Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fantasy’

bone-clocksÄnnu en bok med skiftande perspektiv mellan olika protagonister som jag tycker är mer eller mindre lyckade.
Jag tycker mycket om Holly Sykes; från hennes femtonårsjag via de andra åldrarna till den avslutande post-apokalyptiska varianten, där hon som mormor med begynnande minnesluckor försöker överleva på en remsa av irländsk mark med några hönor och en hund, i ständig oro för att nästa insulinleverans till extrabarnbarnet kan vara den sista. Här påminner Mitchell om Doris Lessing i En överlevandes minnen. Även det övernaturliga draget som Mitchell låter skymta fram då och då innan han går all in i femte delen och blir fantasy på heltid med den stora kampen gott/ont.

Dessförinnan har jag lärt känna fullblodspsykopaten Hugo Lamb i Schweiz, krigsjournalisten Ed Brubeck som ger en oerhört levande och sammansatt skildring av kriget i Irak (varför är vi alls där, funderar Tony Blair i spegeln), och så författaren Crispin Hershey som jag hinner lessna rätt rejält på. Det är författarläsningar och litteraturfestivaler och dåliga recensioner och hämndaktioner, och säkert läsfest för dem som ingår i de rätta engelska kretsarna, men för min del hade jag gärna sluppit.

En märklig bok, en spretig. Den kunde ha varit tre olika och då hade jag läst två av dem, helnöjd. Fast jag är rätt nöjd ändå, nu, och läser gärna mer av Mitchell. Jenny på Kulturdelen har också skrivit om The Bone Clocks och tipsar om att han tydligen har återkommande karaktärer mellan böckerna.

Read Full Post »

lastenchantmentDet verkar som att jag aldrig riktigt finner tiden att skriva om den tredje delen i Mary Stewarts Merlin-trilogi; The Last Enchantment. Så jag konstaterar bara att jag tyckte om den, jag gillade skildringarna av när Merlin är ensam, i skogen, på resor, eller den där hemska tiden när han är lämnad i sin tillstängda grotta för att alla tror att han är död.
Lite förvirrad har jag varit hela tiden av Arthurs systrar Morgause och Morgan, vem som skulle vara Morgana le Fay? Men Stewart tar sig friheter, hon har även två Guinevere och byter namn på Lancelot.
Å andra sidan är min tidigare närkontakt med Arthursagan baserad på seriealbumen Camelot 3000 (lysande!), en barnbok som kan ha hetat Svärdet i stenen, och Marion Zimmermans Avalons dimmor som jag nu letar runt efter på second hand-butikerna.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

crystalcaveJag har glömt tillräckligt mycket av Kristallgrottan för att det här ska kännas spännande igen, samtidigt som jag fläckvis minns händelser och personer som gamla vänner. Perfekt comfort read, tyckte jag förra gången, och jag tycker likadant nu.
Myrddin Emrys har växt upp som oäkting, hos sin mor och morfar kungen. Vid tolv års ålder finner han en grotta, och träffar Galapas som lever där. Galapas undervisar honom och Myrddin själv får syner i den innersta kristallgrottan.

Myrddin är den som ska komma att kallas Merlin, den store magikern som hjälper Arthur av Pendragon till den brittiska tronen. Men dit är det en bra bit kvar. Först måste Myrddin Emrys ge sig iväg från slottet för att undkomma sin morbror, hämnas sin dödade slav/vän, bli tillfångatagen och sjösjuk, av en slump (?) träffa sin egen far och bli en viktig spelare i det krigiska spelet som böljar fram och åter över lilla och stora Britannien, Wales, och alla städer som har cirka tre namn var beroende på vem som har makten just då.
Och jo, han ska flytta en oflyttbar sten också. Från Irland till det som blir Stonehenge. Helst vill han bo i Galapas gamla grotta, men det var ju det det där med Arthur…
Fantasyklassiker och kanske Sveriges mest stulna bok.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

gaimanFlera människor med gott omdöme har talat väl om den brittiske författaren Neil Gaiman. Många verkar ha honom som husgud. Dessutom är han god vän med den kanadensiska singer/songwritern Tori Amos, som jag lyssnat väldigt mycket på, och han skriver i fantasyregionerna, som jag ofta gillar. Så det kändes som att jag borde gilla Neil Gaiman, jag var nästan säker på det. Men nej.
Anansi Boys som jag läste 2011 var bara sådär, tycker jag. För några veckor sen gjorde jag ett nytt försök och läste Coraline, som jämförts med Alice i Underlandet och hyllats och älskats av läsare i alla åldrar, men jag undrar bara varför? Så märkvärdig var den väl inte?
Så jag kan bara konstatera: Neil Gaiman är ingenting för mig. Jag tänker lägga Coraline på något lämpligt ställe och hoppas att den kommer till ett bättre hem.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

leguintehanuburna
Vid omläsningen av Tehanu imponeras jag av rikedomen, väven av teman, att den är så filosofisk. Som LeGuin ju gärna är i sin vuxnare litteratur. Jag tycker mycket om det.
Tenar filosoferar över skillnaderna i kvinnors och mäns villkor, prästinnors och bondmorors, trollkarlar och gummors.
Hon är Tenar av ringen, ändå kan hon avfärdas och magikerna ids inte lyssna på henne. Inte ens när det är hon som kallas till den döende trollkarlen Ogion och får höra hans sanna namn. Tenar har sedan den förra boken valt ett annat liv, efter en kort tid hos Ogion väljer hon att gifta sig och skaffa barn och bo i en liten by. Att bli en vanlig kvinna. När vi träffar henne här är hon nybliven änka och barnen utflugna. Istället tar Tenar hand om lilla brännskadade Therru, utsatt för en vansinnig omänsklig grymhet. Så skadad så rädd så sluten. Men vilken revansch!
Och så blir det till slut Tenar och Ged, så rart.
Tehanu är helt klart den bästa boken i Övärlden-serien. Den är utgiven 1990, 18 år efter trean i trilogin. Undertiteln är: The Last Book of Earthsea läser jag här, och det kunde den gärna ha fått förbli.
Femman, Burna av en annan vind, är utgiven 2001 och inte i närheten av att vara lika bra. Ganska trist, mycket upprepningar och självklarheter som uttalas. Fick kämpa för att läsa ut den.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

cavehayder
Jag blev rätt besviken över att upptäcka att den begagnade Stewarten jag köpte på Amazon var så skadad på framsidan. Ett helt hörn borta! Minns inte alls att de skrev något om så dåligt skick.
Desto gladare blev jag nästa dag när det kom ett oväntat paket: Mo Hayders debut och första boken om Jack Caffery som kommer i ny utgivning. Tack Modernista! Den vill jag gärna läsa igen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

ursulamina2Har man en gång börjat läsa Övärlden-böckerna är det svårt att sluta. Jag fortsatte av bara farten.
Gravkamrarna i Atuan är lite mer småtråkig än vad jag mindes, även om hjärtat blöder för lilla Tenar som tas från föräldrarna vid fem års ålder och uppfostras i en sekt som Den namnlösa, reinkarnationen av den tidigare översteprästinnan. Som Arha lever hon lika mycket under jord i labyrinterna under tronsalen som ovanför. Till dess att hon finner en man därnere. En man som letar efter en skatt. Det är Sparvhök.
Den yttersta stranden är däremot bättre än jag mindes den. Rikare, mer fullödig, med fler bottnar. Ged/Sparvhök, numera Ärkemagiker, får här en ung fursteson, Arren, till följeslagare i sin kamp mot det onda. En okänd makt eller person ligger bakom att all trolldom och språkkunskap, De sanna namnen, håller på att försvinna ur världen. I utbyte lovar den onda makten evigt liv, så jag undrar om det ligger ett visst mått av kristendomskritik i historien?
Äsch, jag orkar inte utveckla den tankegången, jag läser för det kära återseendets skull.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »