Makalöst bra av Lionel Shriver. Fantastiskt språk, sånt som är lätt att glömma bort mellan varven eftersom Shriver alltid tar sig an så brännande ämnen. Hon sticker in ett finger rakt i såret, gräver och bökar och drar fram precis det som man inte står ut med. Dessutom levererar hon inga svar, inga tillrättalagda slut, och det tycker jag är så bra.
Här är ämnet fetma. Och syskonskap, äktenskap, och att leva i kölvattnet av ett B-kändisskap, kanske sträva efter framgång. Men framför allt fetma. Och det blir lite väl close to home för mig, jag får pausa boken då och då för att det där grävande fingret borrar sig rakt in i mig och mitt eget sår. Och min brors sår. Och flera andra närstående människor som kämpat eller kämpar eller har gett upp när det handlar om kilona som klistrar sig fast på kroppen och vågen börjar visa ett åttondels ton eller mer.
Handlingen: Pandora får en chock när hon hämtar sin bror Edison på flygplatsen. På fyra år har han ökat 100 kilo, och väger nu 175. I två månader ska han bo hos Pandora, hennes make Fletcher, och de två barnen, Pandoras styvbarn. Edison är ingen lätt person från början, han skrävlar och skryter om sitt eget och alla kända jazzmusiker han spelat med, han retar gallfeber på Fletcher och sitter sönder hans stol, han tar stor plats på alla möjliga sätt. Pandora försöker tona ner sig och det faktum att hon plötsligt blivit den lyckade, framgångsrika, när en uppdragbar docka hon skapade visat sig bli en försäljningssuccé. Sista kvällen innan Edison äntligen ska resa hem visar det sig att han inte har nån turné på gång, han har ingenting annat än de 175 kilona och de håller på att döda honom.
Det Lionel Shriver har fattat är att ätande handlar om så mycket mer än att mat är gott. Ätandet handlar om känslor. Pandora äter sig till ett mjukt hull i protest mot sin makes späkelse. Hans späkande handlar i sin tur om att vinna på något plan, när han försörjs av frun. Edisons ätande handlar om tröst, självbestraffning, missbruk … så många saker som gör att om man tar bort ätandet så måste känslorna få utlopp på något annat sätt.
(Det är därför som en del av dem som gör gastric by pass och går ner i vikt senare blir alkoholister. Exempelvis. Ett missbruk byts ut mot ett annat.)
Nu efter läsningen när jag googlar runt förstår jag att Shrivers egen bror Greg dog av sin fetma. Hon har skrivit om det här. Jag förstår varför hon förstår, och känner igen att hon använt omständigheter och scener som hon själv upplevt i boken. Det vill inte jag göra, så jag stannar här och konstaterar att det här är en bok som jag kommer att läsa om fler gånger, och rekommendera till andra. Best of-etikett, självklart.
Jag måste också nämna det här med att en fet människa reduceras till att vara bara fet. Den fete. Den tjocka. Det enda andra människor ser är allt fett, här kommer en fetknopp som helst inte ska sätta sig bredvid mig. Ska han äta också?? Räcker det inte? All denna moralism, med en tunn hinna omsorg över. Det finns mycket att tänka på, fundera över, känna in. Tyvärr blir det för personligt att skriva om. Ibland saknar jag den tiden då man var anonym på internet.
—————————————–
Read Full Post »