag är lite omtumlad.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

vwoolfVilken stilist hon är! Så exceptionellt njutbart det är att följa Virginia Woolfs tankar när de vandrar från det lilla triviala, till det stora filosofiska, och hela tiden med ett säkert grepp om sin läsares ärm: Kom med nu här!
Det här är ingen plikttrogen redovisning, ens när hon skriver om historiska personer som Dorothy Wordsworth, Sara Coleridge eller Julia Margaret Cameron. Det här är högst originella, livliga porträtt av en rad kvinnor från 1600-, 1700- och 1800-talet, någon kanske levde en stund in på 1900-talet.
Dessutom några tal som Woolf hållit inför kvinnliga församlingar, lika briljanta de och med full förståelse för vanliga publikproblem: hårda stolar, flugor som surrar och drar uppmärksamheten till sig, en gäspning här och där.
Men Virgina är aldrig tråkig. Aldrig för en sekund.
Tack ellerströms för att ni gett ut den här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Hennes språk liknar ingen annans, Monika Fagerholm har en helt unik röst. Den enda jag möjligen kanske kan jämföra med är Toni Morrison, i sättet att liksom närma sig händelserna i cirklar, att smyga fram och nästan röra vid dem men sen springa tillbaka och prata om något helt annat innan hon återigen smyger framåt och kommer lite lite närmare. Då kan man få veta något om vad som faktiskt har hänt. Eller vad någon tror har hänt. Eller vad någon tror att någon annan tror har hänt.
Monika Fagerholm har också skapat ett helt eget universum, där vid Bule träsk. En småstad, nej mera landet, där tufsiga människor lever lite på måfå, de flesta starkt färgade av barndomen: barndomens lekar, vänner, ovänner, hemligheter och historier. Det är många hemligheter och ännu fler historier. Historien om Den amerikanska flickan återkommer, men det är inte alls så att man måste komma ihåg allt från den boken. Glitterscenen står för sig själv, i all sin vindlande storslagenhet.
Jag kommer att minnas Solveig, Syster Blå, som simmade med sin tvilling Syster Röd och räddade livet på Suzette. Kusinbarnen, kusinmamman, kusinpappan. Maj-Gun, Majjunn, den Glada Skökan med brodern Tom som skäms, men som vänder sitt liv till något helt annat. Tobias. Johanna. Ulla. Friherinnan. Doris Flinkenberg. Det myllrar av människor vars liv flätas in i och ut ur varandras, men de starkaste rösterna tillhör Maj-Gun och Solveig.

Och en detalj: referens till Patti Smith och Piss factory alldeles i början. Redan där vann hon mitt hjärta, Monika Fagerholm.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jo, jag läste ut den. Jag ville ju veta hur det skulle gå för Ida, skulle hon förvandlas till glas helt och hållet eller fanns det någon räddning? Och Midas Crook, med det belastade namnet, skulle han visa sig kunna göra människor han rör vid levande igen?
Jag gillar verkligen idéerna i den här boken. Magin, fantasin, de små bevingade minikossorna. Men jag kommer inte förbi språket. Det reser sig som en barriär och gör att jag aldrig lär känna människorna, aldrig på allvar börjar bry mig om dem. Jag kan knappt hålla isär dem: hur många döda eller sjuka kvinnor hade ofullbordade kärleksförhållanden med gamla hämmade män egentligen?
Så nej. Flickan med glasfötterna passade inte mig.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Monokrom

Jag tycker det är liiite jobbigt när en person beskrivs med orden: Hyn och det blonda håret var nästan monokroma. Titangrå ögon har hon också, vad är det för färg egentligen?
Ordet monokrom återkommer flera gånger i Ali Shaws Flickan med glasfötterna, men jag framhärdar i min läsning trots en stigande irritation. Det är ju många som tyckt om den, så bryter jag bara igenom språkvallen så kanske jag förstår varför.
ps. Huvudpersonen Midas får tektoniska känslor också.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag har hunnit 40 sidor in i Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv, som jag lovade att jag skulle läsa på norska, och det går jättebra. Det är såklart några ord jag inte förstår, men jag tycker att jag har hittat flytet i läsningen. Boken är dessutom väldigt bra.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »