Lyran frågar efter barndomsskildringar i veckans tematrio och här är mina val:
1 Svinalängorna av Susanna Alakoski. Osentimentalt och rakt på sak beskriver Alakoski en barndom med alkoholiserade föräldrar, våld och fattigdom. Väl värd sitt Augustpris, och jag är glad att jag läste den trots att jag normalt skyr sanna eländesskildringar som pesten.
2 Här hade jag tänkt sätta en bok av Suzanne Osten, som växte upp med en psykisk sjuk mamma. Men när jag letar på nätet så verkar hon inte ha skrivit nån sån bok, trots att jag minns den. (Minnet är en förrädisk följeslagare.) Det måste vara den här, Osten om Osten som Helena von Zweigbergk skrivit efter intervjuer med Suzanne Osten. I varje fall så var det delarna om uppväxten som var betydelsefulla för mig för att jag kände igen mig i dem.
3 Om man är född i mitten av 1960-talet och vuxit upp i Sverige så finns det en författare som beskriver detta bättre än alla andra, och han heter Jonas Gardell. Skolans värld, maktkamper, hierkarkier, popularitetstävlingar, mobbning… Ofta smärtsamt, nästan alltid bra.
Vilken dyster barndomstrio detta blev då, den passar inte alls ihop med den idylliska bilden. Ska jag byta ut nån av dem mot Kulla-Gulla kanske?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om tematrio, barndomsskildring, Susanna Alakoski, Svinalängorna, Suzanne Osten, Osten om Osten, Jonas Gardell
Mjae, Kulla-Gulla hade det väl inte så kul hon heller? Finns det några positiva barndomsskildringar? Jag kommer inte på någon på rak arm, får grubbla lite tror jag.
klotho
Kulla-Gulla hade det eländigt, men sen fick hon flytta upp till Herrgården och ta med sig alla Kulla-barnen. Jag gillar Kulla-Gulla, söt och snäll och duktig. 🙂
Jonas Gardell, denna fantastiska man. Jag läste En komikers uppväxt som fjortonåring på nittiotalet och den fastnade, djupt. Jag tror att hans författarskap går hem hos många generationer även om jag kan tänka mig att det letar sig in lite extra för de som kan relatera till den nutid som beskrivs i hans uppväxtsskildringar. Det är bara så förbaskat träffande tror jag, för alla som någonsin har växt upp (!).
Med det sagt är En komikers uppväxt fortfarande en av mina absolut största läsupplevelser och favoritromaner. Jag läser i princip aldrig om böcker, men denna har jag läst nästan varje år sedan den där första gången – och fortfarande älskar jag den.
Svinalängorna har jag på hemlån just nu. Gardell får jag nog inte missa.
Jag är inte så svag för Kulla-Gulla, jag är mer Anne på Grönkulla-typen. 🙂 Mamma försökte intressera mig för dem båda, men det var bara Anne som jag uppskattade.
Lisa
Gardells böcker kan nog bli klassiker, ifall de inte redan är det. Min dotter har också läst dem med stor behållning.
För mig är det vissa tidsmarkörer, men det kanske är från hans shower som jag blandar ihop det? Hej matematik och sånt.
Lyran
Svinalängorna är ett bra val!
klotho
Tvärtom här. Men jag tänkte ge Anne en ny chans, nu i vuxen ålder.
Kan bara hålla med om Jonas Gardell, grym! Och Kulla-Gulla är ju aldrig fel… De flesta barndomsslildringar som skrivits ner är väl ganska dystra, det är ju på något vis det som gör dem läsvärda.
Förresten, Marianne Faitfull var helt suverän!
fia
Dystra eller Bulleby-aktiga, finns det inga mellanlägen? Är mellanlägena så tråkiga?
Kom på en till bra: Johanna Nilssons Hon går genom tavlan ut ur bilden.
Dags att poppa Faithfull!
När det gäller positiva barndomsskildringar får vi ju inte glömma bort Astrid Lindgren, tycker jag! Fast de är ju inte alltid jätteidylliska. Och även hon har ju skrivit om barn som far illa. Skrapar man lite på ytan där så finns det också konflikter och problem, fast de inte alltid är så dramatiska.
Och appropå Gardell, han har en så härlig iakttagelseförmåga! Jag har visserligen inte läst någon av hans böcker ännu, men han är så underfundig när han intervjuas! Han verkar vara grymt analytisk.
Och förresten, jag glömde nämna att jag inte tror att en barndomsskildring måste vara dyster för att vara läsvärd! Huvudsaken är att den på något sätt väcker läsarens intresse, och för det måste det inte vara eländigt! Men det borde finnas fler mittemellan i denna genre, för det är ju ofta så verkligheten är – både dyster och idyllisk.
Och du, Snowflake, jag skyr rena eländesskildringar som pesten jag med! Jag tror inte att sådana berättelser berikar det goda inom en.
annissa89
Det går inte att glömma Astrid. 🙂 Jag gillar Mio, min Mio bäst, men även Bröderna Lejonhjärta. Både de är ju hemska och sorgliga om vartannat.
Mittemellanböckerna finns ju också, fast jag kommer inte på nån just nu.
Jag kom faktiskt på en bok som åtminstone jag tycker är mittemellan, eller snarare både och. Nämligen Populärmusik från Vittula.
Den var både fruktansvärt rolig och fruktansvärd hemsk bitvis. Flera episoder i den den boken är dessutom båda sakerna samtidigt.
anissa89
Den gillar jag också! (Trots att där finns råttor.) Filmen är också bra, när man lyckas ha överseende med att de pratar rikssvenska/stockholmska. Det vil säga vid andra tittningen, vid första är det för störande.