Patricia Highsmith var en märklig kvinna

Jag har nyligen läst ut Ediths dagbok av Patricia Highsmith. Den handlar om en kvinna som långsamt glider ut i galenskap. Edith har en oföretagsam son, och när han misslyckas med ett viktigt prov skriver Edith istället i dagboken att han lyckades. Under årens lopp uppfinner hon en helt annan -lyckad – son, med fru, bra jobb och så småningom barn. Allt medan Edith själv harvar på och sköter om sin mans sängliggande farbror och skriver politiska artiklar i en egenägd liten tidning.
Patricia Highsmith skrev själv dagbok hela livet. Som barn fantiserade hon där ihop psykiska problem och mordiska instinkter hos grannarna. Uppväxten beskriver hon som ”little hell”. Highsmith var alkoholiserad och hade svårt att leva i relationer. Hon verkar ha varit en knepig person på många sätt. Hennes debut var Strangers on a train (Truman Capote uppmuntrade henne), och när boken sen blev film av Alfred Hitchcock så fick hon ett stort genombrott. Den handlar om två män som träffas på ett tåg och gör en deal om att begå mord åt varandra.
Jag har läst böckerna om Tom Ripley tidigare. De gjorde mig lite osäker och skuldmedveten, får man heja på en huvudperson som är helt amoralisk? (Detta var på den tiden då jag trodde att man automatiskt måste sympatisera med huvudpersonen.)

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Highsmith, Ediths dagbok, Tom Ripley, Alfred Hitchcock, Truman Capote, psykiska problem, mordisk