Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykologisk thriller’

lågoravhatBesatthet och hämndbegär, psykisk sjukdom och en inte ont anande, aningen självgod familj. Det finns ett stråk av Stenarna skola ropa och lite av uppgörelsen i Kamratfesten i den här Erin Kellys andra bok, som jag läser som nummer tre. Det här att om någon hade förstått vidden av galenskapen och brytt sig om att försöka minska utsattheten, så kanske kanske katastrofen kunnat undvikas.
Fast Kelly är inte lika svindlande bra som Rendell och Sayers, det här är mer av ett stabilt hantverk. Det är spännande, ja, väldigt spännande, men ändå är det inte förrän den allra sista rösten ur dramat får tala och ge sin bit av berättelsen som mina sympatier väcks. Lite oväntat, för den personen var inte särskilt sympatisk.
Och så ser jag att Erin Kelly fått förtroendet att skriva en bok baserad på serien Broadchurch, den med David Tennant som jag aldrig kom mig för att skriva om när vi såg den men som jag verkligen rekommenderar. Oliva Colman som den lokala side-kicken Miller är också väldigt bra.
tennant
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

gonegirlPå deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy. Maken Nick blir misstänkt för att ha mördat henne.
Först tyckte jag att Gone girl hade lite svag start, jag fastnade inte riktigt för vare sig Nick eller Amy. Sen tyckte jag att boken började ta sig, och jag slöt upp i Team Nick. Sen bytte jag till Team Amy, och där ett tag var boken riktigt riktigt spännande och bra. Den var fortfarande slukarläsning* ett tag efter — (en av de större vändpunkterna) — men sen var det som att luften pyste ut. Om det var Gillian eller jag är jag osäker på, men det hann gå ett par dagar utan läsning och utan att jag saknade läsningen. Trots alla lappkast och lurigheter inuti lurigheter försvann den där känslan av att jag måste få veta hur det går.
Och slutet gillade jag inte alls. Där påminner Gone girl en del om Chelsea Cains böcker, som jag skrivit om här och här. Varning, läs inte ifall du inte redan läst Gone girl. Fast Chelsea Cain är otäckare, för att inte säga sjukare.

Och tydligen ska Gone girl bli film. Det tror jag kan bli riktigt bra.

Jag har skrivit om Flynns tidigare böcker här: Sharp objects och Dark places.

Jag vet att många bokbloggare läst och skrivit om Gone girl, jag har aktat mig noga för att läsa hos dem, men hos Helena på Fiktiviteter finns en väldigt rolig under läsningen-dialog som jag rekommenderar för den som vill ha mer.

* En anledning till att det blir slukarläsning är att det är Amy respektive Nick som berättar i vartannat kapitel, en berättarteknik som Flynn är bra på.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

”I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It’s covered with words — cook, cupcake, kitty, curls — as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh. I sometimes, but only sometimes, laugh. Getting out of the bath and seeing, out of the corner of my eye, down the side of a leg: babydoll. Pulling a sweater on and, in a flash of my wrist: harmful. Why these words? Thousands of hours of theraphy have yielded a few ideas from the good doctors. They are often feminine, in a Dick and Jane, pink vs. puppy dog tails sort of way. Or the are flat out negative. Number of synonyms for anxious carved in my skin: eleven. The one thing I know for sure is that at the time, it was crucial to see these letters on me, and not just see them, but feel them. Burning on my left hip: petticoat.”

En motvillig reporter, Camille Streaker, skickas till sin lilla hemstad i Missouri för att bevaka en mordutredning. En liten flicka är mördad, en annan försvunnen. Båda var små uppstudsiga individer, som kanske eller kanske inte valdes ut just av den orsaken.
I Wind Gap bor Camilles mor Adora, styvfar Alan, och lillasyster Amma som hon först inte känner igen när hon träffar henne. En trettonårig översittare, som använder sex, pennalism, och lögner för att få som hon vill, och som håller den yngre delen av staden i ett järngrepp. I det stora viktorianska huset står fortfarande den döda systern Marians rum kvar som förut. Allt är som förut; skvallret, skitsnacket, maktförhållandena. Vem som är viktig, vem man kan köra med. Med ärvda pengar och en slaktfabrik — vilken skildring! Jag känner blodlukten från de plågade grisarna — behöver Adora inte arbeta. Och alla krusar för henne.
Camilles arbete med att försöka skriva om morden kompliceras av hennes minnen av Marian, och hennes ångestladdade relation till staden och framför allt till sin mor.
Det här är våldsammare än Joyce Carol Oates. I sin förvridenhet är det nästan värre än Mo Hayder. Camille är lika ärrad som Hayders hjältinna Grey i Tokyo, men av andra orsaker.
Tack till Bokhore-Helena som skrev om denna, och jag håller med om Twin peaks-vibbarna. Den där krypande känslan i en småstad full av hemligheter, alla låtsas som att allt är helt normalt men under ytan pågår de mest fasanfulla saker. Det verkar som att Helena på Fiktiviteter läser den här nu också. Och Bokbabbel har läst.


