Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘systrarna Mitford’

mitfordwaugh
I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Så kommer jag mig äntligen för att läsa ut del två av Nancy Mitfords böcker om familjen Radlett, det vill säga hennes egen familj i förklädd form. Även i Love in a cold climate handlar det om kusinen Fanny, och allt som hon iakttar i den lika excentriska aristokratfamiljen Montdore. Det kretsar kring den formidabla lady Montdore, självisk och tyrannisk och skräckinjagande.Hon styr allt och alla med järnhand, men misslyckas med att kontrollera sin egen dotter Polly.
Den här boken är rolig, elakt träffsäker i sitt iakktagande av mänskliga svagheter, och jag tycker mycket om Fanny, men den är inte lika intressant som den första. Säkert för att det inte handlar lika tydligt om Mifordarna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


På Antivariat Viking centralt i Luleå fanns den största Agatha Christie-samling jag någonsin sett. Massor av AC, i olika serier, bland annat en svart-vitrandig pocketvariant som jag blev sugen på trots att jag inte är nåt större fan. Kanske borde jag köpt för att ge bort i julklapp till bokbloggarkollegor? Men jag var självisk och kompletteringsköpte till min egen Somerset Maugham- respektive Mitfordsamling. (Däri ingår att ge Evelyn Waugh en ny chans, jag tror att både han och Nancy Mitford är vidunderliga brevskrivare.)

Farbrorn som drev antikvariatet satt och drack kaffe med en kompis, och verkade lite lätt förvånad när vi kom in och ville handla. Priserna satte han i stundens ingivelse. Som synes på översta bilden har han massor av ouppackade böcker, och sorteringen var det lite si och så med. Han verkade gilla att ta det lugnt, helt enkelt.

I Umeå besökte jag Bokzon, butiken som dottern tipsat om. En butik med en helt annan energi.
Det finns mycket där, såna böcker som det skrivs och skrivits om i bokbloggosfären, det är lätt att hitta något man gillar. För dagen var jag inne på blodigt och makabert, och det blev tredje delen av Chelsea Cains Heart-serie, och så tänker jag prova Tess Gerritsen. Tror tyvärr att det är den tredje eller nåt sånt om samma detektiver, men hoppas att det går bra att hoppa in i den ändå.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


När man hör Jeremy Irons röst: ”thus I wanted to remember Sebastian” i radion lystrar man ju extra. Jag har Brideshead revisited i färskt minne. Dagens OBS kulturkvarten handlade om brittiska överklasskildringar i litteratur, film och tv, och varför så många tjusas av dem. Evelyn Waugh, Gosford park, Downton Abbey… Jag trodde att jag skulle få svaret, diagnosen, för egen räkning, men det blev inte riktigt så. Tror jag? Kan det verkligen handla om kolonialismen? Njae. Men lyssna gärna på Moa Matthis, det är alltid roligt att höra om sina favoriter.
Sen talade Pernilla Ståhl om systrarna Mitford, och hon tyckte sämre om Deborahs bok än vad jag gjorde. Jag får en känsla av att Deborah inte var nog spännande och spektakulär för Ståhls smak, det var för mycket om hur hon fixade fint på godset, lät det som. Jag blev tvärtom positivt överraskad över att Deborah har samma sinne för humor som Nancy och Diana, och det var skönt med någon som inte var så politiskt besatt som Diana och jessica. Och så fastnade jag ju för hur svårt och hemskt det var när Deborah och hennes make miste tre små barn.
Min Mitford-läsning gick i följande ordning:
Nancy Mitford: In pursuit of love Här
Jessica Mitford: Hon and rebels Här
Diana Mosley: In pursuit of happiness Här och här
Deborah Devonshire: Wait for me Här och här

Nu kommer jag ihåg att jag har Nancys Love in a cold climate oläst fortfarande, jag blev så arg på henne så jag tappade lusten till den.

Read Full Post »

Långa bussresor går fint ihop med tjocka glansiga dyra tidningar. Intelligent Life är alltid intressant. I detta nummers långa artikel om Ralf Fiennes fick jag lära mig att hans mamma var författare och en mycket spännande person. Jennifer Lash hette hon.
Vanity Fair provade jag för första gången. (Uppdatering! Magasinet grundades av systrarna Mitfords morfar) Hollywoodnumret, med en underbart informativ och nostalgisk artikel om Callie Khouris skrivande och Ridley Scotts filmande av Thelma & Louise. Från början var Jodie Foster och Michelle Pheiffer påtänkta för rollerna, det är ju närmast omöjligt att tänka sig nu. Geena Davis fick tjata och lobba hårt, Susan Sarandon blev tillfrågad. Sarandon bodde i New York då, och hade inte hört allt snack som gjorde att alla Hollywoodaktriser var så intresserade. Davis ville egentligen spela den mer samlade Louise, men när Sarandon kom in i rummet med sin pondus insåg hon att det var Sarandon som var Louise.
En som fick tjata ännu mer för att ens ta sig till audition var Brad Pitt. Han och tre andra provspelade, och efteråt pratade produktionsteamet bara om de tre andra. Då var det Geena Davis som sa ungefär: Men hallå: blondinen!

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Senare delen av Deborah Devonshires memoar Wait for me! handlar mycket om ”the house”, alltså Chatsworth, som hennes make Andrew ärvde efter att brodern dödats. DD/Debo gör ett jättejobb: inreder, samlar konst, väljer möbler och öppnar det för besökare. Hon startar sidoprojekt som en shop med minnessaker, en annan affär med gårdsprodukter, särskilda skol- och barndagar när de små får se hur man mjölkar, allt möjligt. Allt blir inte lyckat, men mycket blir det, och drar in de så viktiga pengarna. Nu i april kan man till exempel delta i en Grisar för nybörjare-dag.
Debo har i hela sitt liv varit väldigt intresserad av djur och jakt och allt som hör till livet på landet. Enda gången (tror jag) som Debo demonstrerar är det för att behålla rävjakten. Hon har haft hästar, shetlandsponnier, får, höns…

I still have a varied flock: Welsummers and enigmatic Burford Browns for their dark brown eggs; pretty, shy, idiotic Light Sussex; even stupidier White Leghorns who dash around on long yellow legs; and neat, clever, sociable little Warrens. /…/ The pecking order rules among the flock: there is a general, some colonels, captains galore, and private soldiers who get out of the way of their superiors at feeding time. The carry-on of this all-female cast is as goog as a play and, like a play, is repeated, word for word, gesture for gesture, every day — with the odd matinee thrown in.

Samtidigt kan Debo uppskatta riktigt vackra kläder, och hon är god vän med flera exklusiva designers. Helst verkar hon vilja bjuda hem folk, men hon reser också själv när hon blir bortbjuden. Tillsammans med Rita Hayworth till exempel. Och i makens jobb blir det en rad självständighetsfester i Afrika.
DD besöker så småningom sin syster Jessica i Kalifornien, men det är alltid andra människor med (”dinner with communists”, ”another dinner with communists”) och systrarna kommer aldrig varandra nära igen. Min teori är att Decca använder sina vänner som buffert och att DD:s sorg över rymningen aldrig riktigt går över.
När modern, Muv, ligger och dör samlas Nancy, Pam, Diana och Debo hos henne de sista veckorna och kommer väldigt nära varandra. ”Alla borde få dö med fyra döttrar omkring sig.”

Som unga blir Debo och maken Andrew vänner med syskonen Kennedy, som då är i London. Bröderna Jack, Robert och framför allt systern Kick som dör i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och Andrew bjuds in och närvarar när JFK svärs in till president, och sen även vid hans begravning. DD:s dagboksanteckningar från båda dessa tillfällen finns som appendix i boken.
Drottning Elizabeths kröning var familjen också med på. Sonen Stoker allra närmast, som nån sorts page med sin farmor som var hovdam. Så hon har ständigt befunnit sig mitt i tidens stora händelser, Deborah Devonshire, samtidigt som hon älskat sina djur och naturen och lantlivet. Undantaget Diana, så känns det som att jag gillar den senast lästa Mitford-systern bäst. Alltså gillar jag DD bäst just nu.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det blev en bok över i Mitford-racet i höstas, och det var bra för nu känns det fantastiskt roligt att läsa den. Deborah Mitford var yngst av syskonen, äldsta barnet Nancy var hela 16 år äldre. Ingen var vidare glad över Deborah, ännu en flicka där det verkligen inte behövdes. Nancy påstod att ingen brydde sig om henne alls de första tre åren, utom hennes Nanny. Men på något vis blev hon så småningom sin fars favorit, kanske för att de delade kärleken till djur och natur.

Deborahs pusselbit av barndomen innehåller delvis samma händelser och platser som systrarna beskrivit: linneskåpet, de egenuppfunna språken & smeknamnen, alla smådjur och matvanor och rivaliteter. Men hon ger ett mycket ljusare och kärleksfullare porträtt av mamman, Muv, som ser sina barns behov och försöker se till att tillfredsställa dem. Deborah avskydde skolan och att vara hemifrån (tvärtemot exempelvis Decca). Så det blev bara en kort termin i skola, resten hemundervisning.

Här finns också ett helt annat porträtt av Nancy, som framstår som en mycket avundsjuk människa, som gärna skrämmer och hotar sin yngsta syster. Det klagar i och för sig inte Deborah så mycket över, Nancy var bara som hon var, men att Nancy i två olika samtal med underrättelsetjänsten (varav den andra gången på eget initiativ) förklarade att systern Diana var en fara för landet, det är för magstarkt. Tur att Diana aldrig fick veta det, anser Deborah.

Det är också intressant att läsa hur Deccas i sin egen Hons and rebels ack så romantiskt skildrade rymning upplevdes av dem som blev rymda ifrån. Inte riktigt lika romantiskt. Relationen mellan de två yngsta som stått varandra så nära återhämtade sig aldrig. Tragiskt inte minst eftersom båda kommer att dela sorgen i att förlora sitt förstfödda barn. DD mister sen också två barn till, varav den ena var tvilling och där hon först fick missfall med den första tvillingen. Tre små döda barn har gravstenar där det står att de levde i fyra, sju respektive fyra timmar. Kapitlet ”childbirths and deaths” måste ha kostat på att skriva.

(En vidrig historia: systern Pam blir gravid men hennes man vill absolut inte ha barn så de reser till Norge och skumpar fram på knaggliga fjällstigar tills hon får missfall. Det framgår inte om Pam ville eller inte ville ha barnet. Senare avskydde hon småbarn och älskade sina hundar. Hm.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »