Bettie Page och hennes efterföljare

Har ni tänkt på hur lik Bettie Page Kenley i Project runway är? Det mörka håret, 50-talsstilen, frisyren, leendet.

Världens mest kända pin-uppa, Bettie Page, levde ett märkligt liv. Barndomen var svår. Hon blev utsatt för övergrepp, och en period bodde hon och hennes syster på barnhem. Men det gick bra för Bettie i skolan, och hon började studera skådespeleri och flyttade till New York. Där blev hon upptäckt och började modella för en fotograf i små bikinis som hon själv sydde. Så småningom specialiserade hon sig på BDSM. På något märkligt sätt ser hon ändå så oskuldsfull ut, sådär amerikanskt helylle, även om hon själv sa att: ”I was never the girl next door”.
Bettie Page blev sedan troende kristen och missionerade i Angola. Hon var gift fyra gånger varav två gånger med samme man. Hon hade problem med sin psykiska hälsa (schizofreni) och under 80-talet när hennes popularitet steg igen verkar hon ha varit intagen nånstans, och visste ingenting om att hon blivit en pop-ikon. Hon framträdde sen ytterst sparsamt i offentligheten, och dog i december förra året.
I filmen ”The Notorious Bettie Page” spelas Bettie av Gretchel Mol som är väldigt porträttlik. (Det har gjorts fler filmer också, som jag inte sett.)
Dita von Teese är en annan epigon. Hon ska förresten tävla för Tyskland i Eurovison song contest.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Bettie Page, Kenley, Dita von Teese, Gretchel Mol, The notorious Bettie Page, film, tv, Project runway, pin-up, pop-ikon

Read Full Post »

Heberlein – en liten uppföljning

Mitt i förra månadens läsning av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, försvann författaren Ann Heberlein samma helg som boken kom ut. Det kändes hemskt för att det kom så nära, och därför blir jag glad att se att hon är med igen. (Även om ”dra ner på tempot” knappast är nån universallösning.) Hade jag kunnat hade jag gärna lyssna på hennes föredrag.
Ann Heberlein är också en av dem som skrivit om Konstfackseleven som fejkade en psykos. Heberleins röst är en av de viktigaste i den debatten, tycker jag. Även Channa Bankier har skrivit, här.

Uppdatering: I min strävan att hitta en bra sammanfattning om Foucalts syn på psykosen hamnade jag återigen hos… Ann Heberlein. Inte så mycket F, men intressanta aspekter på det här med normalitet, i Axess.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, Channa Bankier, Konstfacksdebatten

Read Full Post »

Sista delen av Heberlein

När jag läser sista delen av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, så får jag nästan andnöd. Det är så tröstlöst och definitivt, så oerhört smärtsamt. Alla avsked. Hur hon avslutar. Med sina arbetsplatser, universitetet och Sydsvenskan, med Svenska kyrkan. Med familjen.
(Alla dessa människor som inte klarar av livet. Inte orkar leva. Inte lyckas komma på hur man gör, komma in i det. Utestängda.)
Samtidigt är det fint hur Ann Heberlein skildrar kärleken till sina barn. Den enda kärlek som är självklar och kravlös och omedelbar.

Ann Heberlein är doktor i etik. Hon har forskat och skrivit om etik, teologi och filosofi i sitt yrkesliv. Förra våren kom hon ut med en bok om personligt ansvar, Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar. Recenserad här och här.
En intressant artikel om att problemen med förlåtelse.

Uppdatering: Ja, hon skriver också att hon inser att boken förstås säljer bättre och inbringar mer pengar till barnen om hon faktiskt tar livet av sig. Detta föranleder en del teorier på nätet, som lätt glider över i hån, förakt och ren elakhet, apropå händelserna igår när Heberlein var försvunnen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva,

Read Full Post »

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ann Heberlein skriver om sin ångest, sina manier, sina depressioner. Hur hon sitter i väntrummet på S:t Lars i Lund, om och om och om igen, genom åren.
Hon skriver om smärtan och svärtan och självmordsförsöket och våldtäktsnatten. Om att vara rädd för döden, rymden, havet. Om de ständigt pågående samtalen i hennes huvud, om hur hjärnan aldrig får vila.
Det är jobbig läsning. (Jag blir ledsen, och tänker på de två människor i min egen bekantskapskrets som tillbringade julen på psyk. Och så börjar jag älta alla jag känner som har eller haft ångest eller försökt ta sitt liv eller varit intagna – ja, ni vet hur det blir ibland.)
I alla fall. Tillbaka till boken.
Ann Heberlein är ju skitsmart och dessutom välformulerad. Hon kan vältra ut sin egen skit och samtidigt vara intellektuell. Citera Virginia Woolf och Alexandr Solsjenitsyn, dissa Michel Foucault och svenska konstnärsprofiler. Hon är inte nådig med sig själv, Ann Heberlein visar upp jobbiga och otrevliga sidor, egoism, otrohet, svek. Det måste vara mycket svårt för hennes man (sen 16 år) att läsa. Och för hennes barn, i den mån de läser boken. Hur tacklar barn att läsa om hur mamma planerar sitt självmord? Dessa frågor bekymrar också Erik Löfvendahl i en mycket bra och intressant recension.

O shit!
När jag googlar efter bilder upptäcker jag att Ann Heberlein är försvunnen. ”Polisen misstänker inte brott” – det är kod för befarat självmord. Nu får jag ont i magen. I boken beskriver hon hur hon aldrig missar ett möte eller en intervju, hur dåligt hon än mår. Förläggaren är väldigt orolig.

Uppdatering:
Ann Heberlein skriver om väntrummet och hur hon ser alla upplagor av sig själv som sitter där:
Alla de där blonda kvinnorna gråter. Den yngsta har väldigt mycket svart kajal och mörkt lila läppstift. Tuppkammen är blond, nästan vit, men sidorna är lila precis som munnen. Den gravida Ann ser nästan allra sorgsnast ut. Henne orkar jag knappt se på. Hon håller armarna runt sin stora mage och jag vet att hon tror att hennes ångest skadar den lilla flickan hon bär på. (…) Där sitter Ann i kort mockakjol, grön tröja och midjelångt hår. Hon ska snart fylla tjugoett år och har precis blivit våldtagen. Jag kan se märkena efter hans händer runt hennes hals och på hennes armar och jag vet att hon blöder. Ann i grå blus och snäv pennkjol har precis haft slutseminarium på sin doktorsavhandling. Det gick bra. (…) Varför är hon här? (…) Och här sitter Ann, teologie doktor, trettiåtta år om tre veckor, forskare vid filosofen på Stockholms universitet med pengar från Vetenskapsrådet, skribent i flera stora tidningar, författare till en bok som ligger på Svensk Bokhandels topplista, trebarnsmor, gift. Objektivt sett med ett snyggt cv och putsat yttre. Och ändå sitter jag här igen. Alldeles tom och samtidigt på högvarv.

Uppdatering 2: Anhöriga har fått kontakt. Så otroligt skönt.

Nattens sista uppdatering: DN-intervju för några dagar sen.

—————
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Read Full Post »

Sister mine – Tawni O’Dell

På svenska heter den Kära syster, i original Sister mine. Översättningen missar en nyans, eftersom systrarna ifråga växer upp i gruvdistriktet i Pennsylvania, där gruvorna har kvinnonamn som exempelvis Josephine. Sister mine ska betyda både systra mi och systergruva.
Huvudpersonen i Kära syster heter Shae-Lynn och är fd polis, numera taxichaufför med egen firma. Hon är stentuff, fostrade sin son själv (blev gravid som 17-åring), lämnade den lilla hemorten Jolly Mount men är nu tillbaka. Sonen också, han är vicesheriff och välanpassad. Shae-Lynn är inte så välanpassad, hon råkar gärna i slagsmål. Villkoren är hårda i gruvdistriktet, barnmisshandel och övergrepp, alkoholism, psykiska sjukdomar. Men det som tagit Shae-Lynn allra hårdast är att hennes syster Shannon försvann för många år sen. Shae-Lynn har hela tiden trott att det är deras pappa som dödat henne. Men, plötsligt dyker flera udda personer upp i Jolly Mount och alla letar de efter Shannon…
Människorna i Kära syster har det inte fullt lika överdjävligt som Harley i Avvägar. Boken är kanske inte riktigt lika drabbande heller, men den är mycket bra. Och så är det så skönt att läsa om människor i marginalen, hur de harvar på med sina liv och försöker göra det bästa av det lilla de har. Jag älskar sånt.

————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tawni O’Dell, Kära syster, böcker

Read Full Post »

Härligt skrämmande – Afterlife

Lesley Sharp har stor show som mediet Alison Mundy i andra säsongen av brittiska Afterlife, som vi pressade fyra avsnitt av häromkvällen. Det är ännu svartare och otäckare nu, Alisons tokiga döda morsa vill ha uppmärksamhet och Alison själv är på väg att bli galen.

Den förståelse som Alison och psykologen/forskaren/skeptikern Robert Bridge (spelad av Andrew Lincoln från This Life/Livet kan börja) börjat känna för varandra äventyras av att han fått ett svårt sjukdomsbesked som han inte vill berätta om.

Det är väldigt bra och skräck och övernaturligheter passar perfekt på sommaren, tycker jag. En sak bara, jag borde inte ha sett avsnittet som heter ”Rat man”. Det var obeskrivligt korkat.

Och en sak till, jag minns första gången jag såg Lesley Sharp, i en biroll i I mördarens spår. Hon trängde genom rutan som mamma som föll för en pedofil.

Read Full Post »

The almost moon – Alice Sebold

”When all is said and done, killing my mother came easily.”

Så börjar boken jag längtade för mycket efter för att orka vänta på översättningen. Och den är så bra, så fruktansvärt bra. Jag älskar Sebolds språk, det exakta, inte ett överflödigt ord. Jag älskar temat, mor-dotter-relationen. Jag älskar intensiteten.

Handlingen då?

Helen och hennes psykiskt sjuka mor Clair har varit fastlåsta i en dödsdans i många år. Clair har inte vågat gå utanför huset på flera decennier. Helen har försökt lämna och leva ett normalt liv med man och barn och så småningom barnbarn, men när hennes älskade far dog sugs Helen återigen in i beroendeförhållandet. Och på flera sätt lever hon en variant av sin mors liv, där Clair hade en kort karriär som underklädesmodell försörjer sig Helen som nakenmodell. Hon kan visa upp varenda skrymsle av sin kropp, men aldrig något av sitt inre.

Boken utspelar sig inom ett tidsspann av ett par dygn, och det är som sagt intensivt. En av årets tre bästa böcker.

Läs också Flickan från ovan av samma författare, och den självbiografiska Efter våldtäkten.

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Sebold, mor-dotter, The almost moon, böcker tokig morsa

Read Full Post »