Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Carol Shields’

”Centret för folklivsforskning, där både hon och Peter arbetar, har stängt idag och de måste hitta på något sätt att fördriva de närmaste tolv timmarna.
Hon grubblar på den saken medan Peter Knightlys enträgna tumme cirklar fram och tillbaka och mycket durkdrivet snurrar på. Hon måste tala om för honom att det är slut, nu idag. Hon mår illa av att fortsätta så här. Det värker i magen just nu och hon vet att det inte är av hunger eller ens smärta utan av någon slags ilsken förlägenhet. Det värsta är att allt det här — detta predikament, denna förlust och detta fördärv — är henne eget fel.
Nu har Peters mun satt sig fast på hennes vänstra bröstvårta där den slickar och glider som en skön viskning. Å, så väl hon känner igen det här. Han har äntligen lärt sig att göra det skönt för henne. Sluta aldrig, tänker hon men vet att han just tänker fortsätta till höger bröstvårta. Pliktskyldigt. För att vara rättvis.
Hon lägger handen på hans rygg där hon upptäcker en hemsk fläck av torr hud.”

Ur Kärlekens republik av Carol Shields. Fay McLeod gör sen slut på denna avsomnade relation, tack och lov, men så händer detta:

”Det finns ögonblick i hennes liv som hon skäms djupt för och redan när hon tog honom i munnen och lät tungan snurra visste hon att det här skulle bli ett av dem. Det var något för vårdslöst över detta och därnere i trasslet av fuktiga ben och kroppshår och täckande kött där Fay försökte kippa efter andan kunde hon för en stund inte erinra sig vad karln hette. Vem var han? Vem? Pyttesmå händer, knän som knuffades, panikslaget kött. Fletcher Conrad. Eller var det Conrad Fletcher?
Nej, det fick icke upprepas.”

Då verkar professor Cailleach McFay ha det roligare med sin incubus:

”When I finally fell asleep, though, the dream that was waiting for me was completely different. Shadows stole softly across the floor, skirting the sharp blades of moonlight as if they were actually made of glass. The shadows slipped into my bed and wrapped themselves around me, murmuring words that I couldn’t understans but which sounded like the drone of the surf inside a seashell. The sound poured into my ears like warm oil and spread a feeling of contentment throughout my body. It was like being massaged all over at once. The shadows were everywhere, like a warm bath with fingers and lips, sucking on my mouth, my nipples, and between my legs. As if they were feeding on me and growing stronger with every orgasm they gave me.”

Efter ett tag tar hon sig en mer köttslig älskare också:

”I heard his clothes slipping to the floor and then he was climbing into the tub behind med, sliding his legs around either side of me. He massaged my scalp and neck, his fingers whisking the tension away as though by magic. He soaped my back, stroking wide arcs along my shoulder blades.
‘Ummm’, I moaned, leaning back against his chest, the soap from my back making his skin slick. He reached around med and lathered my breasts, pinching my nipples lightly. I moaned and scooched my behind back betweens his legs and felt him go hard. He lifted my hips, tilting me forward, and came into me from behind, sliding inside me so fast and so far that I felt a part of me that had never been touched before leap into life. I cried out with a sound that startled both of us.”

Read Full Post »

Det kommer ett paket till mormor Flett. En bäddkofta från hennes dotterdotter Judy i England.

Å kära nån! — man vet att man är sjuk när folk skickar bäddkoftor till en istället för badsalt eller en trevlig reseskildring. Bäddkoftor är nästan lika urmodiga som turnyrer eller ärmlappar. Bäddkoftor uttrycker desperation och vad de säger är adjöss. Hur som helst förstår mrs Flett att hennes dotterdotter har gjort sig stort besvär för att få tag på bäddkoftan. Bäddkoftor är riktiga rariteter nu för tiden. Större varuhus har kanske inte fler än ett halvdussin eller så på lager, om de nu har några alls, och expediteterna, kvinnor i fyrtio- eller femtioårsåldern, tittar förbluffade upp när man lutar sig över disken och säger: ”Jag tycks tyvärr inte kunna hitta bäddkoftorna.”
Var tillverkas bäddkoftor? I New York? San Francisco? Kanske har någon liten stad mitt i Iowa lagt marknaden under sig och blivit landets, ja hela världens, bäddkoftemetropol. Men vem designar dessa besynnerliga plagg? Med sina spetsbårder, sina små kviltade ärmar och grosgrainband som man knyter under hakan. Kanske är det ingen som designar dem. De förökar sig kanske bara som maskrosfjun längst bak på hyllorna i underklädsfabriken. Och en annan sak — varför och när bör man använda en bäddkofta? Är en bäddkofta ett privat eller offentligt plagg? Sover man i den eller tar man av sig den innan man går och lägger sig? Följer det med en bruksanvisning?

”Du tycks vara hundratals mil borta, mamma.”
”Jag tänkte bara på hur rart det var av Judy att tänka på mig.”
”Hon avgudar dig, det vet du ju.”
”Jag har aldrig haft nån bäddkofta förut.”

Ur Carol Shields: Stendagböckerna.

Read Full Post »

Men vart hon går traskar hennes livsöde före henne. Presenterar henne. Förklarar och utplånar hennes sanna jag. Å, så gärna hon ville vara lycklig, men vilket val hade hon, som marscherade i takt med sin brokiga bakgrund?
Vilket ljuvt återseende det blev, med Daisy Goodwill. En kvinna som jag lär känna genom andras ögon och berättelser (som i Woolfs Jacob’s room). Vid två, tre tillfällen dyker det plötsligt upp ett ”jag” och då blir det som ett skrik i texten. Men jag vet inte vad hon menar med det, Carol Shields, och inte kan jag fråga.
Det handlar om sten; kalksten, salemsten, stenbrott, byggsten, stentorn. Om att arbeta med sten och bygga monument. (Det är ganska ofta monument i Shields böcker, i Larrys gäster var det en labyrint, i den här är det ett mycket högt torn.) Och så handlar det om blommor: trädgårdar, sällsynta växter, planteringstips, blommor som glädje och blommor som arbete — Daisys yrkeskarriär blir som trädgårdsfrågespalt när hon är i 50-årsåldern. Och tanterna på seniorboendet som heter Lily, Myrtle, Glad, och så Daisy då, de kallar sig för Blommorna och spelar bridge varje dag.
Stendagböckerna är skriven som en fiktiv biografi, med fotografier och allt. Till exempel på min favorit den fräcka, vassa Fraidy, barndomsvännen. Ett av fotona som sägs föreställa en dotterdotter till Daisy ser ut som att det är Carol Shields själv som ung.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Stendagböckerna har jag läst förut, men ville läsa om för att jag glömt allting. När jag nu börjat om upptäcker jag att vissa saker som jag tänkt på genom åren kommer härifrån. Jag hade bara glömt var jag läst det.
Kärlekens republik är ny för mig.
Observera det underbara omslaget på Stendagböckerna: en målning av Mary Cassatt som föreställer hennes syster Lydia. Det finns en mycket fin liten bok, Lydia Cassatt läser morgontidningen, utgiven på svenska 2004. Jag får lite rysningar av att bara tänka på den, den är så liten och kärleksfull. Systrarna bor tillsammans i Paris, Lydia tynar bort mer och mer i en njursjukdom, Mary målar. Mycker mer händer inte.
Här sjunger Carole King till Mary Cassatts målningar:

Marys målningar av Lydia brukar förresten dyka upp när man googlar ”woman reading”, som jag kanske inte är ensam om att ha gjort. 😉
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Jag blev så glad häromdan när jag tog en liten tur bland de norska bokbloggarna, med start hos Anitas bokblogg och vidare till Knirk och så en tredje som jag nu inte hittar igen Jeg leser, och upptäckte att det pågår en Carol Shields-trend där i väster. Hurra! Carol Shields är en underbar författare och grattis till alla som upptäckt henne..
På bilden: The Stone Diaries som handlar om en vanlig kvinnas liv, Daisy Goodwill, skrivet på ett sätt så att man förstår hur viktigt ett helt vanligt liv faktiskt är. Stendagböckerna gavs ut som En bok för alla för några år sen. Så min absoluta favorit: Unless. Så bra så bra så bra! Temat är mor-dotter-relationen, som jag ju är fixerad vid. Modern Reta Winters är författare och har ett bra liv, tills dottern Norah plötsligt sätter sig på gatan med en skylt det står ”goodness” på. Hon bara sitter där, dag efter dag, och Reta försöker förstå varför. Dressing up for the carnival är en novellsamling, små glimrande pärlor. En av novellerna är också med i just Unless, den handlar om hur Reta letar igenom en hel stad efter den perfekta presenten till Norah, och sen… ja, jag kan inte förstöra den men det är en hjärtknipande historia. Och så Larrys gäster, som handlar om medelålders Larry som älskar labyrinter och som bjuder in till middag medan han minns sitt liv. Två exfruar är bjudna, Larry är en sån som vill hålla sams med folk.
Carol Shields har även skrivit om Jane Austen, fint om syskonrelationen med Cassandra. Bloggat här.

Apropå labyrinter så finns det en som växer till hennes minne, i Winnipeg Manitoba. Den ser ut att bli väldigt fin, med planerade små läsplatser och allt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »

Nu reser jag bort några dagar och gifter bort min dotter, festar och glammar och har det bra.
Men jag har anlitat några ytterst kompetenta sommarvikarier!
Carol Shields är först ut.

