Star Trek Nemesis, Markusevangeliet, Emmanuel Levinas, Jaget och den Andre.

Det är förstås helt fel ordning att börja med att se den fjärde och sista filmen med karaktärerna från Next Generation, innan vi sett serien. Men nu blev det så.
Historien handlar på en filosofisk nivå om var gränserna går mellan ett jag — och ett på dna-nivå identiskt jag, när Jean-Luc Picard möter sin klon. Dessutom plockar NG-gänget ihop en tidigare prototyp till Data, som ligger utslängd med armar, ben och huvud på en planet. Androiden lystrar till namnet B-4 (before) och är en tydligt taffligare version, som Data försöker hjälpa med att överföra sina minnen.

Sättet att berätta en historia inuti en likadan historia påminner mycket om vad Jesus gör i Markusevangeliet. Jag läser Markusevangeliet för alla nu i påsktid, med väldigt spännande och intressanta förklaringar av Tom Wright, men den skriver jag mer om sen.

Detta med gränserna mellan Jaget och Den Andre var också anledningen till att jag lånade hem den franske filosofen Emmanuel Levinas, men hans lilla föreläsningsbok Tiden och den Andre var tyvärr inte vad jag hoppats på. Alltför färgad av sin tid, fransk efterkrigstid med existentialismen och marxismen, och mycket om Döden och det Kvinnliga som det Annorlunda, vilket förstås får mig att förstå Simone de Beauvoirs val av titel på Det andra könet bättre. De umgicks uppenbart i samma kretsar. Men Levinas har sina poänger, det har han.
”Ni får förlåta mig att jag än en gång återvänder till Shakespeare som jag tidigare rådbråkat under dessa föreläsningar. Men det verkar ibland på mig som om hela filosofin inte är något annat än en meditation över Shakespeare.”

Jag ser fram emot att börja se Star Trek: Next Generation.

Read Full Post »

Stig Larsson: Avklädda på ett fält

Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.

Om detta hade varit den enda meningen så hade det räckt för mig.

Men här finns också: Men bortträngning är en ond cirkel, alltmer bli nödvändigt att hålla på avstånd. Först och främst allt allvar.

Och när han funderar över Första Mosebok.

Då nu människorna började föröka sig på jorden
och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att män-
niskornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur
dem som de fann mest behag i. Då sade Herren:
”Min andre ska inte bli kvar i människorna för alltid,
eftersom de dock är kött. Så må nu deras tid vara be-
stämd till 120 år.” (1 Mos 6:1–3)

Vi kommer inte ifrån att det är ett av de mest dramatiska beslut som vi vet att Gud har tagit, så jag tycker ändå att det är en aning underligt att det inte verkar bära emot att tänka på det lite överslätande som en bild. Allt som strider mot det som ansågs för ”vanligt bondförnuft” = det senaste decenniets verklighetsuppfattning, förs automatiskt till kategorin ‘bilder och symboler’, någonting som det inte riktigt går att förstå. På frågan vad det är symbol för, har man nämligen det pavlovskt givna standardiserade svaret, att det finns många olika tolkningar. Och det vet vi ju, att numera betraktas det närmast som ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga.
I själva verket glider man bara över det som man då har läst.

Stig Larsson läser Bibeln, Hölderlin och den tonårige Dostojevskijs brev till sin bror:
Pendlandet mellan pratighet och — utan att det har uppammats genom det som man skrev innan — en plötslig, nästan onaturlig höjd. Själv kommer jag att tänka på vissa av Paulus brev där det mitt bland alla praktiska råd, lika oförberett som i en vindstöt, kan uppstå en klarsyn som det är svårt att jämföra något med.

Den obligatoriska kommunistbokhandeln i Umeå är också med, r:arnas Röda Stjärnan på Slöjdgatan. Tror att det var där som Tehörnan låg på min tid. Stig Larsson är tio år äldre än vad jag är.

Read Full Post »

Ur Vägmärken

Han kom med sin lilla flicka. Hon hade på sig sitt finaste. Du såg hur rädd hon var om den fina kappan. Andra såg också — såg, likgiltigt, att det varit en annan liten flickas fina kappa som varit fin ett annat år.
På förmiddagen hade det varit festligt i solskenet. Nu hade de flesta redan gått hem. Ballongförsäljarna räknade dagskassan. Även solen hade följt med sin tid och gått till vila bakom ett moln. Så det var rätt ensamt och kulet när han kom med sin lilla flicka för att smaka på vårglädjen och värma sig i en nyblankad påsksol.
Men hon var nöjd. De var nöjda båda två. För de hade lärt sig en ödmjukhet som det ännu återstår dig att fatta. En ödmjukhet som aldrig jämför, som icke förskjuter vad som är för ”annat” eller ”mera”.

Dag Hammarsköld, 1951.

 

Read Full Post »

Jag tar bussen med de andra – urval av påven Franciskus

Jag trodde att den här boken skulle innehålla lite mer. Ett par essäer, nån intervju. Men det är (förutom förordet) bara ett antal lösryckta citat utan sammanhang eller analys. Naturligtvis är flera fina och tänkvärda, men det blir mest ett ytligt krafsande istället för att jag får någon djupare bild av den nuvarande påven.
Ett smakprov:
Om den som hade mest makt använde hela sin makt till att tjäna och förlåta skulle den som använde sin makt på något annat sätt till slut framstå som löjlig.
(Predikan, 7 augusti, 2005)

Read Full Post »

Vackert och klokt av Ronald Reagan

Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)

En bit av brevet:

You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.

Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.

Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.

Read Full Post »

Lord Peters ansikte och gorgonzolaosten

I första kapitlet i Lord Peters största affär återfinns följande mening:

”Hans ovala och vänliga ansikte verkade som om det hade vuxit fram ur den höga hatten liksom vita maskar kryper fram ur en ålderstigen gorgonzolaost.”

HU! Vad menas? Och hur kan jag inte ha lagt märke till denna mening förut? Läser om för cirka tredje gången, men ni vet, ibland är lite Sayers-läsning det enda som hjälper.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, lord Peter, vita maskar, gorgonzolaost, Lord Peters största affär, citat, omläsning

Read Full Post »

Ointressant

The things you talk about don’t interest me.

Grace Zabriskie, Bills mamma i Big love.

Besläktad med Nancy Mitfords (verkliga) mamma.

Read Full Post »

Citat jag vill komma ihåg

She retired into a cloud of boredom
(Nancy Mitford: In Pursuit of Love)

Det finns ingen mening i världen som är så dum att en människa inte skulle kunna yttra den på allvar.
(Juli Zeh: Corpus Delicti (och i Fritt fall. Har hon den med i alla?)

Ingen svensk fördom är mera djupt rotad än den att allvar, det är sådant som framförs på allvar.
***
Vem har sagt att lycka skulle vara ett naturligt tillstånd?
(Marianne Höök. Hittar dem i Bodil Malmstens essä om Höök i Kvinnornas litteraturhistoria del 2. Originalen vet jag inte.)

De gamlas ögon hungrar efter blått.
Joanna Russ: En gång skall vi alla…

(Vad han hade med saken att göra visste hon egentligen inte, men) det går inte att bortse från att det är något väldigt irriterande med folk som alltid varit gynnade av ödet.
Dorothy L Sayers: Drama kring ung dansör (HV om PW)

Vi unga förstod våra föräldrars filosofi ungefär så här; att först och främst handlar det om vad jag själv behöver, sen gör vi mina behov kollektiva.
Ville Virtanen, sommarvärd 2011

The ideas that most interest me tend to be big
Octavia E Butler, i förordet till Blood child.

She had an inside and an outside now and suddenly she knew how not to mix them.
Zora Neale Hurston i There eyes were wathing God

The things you talk about don’t interest me.
Grace Zabriskie, Bills mamma i Big love.

Åål sörj opa sett vöijs
Andrea Lundgren, Glupahungern

Illusionen är ju också en sorts verklighet.
Min sambo, januari 2015.

Life comes at you without mercy.
Jennifer L Kunst, Wisdom of the Couch

”Att resa till Kimstad är inte roligt, och inte blir det bättre att fara till Linköping.”
Carina Burman, Den tionde sånggudinnan

Jag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Aino Trosell: En egen strand

Det var snart påsk, den årstid där evigheten börjar.
Birgitta Trotzig: Dykungens dotter

Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.
Stig Larsson: Avklädda på ett fält

Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.
Rut Hillarp: Blodförmörkelse

Där kaninerna är, där förblir ingenting som det har varit.
Torgny Lindgren: Ljuset

Read Full Post »

Några ord från W Somerset Maugham

Jag skriver denna bok för att befria min själ från vissa föreställningar som har fladdrat omkring inom den alltför länge för min trivsel.
*
Jag har aldrig riktigt kommit över min förvåning över att jag är författare.
*
När jag tänkte igenom saken, fann jag att jag måste sikta på klarhet, enkelhet och välljud.
*
Jag har alltid haft svårt att fördra författare som kräver att läsaren skall anstränga sig för att förstå vad de menar.
*
Det är inte så stor skillnad på människor. De är alla en blandning av storhet och litenhet, av dygd och last, av högsinthet och låghet.
*
Jag har inte något spontant förtroende för andra människor. jag är mera benägen att vänta mig ont av dem än gott. Det är det pris vi måste betala för vårt sinne för humor.
*
Festlig samvaro har alltid tråkat ut mig en smula.
*
Jag har en klar, logisk intelligens, men den är inte särskilt spekulativ och inte särskilt kraftfull.
*
Som väl de flesta unga författare började jag skriva dramatik därför att det föreföll mindre svårt att skriva ner vad människor sade än att konstruera en berättelse.
*
(Om Kärlekens karusell) Den var ganska löjlig, ty eftersom jag var under inflytande av nittitalets estetiska skola gjorde jag alla personerna otroligt vackra, och stilen var tillkrånglad och affekterad.
*
(Om ett av sina spionuppdrag, som gick ut på att ”hålla Ryssland kvar i kriget och förhindra att bolsjevikerna, stödda av centralmakterna, tog makten”.)
Jag behöver inte upplysa läsaren om att jag sorgligen misslyckades, och jag begär inte att han ska tro mig när jag säger att jag har en känsla av, att om jag hade skickats dit ett halvår tidigare är det inte omöjligt att jag kanske hade lyckats.
*
Det är märkvärdigt hur omväxlande livet kan vara när man ligger kvar i sängen hela dagen och hur mycket man kan göra. (Om vistelsen på sanatorium.)
*
Jag höll utkik efter originalitet, bisarreri, personlighet.
*
När jag var i tjuguåren sade kritiken att jag var brutal, i trettiåren att jag var nonchalant, i fyrtiåren att jag var cynisk, i femtiåren att jag var skicklig, och nu när jag är i sextiåren säger man att jag är ytlig.
*
Innan jag börjar på en roman läser jag alltid om Candide.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, Sammanfattning,

Read Full Post »

Hon är inte så dum, Anne

Anne på Grönkulla slår huvudet på spiken:
— Det är ändå en skön sak, Marilla, att veta, att i morgon är en ny dag, då man ännu inte hunnit dumma sig.
och
— Ack, Marilla, halva nöjet av en sak ligger ju i att få glädja sig på förhand! utbrast Anne. — Det kan ju hända att man inte får själva saken, men ingenting kan väl hindra mig från att längta och hoppas på den!

Denna pratsamma och fantasifulla unge som låtsas och drömmer och glömmer bort alla monotona sysselsättningar för att istället fladdra iväg på ständigt nya äventyr påminner mig väldigt mycket om en ung flicka i bekantskapskretsen som har adhd. Visst är väl Anne på Grönkulla ett bokstavsbarn? Undrar om de pratade om det på konferensen?
Anne på Grönkulla är rolig läsning, men jag förstår också varför jag som barn inte föll lika hårt för Anne som för den sorgligare och mer jordnära Kulla-Gulla, griffeltavlor och piggsvinstårtor till trots.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne på Grönkulla, L M Montgomery, citat, bokstavsbarn

Read Full Post »

”Som livsinstallation läser jag böcker”

Upptäckte en ny blogg och eftersom jag är en sån där som kommenterar förhållandevis ofta (hur många är vi i procent? 1? 2?) tänkte jag göra just det. Tyvärr var det en googleblogg som gör allt så fruktansvärt krångligt så det gick inte. Därför uppmanar jag er att läsa hos David Gottlieb och tänka er en kommentar där under som lyder:

”Som livsinstallation läser jag böcker” – I love it!

Read Full Post »

Sylvia Plath: 28 januari 1959

En klar blå dag, ett hårdtuktat törnsnår av vit snö skarpkantar alla sneda och vinda vinklar mellan tak och skorsten nedanför och floden är vit. Solen bakom huset tll vänster kastar ett gulddollarsken från en tornkupol jag inte vet namnet på. Om jag bara kunde skriva en sida här, en halv sida, varje dag och orka vara tacksam för det jag har och sakta arbeta mig mot ett bättre liv.
Ovanligt uppåt i går, trots en dålig morgon, när jag tänker på att jag inte gjorde något alls mer än att jag skrev på en dum dikt om ett tjur/hav som kringgår alla former av rakt budskap om något alls under skenet av symbolisk allegori. Läste ACRich i dag, läste ut hennes diktsamling på en halvtimme: dikterna sporrade mig: de är lätta, och ändå professionella, fulla av mindre lyckade uttryck och tomma gester mot något, men mättade av ”filosofi”, det jag behöver. Fick med ens lust att göra en serie dikter från Cambridge och Benidorm. Låter det vulgärt att säga ”New Yorker-sorten”. Det betyder något.

Ur Sylvia Plaths dagböcker

Read Full Post »

Sylvia Plath: 27 januari 1959

En hel månad av det nya året som bortblåst. Läste Wilbur och Rich på förmiddagen.(…)
Mamma, med sårad och tragisk min som vanligt, kom förbi med en bok. Jag bad henne inte komma upp. Jag arbetar inte, studerar bara för att hitta nya sätt att skriva dikt. Motvilja mot det jag åstadkommit. Mina dikter börjar i ett spår, i en dimension och lyckas aldrig överraska eller chockera eller ens roa speciellt mycket. Yttervärlden utelämnas helt. Det ligger något i World’s kritik: för mycket drömmar och dunkla underjordsvärldar.

Ur Sylvia Plaths dagböcker.
Vid den här tiden arbetar hon deltid som assistent vid Harvard, läser en kurs i att skriva poesi vid Boston University, och går i terapi.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Sylvia Plath, dagböcker

Read Full Post »

Sylvia Plath: 26 januari 1958

Livet. Människor: inte slutna ögon & öron, som de är nu, jag utanför, medveten om utanförskap & konstig säregenhet som gör mitt kafépladder skrattretande – vi bjuder hem folk på middag: fyra i veckan, 16 i månaden: jag ska inte bli illamående eller nervös eller överdrivet hjärtlig – jag ska rätt och slätt laga en jävligt god middag & servera den & hoppas att folk samtalar, äter & umgås på ett bra sätt. Ted & jag är främlingar för dem, de är främligar för oss, men vänner & sammansvetsade sinsemellan. Vad gör det. Jag måste komma ur min babymardröm, lätt och ledigt svänga ihop matsedlar, placera folk, splittra par, man, kvinna, barn. Och dessutom tänka. Den här terminen – jag ska läsa & rätta skrivningar för Arvins kurs (blir det 100 dollar? 300 dollar?) & kommer därför att läsa om allt av Hawthorne, Melville & James: bra för mig att sammanföra mitt intellekt och hans.

Ur Sylvia Plaths dagböcker.
Plath och Ted Hughes bor i en lägenhet på 337 Elm Strett, Northhampton, Massachusetts. Plath är extralärare i engelska vid Smith College.

Read Full Post »

Sylvia Plath: 25 januari 1953

Hur ska de beskrivas, alla små fina, härliga, sensuella fröjder! jag börjar bli lugnare längst inne: jag har levt, bara levt här på college i en vecka och det har varit en bahglig upplevelse. Nu ligger fysiktentamen framför mig som ett slött ondskefull monster – som jag måste bemästra för att jag är tvungen. (…)
Jo, benet har ju varit en ursäkt.Minst lika ompysslad som tuberkolospatienten och ingenting av hans oändliga ensamhet. Mycket trevlig kompromiss: inga uppgifter, inget arbete utöver skolans minimikrav. God mat, sömn, sällskap och tid för sig själv. Och bäst av allt, när jag klarat av pärsen med att lära mig gå igen kommer jag att vara redo att ta mig an världen: redaktionskommitén, Smith Review, lektioner, osv.

Ur Sylvia Plaths dagböcker.
Sylvia Plath studerar vid Smith College. Hon bröt benet i en skidbacke, där hon var med Dick, som hon hade ett förhållande med. Båda ”levt” i citatet är understrukna i dagboken. Stycket fortsätter så småningom med en lång lustfylld beskrivning över hur hon tycker om att peta sig i näsan på olika sätt. 🙂

Read Full Post »