Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘nobelpristagare’ Category

imreÄnnu en åldrad, deprimerad man vars kropp börjar förfalla. Vad är det med mig? Jag har väl aldrig gillat sånt. Eller så är det dags nu.

Imre Kertész skriver ur ett mörker, ur sin plåga, ur Auschwitz. Alltings referenspunkt är Auschwitz. Efter ett tv-program med ledande intellektuella han sett samtala: ”Jag ser klart och tydligt att Hitlers oavslutade arbete kommer att fullföljas med européernas hjälp: judarna kommer att utrotas, och den här gången ges ingen misskund, ingen pardon. Som om världshistoriens röda tråd löpte längs ständigt nya stationer på den väg som leder till det stora målet att utrota judarna.”

Han är skröplig, hans hustru Magdi får cancer och behandlas, de lider. Imre vantrivs i Budapest, i hela Ungern, ett hatiskt land. Han känner sig missförstådd, han får elak kritik från andra kulturpersonligheter, och av andra judar. Det senare tar hårdast. Imre Kertész kommenterar ofta självhatet hos en viss kategori judar. De planerar en resa till Jerusalem. Israel = det enda mellanösternland som judar går i demonstrationer mot. De flyttar till Berlin.

Och så skriver han. Kämpar med en roman som han hållit på med i flera år. Vissa nätter tycker han att varenda rad är falsk. ”Jag skulle vilja leva i de stora tankarnas land.” Han tycker att hans språk blivit plattare sen han började använda dator.

”Massorna behöver ett värdesystem, i annat fall kommer de att skapa sina egna värden, och då är världen illa ute.”

En vän ligger och dör.

Nu fick han veta att han får Nobelpriset, kanske blir han lite gladare av det?

 

Read Full Post »

morrison
Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.

Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.

Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…

Read Full Post »

kristinlavransdotterEn av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Read Full Post »

kristinlavransdotter
”Den tar jag en sommar” har jag tänkt när blicken glidit förbi Sigrid Undsets tegelsten Kristin Lavransdotter i hyllan. Nu blev det denna sommar, när jag jobbar nästan hela tiden och är trött på kvällarna. Oftast läser jag 20 sidor per kväll. Av 863. Med den takten tar det 43 dagar! Detta sätter ”en sommar” i ett nytt perspektiv, kanske ska jag om tio år blicka tillbaka på den här och tänka, ”2015, det var den sommaren jag läste Kristin Lavransdotter”.

Boken är mycket bra. En stormande kärlekssaga, passion, smärta och ond bråd död. Undset är väldigt bra på att beskriva känslor; Kristin vitnar, stelnar, stumnar… Varför hon faller så hårt för Erlend är befriande obegripligt, som ju kärlek kan vara. Det bara är så.
Jag tycker också mycket om Lavrans, en genuint god man som försöker göra det bästa för sin familj.
Undsets Jenny har jag skrivit om HÄR, också en riktigt bra bok. (Som jag ”mindes” att jag tyckte var lite tråkig, men det var min förhandsuppfattning jag mindes, som jag ändrade när jag faktiskt läst. Lurigt! Det är det som är så bra med bloggen, den är mycket mer pålitlig än mitt minne.)

Read Full Post »

KarlekIKoleransTidFylld av förväntan började jag på Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez och jodå, han målar med orden och det är stickspår och det är papegojor och det är miljöer och människor som levt i många år och har en rad hemliga tankar och dolda passioner. Men. Jag saknar lystern. Det där magiska.
Jag tycker inte att det lyfter och jag längtar inte till läsningen.
Det behöver inte vara du, Gabriel, det kan vara jag. Men en liten del av min hjärna viskar: ”Du var lite besviken förra gången också”. Var jag det? Kanske. För att det inte var en Hundra år av ensamhet, ingen Patriarkens höst, och ingen Krönika om ett förebådat dödsfall. Den senare står i min hylla men nu vågar jag inte läsa om den heller.
Det gör ont med kärlekar som tar slut.

Read Full Post »

lilla_smycket-modiano_patrick-30495653-1568054703-frntlEn ung kvinna upptäcker plötsligt sin mor, som hon trodde var död sen länge, på en metrostation i Paris. Hon följer efter henne.
Så börjar Lilla smycket som är en mycket fransk bok strösslad med platsangivelser från Paris.
Den unga Therese går och går på gatorna och runt i sina egna uppflytande minnen, med omkvädet ”då jag kallades lilla smycket”. Hon följer efter sin mor (?) men tar inte kontakt med henne. Hon söker anställning hos en mycket underlig familj, där föräldrarna lämnar sin lilla dotter vind för våg. Hon blir vän med en manlig översättare som kan mängder av språk och en mycket vänlig kvinnlig apotekare som följer med Therese hem och sover över för att hon ska slippa vara rädd. Denna apotekare är den snällaste romanfigur jag stött på på länge!
Stackars Therese är däremot deprimerad.
Boken är kort, 128 sidor, men rymmer mycket framför allt i känsla. Inte alls dum fast jag egentligen inte är så förtjust i det franska berättandet med den där känslan av att det alltid är dimma, om ni förstår vad jag menar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

oeKenzaburo Oe betraktas som ganska starkt influerad av amerikansk och fransk litteratur, men jag tycker att han känns väldigt japansk. Han liknar de andra japaner jag läst, i en sorts iakttagande kyla, ett avstånd. Och gärna nån avvikande sexualitet, även om jag tycker att Oe inte är lika gubbsjuk som en del andra.
Tid för fotboll handlar mycket om döden. Berättarens vän hänger sig, med rödmålat huvud och en gurka i anus. Hans bror, S, blev dödad under en räd mot koreaner. Och hans syster tog även hon sitt eget liv. Alla dessa dödar ältar Mitsu, medan hans hustru med lugn målvetenhet dricker whisky efter whisky varje kväll för att uppnå rätt grad av berusning. Deras lille son är svårt hjärnskadad och de har nyligen lämnat bort honom.
Så kommer Mitsus enda kvarvarande syskon, en revolutionär lillebror, hem till Tokyo. Tillsammans reser Mitsu, frun, brodern och broderns två trogna anhängare till brödernas hemby. Där uppstår de mest skilda och förvridna förvecklingar, som eskalerar i grövre och grövre våld.
Kenzaburo Oe har ett mycket bildrikt språk, vissa passager läser jag högt bara för att smaka av dem ordentligt. Boken är utgiven på japanska samma år som jag föddes, 1965, och kom på svenska 1989. Att den är så pass gammal känns inte så mycket, mest för att de är i den där instängda lilla byn (insnöade) och för att båda bröderna är besatta av striderna mot koreanerna 1860, och vilken roll deras släktingar spelade i dem.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Oe, och det gör jag också. För två kronor känns det bra att kryssa av en Nobelpristagare. Kanske läser jag den mer självbiografiska om hans hjärnskadade som en annan gång. De där ögonen som bara stirrar, de lever kvar.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

en_glad_guttInspirerad av att jag fick lägga till en bok i Mytprojektsläsningen högg jag en ur Nobelpristagarprojektet av bara farten. Tänkte att det kunde vara bra att läsa Bjørnstjerne Bjørnson när jag nyligen läst en annan bok på norska, nu kanske även den gamla norskan skulle vara lättare. Och si, det var den.
En glad gutt är en kort (79 sidor) och ganska enkel historia om lille Øjvind som träffar på lilla Marit när de är i fyraårsåldern, och redan då faller för varandra. Geten som syns på omslaget spelar här en betydande roll. Hindren som reses är att Øjvind är fattig medan Marit hör till en välbeställd släkt. Men Øjvind är desto flitigare och mer äregirig. Även om den vänlige skolläraren gör sitt bästa för att han inte ska förfalla till syndig äregirighet. Skolläraren låtsas i flera veckor att Øjvind inte blivit nummer ett bland pojkarna i konfirmationsläsningen.
Jag säger enkel, den räknas till Bjørnsons allmogeberättelser, men det är också en väldigt kärleksfull och charmig historia som jag tycker om. Den var även författarens egen favorit. Bjørnson påminner i sitt berättande om både Laxness och Lagerlöf. Det är någonting med både glädjen och allvaret, det nordiska.
Nett_bjson_3201938a
Bjørnstjerne Bjørnson fick Nobelpriset 1903 och är nu den tidigaste pristagaren jag läst.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

AmericanColonyJag har tillbringat ett antal timmar ömsom i Nåås socken, Dalarne, och ömsom i Jerusalem. I sällskap med Ingmar Ingmarsson, skolmästarns Gertrud, Barbro Svensdotter, Gunhild, Hök Gabriel, Karin Ingmarsdotter, Hellgum, Stark Ingmar, mrs Gordon och alla de andra. Över alltsammans har mästaren Selma Lagerlöf svingat sitt trollspö och fått mig att häpna, skratta, gråta, förfäras och bli riktigt arg.
Jag har läst Jerusalem i och 2 förut, men det var lite annorlunda nu eftersom vi ska besöka staden snart. Därför suger jag åt mig miljöbeskrivningarna mer än vanligt, försöker lägga på minnet. Men mest är det förstås de mänskliga relationerna som griper tag. Hur till synes lätt Lagerlöf beskriver känslolägen, på det där sättet så att perspektivet skiftar mellan människorna och man som läsare tycker att man förstår precis hur den personen har det. Jag älskar hur hon berättar i kringelikrokar, hur det suckas och pustas och människor tystnar och går sidledes innan de äntligen kommer fram med vad de vill ha sagt. Två personer kan gå omkring och älska varandra i ett år utan att nån kommer sig för med att berätta det.
Och så tycker jag väldigt mycket om kärleken som uttrycks för vardagslivet, trakten och arbetet, framför allt i Dalarna. Jag får lust att lära mig plöja!

Bakgrundshistorien om den variant av kristendom som etablerades i den amerikanska kolonin (som i Dalarna kallades Hellgumianer) är sann. Namnen är utbytta, detaljer ändrade, men ja, det fanns en American colony, och den grundades av ett par som mist alla sina barn i ett skreppsbrott. Titeln på detta inlägg är vad verklighetens mrs Gordon, Annas Spafford, telegraferade hem till sin man Horatio. Så fruktansvärt. Bilden är från kolonin.
Från wikipedia: Horatio Spafford died of malaria in 1888, but the community continued to grow. Visiting Chicago in 1894, Anna Spafford made contact with Olaf Henrik Larsson, the leader of the Swedish Evangelical Church. Finding they had much in common, the Swedes from Chicago decided to join Anna on her trip back to Jerusalem. Larsson also exhorted his relations and friends in Nås, Sweden, to go immediately to Jerusalem. As a result, 38 adults and seventeen children sold all their possessions and set off for the Holy Land to join the Colony, arriving there in July 1896.

Selma Lagerlöf besökte makarna Spafford i Jerusalem och som jag minns det från breven i Du lär mig att bli fri var det i sällskap med livskamraten Sofie Elkan. Boken är dedikerad till henne.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

formycketlyckaSå otroligt förutseende jag var som norpade Munros För mycket lycka ur dotterns bokhylla förra helgen! Jag vill minnas att jag till och med sa något om ”ifall hon får Nobelpriset…”
Men OJ så bra.
En kollega beskrev Munros noveller ungefär såhär: De har ingen riktig början och inget riktigt slut, men ändå förstår man allt om ett helt liv.
Och precis så är det. Otroligt vad hon får in mycket
i såna hårt komprimerade diamanter, utan att göra avkall på stilen och språket.
Mycket bra val av Akademien!
Varning dock för den allra första novellen. Läs inte den på kvällen innan du somnar, för det är inte kul att vakna klockan 4 och börja tänka på den.
Den allra sista novellen som gett namn till samlingen, om matematikern Sofia Kovalevskaja blev jag minst förtjust i. Dels för att jag är så trött på temat Framgångsrika kvinnor som är olyckliga i kärlek, dels för att jag tvingade mig att se den där urtråkiga filmen Berget på månens baksida och låtsas att jag tyckte att den var bra för många år sen.
Men de andra novellerna – OJ så bra.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

I alla fall en novell. Det förstår jag när jag letar fram det här gamla inlägget om alla fina författare som heter Alice. Det bör ha varit på nån av de roliga kvällskurserna i engelskspråkig litteratur som jag gick i mitten av 2000-talet, på Linköpings universitet.
Jag kan alltså kryssa av henne i Nobelpristagarprojektet redan, eller är en novell för lite?
Och redan 2009 skrev jag så här: ”Alice Munro har jag läst nån enstaka novell av, på nån kurs tror jag. Jag ser att många bloggare och tidningar skriver om henne just nu, ska hon få det där fina priset kanske? ;-)”. Minsann, minsann.
Jag måste ha haft det på känn, för jag akutlånade en samling av henne hos dottern i helgen. Skönt att ha årets pristagare hemma för helgläsning.
Första intervjun HÄR. 2,29 minuter radio som ger en tydlig bild av vem hon är.
—————————————————–

