Wagners Parsifal

På långfredagen såg jag Parsifal på Kungliga operan i Stockholm. Jag var inte påläst, förutom att jag visste att den tredje akten utspelar sig på just långfredagen. Jag hade väntat mig Wagner med extra allt, praktfullt och mäktigt och dramatiskt — och ja, Parsifal är allt det där, men också innerlig och avskalad och allvarsam på ett sätt som var oväntat men som jag tyckte väldigt mycket om.  Det kristna temat är starkt.
Katarina Dalayman som Kundry imponerade.

När första akten var slut började några tveksamt att applådera. Då började andra hyssja! Några fler applåderade, ännu fler hyssjade… i pausen fick jag veta att Wagner själv bestämt att det inte skulle applåderas där, stämningen krävde tystnad.

Read Full Post »

Jorun orm i öga (Kerstin Ekmans opera)

Vadstena-akademien spelar ömsom gamla, nästan bortglömda, verk, ömsom nyskrivet. I år är det nyskrivna Jorun orm i öga, som fått extra mycket uppmärksamhet eftersom det är Kerstin Ekman som skivit librettot. Och det är ett underbart libretto! Jag faller för Jorun, för Gumman, för hela berättelsen både den fria och de återblickar som bygger på personer ur eddadiktningen. Förfärliga händelser gestaltas på scenen med hämndlystna våldsamma kvinnor. Huh!
Men. Och det här är ett jättestort MEN. Jag a v s k y r musiken. Det är sån där musik som saknar all melodi och även all harmoni. Tolvtonsmusik, tror jag att det kallas. Alltså nån ensam fiol som gnisslar fram ett par toner, så en annan helt disparat, sen ett ”tut” från ett blåsinstrument och en ”bom” från slagverket. Hela tiden.
Bäst är när kören — som är mycket bra — klämmer i ordentligt och överöstar musiken och får till några toner som passar ihop.
Oturligt nog hade hon som spelar huvudrollen stämbandsinfektion eller något liknade, så hon bara mimade och en annan sångare stod vid kanten av scenen och sjöng. Det gick förvånansvärt bra, särskilt eftersom jag satt högt upp en bit från scenen. Själva miljön är fantastisk, man får kämpa lite uppför stentrapporna i slottet men det är värt det för det vackra höga scenrummet med vitkalkade väggar. Kanske var det i detta rum som drottning Kristina lät sätta upp opera?
En sista sak tänker jag gnälla om: Snälla, kan den här trista kostymtrenden ta slut nån gång? 150 nyanser av grått, tack tack jag har sett det nu. Även om kostymbudgeten är liten (flera plagg ser ut som om de köpts på HM) så kanske man kan välja en annan färg, låt säga… brunt?
Sammantaget är jag ändå nöjd med att jag gick och såg den. Annars hade jag undrat och grämt mig.

Read Full Post »

Valkyrian på Kungliga operan

Vi hade en fantastisk upplevelse igår på Kungliga operan igår! Det var min första Wagner och jag var lite förberedd på att det kanske skulle bli vissa sega partier med träsmak och sådär, men istället blev det bättre och bättre hela tiden och jag fullkomligt älskade det storslagna, mäktiga, när de bara vräker på med känslosamhet och sin underbara sång.
Valkyrian är del två i en kvartett operor som utgör Nibelungens ring. Richard Wagner blandar gammal nordisk mytologi — Sigurd Fafnesbane — med germansk romantik och eget hittepå. Musikalisk fantasy, helt enkelt. (Sen snodde J R R Tolkien friskt ur samma skatt/er.)

I youtubeklippet är det helt andra sångare än de vi hörde igår, tyvärr. Det beror på att den här uppsättningen hade premiär 2006 och sångarna har hunnit bytas ut. Jag tyckte mest om gårdagens Brynhilde, Ann-Louice Lögdlund.
Kändiskänning: Kerstin Dellert på toaletten. Stilig kvinna.

Hela besöket var utlöst av en akut operalängtan efter att ha läst Ann Patchetts Bel Canto.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Richard Wagner, Kungliga operan, opera, Brynhilde, Valkyrian, Ann-Louice Lögdlund, Kerstin Dellert

Read Full Post »

Otello på Norrlandsoperan

Otello på Norrlandsoperan i slutet av mars var detta års kulturella höjdpunkt hittills och den bästa opera jag sett. Äntligen nådde jag det där transtillståndet där allting annat försvinner och man bara rycks med av alla starka känslor, förmedlade i sång och musik. Så otroligt härligt.
De flesta recensenter uppskattar Jago mest, men herregud, vilken svartsjuka & vånda och kärlek & smärta Ronald Samm och Maria Fontosh förmedlar som Otello och Desdemona. Lyckorysningar.
Jag hittar inga inspelningar från själva föreställningen, men Kosma Rauner (Jago) har också sjungit på Umeå universitet tillsammans med symfoniorkestern.

En sympatisk grej på Norrlandsoperan är att de säljer platserna på sista raden för en hundralapp. De släpps på föreställningsdagen klockan 11 och man måste hämta dem själv.
En tristare sak med NO är att lokalen är så minimalistiskt ful. Svartmålat, naket. Jag tycker att det ska vara guld och kristallkronor och sammet och sånt.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Kosma Rauner, Ronald Samm, Maria Fontosh, Otello, Desdemona, Jago, Verdi, Shakespeare, opera, Norrlandsoperan

Read Full Post »

Lite Jussi idag kanske?

5 februari 1911 föddes Johan Jonatan Björling. Av många ansedd som den störste tenoren någonsin.

Bysten står på Kungliga operan i Stockholm, och fotot är taget under DHSH, aka den härliga Stockholms-helgen.
Radions P2 satsar hela veckan.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Jussi Björling, opera

Read Full Post »

Opera-tips!

Vi hade en fantastisk kväll i Vadstena igår. Två enaktare under det gemensamma namnet Star cross’d lovers spelades i bröllopssalen i Vadstena slott. Underbart vacker miljö! Och en underbar scenografi/koreografi, med orkestern först helt i vitt med bakåtstruket hår i den första föreställningen: Piramo e Tisbe. Det är den första(?) klassiska historien om ung förbjuden kärlek och hedersvåld. Musik från 1700-talet och de sjöng på italienska. Två unga tjejer gjorde rollerna, Gunda-Marie Bruce som gjorde mansrollen fick sjunga barytonstämma trots att hon är sopran, men det gjorde hon med bravur. Jag tyckte bäst om Rebecca Rasmussens röst, men sambon som är mycket mer musikkunnig än jag gillade Gunda-Marie bäst.
Det var rent och enkelt och klart och innerligt. Effekterna var sparsmakade, med ett ljusspel som vandrade över slottssalens vita skrovliga stenväggar. En skog, en vandrande hjort, natten som faller. Mycket vackert. Mest action blev det när orkestern plötslig bytte plats, från att ha suttit närmast publiken förflyttade de sig längs med väggarna medan violinisterna fortsatte spela och blev en del av själva skådespelet. Spännande!

Andra akten var en Romeo och Julia-historia, även den skriven på 1700-talet. Här tolkades den mer modernt, vilket också orkestern gav uttryck för. De släppte ut håret och hälften klädde sig i vitt och andra hälften i svart, gärna med läderjackor som det stod stora ”C” eller ”M” på, för de rivaliserande familjerna Capulet och Montague. Julia var en liten tjej som kändes väldigt trovärdig i sin fadersrevolt och sin kärlek till Romeo. Även sexuell kärlek, men i denna version hade de för säkerhets skull blivit gifta först. Annars hade det nog inte varit gångbart på 1700-talet, eller?
Julia spelades av Frida Jansson och hennes pappa av Calle Lindén (som jag har bestämt för mig kommit upp i nån diskussion på denna blogg men jag kan inte hitta det). De är väldigt bra, även i skådespeleriet utan sång.

Det var roligt att de två styckena hade så olika karaktär, från det innerligt dramatiska till det mer händelsefyllda livliga. Jag gillade det. Och jag blev glatt överraskad över det oväntade slutet på Romeo och Julia.
Vadstena-akademien har några föreställningar kvar att ge. Har du möjlighet, åk dit.
Uppdatering: Nu är biljetterna slut. Årets upplaga har varit en stor publiksuccé.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Piramo e Tisbe, Gunda-Marie Bruce, Rebecca Rasmussen, Frida Jansson, Calle Lindén, Vadstena-akademien, Vadstena slott, opera, scenografi

Read Full Post »