Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘författarkoppling’

sirilysandeSom kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Read Full Post »

jul3
På sniskan så att vi får anstränga oss lite grann. Stephen Kings 22/11 1963 har jag haft ögonen på ett tag, senaste nobelpristagaren Patrick Modiano, och så överraskningen och den dyraste, inbunden till fullpris, Sigrid Combüchens Den umbärliga om Ida Bäckmann. Hon var ihop med Fröding och uppmuntrades av Lagerlöf att skriva, men blev hårt kritiserad och fick sadla om. Jag har aldrig hört talas om henne men blev jättepeppad där i bokhandeln.
Med trehundringen från fackklubben (den årliga julklappen) fick jag lägga emellan några kronor.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

mitfordwaugh
I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

lessing_Jenny Diski beskriver hur Doris Lessing räddade henne, när Diski var tonåring och fick bo hos författaren. Annorlunda historia än vad jag föreställt mig (efter läsningen och omläsningen av The Sweetest Dream) men jag älskar hur Diski beskriver det ihållande skrivmaskinsknattret och hur hon stelnar till i spänd väntan när det tillfälligt upphör — som att lyssna på någon med sömnapné. Och hur Doris Lessing alltid såg sitt skrivande som arbete. Det lärde sig Diski av henne.
Artikeln i The Guardian hittas HÄR.
diski
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Fay Weldons självbiografi är en hejdlös historia. Vilket liv hon levt! Och ofta råkar hon rätt illa ut. Redan i sin mammas mage faktiskt, under en svår jordbävning på Nya Zealand. Då finns redan systern Jane, och mamma Margaret har mer eller mindre flytt in i äktenskapet med pappa Frank efter att morfar Edgar vid 69 års ålder gjort sin älskarinna med barn och skilt sig från mormorn.
Det är mycket dramatik i Fays tidiga liv. Det mesta är ”Den fria kärlekens” fel. Eller Livskraften, som H G Wells och George Bernhard Shaw kallar den. Båda dessa herrar umgicks i morföräldrarnas hem i England, där mormor Frieda/Nona spelade piano sex timmar om dagen. Efter några turer hit och dit flyttar Nona till Margaret i Nya Zealand för att hjälpa till. Vid det laget är även den vackra, konstnärliga, bohemiska Margaret skild, till Fays stora men maskerade förtvivlan. Hon saknar sin pappa mycket, men Frank hade tyvärr också för mycket Livskraft.

Så får Margaret ett arv och har råd med biljetterna tillbaka till England. Fay och Jane reser för sista gångeh och hälsar på sin far. Fay gråter, hon vet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Pappan gråter också. Men Fay säger aldrig något till mamma om hur hon saknar sin far, det vore illojalt.
England är inte samma land som när Margaret var ung. Sönderbombat och kallt, och folk samlas vid ingångarna till tunnelbanan för att kunna värma sig lite av de varma pustarna av kroppsångor när dörrarna öppnas. En skata biter Fay i benen.
Fay är intelligent men har inget sexuellt självförtroende. Trots detta lyckas hon ha ett antal kärlekshistorier och blir med barn. Hon vill inte gifta sig med pappan, men några år senare efter slit och släp och fattigdom gifter hon sig istället med en helt annan man, en rektor. Han visar sig vara helt ointresserad av sex för egen del, men vill gärna agera hallick. (Det är helt absurt. Och härifrån kom material till Praxis, förstår jag.) Tack och lov skiljer hon sig till sist från hallicken och återgår till en tillvaro där mamman får ta hand om den lille sonen medan Fay jobbar på olika jobb. Bäst går det inom reklambranschen (där hon bland andra jobbar med David och Assia Wevill) Det går bättre och bättre för Fay, och hon börjar tjäna skapligt på sin penna.
Boken slutar när Fay nyss gift sig med Ron Weldon (de ska vara gifta i 30 år) och hon åker in till BB för att föda barn. På vägen passar hon på att posta ett manus hon skrivit, det första på många år, och ett som hon vet är bra. Men exakt hur det går får vi inte veta.

