Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘essäer’ Category

siriessäerSiri Hustvedt beskriver sig själv som en outsider, en obunden intellektuell vagabond som går dit näsan pekar och då kommit att befinna sig på okända marker. För den som läst hennes ”Den skakande kvinnan” är det bara logiskt att i denna essäsamling finna vagabonden på strövtåg i gränslandet mellan neurovetenskap och psykoanalys, mellan minne och fantasi, och med hennes senaste roman ”Den lysande världen” i färskt minne är det nästan lika spännande att läsa konstessäerna, de som sorterar in under avdelningen ”titta”.

Samlingen är strukturerad i tre delar, där den första, ”leva”, är mest självbiografisk och lättillgänglig. Här fångas läsaren när Hustvedt tar ett minne eller en detalj ur sitt eget liv, synar den noga, vrider och vänder och går till vetenskapen, litteraturen, konsten för att få ett större sammanhang och en förståelse. Det kan handla om moderns råd ”gör ingenting som du inte vill göra” som fastnade i den 15-åriga Siris huvud (och själ?) och som hon aldrig glömt. En jämförande utredning om det mänskliga begäret tar sin utgångspunkt i lillasysterns längtan efter en Musse Pigg-telefon. Hustvedts migrän som hon lidit av i många år, och även vårdats på sjukhus för, blir i texten ”Mitt konstiga huvud” föremål för en undersökning som landar i den filosofiska slutsatsen att den blir lite lättare att stå ut med om hon försöker att bara acceptera den. Men är inte det oamerikanskt? Att inte kämpa emot?
Det är Siri Hustvedts sätt att pröva, förkasta, gå till källorna och aldrig vara tvärsäker som gör henne oupphörligt intressant. Och som får mig att vilja läsa vidare! Kanske inte alla de där svåra medicinska artiklarna om hjärnan, där räcker det fint med vad Hustvedt extraherat, men filosofer som Kierkegaard och barnläkaren/psykoanalytikern Donald Winnicott, det börjar bli dags för dem. Särskilt Winnicott. Det är han med övergångsobjekt (snuttefiltar) och hur det mycket lilla barnet härmar/speglar sin mors ansiktsuttryck, och så mellanområdet mellan verklighet och fantasi där leken är så viktig. Grundläggande saker för hur ett jag formas i relation till andra, och det är det som Siri Hustvedt ständigt utforskar.
”Utan förmågan att förstå en annans synsätt – alltså att fantisera om att vara denna andra person – skulle vi inte vara jagmedvetna, och utan jagmedvetenhet skulle vi inte kunna skapa det labila jag som vi alla har, det som kan kasta loss från nuet och navigera in i andra riken, såväl verkliga som overkliga.”

Vid ett tillfälle beskriver Siri Hustvedt hur hon kan förutse en annan forskares resonemang och referenser i förväg, utifrån vilka källor hon väljer att använda. Hur forskaren följer en på förhand etablerad linje av tänkare, och väljer bort andra som tänker annorlunda. Hur vi börjar se det vi letar efter, att diskursen blir ramar som styr vad vi ser. Så gör inte Siri Hustvedt. Hon rör sig hela tiden nyfiket i mellanområdet, och skriver: ”Mina tankar om att vara människa har förändrats, vidgats och omformats av mina äventyr inom konstteori, neurovetenskap och psykoanalys.”

Jag känner att mina tankar har förändrats och vidgats efter timmarna med Siri Hustvedt.

Först publicerad här. Boken finns att köpa exempelvis här.

Annonser

Read Full Post »

I sin Meditationer skriver Lars Gustafsson mestadels om filosofi och fysik och tidsparadoxer och när någon/något övergår i att bli någon/något annan/annat . Och om science fiction. H G Wells är en stor favorit, och filmen The Body Snatchers som han fick recensera för Vestmanlands Läns Tidning i sin ungdom.
Och så:

transporterrummet

Men jag tror att han har fel. Originalet beamas ner, cell för cell.

Read Full Post »

ärretJag läser i essän Undergångens lockelse (och förstår att jag helt har missförstått det sublima):

”Läsaren beträder i Manfred det område som romantiken kallade det sublima. Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera våldsamt och omskakande slag än mötet med den skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav läsaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.
Edmund Burke skärper analysen med sin skrift Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna (1757; svensk översättning av Per Dahl 1995). Där framförs tesen att de starkaste estetiska upplevelserna härrör från föremål som i normala fall injagar dödsfruktan. Burke karakteriserar det sublima som ‘ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck’.”

Ur essän Atterboms akustik:
”Vad är läsandet? Jag förstår det skrivna först i det ögonblick jag tycker mig höra en röst i det, så att satserna får en ton, ett perspektiv. men denna röst är förstås en illusion. Bokstäverna ligger stumma på papperet. Likväl är illusionen nödvändig om orden ska förvandlas till ett meningsfullt helt. Jag måste erkänna att satserna har med varandra att göra, vilket texten aldrig bevisar.”

Visste ni att Goethe hade en skugga, Moritz, som levde ett hårt liv? Kommer ni ihåg att det är Madame de Staëls Corinne som Anna Stjärnhök och Gösta Berling kastar åt vargarna under sin vådliga slädfärd? Freud, Stig Larsson, Philomelas tunga… jag får lust att läsa Runeberg!

Read Full Post »

daniusAllra sist i denna essäsamling som varierar mellan bra, mycket bra, och lysande, kommer så Min första krets. Titeln är snodd från Olof Lagercrantz om jag inte minns fel, och handlar om Sara Danius egen uppväxt. En uppväxt som jag känner delar av, så pass stora delar att jag inbillar mig att jag nästan känner Sara Danius och alla hennes syskon. Det gör jag förstås inte, och de måste vara så fruktansvärt trötta på såna som jag. Jag ber om ursäkt här och nu.

Förklaringen är att Barnaboken var så oerhört viktig för mig. Jag har skrivit om detta här. Sedan kom Felicia försvann och vände upp och ned på alltihop, det blev en väldigt stark upplevelse för mig som jag recenserade här och som jag bär med mig fortfarande. Liksom jag bär med mig scener ur Barnaboken.

Nu får jag alltså fler pusselbitar. Sara Danius beskriver föräldrarnas korta äktenskap men långa vänskap. Det är hennes pappa som var ”pappa Lars” till viss del även för de andra småsyskonen. Hon beskriver några av sina flyttar. Den hemska till Egypten, där lillebror Aron sedan dör. Den för henne och helsystern Nina kanske livräddande (mitt ord) hem till Sverige och pappan. Det fanns ingen skola för flickorna, så det blev bara fyra månader i Egypten för dem.

Som nybliven pensionär tog fadern glatt emot sina döttrar på tio, elva år. En läsare, en humanist, gammal militär och oerhört uppskattad lärare. Som läste Bachs partitur för att förströ sig på pendeln, och tog sina döttrar på cykelsemester till Värmland. Han kunde bara två kryddor, salt och peppar, berättar Sara Danius, men han lärde sig att laga mat till sina barn. Helt enkelt en underbar man och far. En far som både Nina och Sara älskade och respekterade och undvek att göra upprörd i onödan, väl medvetna om att han inte skulle leva för evigt.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om porträttet av pappan. Det är djupt trösterikt.

Även en essä om farfadern och Orrefors är väldigt spännande, men annars är texterna inte personliga på det viset. Mycket mumma för en gammal litteraturvetare. Best of-etikett!

Read Full Post »