————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Det står ”psykologisk spänningsroman” på Camilla Grebes och Åsa Träffs debut Någon sorts frid. Det är sånt som lockar mig om författaren är engelskspråkig, men som jag brukar akta mig noga för när författaren är svensk. Det brukar vara kod för ”ville skriva en deckare men kunde inte hålla ihop logiken och iddes inte lära sig det mest elementära om polisarbete”. Men så inte här. Det här är spännande och med väldigt mycket psykologi. Fallbeskrivningar, rent av.
Huvudpersonen Siri är en mörkrädd och ledsen psykolog som bor ensam ute på landet efter att hennes man dog för något år sen, tillsammans med katten Ziggy. (Gissar att den är döpt efter Ziggy Stardust.) Siri delar arbetsplats med sin raka motsats, goda vännen Aina som har en mycket frisk aptit på män, och lätt gubbsjuka Sven. Och hon har förstås en del knepiga patienter. Jag gillar partierna som handlar om dem.
En person hittas död och polisen börjar snart tro att det är någon som är ute efter Siri. Och sen blir det sträckläsning. Aningens långsamt tempo kanske, men det passar.
Grebe och Träff är systrar och bloggar (bloggade?) här. Jag förstod ingenting när jag plötsligt fick boken i brevlådan, men så hittade jag ett gammalt mejl med en förfrågan som jag uppenbarligen svarade ”ja” på, och det är jag ju glad för nu.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag har läst om den första boken om psykopaten Tom Ripley. Den unge amerikanen Dickie Greenleaf bor i en liten italiensk by/stad, hänger med Marge som är kär i honom och målar talanglösa tavlor. Hans föräldrar vill ha hem honom, och betalar Tom Ripleys resa till Italien i förhoppningen om att Tom ska lyckas övertala Dickie att komma hem. Tom reser dit och gör sig till vän med Dickie och ovän med Marge. Det är en sorts svartsjukedrama, men Tom vill egentligen inte vara ihop med Dickie, han vill hellre leva Dickies liv. Så när Dickie ledsnar på Tom slår Tom ihjäl honom och tar hans plats. De är tillräckligt lika för att det ska fungera, förutom för de som känner Dickie väl förstås. Tom Ripley trasslar in sig i en härva av mord och våld, och måste försöka hålla undan för den italienska polisen och den äldre mr Greenleaf. Och Marge.
Den här boken är skriven på 1950-talet men känns tidlös och den håller fortfarande. Jag läser den på ett annat sätt nu än vad jag gjorde för 20 år sen, jag behöver inte heja på någon utan kan läsa den mer som en studie. Highsmiths böcker brukar få etiketten ”psykologisk thriller”, så även denna.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

PathighJag har nyligen läst ut Ediths dagbok av Patricia Highsmith. Den handlar om en kvinna som långsamt glider ut i galenskap. Edith har en oföretagsam son, och när han misslyckas med ett viktigt prov skriver Edith istället i dagboken att han lyckades. Under årens lopp uppfinner hon en helt annan -lyckad – son, med fru, bra jobb och så småningom barn. Allt medan Edith själv harvar på och sköter om sin mans sängliggande farbror och skriver politiska artiklar i en egenägd liten tidning.
Patricia Highsmith skrev själv dagbok hela livet. Som barn fantiserade hon där ihop psykiska problem och mordiska instinkter hos grannarna. Uppväxten beskriver hon som ”little hell”. Highsmith var alkoholiserad och hade svårt att leva i relationer. Hon verkar ha varit en knepig person på många sätt. Hennes debut var Strangers on a train (Truman Capote uppmuntrade henne), och när boken sen blev film av Alfred Hitchcock så fick hon ett stort genombrott. Den handlar om två män som träffas på ett tåg och gör en deal om att begå mord åt varandra.
Jag har läst böckerna om Tom Ripley tidigare. De gjorde mig lite osäker och skuldmedveten, får man heja på en huvudperson som är helt amoralisk? (Detta var på den tiden då jag trodde att man automatiskt måste sympatisera med huvudpersonen.)

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »