Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘biografi’

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Read Full Post »


Först sänt i Minuter till helg, i 24Corren, i april 2015.

Read Full Post »

bang
En helt lysande bra biografi om Barbro Alving! Tack snälla Beata Arnborg, för att du skriver så lätt&ledigt och strösslar med relevanta&intressanta citat och inte minst fotografier. Det är njutningsläsning från pärm till pärm, och jag får veta det mesta jag vill om Bangs barn- och ungdomstid i intellektuell men lite oförstående familj med begåvad mor som föll i depressioner, som Barbro kanske ärvde benägenheten för. Ätstörningarna. Kroppsföraktet. Supandet. Alla kärlekshistorier! Hur hon fick ihop sin framgång bland både herrar och damer med att hon var så tjock&ful i egna ögon är förstås en gåta.

Ambitionen. Längtan ut. Att vilja vara bäst–mest–störst, den ambition som drev henne ut i ett vansinnesprojekt Jorden runt i hetsigt tempo med lilla Ruffa hemma där Bang kraschade nånstans i Asien och ingen visste var hon var eller ens om hon levde i ett par, tre veckors tid. Då var hon intagen på sjukhus, djupt deprimerad, i… Indien? Indonesien? Jag minns inte.
Men före dess hade hon skrivit de där reportagen man känner till: Spanska inbördeskriget, Berlinolympiaden, kungliga event. Att hon var i Finland upprepade gånger under Andra världskriget kände jag däremot inte till. Inte den misslyckade Amerikaresan heller. Hjärtat slits sönder när jag tänker på hur hon måste ha känt. Bara panik panik ut, och sen inse sitt misstag när hon sitter fast och bara längtar efter Ruffa. Och Loyse. Jag tror det var Loyse då, men de fortsatte att bo ihop även efter att det tagit slut i kärleksrelationen. Mysko sånt där. Tog Loyse hand om Ruffa, undrar jag?

krigkvinnorgudBeata Arnborg skriver om Bang-barn, att uppfostra barnet själv utan att vara gift, och sen om Yrkeskvinnornas hus där det finns en egen bra barnkrubba. Och ja, det är klart att det är en väldig trygghet men vem tog hem Ruffa och skötte om henne på kvällarna medan mamma reste jorden runt? Tydligen var det hembiträdet, får jag veta mest i förbigående. Signe Andersson hette hon visst. Gifte sig sen och lämnade hushållet.

Hon hade alltid sidojobb, med radion och krönikor här och där. Alltid hopplös ekonomi, trots att hon tjänade mycket bra. Men det kostar på att supa, både fysiskt och ekonomiskt.
Periodvis var det lugnare. Ute hos Elin Wägner på Lilla Björka mådde Barbro bra. Andra medlemmar ur Fogelstad-gruppen såg också till henne, läkaren Ada till exempel. Kanske var de en aning besvikna att Bang inte stannade kvar inom Kvinno- och Fredsrörelsen, men Bang var först och främst Reporter. Det var hennes livsluft.
(Plus i kanten för att Arnborg även tar upp när Bang blev lurad av krigsinformatörer och kanske gick vilse i sin rapportering här och där.)

Utöver Ruffa och att vara reporter var det viktigaste i Barbro Alvings liv: Elin Wägner, kampen mot atomvapen, och senare i livet Gud. Bang konverterade till katolicismen.

De senare delarna av boken är mörkare. Barbro Alving fortsätter att ha problem med ekonomin, alkoholen, och hälsan. Hon klarar inte av att skriva den biografi över Elin Wägner som hon planerat för. Materialet fyller ett helt rum men åren bara går och går och ger henne skuldkänslor och ångest. De längre projekten, när det ska skrivas böcker, blir sällan av. Om det inte är samlingar. En bok från sin fängelsevistelse på Långholmen gav hon i alla fall ut. Bang dömdes för att hon som en konsekvens av sin pacifism vägrade civilförsvarstjänst. En mycket uppmärksammad fånge.
Ett av hennes allra mest berömda reportage ges rikligt utrymme i boken, det från Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson. Bang var motståndare till boxning, men skickades ändå av Vecko-Journalen som hon då jobbade på efter att ha lämnat DN. (DN propagerade hårt för atomvapen.) Reportaget gjorde succé.

Många reportage och resor och människor är historiska: Ungern 1956, Indien, USA, Dag Hammarskjöld, Indira Gandhi, och många många fler. Bangs signum var att vara på plats. Tidigt. Hon behandlades allt mer som en stjärna. Men jag sätter punkt här, och uppmanar alla nyfikna att läsa biografin. Mycket bra.
———————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

annashusDet är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

lenanyman
Det blev så att jag började på Annika Perssons biografi över Lena Nyman igår. Och det blev så att jag avslutade den idag. Så då förstår ni.
Boken bygger på Nymans egna dagboksanteckningar, brev, lappar, tidningsurklipp, bilder och dokument. Sjutton kassar, skänkta till Musik- och teaterbiblioteket. Lena Nyman hade tänkt sig att skriva sina egna memoarer, men det blev aldrig så. Inte ens när hon fick två månaders fängelse för rattfylla. Alkoholen var ständigt närvarande i hennes liv och det är uppenbart hur den förstörde för henne. Hur hon förstörde för sig själv.
Jag blir också förbannad och tänker att kunde hon inte ha fått mer hjälp? Hon var anställd av Dramaten i många år, där har de ju riklig erfarenhet av människor som dricker och knarkar för mycket, borde de inte ha nån sorts arbetsgivaransvar att hjälpa? Kanske är det annorlunda nu. Men då var det bara party party och se mellan fingrarna och blunda.

Lena Nyman växte upp i en etta i Stockholm med sin mamma Margit och bror Bosse. Pappa Lennart var otrogen och lämnade så småningom familjen. Margit grät i flera år, enligt Lena. Hon ville aldrig någonsin bli som sin mamma: ful och fel och ledsen. Lena var pappas flicka, där var det fritt och roligt. Nog kände hon skuld gentemot mamman, som alltid ställde upp, medan pappan tvärtom ville låna pengar och bli bjuden på restaurang och sprit, men det var så det var.

Som vanligt är jag mest intresserad av skildringar av yrkeslivet, och jag tycker att Annika Persson skildrar det väldigt bra. Så mycket som hände de första åren när hon slog igenom! Från skandalfilmen 491 (1964) och ännu större skandalfilmen Jag är nyfiken – en film i gult (1967, köerna ringlade långa i USA, Jackie Kennedy slog till en man med sin handväska), via Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969 och Vildanden (1972) och till Glaset i örat på Berns 1973, bara på ett decennium var hon med och gjorde så mycket. Började sjunga också.(Fast Lena gick teaterskola och dansskola redan som barn. Vid åtta års ålder spelade hon humla i Lilla studions uppvisning och madame Butterflys son på Kungliga operan. Hon hade haft filmroller och varit tv-värdinna också.)

Jag hade fått för mig att Lena Nyman inte fick den uppskattning hon förtjänade där i början, men det var fel. Teaterrecensenterna tar flera gånger till ordet ”geni”. Och Nyman själv ville att det skulle vara svårt, hon ville ha utmaningar och växa som skådespelare. Och som människa, hon läste mycket särskilt som ung och diskuterade med filosoferna. Dessutom Doris Lessing, Sagan om ringen och Harry Potter. 🙂

Lena Nyman började redan som tonåring äta tabletter för att gå ner i vikt. Här beskrivs en riktigt cynisk historia, där Vilgot Sjöman som hon ser upp till och är kär i låter Lena tro att hon kan få en roll som en anemisk ung kvinna om hon bantar ner sig. Inte fick hon rollen. Däremot recenserades hennes kropp väldigt elakt efter Nyfiken-blå, och det kom hon aldrig över. Läs hennes lysande och rasande svarsinlägg som publicerades i Expressen här.
Tabletterna blev fler, alkoholen rann, och männen passerade revy i en lika stadig ström. Alla föll för Lena. Så lätt det måste ha varit att bara ta för sig. Men så många lyckliga kärlekshistorier hade hon inte. Hennes livskamrat hette Kaxe och var en hund som två av hennes elever gav henne, som en sorts försök att förmå Lena Nyman att sluta dricka så mycket. Då hade hon förflyttat sig till privatteatrarna och var ibland full på scen.

Pluspoäng till Persson för att hon tar upp Lena Nymans väninnerelationer också. Viveka Seldahl, Marie Göranzon, eleven Pia Johansson.

Enda gången jag såg Lena Nyman live var i hennes allra sista pjäs, Katarina den stora av Kristina Lugn. Det har jag skrivit om här. Efter den tillbringade hon sina sista fem år på sjukhem.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: ”Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.

Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.

George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.

De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.

Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)

Read Full Post »

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Klämde ytterligare ett hundratal sidor i Henrik Berggrens biografi igår, och nu börjar det handla om tiden jag ”minns”, eller i alla fall under min levnad.
1968: Vietnamdemonstrationer; den kända där Nordvietnamesen dyker upp och de går i pälsmössor. 21 februari.
UKAS — universitetssystemet görs om. Kårhusockupationen, OP skakad av bristen på respekten för demokrati.
21 augusti: Tjeckoslovakien. 100 000 demonstranter över hela landet. OP jämför med 1950 (studentkongressen) då han ”för första gången såg den stalinistiska terrorn på nära håll”. Samma tal till form och innehåll som Vietnamtalet.
GRUVSTREJKEN. LKAB tidsstudiemän, att ta ett steg räknades som 17 TMU, en TMU var 1/100 000-dels timme. Helt groteskt, undra på att folk blev förbannade! Mönstersamhället Kiruna (Hjalmar Lundbohm insp av Robert Owen) jfrt Svappavaara (marginaliserat, Ralph Erskine ormen långe = lång dyster källargång. ) Sara Lidmans Gruva. Avtalsbrott//svenska modellen. Sympatier. Journalistinvasion. OP stoppades från att resa till Kiruna.
Usabesök, 15 min med utrikesministern blev flera timmar.
1970 Slut på tvåkammarriksdagen. Kall sommar, Mungo Jerry. Minikjolar. Prisökningar.

Informell, bolla idéer, nyfiken, intensiva samtal med vemsomhelst utom tråkiga. Svårt ta personlig kritik. Stort behob lojalitet innersta kretsen. Thage G peterson fick honom att (låtsas?) bry sig om riksdagsledamöterna.
Palmehatet. Ryktesspridningen.
Internationella arenan. Kvinnorna! Arbetslivet, jämställdhet.
1971. Skattereform: särbeskattning. hejdå hemmafruar.
1972 ”Sexuella revolutionen”, justitieminister Geijer sexualbrottsutredningen avskaffa nästan alla hinder, inklusive incest och pedofili.
23 december Massakertalet i radio. Kissinger frysta relationer. OP skrev till Nixon. (!)
1973 liberalisering skilsmässolagen. ”Alla” kollade på Scener ur ett äktenskap.

IB-affären. Mina första tv-minnen: Gustav VI Adolf & Norrmalmstorg.
Bohman. Fälldin hade regementets högsta intelligenskvot, spelat amatörteater.
1974 Föräldraförsäkring
1975–1985 Dagisutbyggnad 72 000>>330 000

Tidigare inlägg här.

Read Full Post »


Skolgången, yngst begåvad. USA.
Intressant om tiden i SFS, stridigheter om kommunism och med hemlig CIA-styrning/finansiering. Tjeckoslovakien. Giftermålet, jfr mamma, farmor. Reste kors och tvärs, tiden i Asien.
Mötte Lisbeth Beck-Fries, att det tände till i Klimpfjäll!
Orden — retoriken. Metaforer, färre annars döljer. Briljans aversion Ohlindebatten.
Det moderna. Utveckling. Teknik. Kärnvapen (inget om Inga Thorsson?). Vällingby.
Hävda individualiteten i starka kollektiv.
Erlander kärlek handplockad. Jönköping, snodde S-kvinna på platsen.
Kommunikationsminister. Vik utrikes — Vietnamtal hos Broderskaparna i Gävle. //
Russeltribunalen, stort ståhej Sthlm. BR 95 år då.

Förlåt, men det här är inget blogginlägg, bara för mig själv för att komma ihåg under läsningen. För att kompensera eventuella läsare som klickar sig in i hopp om att läsa nåt vettigt så bjuder jag på ett klipp ur Jag är nyfiken gul med Lena Nyman.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

En märklig grej som händer ganska ofta tycker jag, är när böckerna börjar prata med varandra. Som nu när jag parallelläser Philip Pullmans Den godhjärtade Jesu och Kristus bedragaren och Henrik Bergrens Underbara dagar framför oss.

Dag ett: PP sidan 40–41
Men snart fick Josef höra att det gick rykten i staden om att Jesus var på väg hem, och han befallde att det skulle hållas fest för att fira hans hemkomst. Kristus var i synagogan när han fick höra detta, och han skyndade ut och förebrådde fadern.
”Far, varför ska du hålla fest för Jesus? Jag har alltid varit hemma, jag har aldrig överträtt något av dina bud och ändå har du aldrig hållit fest för mig. Jesus gav sig iväg utan att ord och överlät allt arbete på dig, han bryr sig inte om sin familj eller någon annan än sig själv.”
”Visst, du är alltid hemma”, sa Josef. ”Allt mitt är ditt. Men när den som har varit borta kommer hem då är det rätt och riktigt att fira det med en fest.”

Dag två: HB sidan 69
Att fadern valde att testamentera Ånga till Nils skapade en närmast biblisk situation. Patriarken Sven hade slaktat gödkalven till den förlorade sonens ära och likt dennes försmådde broder kunde Gunnar ha sagt till fadern: ”Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med dina vänner.”

Jag vet att berättelserna ur Bibeln är urmyter, men ändå.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

augustusAnthony Everitt har skrivit en biografi över Augustus, Roms förste kejsare. Den är välskriven och spännande, och för mig som är rätt så inläst och intittad på den romerska kejsarlängden är det lätt att hänga med. Augustus hette Gajus Octavius från början. (Han hann kalla sig Gajus Caesar och Octavianus också innan han blev Augustus.) Han var ganska sjuklig och kanske lite bortklemad av sin mor, Atia. Först som ung vuxen fick han börja följa med Julius Caesar i fält, och först efter mordet* upptäcktes det i Caesars testamente att han adopterat Octavius.
Sen följer intriger och maktkamp och krig. Erövrarkrig och inbördeskrig mot Sextus, Pompejus son, och mot Markus Antonius. Octavius har en tendens att bli sjuk när det drar ihop sig till strid. Psykosomatiskt? Dessutom är det tydligt att det är gode vännen Agrippa som är den verklige befälhavaren och strategen när det gäller det militära.
Octavius andre gode vän, Maecenas samlade diktare som Vergilius och Horatius omkring sig och har givit upphov till ordet mecenat.

Annat intressant i denna biografi är att den:
– bekräftar att hustrun Livia ska ha smort in fikonfrukterna på träden med gift (men menar att det ska ha varit med A:s goda minne(!)) Däremot menar Everitt att ryktet om att Livia ska ha mördat den ene manlige släktingen efter den andre för att bana väg för sin egen son Tiberius inte är så troligt.
– menar att Marcus Antonius ska ha varit medveten om attentatsplanerna mot Julius Caesar och medvetet dröjt med att gå in i senaten
– berättar om Markus Antonius första hustru Fulvia att hon bar svärd och gav order till soldater, mycket ovanligt för en romersk kvinna. MA gifte sig sedan med Octavia, Augustus syster, innan han flyttade in hos den egyptiska drottningen Kleopatra.
– nämner Servilia som Caesars favoritälskarinna. Hon var Brutus mamma också.
– berättar om blykulor som hittats av arkeologer efter en strid, med inristade texter som:”Jag är på väg mot Octavianus arsle”, ”Hej Octavianus, du suger kuk” och annat i samma stil.**
– berättar att Agrippa var den som städade upp i det stinkande Rom: fixade till akveduktsystemet, vatten och avlopp. Han delade ut salt och olivolja, och införde gratis badhus i ett års tid.
– beskriver Augustus mor Atia som omtänksam om sin son, sjuklig som han var. Och sen dog hon tidigt. Men jag föredrar Atia i Polly Walkers version: vacker, elak och dödlig.

* Det berömda mordet på Caesar i senaten. Brutus, Cassius och en hoper andra. 23 knivhugg, bara ett var dödligt.
** Jämför med Maja Lundgrens Pompeji, det är så bra att Lundgren använder slang och det grova språket där.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Underbara kloka Carol Shields har skrivit en litterär biografi om (över?) Jane Austen. Hon gör det på sitt eget personliga vis, så att det är en fröjd att läsa. Jag hör inte till de totala Austen-fantasterna, jag har inte läst alla och inte sett alla filmatiseringar heller, och inte besökt vare sig Steventon eller Chawton Cottage. Men jag fångas ändå.
shieldsausten
Shields koncentrerar sig alltså på Austens skrivande, och låter de personliga familjeförhållandena bilda bakgrund. Hon funderar förstås på relationerna i familjen, framför allt mellan Jane och den något äldre systern Cassandra. De två delar rum hela sina liv, utom när någon av dem är på resa, i regel hos nån släkting som behöver hjälp och avlastning i hushållet. Ogifta kvinnors öde, det där. Men det är bra, för då finns det brev mellan systrarna kvar, även om Cassandra cemsurerade och brände när Jane började bli känd. Jane kunde vara ganska elak ibland, i sin skarpsynthet och ironi.
Jane var ett egensinnigt barn. Hon skrämde vissa med sin intelligens. Men i familjen uppmuntrades hon och läste upp allt hon skrivit. Fadern misslyckades att sälja en av hennes romaner, medan en broder lyckades sälja en men den blev sen inte utgiven. Efter sex år skrev Jane Austen att utsökt ilsket men belevat brev till förläggaren, undertecknat MAD/Mrs Ashton Dennis. Sen såldes Förnuft och känsla till en annan förläggare som gav ut den, och strax därpå Stolthet och fördom.
Jane Austen dog endast 41 år gammal i vad som tolkats som Addisons sjukdom, men Shields tror att det istället kan ha varit bröstcancer. Kanske är det någon sorts önsketänkande, då Carol Shields själv dog i bröstcancer 2003. Hennes bok om Austen kom ut 2001.
Nu grips jag förstås av en enorm lust att läsa nån av Austens böcker, men hittar bara Mansfield Park som räknas som den mest avvikande. Det får bli en sväng förbi nån bokhandel snart istället, jag vill ha Elizabeth eller Emma, helst.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Idag kom en riktigt bra biografi om prinsessan Diana ut, skriven av Tina Brown och den heter rätt och slätt Diana, biografin. Rosa omslag, som ni ser. Guldigt.

Här får man veta allt man vill och behöver: hur Diana föddes som tredje dottern när alla längtade efter en son=arvinge, hur hon de enda böcker hon läste var av Barbara Cartland, hur hon fick lära sig sköta hushåll och sköta barn men ingen riktig utbildning, och hur hon vid 19 års ålder fick Prinsen i ett sagobröllop – och levde olycklig i alla sina dagar. Ungefär.

Ni kan storyn om Drottningens kyla och Charles älskarinna och så där, antar jag. Engelsmännen kan detaljerna så oändligt mycket bättre: vilken tv-intervju som betydde vad, vem som avlyssnade vem. Men den här boken är perfekt för att förstå inte bara det dödsdömda äktenskapet, utan också hur tiderna – och medierna – förändras. Som symbol för det förändrade medielandskapet är Diana perfekt.  Och hon lärde sig att hantera det. Det är väldigt intressant läsning.

Tina Brown skriver bra och medryckande. Och initierat, hon lär ha intervjuat 250 personer för boken. Intressantaste analysen gör hon av Dianas olika älskare som tagna ur Cartlands romaner: förutom Prinsen har vi Hjärtläkaren, Den tappre kavalleristen och till sist Den arabiske shejken (Dodi). En ironi i det hela är att Dianas far gifter om sig med Cartlands dotter, som Diana hatar.

Read Full Post »