Juli Zeh: Fritt fall

Märkliga människor befolkar Juli Zehs Fritt fall: passionerade fysiker, trampande cyklister, en polis med världens sämsta slutledningsförmåga och en annan med en fågeläggsformad tumör i hjärnan. Och så den lillgamle pojken Liam, som blir kidnappad — eller inte?
Det börjar med vänskapen mellan Oscar och Sebastian, två långa och udda studenter, som brinner för fysiken och är så intelligenta att lärarna kommer på efterkälken. Oscar är smartast men Sebastian blir lyckligt gift. De diskuterar, konkurrerar, grälar — boken är full av långa vetenskapliga dialoger som för det mesta går över mitt huvud.
Boken är också full av fåglar: talande fåglar, fåglar med namn, hånglande fåglar, fåglar som flyger in i hus, fåglar som blir skjutna. Fågelinfluensa.
Jag kan inte säga att jag förstår den här boken. På slutet kan jag i alla fall konstatera att nej, det är inte en thriller, det är en historia om gammal hederlig svartsjuka. Och om ett katastrofalt missförstånd.
Vissa extremt intelligenta författare kan få en som läsare att känna sig lite smartare när man läser dem. Tyvärr inte här då. 😉 Men jag blir lite glad när jag känner igen referenser till Lola och förstås tributen till George Orwell.
Språket påminner mig om Hertha Müllers. Eller är det bara den ovana tyska språkmelodin som får mig att associera så? En intressant detalj är att nästan exakt samma mening som jag skrev upp i min citatsamling från Corpus Delicti är med här också. Kanske är den med i alla hennes böcker? Och polisen med hjärntumörens flickvän har stora likheter med den perfekta älskarinnan i Corpus Delicti.
Kvinnoporträtten i den här boken är skrivna med en väldigt manlig blick och är ganska ointressanta. Jag undrar varför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Juli Zeh, Fritt fall, George Orwell, hertha Müller, fåglar, fysik

Read Full Post »

Corpus Delicti är årets mest intressanta bok

Inslaget med Juli Zeh i Babel för nåt program sen fascinerade mig mycket. Så skarp, så fritänkande, så på tvärs med den rådande konformismen.* Att hävda individens rätt att göra även sådant som ”alla” vet är farligt och dåligt för hälsan. Att ifrågasätta statens inblandning i det djupt privata — våra kroppar.
— Hon är nog den mest intelligenta människa jag träffat, sa Andreas Ekström, han med Googlekoden, som funderat över individ/övervakning ur ett annat perspektiv.

Nu har Juli Zehs Corpus Delicti bott i min handväska i flera dagar, och färdats bra många mil. Jag har släpat runt den på flyg, buss, kaféer, jazzfestival och i människors hem. Inte för att den är den mest fantastiska berättelse jag har läst. (Den påminner om såväl Aldous Huxleys Sköna nya värld som Karin Boyes Kallocain, (och Philip K Dick, varför inte?) men är kanske kyligare.) Utan för att den ger upphov till så många tankar. Och diskussioner!
Corpus Delicti utspelar sig i en snar framtid, 2058, då alla sjukdomar är utrotade med hjälp av den förnuftsstyrda METODEN. Alla människor är skyldiga att förvalta och underhålla sina kroppar, sin lilla bit av samhällsorganismen. Rättsapparaten får ögonen på Mia Holl, som försummat sin motion och att lämna in sina testvärden. Holl är en renodlad vetenskapare som aldrig ställt till problem förut, men när hon försöker hantera sin brors självmord vill hon bli lämnad i fred. Att vilja bli lämnad ifred betraktas som suspekt och samhällsfarligt, för det är ju allas plikt att vara lyckliga alltid. Och kroppen är inte din egen.
I efterskott har jag läst ett par recensioner. GP:s recensent är negativ av politiska skäl, för att hon anser att Zeh är nyliberal, och DN:s recensent är negativ av moraliska skäl, hon menar att frihet från sjukdom är en lyx som få förunnas i ett globalt perspektiv. Två goda rättänkare. Alltså blir Juli Zeh den onda. Det hoppas jag att många struntar i, och läser — och tänker — med öppet sinne.
Utges av Svante Weyler förlag. Jan i Varberg har också läst, liksom Bernur. Och nu också Ingrid. Och Lyrans Noblesser.

Uppdatering: och på Bokhora har ”rökare får skylla sig själva”-diskussionen startat. Det gör vi redan.

* Det råder alltid konformism. Den varierar över tid bara. Lever man tillräckligt länge och har samma åsikter hela tiden så är man ”rätt” nångång. Har man otur ändrar man sitt tänkande så att man alltid är fel.

Read Full Post »

En tyst minut — Siegfried Lenz

Det är minnesstund på skolan. Stella, den populära lärarinnan i engelska, är död. Saknad av många, och allra mest av Christian som hade ett förhållande med sin lärarinna.
Christian minns sina möten med Stella under den heta, vackra sommaren. De åkte båt, simmade, älskade. Stella var bättre på allt: hon kunde simma fort, hon kunde smasha hårt i volleyboll, förklara Orwells Djurfarmen, hon visste hur världen ser ut. Att Christian älskar Stella är lätt att förstå, men jag förstår inte varför hon väljer honom? Dras hon alltid till unga pojkar? Tycker hon om honom på riktigt? Hon riskerar förstås väldigt mycket, sin karriär framför allt, men vad får hon? Vad kan en vuxen kvinna ha för utbyte av en så ung gosse? Storögd beundran får hon även från andra håll, nämligen. Såna saker funderar jag på. Efter ett tag framgår det att Christian ändå är 18 år, och så småningom blir läsningen så intensiv att jag slutar grubbla och bara flyter med. Det är vackert och intensivt och jag kapitulerar.
En nyckelmening i boken är när Christian stulit ett foto av Stella och blir inkallad till rektorn som håller förhör och sen säger: ”Vad vi förtiger, Christian, gör ibland saker tydligare, än det vi säger. Förstår ni vad jag menar?”
(Rektorn kallar Christian för ”ni”, det är såna där sirliga detaljer som jag gillar och som gör att boken verkligen känns tysk.) Siegfried Lenzs En tyst minut ges ut av Thorén och Lindskog. Ingrid har också läst.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Siegfried Lenz, En tyst minut, böcker

Read Full Post »

Tysk vinter: Adam och Evelyn

Tredje boken i min temaläsning blev Ingo Schulzes Adam och Evelyn. Den såg så bra ut till att börja med; den handlar om tiden just före murens fall när östtyskarna börjar resa till Ungern och sova i tält och försöka ta sig över gränsen till Österrike.
Men jag står inte ut med kärlekshistorien, framför allt den odräglige Adam som är skräddare. Han syr kläder och ligger med sina modeller. När fru Evelyn kommer på honom och sticker till Ungern, blir han jätteförvånad och känner sig missförstådd. Så han följer efter och tjatar och tjatar.
Hela boken ger ett tjatigt intryck. Det är väldigt mycket dialog, många gånger tappar jag bort mig i vem som säger vad så att jag måste gå tillbaka och räkna varannan replik: Adam/den andra/Adam/den andra. Och mycket om oväsentligheter.
Jag läser på i förhoppningen om att få mer samtidshistoria, men det blir aldrig så. Greppet med att kalla personerna Adam, Evelyn, Lilli och ha högläsning ur bibeln om kunskapens träd och utdrivningen ur Paradiset ger mig inget särskilt heller, jag tycker att jämförelserna haltar. Jan Arnald i DN tycker att han läst den slutgiltiga romanen om den tyska återföreningen, jag tycker att jag läst en ointressant kärlekshistoria. Detta blev en trist avslutning på min tyska vinter, efter Mordbyn och fina currywursten.
Ps. Recensenten i Svenskan var inte helt begeistrad.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ingo Schulze, Adam och Evelyn, tysk vinter, böcker

Read Full Post »

Tysk vinter: Upptäckten av currywursten

Platsen är Hamburg, och berättaren längtar efter den underbara currywursten som han brukade köpa i fru Brückers korvkiosk. Ingen annan currywurst smakar riktigt lika bra, och visst är det förresten fru Brücker som uppfunnit själva receptet? Han letar upp fru Brücker, numera på ålderdomshem, och börjar fråga ut henne.
Fru Brücker stickar på en tröja till sitt barnbarnsbarn och vill gärna tala, men i sin egen takt och om vad som hände i slutskedet av kriget, då hon var en stilig kvinna som jobbade i en personalmatsal och träffade den unge soldaten Bremer på en biograf. Bremer var bara några år äldre än Lena Brückners egna barn, men de hade en intensiv kärlekshistoria, den bästa i hennes liv.
Jag vill inte berätta mer än så, för jag tycker att många, många ska läsa den här boken. Den är full av intressanta detaljer; som att kvinnorna målar sina ben för att det ska se ut som att de har strumpor, en underbar scen när Bremer och Lena Brücker första gången provar på att tugga tuggummi, och hur en skicklig kock som avskyr regimen ser till att alla höga nazipampar får diarré inför sina viktiga tal. Okej, det sista har kanske ingen verklighetsgrund, men vem vet? Dessutom förstås angiverierna, ransoneringen, byteshandeln — och till slut då själva upptäckten av currywursten.
Uwe Timms bok är från 1993, men först nu översatt till svenska. Jag tänker hålla lite koll på förlaget.
Ingrid har också läst, liksom Lyran. Recension i Svenskan. Detta var andra boken i min tyska vinter.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Uwe Timm, Upptäckten av currywursten, tysk vinter, böcker

Read Full Post »

Tysk vinter: Mordbyn

Med många olika röster där alla ger sin lilla skärva av handlingen berättar Andrea Maria Schenkel om ett fruktansvärt mordfall i en avsides belägen bondgård på den tyska landsbygden 1955. Rösterna kommer från barn, grannar, byskolläraren, prästen, mördaren, brevbäraren och andra som påverkades av händelseförloppet. Det är väldigt sparsmakat och isande obönhörligt, med In true blood-vibbar fast flera hundra sidor kortare. Boken består bara av 150 sidor, ändå målar Schenkel upp en hel familjs levnadsöde. Mycket bra gjort.
(Men det är ingen deckare.)
Detta är första boken i min tyska vinter.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Andrea Maria Schenkel, Mordbyn

Read Full Post »

Planerar tysk vinter

Det har hampat sig så att jag har tre böcker av tyska författare här hemma som jag vill läsa. Så jag planerar för en liten tysk vinter. De tre är:
Adam och Evelyn av Ingo Schulze, enligt Journal Frankfurt ”den främste skildraren av den tysk-tyska omvälvningen sen 1989”. Boken kom 2008.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel, också från 2008, och
Upptäckten av currywursten av Uwe Timm från 1993, översatt till svenska 2009.
Om jag inte minns fel skulle temat på nästa bokmässa i Göteborg vara tyskt, så jag kanske peppar mig själv att åka dit. Jag mindes uppenbarligen helt fel, temat ska vara Afrika.
Uppdatering: Men år 2011 är temat tysk litteratur.

Men först ska jag läsa ut Kathy Acker, dennna märkliga omtumlande krävande författare.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, planerad läsning, tysk vinter

Read Full Post »

Då blev du tyst – Christa von Bernuth

En polisman, David Gerulaitis, far efter sitt skift förbi en nattklubb där han hittar en mördad tonårspojke. Ungefär samtidigt hittas en psykiskt sjuk kvinna mördad på samma vis. Båda offren har fått ord inristade med kniv på sina kroppar. Pojken är son till Fabian Plessen som sysslar med en sorts hemmagjord gestaltterapi, och kvinnan har varit klient hos Plessen. Kriminalkommissarie Mona Seiler leder utredningen, samtidigt som hon har en del problem på hemmafronten.
Jag läste ett drygt hundratal sidor i den här deckaren, och sen blev det av olika anledningar ett längre läsuppehåll. Funderade ett slag på om jag skulle bry mig om att fortsätta, för jag tyckte inte riktigt att den gripit tag, men är nu glad att jag gjorde det. Den blev bättre och bättre, karaktärerna växte ut, och framför allt var det David som jag fäste mig vid. Riktigt bra deckare, och kul med ett annat språkområde än det anglosaxiska som jag annars mest frekventerar.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Christa von Bernuth, Då blev du tyst, tysk deckare

Read Full Post »