(Eventuella nytillkomna kommenterare får tyvärr vänta på att bli godkända. Sorry ‘bout that.)
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

temakalas Lyrans tematrio önskar se kalastips idag, och här är mina förslag.
1 Larrys gäster av Carol Shields. Om en ganska vanlig man som lever ett ganska vanligt liv, möjligen med undantag för att han älskar labyrinter. Boken mynnar ut i en middag dit han bjudit bland annat sina två exfruar, och där det visar sig att båda fortfarande har känslor för honom. Ingen överdådig bok, men en fin känsla som stannar kvar.
2 Babettes gästabud av Karen Blixen. Om gudabenådade kokerskan Babette som kommer över en summa pengar och ställer till en fullkomligt himmelsk (och dyr!) middag för sina otacksamma arbetsgivare som bara sitter och muttrar och ska låtsas som att det regnar. Jag var så arg när jag läste den här. Sköldpaddssoppa.
3 Sagan om ringen av J R R Tolkien. Bilbo fyller 111 år, bjuder till stor fest där han levererar utsökt inlindade förolämpningar och sen försvinner dramatiskt. Upptakten till hela äventyret.

Uppdatering: Jag vill lägga till Gatsbys fester i The Great Gatsby! Storslagna, överdådiga och samtidigt så sorgsna. F Scott Fitzgerald kunde konsten att partaja själv också.
————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Lyrans tematrio handlar denna vecka om mammor. Många har skrivit, och jag har läst många, till exempel skrev jag för länge sen en B-uppsats om modersbilden i Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten (god) och Jan Myrdals Barndom (ond). Det finns hur mycket som helst att säga om detta ämne, men man får ju begränsa sig… åh, detta svåra!

En ond mor: Alice Sebolds The almost moon börjar: When all is said and done, killing my mother came easily. Jag har skrivit här och här.

En god mor: Carol Shields skriver i Unless – en av mina absoluta favoritböcker – om Reta Winters som försöker förstå varför hennes äldsta dotter Norah plötsligt hoppar av universitetet och börjar leva på gatan, där hon sitter med en skylt som det står ”goodness” på. Så mycket kärlek och så fint beskrivet.

Mödrar i vidare bemärkelse: Alice Walker, hon som skrev Purpurfärgen, har skrivit en essäsamling som heter In search of our mother’s gardens. Den handlar om hur hon letar sig bakåt för att hitta förmödrarna, andra svarta amerikanska kvinnor som skrev. Skrev trots många gånger svåra omständigheter och motstånd. En av essäerna heter ” A writer because of, not in spite of, her children”. Boken är dedikerad till Alice dotter Rebecca Who saw in me what I considered a scar And redefined it as a world. Tydligen har Rebecca i sin tur skrivit om en komplicerad relation till sin mor, men det har jag inte läst.

Bubblare: Kerstin Thorvall, Moa Martinson, Erica Jong, Amy Tan, Doris Lessing, Elfriede Jelinek

UPPDATERING: Michael Cunninghams The Hours/Timmarna. Mamman som lämnar sin lille pojke. Se filmen, den är underbar.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Underbara kloka Carol Shields har skrivit en litterär biografi om (över?) Jane Austen. Hon gör det på sitt eget personliga vis, så att det är en fröjd att läsa. Jag hör inte till de totala Austen-fantasterna, jag har inte läst alla och inte sett alla filmatiseringar heller, och inte besökt vare sig Steventon eller Chawton Cottage. Men jag fångas ändå.
shieldsausten
Shields koncentrerar sig alltså på Austens skrivande, och låter de personliga familjeförhållandena bilda bakgrund. Hon funderar förstås på relationerna i familjen, framför allt mellan Jane och den något äldre systern Cassandra. De två delar rum hela sina liv, utom när någon av dem är på resa, i regel hos nån släkting som behöver hjälp och avlastning i hushållet. Ogifta kvinnors öde, det där. Men det är bra, för då finns det brev mellan systrarna kvar, även om Cassandra cemsurerade och brände när Jane började bli känd. Jane kunde vara ganska elak ibland, i sin skarpsynthet och ironi.
Jane var ett egensinnigt barn. Hon skrämde vissa med sin intelligens. Men i familjen uppmuntrades hon och läste upp allt hon skrivit. Fadern misslyckades att sälja en av hennes romaner, medan en broder lyckades sälja en men den blev sen inte utgiven. Efter sex år skrev Jane Austen att utsökt ilsket men belevat brev till förläggaren, undertecknat MAD/Mrs Ashton Dennis. Sen såldes Förnuft och känsla till en annan förläggare som gav ut den, och strax därpå Stolthet och fördom.
Jane Austen dog endast 41 år gammal i vad som tolkats som Addisons sjukdom, men Shields tror att det istället kan ha varit bröstcancer. Kanske är det någon sorts önsketänkande, då Carol Shields själv dog i bröstcancer 2003. Hennes bok om Austen kom ut 2001.
Nu grips jag förstås av en enorm lust att läsa nån av Austens böcker, men hittar bara Mansfield Park som räknas som den mest avvikande. Det får bli en sväng förbi nån bokhandel snart istället, jag vill ha Elizabeth eller Emma, helst.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

En enkät från bokhora.

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Ingen. Jag väntar oftast på pocketen.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Doris Lessing: 30 stycken. Vår relation är cirka 20 år gammal. Hon har ju skrivit länge också.
Och jag har träffat henne. Ett av mitt livs high lights. På Bokmässan i Göteborg på 1990-talet.
Som god tvåa kommer Peter O’Donnell. Jag har tolv Modesty Blaise-album, och, tror jag, alla böckerna. Min och Peters relation är nog ännu lite äldre, men jag har aldrig träffat honom. Däremot skickade jag vykort när han fyllde 80 för ett antal år sen. Letade i timmar innan jag hittade ett som passade, med lappländska fjäll på. (Ett Modesty-äventyr utspelar sig i Lappland.)

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?

Jag får tips från bloggar hela tiden, se rullen här bredvid. Ibland börjar folk skriva om författare jag gillar men tappat bort, som nu senast Toni Morrison som är fan-tastisk. Men vem som började minns jag inte. Fay Weldon är en annan gammal goding som plötsligt börjat dyka upp på boggarna.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Inte den senaste, men för några år sen när dottern bodde utomlands gav jag henne Sara Lidmans Jernbanan i nån sorts utslag av lokalpatriotism/känn dina rötter-yra. Den har hon börjat läsa nu, och tycker mycket om den.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nix.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Jane Austen av Carol Shields.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Växlade in de 20 000 yen som jag hittade i väskan och hade glömt bort, och då blir ju det som en bonus att spendera på lyxgrejer, typ dyrare ansiktsvatten, ett par flaskor vin och så var det bokrea på Åhléns där jag hittade en bok av favoriten Carol Shields som jag inte ens visste fanns; ”Jane Austen”. 59 spänn bara.
Växlingskursen var bättre än när vi reste dit, så jag har bonuspengar kvar också.

Read Full Post »

… kommer böcker på s-utmaningen.

I all hast:

Författare – Carol Shields.

Bok: Solstorm – Åsa Larssons deckardebut.

Karaktär: Ja, det får bli Severus Snape, färsk i minnet.

Read Full Post »

För några dagar sen såg jag några fantastiskt vackra bokhyllor på en blogg (som jag letat efter men inte hittar igen, hojta om nån vet vilken jag menar). Ifall ni sett samma, och skäms lite för att era inte ser lika fina ut, så har jag trösten för er:

Papperet med en penna på är min lista på vilka böcker som ska följa med mig i kistan (inspirerad av Corliss i Sherman Alexies Rödskinn). Det tycker sambon drar en aning åt det morbida hållet, han är kanske lite känslig.

Här är Doris-hyllan, plus Jenny plus Carol:

Och här är de som står vid sängen som jag nyss läst eller vill läsa ungefär nu:

Och ja, jag har äntligen köpt en egen digitalkamera. 🙂

—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Författare på C är svåra för att det finns så många. Vill först ta Carol Shields, underbar kanadensisk författare som dog alldeles för tidigt (läs hennes ”Unless”! Om en mor som försöker förstå varför hennes dotter lämnat hemmet och sitter i ett gathörn med en skylt om det står ”godhet” på) men den ordningssamma delen av mig propsar på att det är efternamnen som gäller, så då får det bli Orson Scott Card.

Första bekantskapen med honom var ”Ender’s Game” – science fiction om en begåvad pojke som blir uttagen till stridskolan för att träna sig att flyga skepp och slåss mot den främmande rasen som invaderar jorden. Mycket bra. Fortsättning kommer sen i ”Speaker of the Dead” och ett par till, plus att en av sidopersonerna, Bean, får sin egen serie som börjar med ”Enders Shadow”.

Titlar var svårt på ett annat sätt, jag har för lite att välja på. Det blir the Cassells Concise Dictionary. Praktisk, liksom.

Litterär karaktär: Celie, huvudpersonen i ”The Color Purple. (Jamen där fanns ju en titel! Men valt är valt.) Hon blir bortgift och misshandlad och hennes barn (med sin far) skickas bort, men kärleken till systern Nettie håller henne levande genom alla år och genom att sy byxor(!) får hon självkänsla och reser sig. Den är mycket mycket bättre än vad jag får det att låta som här. Alice Walker skrev. Steven Spielberg gjorde filmen, där Whoopi Goldberg spelade huvudrollen.

Read Full Post »