Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘best of 2015’

En egen strandJag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Jag är trött och utarbetad. Till döden trött.

Rätt bok i rättan tid. Letade fram den ur bokhyllan efter att ha sett Aino Trosell i På spåret, och började läsa. En egen strand handlar om två medelålders, utmattade, utbrända systrar, som tar ut alla sina pengar och beger sig till en öde ö i Söderhavet. Där tänker de stanna minst ett år, kanske alltid? Storasystern målar, lillasystern skriver och går på stranden. Och träffar en tillfällig älskare, vilket stör storasyster något oerhört.

Det här är ett väldigt tätt och intensivt drama; om svek och rivalitet och svartsjuka. Det som börjar som en psykologisk kamp för livet förbyts till en högst konkret, fysisk kamp för samma liv, när deras båt försvinner.

Aino Trosell kan sina vatten, havet, båtarna och båtspråket. Jag har tidigare läst hennes deckare Ytspänning om en dykare. Här är det lika spännande och jag tycker mycket om denna bok. Två chockerande överraskningar på slutet — OJ. Men den allra sista twisten tror jag att jag struntar i, faktiskt.

Read Full Post »

1280px-BeckombergaÅh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

1280px-Umedalens_sjukhus_(M36)De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »

lilaDenna underbara bok, denna fantastiska författare. Denna tröst i förtvivlan.
Lila får sitt namn av Doll, som räddar henne ur misär hos ursprungsfamiljen som vanvårdar henne grovt. Så följer ett liv på vägarna, oftast tillsammans med andra vandrare, i jakt på arbete. De stannar här och där innan de drar vidare. Tillvaron hårdnar när torkan och depressionen drabbar trakten.
Doll är lätt igenkännlig genom ett märke i ansiktet, och ständigt rädd för att bli haffad för kidnappning eller detta att hon knivskurit en man. Men vid ett tillfälle stannar de lite längre, jag tror det är i Iowa, så att Lila ska få gå i skolan och hinna lära sig läsa. Flickan vet då inte ens vad landet hon lever i heter. Sitt efternamn, Dahl, får hon som följd av ett missförstånd — och jag tänker då på Lily Dahl, och blir lite glad.

Som vuxen, ensam och härjad, kommer Lila till Gilead. Hennes enda ägodel är Dolls kniv. Hon bosätter sig i ett övergivet skjul och tar påhugg. Av oförklarliga anledningar dras hon till kyrkan, och den gamla prästen där. Båda två är rädda för att de känner så starkt för varandra. Lila ställer frågor om bibeln och kristendomen, prästen försöker svara.

Jag älskade Gilead som jag läste i våras, och jag älskar den här. Språket är kantigare, det är ju Lilas tankar, men ändå så innerligt och vackert. Hela boken genomsyras av kärlek och skam och nåd. På köpet läser jag, som Lila, Hesekiel.

Best of-etikett, den tredje denna månad.

Read Full Post »

taftJag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

taft2Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »

steglitsanJag har skrivit det mesta här, men vill ändå berätta att bara jag slapp de där bröllopsbestyren så lyfte den ju igen. Boris! Och jag kände samma saknad som Theo när han fick veta…
På sidan 670 får Theodores mamma för första gången ett namn: Audrey. Så klart att hon hette Audrey, det borde jag ha förstått redan av regnrocken med skärp och paraplyet och regnet och… De närmast följande sidorna dyker annonser för Tiffany upp (även i nederländsk press), och sen heter kvinnan på amerikanska ambassaden Holly. De här sakerna antar jag är sånt man pratar om i läsecirklar och om några år på universitetskurser, men nu nöjer jag mig med att bara le och nicka.

De avslutande mono/dia-logerna tycker jag mycket om.
Boris om ont och gott och furst Mysjkin. Han som gör goda saker hela tiden och alltid rätt, men resultatet blir fel och ont och hemskt. Här finns det något att utforska, tänker jag, och sätter upp Idioten på min mentala läslista.
Hobies om skönheten. De vackra detaljerna, föremålen, som portar in till den större skönheten. Valv efter valv.
Och sist Theos egen, självrannsakande — Damaskus — om lidandet, sorg, och livets katastrofer.
Jag kommer att vilja komma tillbaka till monologerna.

Read Full Post »

steglitsan

Jag har följt Theo i New York, Las Vegas, och nu New York igen.
NY: På regniga gator, i svala museisalar som förvandlas till sönderbombade infernon med döende människor och dammig luft, i den hemtrevliga lägenhet i art deco-huset där Theo vuxit upp med sin älskade mamma, i den stora paradvåningen vid 5th Avenue dit han får flytta till familjen B och Andy.
Las Vegas: i tristessen i påvert möblerade hus på gator där inga grannar finns, i utkanten av öknen och långt bortanför The Strip.
NY:  I den dunkla källare där Hobie sågar, putsar, limmar och sandpapprar, i det tysta instängda rum där Pippa ligger skadad.

Jag har sörjt med Theo; hans mammas död (regnrocken!), utsattheten, avstängdheten, rädslan. Jag har knarkat med Theo, druckit vodka med honom och Boris, smugglat en hundtuss på bussen och blivit hostig och febersjuk. Jag har lärt mig hur man känner igen gamla fina möbler (nåja) och att älska den lilla målningen Steglitsan. Och jag är rädd hela tiden för vad som kan hända, i vilken ny form Katastrofen nalkas.

Donna Tartt är en underbar författare. Miljöskildringarna, så detaljrika och utsökta, plötsligt älskar jag sånt som jag brukade skumma över förut.
Känslorna. Alla staplare av adjektiv därute har mycket att lära. Läs Tartt!

Jag vet att det finns de som tycker att Steglitsan är alldeles för lång. Och att det sägs vara många som inte orkat läsa ut den. Hittills har jag njutit av vartenda ord men är nu framme vid cirka 500:e sidan, och kanske mattas mitt intresse lite inför giftermålet? Vi får se.

Under läsningen har jag ofta druckit kaffet ur koppen från Metropolitan Museum of Art. A tribute.

 

Read Full Post »

morrison
Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.

Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.

Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…

Read Full Post »

Older Posts »