Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘biografi’

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Annonser

Read Full Post »


Först sänt i Minuter till helg, i 24Corren, i april 2015.

Read Full Post »

bang
En helt lysande bra biografi om Barbro Alving! Tack snälla Beata Arnborg, för att du skriver så lätt&ledigt och strösslar med relevanta&intressanta citat och inte minst fotografier. Det är njutningsläsning från pärm till pärm, och jag får veta det mesta jag vill om Bangs barn- och ungdomstid i intellektuell men lite oförstående familj med begåvad mor som föll i depressioner, som Barbro kanske ärvde benägenheten för. Ätstörningarna. Kroppsföraktet. Supandet. Alla kärlekshistorier! Hur hon fick ihop sin framgång bland både herrar och damer med att hon var så tjock&ful i egna ögon är förstås en gåta.

Ambitionen. Längtan ut. Att vilja vara bäst–mest–störst, den ambition som drev henne ut i ett vansinnesprojekt Jorden runt i hetsigt tempo med lilla Ruffa hemma där Bang kraschade nånstans i Asien och ingen visste var hon var eller ens om hon levde i ett par, tre veckors tid. Då var hon intagen på sjukhus, djupt deprimerad, i… Indien? Indonesien? Jag minns inte.
Men före dess hade hon skrivit de där reportagen man känner till: Spanska inbördeskriget, Berlinolympiaden, kungliga event. Att hon var i Finland upprepade gånger under Andra världskriget kände jag däremot inte till. Inte den misslyckade Amerikaresan heller. Hjärtat slits sönder när jag tänker på hur hon måste ha känt. Bara panik panik ut, och sen inse sitt misstag när hon sitter fast och bara längtar efter Ruffa. Och Loyse. Jag tror det var Loyse då, men de fortsatte att bo ihop även efter att det tagit slut i kärleksrelationen. Mysko sånt där. Tog Loyse hand om Ruffa, undrar jag?

krigkvinnorgudBeata Arnborg skriver om Bang-barn, att uppfostra barnet själv utan att vara gift, och sen om Yrkeskvinnornas hus där det finns en egen bra barnkrubba. Och ja, det är klart att det är en väldig trygghet men vem tog hem Ruffa och skötte om henne på kvällarna medan mamma reste jorden runt? Tydligen var det hembiträdet, får jag veta mest i förbigående. Signe Andersson hette hon visst. Gifte sig sen och lämnade hushållet.

Hon hade alltid sidojobb, med radion och krönikor här och där. Alltid hopplös ekonomi, trots att hon tjänade mycket bra. Men det kostar på att supa, både fysiskt och ekonomiskt.
Periodvis var det lugnare. Ute hos Elin Wägner på Lilla Björka mådde Barbro bra. Andra medlemmar ur Fogelstad-gruppen såg också till henne, läkaren Ada till exempel. Kanske var de en aning besvikna att Bang inte stannade kvar inom Kvinno- och Fredsrörelsen, men Bang var först och främst Reporter. Det var hennes livsluft.
(Plus i kanten för att Arnborg även tar upp när Bang blev lurad av krigsinformatörer och kanske gick vilse i sin rapportering här och där.)

Utöver Ruffa och att vara reporter var det viktigaste i Barbro Alvings liv: Elin Wägner, kampen mot atomvapen, och senare i livet Gud. Bang konverterade till katolicismen.

De senare delarna av boken är mörkare. Barbro Alving fortsätter att ha problem med ekonomin, alkoholen, och hälsan. Hon klarar inte av att skriva den biografi över Elin Wägner som hon planerat för. Materialet fyller ett helt rum men åren bara går och går och ger henne skuldkänslor och ångest. De längre projekten, när det ska skrivas böcker, blir sällan av. Om det inte är samlingar. En bok från sin fängelsevistelse på Långholmen gav hon i alla fall ut. Bang dömdes för att hon som en konsekvens av sin pacifism vägrade civilförsvarstjänst. En mycket uppmärksammad fånge.
Ett av hennes allra mest berömda reportage ges rikligt utrymme i boken, det från Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson. Bang var motståndare till boxning, men skickades ändå av Vecko-Journalen som hon då jobbade på efter att ha lämnat DN. (DN propagerade hårt för atomvapen.) Reportaget gjorde succé.

Många reportage och resor och människor är historiska: Ungern 1956, Indien, USA, Dag Hammarskjöld, Indira Gandhi, och många många fler. Bangs signum var att vara på plats. Tidigt. Hon behandlades allt mer som en stjärna. Men jag sätter punkt här, och uppmanar alla nyfikna att läsa biografin. Mycket bra.
———————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

annashusDet är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

lenanyman
Det blev så att jag började på Annika Perssons biografi över Lena Nyman igår. Och det blev så att jag avslutade den idag. Så då förstår ni.
Boken bygger på Nymans egna dagboksanteckningar, brev, lappar, tidningsurklipp, bilder och dokument. Sjutton kassar, skänkta till Musik- och teaterbiblioteket. Lena Nyman hade tänkt sig att skriva sina egna memoarer, men det blev aldrig så. Inte ens när hon fick två månaders fängelse för rattfylla. Alkoholen var ständigt närvarande i hennes liv och det är uppenbart hur den förstörde för henne. Hur hon förstörde för sig själv.
Jag blir också förbannad och tänker att kunde hon inte ha fått mer hjälp? Hon var anställd av Dramaten i många år, där har de ju riklig erfarenhet av människor som dricker och knarkar för mycket, borde de inte ha nån sorts arbetsgivaransvar att hjälpa? Kanske är det annorlunda nu. Men då var det bara party party och se mellan fingrarna och blunda.

Lena Nyman växte upp i en etta i Stockholm med sin mamma Margit och bror Bosse. Pappa Lennart var otrogen och lämnade så småningom familjen. Margit grät i flera år, enligt Lena. Hon ville aldrig någonsin bli som sin mamma: ful och fel och ledsen. Lena var pappas flicka, där var det fritt och roligt. Nog kände hon skuld gentemot mamman, som alltid ställde upp, medan pappan tvärtom ville låna pengar och bli bjuden på restaurang och sprit, men det var så det var.

Som vanligt är jag mest intresserad av skildringar av yrkeslivet, och jag tycker att Annika Persson skildrar det väldigt bra. Så mycket som hände de första åren när hon slog igenom! Från skandalfilmen 491 (1964) och ännu större skandalfilmen Jag är nyfiken – en film i gult (1967, köerna ringlade långa i USA, Jackie Kennedy slog till en man med sin handväska), via Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969 och Vildanden (1972) och till Glaset i örat på Berns 1973, bara på ett decennium var hon med och gjorde så mycket. Började sjunga också.(Fast Lena gick teaterskola och dansskola redan som barn. Vid åtta års ålder spelade hon humla i Lilla studions uppvisning och madame Butterflys son på Kungliga operan. Hon hade haft filmroller och varit tv-värdinna också.)

Jag hade fått för mig att Lena Nyman inte fick den uppskattning hon förtjänade där i början, men det var fel. Teaterrecensenterna tar flera gånger till ordet ”geni”. Och Nyman själv ville att det skulle vara svårt, hon ville ha utmaningar och växa som skådespelare. Och som människa, hon läste mycket särskilt som ung och diskuterade med filosoferna. Dessutom Doris Lessing, Sagan om ringen och Harry Potter. 🙂

Lena Nyman började redan som tonåring äta tabletter för att gå ner i vikt. Här beskrivs en riktigt cynisk historia, där Vilgot Sjöman som hon ser upp till och är kär i låter Lena tro att hon kan få en roll som en anemisk ung kvinna om hon bantar ner sig. Inte fick hon rollen. Däremot recenserades hennes kropp väldigt elakt efter Nyfiken-blå, och det kom hon aldrig över. Läs hennes lysande och rasande svarsinlägg som publicerades i Expressen här.
Tabletterna blev fler, alkoholen rann, och männen passerade revy i en lika stadig ström. Alla föll för Lena. Så lätt det måste ha varit att bara ta för sig. Men så många lyckliga kärlekshistorier hade hon inte. Hennes livskamrat hette Kaxe och var en hund som två av hennes elever gav henne, som en sorts försök att förmå Lena Nyman att sluta dricka så mycket. Då hade hon förflyttat sig till privatteatrarna och var ibland full på scen.

Pluspoäng till Persson för att hon tar upp Lena Nymans väninnerelationer också. Viveka Seldahl, Marie Göranzon, eleven Pia Johansson.

Enda gången jag såg Lena Nyman live var i hennes allra sista pjäs, Katarina den stora av Kristina Lugn. Det har jag skrivit om här. Efter den tillbringade hon sina sista fem år på sjukhem.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: ”Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.

Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.

George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.

De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.

Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)

Read Full Post »

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »