David Mitchell: The Bone Clocks

Ännu en bok med skiftande perspektiv mellan olika protagonister som jag tycker är mer eller mindre lyckade.
Jag tycker mycket om Holly Sykes; från hennes femtonårsjag via de andra åldrarna till den avslutande post-apokalyptiska varianten, där hon som mormor med begynnande minnesluckor försöker överleva på en remsa av irländsk mark med några hönor och en hund, i ständig oro för att nästa insulinleverans till extrabarnbarnet kan vara den sista. Här påminner Mitchell om Doris Lessing i En överlevandes minnen. Även det övernaturliga draget som Mitchell låter skymta fram då och då innan han går all in i femte delen och blir fantasy på heltid med den stora kampen gott/ont.

Dessförinnan har jag lärt känna fullblodspsykopaten Hugo Lamb i Schweiz, krigsjournalisten Ed Brubeck som ger en oerhört levande och sammansatt skildring av kriget i Irak (varför är vi alls där, funderar Tony Blair i spegeln), och så författaren Crispin Hershey som jag hinner lessna rätt rejält på. Det är författarläsningar och litteraturfestivaler och dåliga recensioner och hämndaktioner, och säkert läsfest för dem som ingår i de rätta engelska kretsarna, men för min del hade jag gärna sluppit.

En märklig bok, en spretig. Den kunde ha varit tre olika och då hade jag läst två av dem, helnöjd. Fast jag är rätt nöjd ändå, nu, och läser gärna mer av Mitchell. Jenny på Kulturdelen har också skrivit om The Bone Clocks och tipsar om att han tydligen har återkommande karaktärer mellan böckerna.

Read Full Post »

Mary Stewart: The Last Enchantment

Det verkar som att jag aldrig riktigt finner tiden att skriva om den tredje delen i Mary Stewarts Merlin-trilogi; The Last Enchantment. Så jag konstaterar bara att jag tyckte om den, jag gillade skildringarna av när Merlin är ensam, i skogen, på resor, eller den där hemska tiden när han är lämnad i sin tillstängda grotta för att alla tror att han är död.
Lite förvirrad har jag varit hela tiden av Arthurs systrar Morgause och Morgan, vem som skulle vara Morgana le Fay? Men Stewart tar sig friheter, hon har även två Guinevere och byter namn på Lancelot.
Å andra sidan är min tidigare närkontakt med Arthursagan baserad på seriealbumen Camelot 3000 (lysande!), en barnbok som kan ha hetat Svärdet i stenen, och Marion Zimmermans Avalons dimmor som jag nu letar runt efter på second hand-butikerna.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Mary Stewart, The Last Enchantment, Arthursagan, Merlin, Morgana le Fay, Avalons dimmor, Camelot 3000

Read Full Post »

Mary Stewart: The Crystal Cave

Jag har glömt tillräckligt mycket av Kristallgrottan för att det här ska kännas spännande igen, samtidigt som jag fläckvis minns händelser och personer som gamla vänner. Perfekt comfort read, tyckte jag förra gången, och jag tycker likadant nu.
Myrddin Emrys har växt upp som oäkting, hos sin mor och morfar kungen. Vid tolv års ålder finner han en grotta, och träffar Galapas som lever där. Galapas undervisar honom och Myrddin själv får syner i den innersta kristallgrottan.

Myrddin är den som ska komma att kallas Merlin, den store magikern som hjälper Arthur av Pendragon till den brittiska tronen. Men dit är det en bra bit kvar. Först måste Myrddin Emrys ge sig iväg från slottet för att undkomma sin morbror, hämnas sin dödade slav/vän, bli tillfångatagen och sjösjuk, av en slump (?) träffa sin egen far och bli en viktig spelare i det krigiska spelet som böljar fram och åter över lilla och stora Britannien, Wales, och alla städer som har cirka tre namn var beroende på vem som har makten just då.
Och jo, han ska flytta en oflyttbar sten också. Från Irland till det som blir Stonehenge. Helst vill han bo i Galapas gamla grotta, men det var ju det det där med Arthur…
Fantasyklassiker och kanske Sveriges mest stulna bok.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Mary Stewart, The Crystal Cave, Merlin, Myrddin Emrys

Read Full Post »

Neil Gaiman och jag klickar inte

Flera människor med gott omdöme har talat väl om den brittiske författaren Neil Gaiman. Många verkar ha honom som husgud. Dessutom är han god vän med den kanadensiska singer/songwritern Tori Amos, som jag lyssnat väldigt mycket på, och han skriver i fantasyregionerna, som jag ofta gillar. Så det kändes som att jag borde gilla Neil Gaiman, jag var nästan säker på det. Men nej.
Anansi Boys som jag läste 2011 var bara sådär, tycker jag. För några veckor sen gjorde jag ett nytt försök och läste Coraline, som jämförts med Alice i Underlandet och hyllats och älskats av läsare i alla åldrar, men jag undrar bara varför? Så märkvärdig var den väl inte?
Så jag kan bara konstatera: Neil Gaiman är ingenting för mig. Jag tänker lägga Coraline på något lämpligt ställe och hoppas att den kommer till ett bättre hem.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Neil Gaiman, Coraline, Anansi boys, fantasy

Read Full Post »

Ännu mer Övärlden: Tehanu är bäst

Vid omläsningen av Tehanu imponeras jag av rikedomen, väven av teman, att den är så filosofisk. Som LeGuin ju gärna är i sin vuxnare litteratur. Jag tycker mycket om det.
Tenar filosoferar över skillnaderna i kvinnors och mäns villkor, prästinnors och bondmorors, trollkarlar och gummors.
Hon är Tenar av ringen, ändå kan hon avfärdas och magikerna ids inte lyssna på henne. Inte ens när det är hon som kallas till den döende trollkarlen Ogion och får höra hans sanna namn. Tenar har sedan den förra boken valt ett annat liv, efter en kort tid hos Ogion väljer hon att gifta sig och skaffa barn och bo i en liten by. Att bli en vanlig kvinna. När vi träffar henne här är hon nybliven änka och barnen utflugna. Istället tar Tenar hand om lilla brännskadade Therru, utsatt för en vansinnig omänsklig grymhet. Så skadad så rädd så sluten. Men vilken revansch!
Och så blir det till slut Tenar och Ged, så rart.
Tehanu är helt klart den bästa boken i Övärlden-serien. Den är utgiven 1990, 18 år efter trean i trilogin. Undertiteln är: The Last Book of Earthsea läser jag här, och det kunde den gärna ha fått förbli.
Femman, Burna av en annan vind, är utgiven 2001 och inte i närheten av att vara lika bra. Ganska trist, mycket upprepningar och självklarheter som uttalas. Fick kämpa för att läsa ut den.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Övärlden, Tenar av ringen, Tehanu, Burna av en annan vind, fantasy

Read Full Post »

Besvikelse + glad överraskning i posten

Jag blev rätt besviken över att upptäcka att den begagnade Stewarten jag köpte på Amazon var så skadad på framsidan. Ett helt hörn borta! Minns inte alls att de skrev något om så dåligt skick.
Desto gladare blev jag nästa dag när det kom ett oväntat paket: Mo Hayders debut och första boken om Jack Caffery som kommer i ny utgivning. Tack Modernista! Den vill jag gärna läsa igen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Mary Stewart, Fågelmannen, The Crystal Cave, Modernista, Amazon, överraskning, besvikelse

Read Full Post »

Jag stannade i gravkamrarna…

Har man en gång börjat läsa Övärlden-böckerna är det svårt att sluta. Jag fortsatte av bara farten.
Gravkamrarna i Atuan är lite mer småtråkig än vad jag mindes, även om hjärtat blöder för lilla Tenar som tas från föräldrarna vid fem års ålder och uppfostras i en sekt som Den namnlösa, reinkarnationen av den tidigare översteprästinnan. Som Arha lever hon lika mycket under jord i labyrinterna under tronsalen som ovanför. Till dess att hon finner en man därnere. En man som letar efter en skatt. Det är Sparvhök.
Den yttersta stranden är däremot bättre än jag mindes den. Rikare, mer fullödig, med fler bottnar. Ged/Sparvhök, numera Ärkemagiker, får här en ung fursteson, Arren, till följeslagare i sin kamp mot det onda. En okänd makt eller person ligger bakom att all trolldom och språkkunskap, De sanna namnen, håller på att försvinna ur världen. I utbyte lovar den onda makten evigt liv, så jag undrar om det ligger ett visst mått av kristendomskritik i historien?
Äsch, jag orkar inte utveckla den tankegången, jag läser för det kära återseendets skull.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tenar, Ged, Sparvhök, Arren, drakar,

Read Full Post »

Hur kunde jag glömma Vicker?

Så dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Trollkarlen från Övärlden, Inger Edelfeldt, Vicker, Ged, Sparvhök, Skuggan

Read Full Post »

Ursula K LeGuin vinner nya läsare

Häromsistens på busstationen i Stockholm skyltade Pocketshop så här fint med Övärlden-trilogin. Den vinner ständigt nya läsare och jag säger grattis till dem!
Mina egna motsvarande böcker är inköpta på bokrean 1988 (UPPDATERING: Bara de två första) och ser ut så här:

—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Trollkarlen från Övärlden, Övärlden, fantasy, bokrea, nyutgivning

Read Full Post »

Stephen King: Drakens ögon

När man läst en King så vill man gärna läsa en till, har jag märkt. Så det blev omläsning av Drakens ögon. Jag minns att jag tyckte mycket om den då när det begav sig, jag rördes framför allt av de två pojkarna. Ja, både den gode och kanske mest ”den onde”, lillebror Thomas, som helt kommer i skuggan av sin fantastiske storebror Peter. Stephen King är väldigt bra på att skildra barn på ett trovärdigt sätt.
I min omläsning märker jag att denna saga är ganska enkel och utan några djupare dimensioner. Men den är rätt trevlig ändå, och spännande på sina ställen.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen King, Drakens ögon, fantasy, saga

Read Full Post »

Men Nnedi Okorafor lovar!

76 sidor in så älskar jag Onyesonwu, flickan som föds som resultatet av krigsvåldtäkt. Det syns på henne, hon är inte lika mörk som mammans folk Okeke, och liknar inte heller Nurufolket. Istället är hon Ewu, född i våld och ödesbestämd att leva ett liv i våld. Hennes blotta utseende väcker hat och fruktan, avsky och förakt.
Hennes mor är en klok och mycket stark kvina. Hon föder sitt barn ensam i öknen, där de sen tillbringar de första sex åren av Onyes liv. När flickan börjar bli skolmogen flyttar de in till en stad, där Onye också hittar en man till sin mamma.
Who fears death är en blandning av postapokalyps, fantasy och saga. Det är underliga magiska saker som händer — Onye befinner sig plötsligt naken i ett träd — men också stenhård realism som när Onye smyger sig till att delta i elvaårsriten för flickor, i ett försök att göra sina föräldrar mindre utsatta för skam. Det är en mycket obehaglig skildring av könsstympning, blodig, skräckfylld och fruktansvärt smärtsam, samtidigt som goda saker kommer ur riten när de äldre kvinnorna som utför ritualen utövar sin makt till att skydda en annan av flickorna. Just därför blir det trovärdigt, när Nnemi Okorafor inte tar den lätta vägen, trots att Onyes egen mor tycker att det är en barbarisk sedvänja.
Köpt hos SF-bokhandeln fast det är ingen science fiction.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nnedi Okorafor, Onyesonwu, Who fears death, postapokalyps, fantasy, saga

Read Full Post »

SF-bokhandeln frestar minsann

Först är det gammelfarfar himself som skrivit del fem i serien om Bean, Enders skugga. Skuggserien är en egen serie, delvis omfattande samma händelser och personer som i den första boken om Ender, Ender’s game. Den läste jag i svensk översättning på bibblan och blev helt betagen. Sedan fortsatte jag att läsa hela Enderserien (tack för julklapparna, barn!) och så skuggserien.
Nu när jag kollar bloggen, mitt extraminne, ser jag att jag var missnöjd med trean och fyran har jag nog inte läst?

Patricia Briggs skriver urban fantasy, jag följer två serier: den om bilmeken Mercedes Thompson och den om varulvarna Alpha och Omega. Trodde ett tag att A&O-boken också var ny, men det var visst bara den om Mercy Thompson. Vackert så.


Att en bok vunnit Nebula och Hugopriset brukar betyda något. Tänker på James Tiptree jr, Orson Scott Card, George R R Martin, Ursula K Le Guin.

Och den här gillar jag omslaget på, det påminner ju starkt om Waltons så då tror min hjärna att det kan vara något.

Hm.

Med tanke på att det tar mig fem dagar att läsa ut 200-sidorsböcker just nu, så kanske jag inte behöver beställa fler precis. Men när har det å andra sidan varit fel att köpa en bok — eller fyra?
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Oson Scott Card, Patricia Briggs, Jo Walton, Graham Joyce, SF-bokhandlen, science fiction, urban fantasy

Read Full Post »

Magikerna — ett Narnia för vuxna

Magikerna har kallats en Harry Potter för vuxna och hyllats och älskats av fantasyläsare i USA. Och i Sverige, fantasyläsare har ju sedan länge vant sig vid att läsa sina böcker på engelska i brist på översättningar, och många har säkert redan hunnit upptäcka ”The Magicians”. Men nu kommer den på svenska, fint översatt, och det är bra för nu kan fler hitta denna nya pärla som jag hellre skulle beskriva som ett Narnia för vuxna.

För Lev Grossman lånar friskt. Hans huvudperson Quentin är en ganska sur och olycklig tonåring, som drömmer sig tillbaka till barndomens böcker om sagolandet Fillory. Där upplevde syskonskaran Chadwick fantastiska äventyr, träffade fauner och blev drottningar och kungar. (Ja, visst känns det igen.) Medan Quentin bara går omkring i Brooklyn, New York och vantrivs med livet och funderar över var han ska studera.

Så hamnar han i en egendomlig trädgård, och där visar det sig att han ska göra ett slags inträdesprov till högre utbildning. I detta märkliga prov ingår saker som att hitta på ett eget språk med grammatik och syntax, och berätta var det talas. Rita en hare… men ojdå, haren springer längs boksidorna och börjar tugga i sig frågor… Skildringen av provet är härlig läsning och det rör sig förstås om en skola för magiker.

Quentin blir antagen och studerar vid Brakebills, förälskar sig i den blyga Alice med den mörka hemligheten, får vänner och ett par ovänner, och allt det där andra som studenter håller på med. Bara mer skruvat, de flesta studenter förvandlar ju aldrig till gäss eller tvingas bo i Antarktis.

Men efter examen blir det värre. Alla dessa unga magiker har ingen riktig fiende, utan förfaller till ett evigt festande, drickande, knarkande. Här blir boken ganska tråkig, jag börjar längta efter Vita häxan eller lord Voldemort. Men naturligtvis kommer Quentin och Alice och några fler till Fillory till sist, och där blir det faror och strider så att det räcker.

”Magikerna” vann mitt hjärta direkt, höll sedan på att förlora det, men efter att ha läst hela boken vet jag att jag vill läsa nästa också.

Låtsaslandet Fillory och låtsasförfattaren Christopher Plover har egna hemsidor också.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Lev Grossman, Magikerna, Quentin Coldwater, Alice Quinn, Fillory, Narnia, Brakebills

Read Full Post »

Älskade Octavia!

Så läser jag då äntligen Kindred, den bok som numera avsomnade bloggen Avantgardet en gång skrev om, och som gjorde mig så nyfiken att jag upptäckte en av mitt läsarlivs allra största kärlekar: Octavia E Butler. Denna författare! Jag vet inte om jag ska tycka synd om er som aldrig läst henne, eller ännu mer synd om mig själv som nu bara har en novellsamling oläst av henne. (Och den där boken som jag misstänker att hon själv inte var nöjd med.)

Kindred är berättelsen om Dana, en 26-årig svart kvinna som just gift sig med sin vite man Kevin år 1976, när hon plötsligt kastas iväg i ett blurrande tidsspinn till det tidiga 1800-talets och slaveriets Maryland. En liten rödhårig kille håller på att drunkna och hon räddar hans liv. Till tack attackerar hans mamma Dana, medan pappan osäkrar geväret… Dana åker tillbaka till sin egen tid, men när pojken håller på att bränna ner sitt hus tumlar hon tillbaka för att rädda honom igen. Pojken är nu lite äldre, och Dana får veta hans namn, Rufus, och inser att han är en av hennes anfäder. Skulle han dö utan att ha hunnit avla dottern Hagar så skulle hon själv inte finnas till.

I början känns det rätt tydligt att det här är ett av Octavia E Butlers tidigare verk, historien är inte lika intrikat och mind-blowing som i Lilith’s Brood men den växer och växer och jag har aldrig läst en så stark skildring av slaveriet och vad det gör med människor sedan Toni Morrisons Älskade. (Som ju också har magiska inslag, det är något med den kombinationen fantastik och brutal realism som gör berättelserna så oerhört starka.)
Åh Octavia, varför dog du så tidigt? Jag vill läsa mer och mer och mer av dig! Jag vill att hela den läsande världen ska läsa dig. Just nu är jag rätt nöjd med att dottern läste Fledgling nu i påsk och tyckte den var väldigt bra. Så bra att hon lånade just Lilith’s brood.
Själv läste jag lite annat i påsk, men jag var tvungen att skriva detta nu för jag saknar redan Kindred och kommer resten av mitt liv att sakna Octavia E Butler. Upptäckte i en essä varför E:et är viktigt, det är för att hennes mamma hette Octavia M Butler. Och så upptäcker jag att jag inte vet hur jag ska etikettera denna bok, science fiction bara för att det är tidsresor? Nej, det känns inte rätt. Magisk realism, fantasy, nåt sånt. Octavia E Butler rör sig fritt mellan genrerna, hon bryter barriärer på så många sätt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Octavia E Butler, Kindred, slaveri, tidsresor, fantasy, best of 2012

Read Full Post »

A dance with dragons

Jag borde förstås ha vant mig vid det här laget, vid att ta farväl av en favorit som dör en brutal död. Men snälla… inte h*n!!
Varningarna fanns där, och jag borde ha sett det komma, men i min fantasi har jag ju sett denna person i upplösningen i del sju redan, så WTF-reaktionen blev smärtsam.
Annars tycker jag att denna femte del var bättre än den förra, det känns att det börjar dra ihop sig på allvar nu. Daenerys med alla sina presumtiva friare, Jon Snow som förstärker på muren och ingår avtal med the wildlings och Stannis, Tyrion som reser runt omrking och säljs som slav. Kul att se Jorah Mormont igen!
Greyjoyarna kommer starkt: den eländige Theon, Asha, Viserion. Jag har också intresserat mig mer för några bipersoner, äldre män som Barriston Semly vid hovet i Mermeen, Jon Connington som först färgade håret blått, V Greyjoy som planerar att fria han också. Jag gillar dessa äldre som har mångåriga lojaliteter och som ser de långa perspektiven. Som ångrar saker de gjort och tänker att de borde gjort annorlunda, men försöker nu göra rätt.
Men vad är det med George R R Martin och händer? Connington har greyscales, köttet svartnar finger för finger. V Greyjoy har ett sår som varar värre och värre, amputation hotar innan den röde prästen kommer och lyckas bota honom. Och Jaime Lannister har ju sin hand av guld…
Ett annat litet bitema i A dance with dragons är väldigt feta män. Flera stycken beskrivs som abnormt feta; Illyrio som intrigerar för pojken med det blå håret och där Tyrion dras in, senare the Yellow Whale som köper samme Tyrion, ja det finns flera.
Det är väldigt många personer i den här boken, och jag bläddrar frenetiskt i listorna med olika hus och hur de hör ihop. I början känns det osäkert, men sen vänjer jag mig. Jag tror nog inte att jag sällar mig till dem som tycker att GRRM borde ha renodlat mer och struntat i bipersoner. Jag tycker det levandegör så mycket av denna maktkamp och hur nästan alla dras in i den, även om det för somliga bara blir en fruktlös resa och sen en otäck död.
Men det allra bästa är förstås att Daenerys äntligen red en drake, Drogon. Mäktigt!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om George R R Martin, fantasy, A dance with dragons, händer, feta män, drakar

Read Full Post »