Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Virginia Woolf’ Category

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Annonser

Read Full Post »


Alltså, tecknat bilden som är på tröjan (som är en fin varm brun färg).
Jag tycker mig se Marcel Proust, Virginia Woolf, och James Joyce. Eller? Woolf är jag säker på — näsan! — men de andra… trodde ett tag att den med hatten var Gertrude Stein, det passar med yttrandet eller hur? — men ansiktet pryds av en ganska rejäl mustasch, så det är nog en man i alla fall.

Det kommer att bli lite tyst här på bloggen framöver, de närmsta dagarna kommer jag att sakna internetuppkoppling och sen vet jag inte riktigt hur det blir. Om det mot förmodan skulle finnas en enda männsika därute som INTE har något bra att läsa så rekommenderar jag Gå din väg men stanna, av Johanna Nilsson.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


En underbar film, på en underbar bok av Michael Cunningham, som i sin tur leker med Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Nicole Kidman som Woolf är bra, Meryl Streep som Clarissa är bra, Ed Harris som döende vän är bra, John C Reilly som make är bra, alla birollerna är bra. Och Julianne Moore som Laura Brown är helt LYSANDE.
Jag har försökt hitta hotellrumsscenen med vattnet, men lyckas inte. Ni som sett filmen vet varför jag ville ha den, ni som inte sett har chansen ikväll klockan 21 på SVT2.
Lite bilder här. Och musiken från baka en kaka-scenen:

———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Mitt första minne av Virginia Woolfs Vågorna är att min mamma lånat den på biblioteket, och jag började läsa i den. Kan jag ha varit tolv år? Kanske äldre, kanske yngre. Jag tog den för att det handlade om barn. Och jag förstod absolut ingenting. Ändå kunde jag inte sluta läsa.
Minnet av rörelse är vad som stannat kvar hos mig. De återkommande vågorna av ord, känslan av rytmiskt böljande. Igen och igen.
Nu låter jag vågorna skölja över mig igen. Jag hör Susans, Nevilles, Louis, Rhodas, Jinnys och Bertrands röster, som flätas in i och ut ur varandra. De leker i trädgården, de går i skolan. De är rädda för olika saker, och de blir ledsna, glada, lyckliga och arga. Det böljar, det rör sig. Rytmiskt.

UPPDATERING: Och de växer upp, blir vuxna, medelålders, åldrade… Medan dagen går och slutar i skymning och solnedgång. Och Bernard summerar deras liv i en sista lång avslutande monolog. Det är lysande.
(Jenny Tundedal har skrivit förordet till den nya pocketupplagan, men jag tycker att hon avfärdar kvinnornas liv lite väl bryskt. Om Susan skriver Tunedal att hon ”lever för att vara mor” medan jag ser en kvinna som odlar upp en hel fruktträdgård, blir godsägare och handlare. Om Jinny tycker Tunedal att hon ”blir till i männens blickar” medan jag ser en kvinna med frisk aptit på livet och som bejakar sin sexualitet. Rhoda, lilla Rhoda som är så rädd och ängslig och inte tycker att hon har något ansikte, är ändå modig nog att bestiga berg i Afrika. )
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Patti Smith läser Virginia Woolf. Otroligt. Amazing. Underbart.
Missa inte slutet, när hon står där med sina barn.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »