Välkommen, Patty

Här går man halva livet i tron att Jean Webster bara skrivit Pappa Långben och Kära fiende. Och så har hon skrivit om Patty också! Inte den vackraste upplagan, förmodar jag, men den billigaste som fanns på Bokbörsen.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jean Webster, Patty, Patty och Priscilla

Read Full Post »

Pappa Långben!

Tack snälla Bonnierförlagen som skickade den fina boxen c/o Luleå. Det var en högtidsstund att öppna paketet, och den första boken jag kastade mig över var förstår Pappa Långben av Jean Webster. Den är precis så underbar som jag mindes den.
Har du inte läst? Det är Jerusha Abbott som för pennan i en rad brev till Pappa Långben, den okände välgörare och styrelsemedlem vid John Grier-hemmet för föräldralösa barn, som betalar hennes collegeutbildning och ger henne en fantastisk chans till ett nytt liv med de enda kraven att få förbli anonym och att hållas underrättad om hennes studier via brev. Så Judy (hon byter namn, hon omskapar sig själv och namnet var ju ändå bara påhittat av barnhemsföreståndarinnan) skriver och skriver, underbara impulsiva, livliga brev om allt hon lär sig och upptäcker och får vara med om.
Jämfört med Kära fiende av samma författare så är det väldigt skönt att slippa gamla unkna rasbiologiska tankar, tvärtom är Judy befriande rebellisk mot allt från kyrkans krav på tacksamhet och att fattiga ska förbli fattiga, till att författarinna skulle vara nåt annat, sämre, än en författare. Judy vill bli författare, se.
Hon läser som en galning, ikapp med allt hon missat i den grå barnhemstillvaron, och älskar nya vackra klänningar istället för den trista John Grier-uniformen. Hon får vänner, och det blir förstås kärlek också.
Namnet Pappa Långben kommer sig av att den okände välgöraren är lång och att Judy vid ett tillfälle ser hans skugga och där ser han ut som en harkrank. Daddy Long-legs = harkrank.

Read Full Post »