Read Full Post »

jeru1
jeru2
Jag hade tänkt planera min läsning mycket bättre än så här, men nu har jag i alla fall några veckor på mig att riktigt komma i stämning inför vår Jerusalemresa. Försökte fortsätta på mastodontverket av Simon Sebag Montefiore, men då snodde sambon åt sig den. Och så har jag The Dovekeepers av Alice Hoffman, och Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu, den senare ska jag nog ta med mig.
Kanske ska jag leta efter en Dror Mishani-deckare som Bokmoster tipsar om?
Finaste Selma Lagerlöf-böckerna får däremot inte följa med. De är i rött läderband och med guld på sidkanterna, och jag har ärvt dem av mormor.
jeru
jerumormor
——————————————-

Read Full Post »

fruktplockningFruktplockning är en tunn prosalyrisk, rapsodisk och löst sammanhållen bok, som uppehåller sig mycket kring växlingarna mellan dag och natt. Ibland är dagen välkommen, ibland inte. Det är mängder av liknelser och små berättelser på bara några meningar, om Gud och Buddha och hjärtats tro. Kanske kan man kalla Tagore mystiker? Jag blir inte riktigt klok på hans tro, den känns ibland väldigt monoteistisk och ibland buddhistisk. Kanske växlar han emellan.
Fattigdom, glädje och lycka är ofta ämnena. Vem som är värdig, Vad som är rätt. Titeln förstår jag som symbolisk.
På baksidan av boken finns inte mindre än 16 titlar av Tagore uppräknade, titlar översatta till svenska alltså. Tryckår 1921. Även priserna står, de varierar mellan 3 och ända upp till 16 kronor.
Rabindranath Tagore fick Nobelpriset 1913.
Bloggen Nobelprisprojektet har läst en helt annan bok av Tagore.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

books02

I år tänker jag köra lite grann från andra hållet i mitt livslånga projekt att läsa alla nobelpristagare. Nämligen satsa på de tidiga pristagarna. Det är ju lättare att bli nyfiken och sen få tag i de nya, på min långa lista är det flitigt fetade namn på 2000-talet exempelvis, medan Selma Lagerlöf (1909) och Rudyard Kipling (1907) är väldigt ensamma där i början.

Så under år 2013 tänker jag läsa:
1911 års pristagare Maurice Maeterlinck, Den ringes rikedomar
Gerhart Hauptmann (1912) Mignon
Rabindranath Tagore (1913) Fruktplockning
och den tredje pristagaren från 1903, Bjørnstjerne Bjørnson, med En glad gutt
en_glad_gutt

Även Bokmania har gett sig själv ett nobelt nyårslöfte. Fler?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

hunger_och_sidenSå bra hon är, så knivskarpt iakttagande, så analytisk, så detaljerat beskrivande. Herta Müller, exildissident från Rumänien, tyskspråkig, Berlinboende, nobelpristagare. Ändå förstår jag naturligtvis inte mycket av hur det egentligen är att leva i en diktatur. I ett samhälle präglat av angiveri, rövslickeri, lögner och hyckleri och falsarier. En hjord kor flygs runt i landet(!) för att ställas ut där Ceaucescu besöker. De lokala korna är för magra.
Men det är ju bara en bisarr detalj i det där fula, grå, skrämmande förtrycket som gör att människor inte ens vågar tänka. När securitate när som helst kan gå in i din lägenhet och rota runt. Stjäla nån liten sak, eller lämna lamporna på, eller plocka ner en tavla från väggen så att du ska veta att de varit där.
När läkare och jurister är så intimt lierade med makten att mer än halva deras löner kommer från underrättelsetjänsten. Dödsattesterna fylls av fantasifulla olyckor, men nog vet man att det var mord. Tortyr. Müller får själv höra under ett (eller flera?) av förhören hon kallas till hur lätt det är att arrangera en dödsolycka.
Mest bisarrt är fortfarande det som jag redan visste, fem barns-politiken. De årliga kontrollerna av kvinnors underliv. Har hon varit gravid? Har hon gjort abort? Kvinnor över 45 och kvinnor som redan fött fem barn kunde få slippa, men annars var det att producera barn som gällde. Kvinnokroppen i statens tjänst. (Jag minns fortfarande tv-reportaget efter Ceaucescus fall, en rumänsk familj där man bytt bort ett barn mot en videospelare. Så fasansfullt materialistiskt, hur var det möjligt? Men sånt kan förstås ske i ett land där människor tvingas skaffa barn de inte vill ha.)

Upptäcker också att denna essäsamling är översatt av Bodil Zalesky, så roligt! Hennes blogg Under pausträdet var en av de allra första jag började läsa. Sen har jag tyvärr tappat bort den, men nu blir jag glad över att bli påmind igen. Mycket bra översättning också. Klar precis i tid till bokmässan 2011, berättar Bodil Zalesky här.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »