Josephine Tey: Miss Pym disposes

Sommarens tredje Tey påminner inte så lite om den sprillans nya Megan Abbott som jag nyligen läste. Det handlar om unga flickor, hård fysisk träning, rivalitet och osunda lojaliteter. Men Miss Pym har inga likheter alls med Coachen, hon bara svarar ”ja” på en inbjudan från en gammal skolkamrat och blir kvar längre än hon tänkt sig på Leys, där seniorerna snart ska ta sin examen.
På Harriet Vaneskt vis känner miss Pym sig ingå i ett sammanhang, och hon går runt och studerar både lärarkollektivet och eleverna. Så till den grad att hon upptäcker först ett seriöst försök till fusk på en skrivning, och sedan ett bevis för ett allvarligare brott. Men detta händer långt in i boken, innan dess är det mest dialog och miljö och stämning. Att Josephine Tey ständigt återkommer till anletsdrag som en spegel av karaktärsdrag är bara att acceptera; ett par ögonbryn kan vara mycket betydelsefulla. Okej då. Men den här är charmig, och en av mina favoriter blir the Nut Tart, den excentriska och vänliga brasilianskan som dansar sig fram genom studietiden i skolans vackraste kläder.

Read Full Post »

Josephine Tey: The man in the queue

Det här är nog den tråkigaste Tey jag har läst. Alan Grant går runt och känner och bygger teorier av ingenting, som folks utseende och nationalitet. Ingenting händer förrän mot slutet där det blir en jakt i Teys gamla hemtrakter i Skottland. Jag tycker att jakter är rätt trista, så där skumläser jag. Sen är det förstås en helt annan mördare, ännu en kvinna, vars motiv jag sympatiserar med men som poliserna betraktar som galen.
Jaja. Men kan inte vara på topp jämt, Josephine.

Read Full Post »

Josephine Tey: A Shilling for Candles

Jomenvisst har jag läst den här nån gång för länge sen, men det gör absolut ingenting. Den första boken med Inspector Alan Grant men det känns som att han är rätt fix och färdig redan här. Han känner till och med redan skådespelerskan Martha, som är misstänkt en liten sekund.
Flera andra karaktärer får fina porträtt, 17-åriga Emily Borgoyne som kör omkring i sin pustande och frustande bil*, journalisten som gör vad som helst för ett scoop eller bara en story med halvlögner, några poliser och filmfolk och en otrevlig bedragare. Det är dock ingen karaktärsdriven bok, mer action. Inte alltför våldsamt, förutom själva mordet då. Boken lastas av en del rasfördomar och generaliseringar om utseenden men är annars piggt skriven. Perfekt sommarläsning.

* Emily har ett visst släktskap med Hilary Thorpe i Sayers De nio målarna. Utanförskapet, uppvuxen utan mor, lillgammal i fula kläder. Intelligent och egensinnig.

Read Full Post »

Sommarläsningens omslagschock!

Jag hade ingen aning om att böckerna jag beställde hem från Bokbörsen såg ut så här — men jisses så glad jag blir! Jag tycker att de är helt fantastiska.
Det blir alltså en Josephine Tey-sommar i år. Jag har ju läst om och om och om tre av hennes böcker, nu ska jag bekanta mig med några andra. The Man in the Queue kan jag ha läst förut, det är hennes debut från 1929. Kif är också utgiven 1929, A Schilling for Candles 1936, och Miss Pym Disposes 1946. Tey räknas till The Golden Age-författarna = de riktiga deckardrottningarna, och jag rankar henne nästan lika högt som Dorothy Sayers.

Read Full Post »

Nicola Upson: Two for Sorrow

Från Tey till Tey… alltså jag byter den riktiga författaren till den i fiktiv form, som jag läst tidigare och skrivit om här och här.

I Nicola Upsons tredje bok Two for Sorrow finns många likheter med Kamratfesten, som att den mestadels utspelar sig i helkvinnliga miljöer — en klubb för sjuksköterskor, ett kvinnofängelse, en syateljé — och att det förs många resonemang kring kvinnors livsval och arbetsmöjligheter. Det gillar jag mycket. Möjligen känns tonträffen i värderingar inte helt tidsenlig; var verkligen folk så bekymrade över villkoren i fängelserna under det tidiga 1900-talet? Och var det så himla lätt att leva i ett lesbiskt förhållande? Josephine Tey vacklar själv mellan en man, detektiven Archie Pemrose, och en kvinna, Martha. Däremellan forskar hon och skriver på en bok om avrättningen av två kvinnor som dömdes för att ha dödat nyfödda barn istället för att adoptera bort dem, som de lovat mödrarna. Så kallade baby farmers.
Det är en ovanlig bok för att vara Josephine, som annars skriver drama och detektivhistorier. Där håller sig Nicola Upson till verkligheten. Men så inträffar ett tortyrmord i syateljén, och misstankar uppstår snart att motivet finns att söka i det förgångna.

I efterordet berättar Upson att den riktiga Tey tillhörde Cowdray Club, just för sjuksköterskor och andra yrkeskvinnor, och brukade bo där när hon var i London. Annars bodde hon i Inverness, Skottland. Många av namnen till personer i sina böcker plockade hon från klubben, det fanns en Grant, en Ashby, en Blair, en Farrar och en Marion Sharpe i medlemsmatrikeln.

Extremt tjusiga omslag!

Read Full Post »

Tröstläsning: Oskulden bedrar av Josephine Tey

Det har tydligen gått fem år sen sist, men nu läser jag om Josephine Teys fina Oskulden bedrar. Jag har skrivit om handlingen här. Denna gång njuter jag mycket av miljöbeskrivningarna och blir återigen tårögd när bilmekanikern Stanley drar upp overallen igen och konstaterar att han fick nog av väggklotter i Italien innan han drar ut för att tvätta bort ”fascister” på Franchise husmur.
Framför allt slås jag av hur lika nutidens hatkampanjer och drev är det som drabbar Marion Sharpe och hennes mor. Boken The Franchise affair gavs ut 1948.

Den filmatiserades också.

Read Full Post »

En gammal skandal

Rikard den tredjes gamla skelett har grävts upp i Leicester. Och jag läser Dick Harrissons essä i Svenskan, där han också — hurra! — nämner den fina gamla En gammal skandal av Josephine Tey. Där ligger hennes detektiv på sjukhus och har enormt tråkigt, tills han får några gamla porträttbilder att sysselsätta sig med. Ett av porträtten föreställer Rikard III.
Jag letar och letar efter En gammal skandal, men finner den inte. Inte heller min andra favorit-Tey, Oskulden bedrar, som jag läste om sommaren 2010.. De kommer väl fram vad det lider, men just nu känns det retfullt.
En tredje Tey, också bra, men den har jag bara läst kanske tre, fyra gånger, är Den misstänkte, bloggad om här.
Josephine Tey förekommer också som detektiv i fiktiv gestalt hos Nicola Upson. Läst och bloggat om här.

Read Full Post »

Nicola Upson: An expert in murder feat. Josephine Tey

Så ljuvlig! Jag minns inte var jag läste först om Nicola Upson, men TACK till den som skrev.
Författaren Josephine Tey sitter på tåget till London för att vara med under sista veckan som hennes succépjäs Richard of Bordeaux går i London innan den ska ut på turné. Året är 1934. In i kupén kommer en ung flicka, Elspeth, som visar sig vara ett stort fan som sett pjäsen otaliga gånger och som blir överlycklig över att träffa författarinnan. Josephine Tey själv blir till sin stora förvåning mycket förtjust i Elspeth och de har trevligt under resan.
Ett brutalt och teatraliskt mord sätter stopp.

Upptakten i denna bok är så himla fin, jag njuter helhjärtat. Sen kommer ett lite tradigare parti där alla personer presenteras, där tycker jag att Upson tappar fart lite grann. Men det hör ju till reglerna att man ska kunna gissa vem mördaren är, och då måste man ju få veta lite mer om alla. Och efter mord nummer två så blir det fart igen; fart och framför allt DJUP. Jag upptäcker att jag känner starkt för flera av karaktärerna, de är riktiga människor. Det stora kriget kastar sin slagskugga över Londonbornas liv.

Egentligen är det alltså bara Josephine Tey som var en riktig människa. Nicola Upson har tagit delar ur hennes liv och spunnit intrigen kring dem. Det är sant att hon skrev pjäsen Richard of Bordeaux under pseudonymen Gordon Daviot, och att den blev en lång succé som betydde mycket för både hennes karriär och skådespelarnas. Att denna boks detektiv Archie Penrose skulle ha stått modell för Teys detektiv Alan Grant är däremot inte sant, men tvärtom går lika bra för mig. Jag älskar också referenserna till Dorothy Sayers och andra 30-talsstorheter, men kommer på mig med att tycka att Upson mest liknar Ngaio Marsh. Kanske är det bara teatertemat som får mig att tänka så. Jag har tyvärr inte läst alla av Teys egna, ganska fåtaliga, detektivhistorier, men det verkar som att även hon haft teatermiljöer.
Nicola Upson är en värdig arvtagare till Golden age-drottningarna (det finns kungar också, men jag tänker alltid på drottningarna) och jag kommer att läsa hela serien som jag hoppas inte blir för kort.
Man kan läsa mer om Josephine Tey HÄR på Upsons hemsida. På denna blogg finns skrivet om Den misstänkte och Oskulden bedrar och lite blandat.
Läs även andra bloggares åsikter om Josephine Tey, Nicola Upson, An expert in murder, deckare, The Golden age

Read Full Post »