Det blev så att jag läste den här i alla fall. Den avslutande delen i science fiction-trilogin, och den som jag tycker har åldrats med mest behag. Anledningen till det är att den utspelar sig i ett vagt efterkrigs-England och aldrig lämnar Jorden, eller ens närområdet. Istället är det mer av en dystopi där organisationen NICE börjar lite stillsamt med att ta över ett universitetskollegium, sedan annekterar en gammal markplätt och sen snabbt genomför en statskupp med hjälp av sin egen polisstyrka (ledd av Älvan) och ett antal tama journalister som sprider lögner till folket.
Konflikten mellan den totalitära organisationen och den motståndsrörelse som finns, ledd av huvudpersonen i de två tidigare delarna, Ransom, skildras på individnivå genom ett äktenskap. I inledningen av Vredens tid möter vi Jane, ung och nygift, som deprimerat begrundar allt hon förlorat när hon gifte sig. Arbetet, gemenskapen där, en känsal av mening och intellektuell stimulans. Hon har helt enkelt tråkigt. Dessutom lider hon av otäcka mardrömmar som är ytterst livliga.
Janes make Mark är en akademiker på uppåtgående, han har kommit in i de innersta maktkretsarna på colleget. Nu erbjuds han arbete hos NICE och lockas av äran och pengarna utan att förstå riktigt vad NICE egentligen strävar efter.
Båda porträtten av Jane och Mark är fint skildrade och psykologiskt trovärdiga. C S lewis är en människokännare med skarp blick!
Även i denna del lägger C S Lewis långa filosofiska resonemang i munnen på människor som får diskutera ont/gott, vetenskap/tro, kvinnligt/manligt, och vad mänskliga framsteg kan innebära. Men det piggas upp med en halvtam björn och den legendariska druiden Merlins uppvaknande. Och en stillsam humor som jag tycker märks mer här än i de tidigare två sf-delarna.
Eftersom även detta omslag är så vansinnigt fult bjussar jag på en bild på Clive Staples himself.
snowflakes in rain 