Bechdel får best of-etikett

Såklart.

Den passar inte alla men den passar verkligen mig, som börjat drömma konstiga drömmar om min dotter och yngsta dotterdotter, minnas signifikanta episoder från min mor och mormor, och förstås genast vill sätta igång och läsa en massa psykoanalys.


Och läsa om Virginia Woolf i en enda lång läsfestival.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Alison Bechdel, Donald Winnicott, Are you my mother?, mor-dotter-relationen, mor-dotter, psykoanalys, best of 2015

Read Full Post »

Det är Bechdel och jag i helgen

Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!

Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.

Read Full Post »

Julgodis till mig själv

Flera av årets julklappar är beställda från Science fiction-bokhandeln, som var väldigt snabba med att leverera. Tack för det!
Jag var däremot sen med att packa upp paketet, och när jag till sist fick tid till det och i mitt huvud bockade av vem som skulle få respektive ***, så upptäckte jag att ett album med Mercedes Thompson i serieversion blev över. Vem hade jag tänkt det till? Jo, till mig själv. 🙂
Så God jul till mig, jag tror jag öppnar det direkt.
(Läste nyss Silver bourne i den ”riktiga” bokserien, den var bra som vanligt. Patricia Briggs böcker om Mercy Thompson är nog min favorit-urban fantasy.)
———————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om urban fantasy, science fiction, seriealbum, Patricia Briggs, Mercy Thompson, julklappar

Read Full Post »

Book of Ofelia — Gilbert Hernandez

På klassiskt Hernandez-manér hoppar handlingen hit och dit, och skiftar fokus mellan olika huvudpersoner. Den här kommer efter Luba in America, där jag efterlyste mer Luba, och det får jag här. Och mer Ofelia, som jag gillar.
Vad jag inte gillar så värst är den ganska svamliga historien om Fortunato, en vacker yngling som alla kvinnor blir som galna efter. Jag väntar bara på att en smurf ska dyka upp och berätta att han strött ut ett magiskt pulver eller nåt, det känns bara fånigt. Men men. Annars är den bra.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Gilbert Hernandez, Book of Ofelia, Luba, graphic novel

Read Full Post »

Det är för lite Luba i Luba in America

Det tycker dottern Guadalupe också.

Istället handlar det om Lubas systrar Fritzi och Petra…

… och framför allt om Petras dotter Venus. En tjej som jag fort lär mig att älska.

En scen där Venus och hennes mor grälar i en bil är underbar. Venus är barn, men så tecknas en framåt-flash till när hon är vuxen och hatar sin mor för att hon tagit droger och knullat runt. Det är fortfarande Venus, nu cirka 40, som kör bilen och Petra, cirka 60, som sitter bredvid.
Jag kanske ska varna för/locka med att det är mycket sex i det här albumet.

——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Luba in America, Gilbert Hernandez

Read Full Post »

I väntan på Marjane Satrapi

Häromdan blev jag uppringd av en kille från Galago, som undrade om jag ville fortsätta prenumerera. Jag förklarade att prenumerationen var en present till min dotter, och att jag ville kolla med henne först. Och så passade jag på att klaga – igen – på att den presentpremie jag skulle ha fått aldrig har kommit. Det har gått över ett år.
Ingen av oss mindes vad det var, så han räknade upp lite vad de hade just nu.
– Sara Granér?
– Den har jag redan. Nina Hemmingson?
– Ligger inte på vårt förlag. Marjane Satrapi?
– Ja!
– Vi har Persepolis i pocket…
– Men den har jag också redan.
– Kyckling med plommon, då?
– Ja!

Så nu väntar jag på att Kyckling med plommon ska dyka upp i brevlådan. (Jag tror det när jag ser det.)
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Marjane Satrapi, Kyckling med plommon, Persepolis, graphic novel, serieberättelse

Read Full Post »

Äntligen fattar jag nånting av SiP 3

Min första Strangers in Paradise var del tre. Ganska dumt, eftersom jag till slut inte begrep vad det handlade om. Därför pausade jag, köpte så småningom del ett och två, och nu har jag läst till och med del tre.
De rör sig mellan nutid och dåtid, med långa återblickar. Möjligen kan jag tycka att den våldsamma gangsterhistorien blir väl utflippad i trean. Det intressanta är ändå kärlekstriangeln Francine – Katchoo – David, deras lojalitet och känslor.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Strangers in Paradise, Terry Moore, graphic novel

Read Full Post »

Läskoma in Paradise

Jag har gått in i ett totalt läscoma sen del två av Strangers in Paradise anlände igår. Åh, så underbart att dyka ner i den förvirrade, tragiska, spännande och roliga världen där Francine, Katchoo och David bor! Vilken fantastisk fantasi han har, Terry Moore, som hittat på alltihop och dessutom tecknar den själv.
Just nu är Katchoo kidnappad av miss Darcy Parker, när hon skulle leta rätt på David, som hon tror att hon behandlat orättvist illa. Samtidigt har Francine råkat bli omslagsflicka för kondomannonser på sitt nya reklamjobb, efter att ha varit tvungen att dra på sig några randiga spandexbrallor och en fluffig vit topp när hennes egna kläder blev nedstänkna utanför gymmet dit hon gick efter att ha hört elaka kommentarer om sin rumpa… Men varför försvann den där hårdingen Rachel, som var ihop med Francines gamla ex, bara för att dyka upp under nytt namn som fru till en lovande senator? Och varför har hon samma tatuering som Katchoo, den tatuering Darcy Parker sätter på alla sina ägodelar?
(Så här skrev jag om del ett.)
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Terry Moore, Strangers in Paradise, graphic novel

Read Full Post »

Watchmen kanske aldrig får premiär!

Nej, nej, nej, nej! Era snikna j-! Läser till min stora fasa att filmatiseringen av Alan Moores klassiska graphic novel Watchmen kanske inte får premiär – alls. Bråk om rättigheter mellan Warner Bros. – som redan spelat in filmen – och Twentieth Century Fox – som anser sig ha köpt rättigheterna på 80-talet.
Jag blir förtvivlad. Håll tummarna för att detta inte blir allt vi får se:

Read Full Post »

Strangers in Paradise, del ett

En underbar historia om älskliga Francine och hetlevrade Katchoo, som bor ihop och är bästa vänner. Katchoo önskar i och för sig att de vore mer än vänner, men Francine är mer inne på män. Tidigt i albumet blir hon dumpad av Freddy, vilket gör Katchoo rasande så hon åker till Freddy och hämnas. Tyvärr blir hon då själv tagen av polisen, och det uppdagas att det finns en hemlig FBI-fil på Katchoo. Hmm…
En tredje huvudperson är snälle David, som ser Katchoo lägga något i handen på en Rodinstaty på museet. Det visar sig vara en använd tampong. Replikskiftet går:
– Interesting commentary you made on the Rodin back there.
– Sexist crap.
De blir mycket nära vänner, fast David vill vara mer än vänner, och han flyttar mer eller mindre in hos Katchoo och Francine.
Detta är alltså huvudkaraktärerna, men när Katchoos märkliga förflutna kommer tillbaka för att bita henne i baken följer det med en hel svärm udda personer. Svagt besläktade med persongalleriet hos bröderna Hernandez, tycker jag.
Strangers in Paradise är både ritad och skriven av Terry Moore, imponerande. Den är både snygg och uttrycksfull, och har dessutom en story som är spännande och intressant. Jag gillar de fina vänskapsskildringarna också. Hemsidan finns här.

——————

Läs även andra bloggares åsikter om Strangers in Paradise, Terry Moore, graphic novel

Read Full Post »

En gammal 80-talsälskling

Jag har alltid haft en grej för bröderna Hernandez och deras graphic novels,
men det har alltid varit Gilbert som varit favoriten. Hans påhittade Palomar, med alla karaktärerna där. Men häromsistens beställde jag efter brorsan Jaimes ”Maggie the Mechanic” – och det är ju underbart! Vilka människor!

Maggie är den unga, rätt naiva, mekanikern som lever med sin bästa vän, den kaxiga Hopey (som egentligen gärna skulle vilja vara ihop med Maggie). Maggie reser iväg på konstiga äventyr som att laga störtade flygplan i djungeln med en dinosaurie som närmsta granne, träffar mästarinnan i brottning Rita Titanon som förlorade titeln mot Maggies moster, hänger med Penny Century som har en biljonär vid sina fötter och vill bli superhjälte, och en massa annat surrealististiskt och ibland även realistiskt. Albumet är tecknat och skrivet på 1980-talet, och jag förstår att den gode Jaime måste ha varit hög som ett hus när han fick vissa idéer. Jag föreställer mig nån sorts hippiekollektiv i Kalifornien.
Dessutom låter han huvudpersonerna klaga på honom själv, och önska sig en bättre tecknare så att Maggie slapp vara så olycklig jämt. 🙂

Men det håller. Jag älskar alla dessa utspejsade kvinnor, som gör precis vad som faller dem in. Om jag iddes skulle jag kunna skriva en harang om hur kraftfullt de bryter sig in på traditionellt manliga områden som just mekanik, brottning, livvakt med mera, men idag har jag inga genusglasögon på mig, så jag låter det bara vara som det är. Noterar från författarpresentationen att det var Jaimes mamma som var frälst på comics och lärde honom och hans syskon att läsa dem.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om författarkoppling, Gilbert Hernandez, Jaime Hernandez, graphic novel, serier, mamma

Read Full Post »

Fantastiska främlingar

Nu är jag kär – igen. Strangers in paradise, graphic novel av Terry Moore som både skriver och tecknar verkar det, är helt enkelt fantastisk. Gripande story, uttrycksfulla teckningar, udda personer man bryr sig om – den har allt. Dessutom blandar han upp med dikter, låttexter, låter vissa partier ha stora bilder med text på sidan bredvid, ja, sånt där som varierar rytmen i läsningen/betraktandet. Jag vet redan nu att jag kommer att läsa om den flera gånger.

Men. Problemet är att det är del tre jag har. Den var nämligen lite lite skadad och därför nedsatt i pris, så att jag hade råd med den just den dagen. Och nu har jag kommit till en punkt där plötsligt det förflutna blir väldigt viktigt. Jag trodde berättelsen handlade om en sak, nu visar det sig finnas en helt annan dimension också. Ska jag försöka lägga ifrån mig den och vänta på att få råd att inhandla delarna ett och två? Eller ska jag läsa på och sen låta det gå en tid innan jag inhandlar ett och två och sen kan läsa om trean på det? Svåra frågor.

Inspirerad av Bokbabbel inför jag också kategorin ”graphic novels”, serier är för missvisande.

Read Full Post »