Det här är snabb och ofta rolig läsning. Dråplig och sorglig om vartannat, och jag känner igen den skarpa Weldonska pennan. Ibland hade jag önskat att hon stannat kvar, dröjt vid händelser, gått djupare. Men sån är ju inte Weldons stil, hon har sitt eget tempo.
Efteråt googlar jag Rita Angus, en konstnär som målade Fay och Jane. Det är de som har rutiga klänningar här. Margaret tyckte att tavlan var så ful att hon försökte glömma den när de reste hem till England.
Jag noterar att Nona ogillade Jean Rhys. Och att om det är sant att Rebecca Wells skrev till sitt förlag och bad dem att inte ge ut sin son Anthonys bok, då var hon väldigt elak. Och att mycket elände hade kunnat undvikas om Assia Wevill hjälpt till att skala potatis när Syliva Plath bad henne. Istället för att börja flirta med Ted.
Ulrika Kärnborg har också läst.
Och Frida på Påhittade nöjen.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Vad har Marcus Birro, Emma Hamberg, Karin Alvtegen och Torgny Lindgren gemensamt?
Svar: Alla är roliga. Roliga på det bästa sättet, där det finns allvar under. Gårdagskvällen på Stora teatern i Linköping blev en höjdare.

Först ut var Marcus Birro, och han visade upp en befriande självdistans och humor. Han berättade om sin alkoholism och sina problem med sin egen image, och allt det där med att nu vilja ha och leva det liv alla andra redan levt i 15 år, men samtidigt se det absurda i köpcentrumsracet på helgerna och andra uttryck för vuxenlivet. Han berättade att hans böcker brukar få recensioner som handlar om hur svarta de är, och att han nu velat skriva något gladare. Sen läste han ett stycke ur sin nya som handlade om döden. 😉 Boken heter Att leva och dö som Joe Strummer (från The Clash) och är vad jag förstår en sorts farväl till en del av sig själv, som Birro inte längre vill ha/behöver. Jag tänkte att jag skulle köpa den i pausen, men sen kom då…

Emma Hamberg. Hon pratade väldigt fort och var minst lika rolig som Birro. Hon berättade om sin uppväxt i ett mycket litet samhälle där det fanns en skogsplätt där alla lekte och en liten fabrik som tryckte porrtidningar. Då och då slängde nån av de stora killarna åt vakthunden en korv och snodde sen en bal med porrtidningar. Efter att ha tagit ett par ex slängdes resten av tidningarna i skogen, där åttaåriga Emma och hennes kompis använde dem som takisolering i sin koja. Sen kom de på att de skulle göra en egen porrtidning, och använde sina föräldrars stencileringsapparat (?) för att trycka upp ett alster vars omslag pryddes av en teckning av kungen och rubriken ”Kungen knular också”. Ingen av föräldrarna tyckte att det här var nåt bekymmersamt (1970-talet) men Emmas mamma tyckte ändå att det var onödigt att Emma skickade ett exemplar till sin mormor. Men mormor tyckte att tidningen var bra.

I pausen köpte jag Hambergs nya bok Baddaren, främst för att den handlar om en simskola för vuxna och jag har gått en simskola för vuxna. Plus att jag tänkte att jag skulle kliva utanför min egen bekvämlighetszon och läsa något jag aldrig läst. Det tänkte jag redan med Birro, men sen var det ju det där med simskolan då…

Efter pausen var det Karin Alvtegens tur. Henne har jag läst rätt mycket av, till och med använt en av hennes böcker i c-uppsatsen på litt vet, men med den här nya har hon lämnat deckar/thriller-facket. Hon berättade att hon kände sig helt tom på idéer och väldigt trött på våld i alla dess former. Hon hade helt tänkt sluta skriva, men så kom ändå en idé till henne (utlöst av ett tv-program om kvantfysik) och hon har nu skrivit en relationsroman, En sannolik historia, som utspelar sig norr om Sundsvall med en av John Lennons (eller var det Paul McCartneys?) gitarrer i en biroll.
Karin Alvtegens äldre bror dog i en Viggen-olycka samtidigt som hon väntade sitt andra barn. Hon stängde in sina känslor i tre år innan hon pajade ihop totalt, fick panikångest och gick in i en depression. Sen kom skrivandet som en väg ut ur depressionen. Men även hon var rolig i går kväll, allvar blandat med humor.

Och så the grand old man på slutet då: Torgny Lindgren, som också visade sig vara en humorist på en stor botten av allvar. Han läste ur en ABC-bok han gjort tillsammans med sin gode vän Sven Ljungberg, som nyligen dött ”redan vid 94 års ålder”. Och så läste han ur sin nya Minnen, en väldigt fin dialog med sin far som var så nöjd med sin kropp, och så en väldigt dråplig sekvens om när Göran Tunström och Lindgren gått vilse i Paris och frågar en lång man i cape hur de ska hitta till författarkonventet. Men ”litteraturen är Paris, ni är ju redan här” säger fransmannen och pekar ut var Balzac bodde, var de Beauvoir och Sartre brukade mötas, var Zola gick omkring och vem-det-nu-var drack sin absint. Att det kunde skrivas litteratur i ett litet kallt land i norr vägrade han förstå. ”Litteratur kan bara födas i civilisationen, det krävs hundratals år av bildning.” ”Men Strindberg och Lagerlöf, de kommer också från Sverige” pep Tunström. ”Nej, nej, dem känner jag väl till, de skrev förstås på franska” hävdade fransmannen.

Sen fick jag låna två kronor av en kollega för att ha råd med även Karin Alvtegens bok, och sen gick vi och åt på mitt jobb. (Som är med och arrangerar Bokens dag.) Alvtegen och Hamberg med förläggare/redaktörer/bodyguards var med, och det blev en givande och intressant avslutning på kvällen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag har glömt att berätta att jag gjorde värsta fyndet på JFK airport. Their eyes were watching God av Zora Neale Hurston. Första gången jag stötte på det namnet var i älskade Alice Walkers essäsamling In search of our mother’s gardens, där Walker berättar hur hon i sin läsning letar efter föregångare som är som hon: svarta kvinnor.
Mycket riktigt blurbar Alice Walker: ”There is no book more important to me than this one”.
Här är mina Alice Walker-böcker som jag också skrivit lite om.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det är kanske 25 år sedan jag första gången läste Anaïs Nin, som då gavs ut av Bokförlaget Trevi. Nu minns jag inte om det var dagböckerna eller de erotiska novellerna samlade i Venusdeltat och Venusbarn som jag började med, men jag tror att de kom i samma veva. Det är också dagböckerna och erotiken som hon är mest känd för.
Nu i år har Sphinx bokförlag gett ut Nins debutbok, Incestens hus. Det är en liten tunn sak på bara 60 sidor, och då är två efterord inräknade.
Incestens hus publicerades första gången 1936. Jag läser den som en drömsekvens, och som en poetisk och ångestfylld skildring av jaget som vill spegla sig i en annan, gå upp i en annan. Det är det som är incesten, tror jag. Att älska sig själv i den andra. Ibland är den andra kvinnan Sabina, ibland är det jagets bror. Det är rymden, ädelstenar, färger, och en härva av lögner. Det är vackert och snårigt, svårt att greppa. Jag märker att jag i läsningen pustar ut lite grann när jag kommer till mer realistiska partier, där det känns skönt att få fast mark under fötterna.
Två smakprov:
Att älska utan medvetenhet, att röra sig utan ansträngning, i vattnets och begärets milda ström, att andas in upplösningens extas.

Ingenting verkar sant idag förutom guldfiskens död, den som brukade älska i dammen i nittio kilometer i timmen. Hembiträdet gav den en kristen begravning. Till maskarna! Till maskarna!

Efter att ha läst de två efterorden förstår jag mer, och då läser jag igenom Incestens hus igen. Är det då så viktigt att ”förstå”? Jag vet inte. Anaïs Nin är ju en av dessa författare vars privatliv överskuggar hennes verk, hennes liv har varit synonymt med hennes skapande. Eller kan man se det som att hennes liv var ett verk i sig? Hennes make Hugh Guiler/Ian Hugo sade: ”hon är inte endast en konstnär. Hon är definitionen av konst.” Hennes mångåriga älskare Henry Miller klagade å andra sidan på att han inte förstod Incestens hus. En intressant detalj är att hon gick i terapi hos en av Freuds lärjungar när hon skrev den. Jag tycker annars att Jung känns relevant här, om man vill tolka. Med surrealistiska eller varför inte symbolistiska glasögon.
Jag har ett gott öga till Sphinx förlag sen förut, efter att ha läst Leonora Carringtons Hörluren i deras serie Surrealismens kvinnor, bloggat här. Incestens hus har recenserats i DN och Svenskan, och på Dagensbok.com och Nittonde stolen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Carl-Johan Malmberg har skrivit tre intressanta, informativa och mycket läsvärda understreckare i Svenskan denna vecka.
Mästarinnor i skuggan av Virginia Woolf handlar framför allt om Rosamond Lehmann.
Nummer två, När det manliga språket inte räckte till handlar om Elizabeth Bowen och Jean Rhys. Rhys skriver så här i Good morning, midnight:
Sophia tänker:
jean-rhys”Snälla monsieur, et madame, missis och miss, jag försöker ju allt jag kan att bli som ni. Jag vet att jag inte lyckas, men ni kan väl hålla mig för räkning för att jag anstränger mig så väldigt. Jag tar tre timmar på mig för att välja en hatt och jag står en och en halv timme framför spegeln varenda morgon för att försöka se ut som alla andra. Varenda ord jag säger har fotbojor och varenda tanke jag tänker är nedtyngd av tunga vikter. Har kanske inte varenda ord jag sagt, varenda tanke jag tänkt varit nedtyngd och fastkedjad ända sedan jag var liten?”

Jag grips av lust att läsa Jean Rhys, och i min nyorganiserade bokhylla hittar jag igen novellsamlingen Sov av sig ruset, damen! Korta, intensiva berättelser från Västindien: en tolvårig flicka som promenerar med en gammal kapten, en enstöring som springer omkring halvnaken, ett vulkanutbrott. Från England: en internatskola, en dålig skådespelerska. En misslyckad kväll i Paris. Glimrande bra!
Annars är Jean Rhys mest känd för Wide Sargasso Sea, där hon berättar Mr Rochesters första hustrus historia. (Alltså the Madwoman in the Attic från Charlotte Brontës Jane Eyre.)
Och nummer tre, Kvinnorna som lekte med elden handlar om min kära kära Dorothy L Sayers. Den ska jag läsa flera gånger och njuta.

Read Full Post »

Är det nån som lyckats ta reda på vem den galne författaren A K är, som förföljer Joyce Carol Oates i början av 1970-talet och hotar att döda henne om hon inte skriver en positiv recension av hans roman (”his pathetic novel”) till The New York Review of Books?
(Läser dagboken. Fascineras av hur berörd hon är av sina drömmar.)

Read Full Post »

PathighJag har nyligen läst ut Ediths dagbok av Patricia Highsmith. Den handlar om en kvinna som långsamt glider ut i galenskap. Edith har en oföretagsam son, och när han misslyckas med ett viktigt prov skriver Edith istället i dagboken att han lyckades. Under årens lopp uppfinner hon en helt annan -lyckad – son, med fru, bra jobb och så småningom barn. Allt medan Edith själv harvar på och sköter om sin mans sängliggande farbror och skriver politiska artiklar i en egenägd liten tidning.
Patricia Highsmith skrev själv dagbok hela livet. Som barn fantiserade hon där ihop psykiska problem och mordiska instinkter hos grannarna. Uppväxten beskriver hon som ”little hell”. Highsmith var alkoholiserad och hade svårt att leva i relationer. Hon verkar ha varit en knepig person på många sätt. Hennes debut var Strangers on a train (Truman Capote uppmuntrade henne), och när boken sen blev film av Alfred Hitchcock så fick hon ett stort genombrott. Den handlar om två män som träffas på ett tåg och gör en deal om att begå mord åt varandra.
Jag har läst böckerna om Tom Ripley tidigare. De gjorde mig lite osäker och skuldmedveten, får man heja på en huvudperson som är helt amoralisk? (Detta var på den tiden då jag trodde att man automatiskt måste sympatisera med huvudpersonen.)

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

När jag läste Kärlekens historia av Nicole Krauss tyckte jag väldigt mycket om den, men ändå så längtade jag efter att läsa historien ur en kvinnas perspektiv, med en kvinnas medvetande. Något av samma känsla hade jag också när jag läste Siri Hustvedts Vad jag älskade – varför väljer hon att skriva om en man?
Jag slog på P1 ikväll och där är det också en man i 70-årsåldern i följetongen Envar av Philip Roth.
Tre män i 70-årsåldern, och visst är det bra, men ändå… är det verkligen det perspektivet vi behöver mer av?
Räcker det inte med att Nicoles och Siris egna gubbar (Jonathan Safran Foer respektive Paul Auster) skriver om män? Vore det inte mer spännande om då kvinnorna skrev om kvinnor, så att man kunde läsa parens böcker som svar på varandra, i en annan sorts dialog? (Ja, jag gillar intertextualitet.) Eller ännu bättre, kvinnorna kan få skriva om män och männen om kvinnor. Nu blir det så att jag jämför böckerna på ett tråkigare sätt, mer ”jaha, en till”.
Jag kommer säkert att läsa Nicole Krauss Man utan minne, och säkert med stort nöje, men jag hade varit ännu mer förväntansfull om den hetat Kvinna utan minne.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

tenderbar1Each book worth a damn is about emotions and love and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?
JR:s ord vid bardisken på Publicans handlar om en annan bok, men de beskriver hans egen. Jag lånar dem för att The Tender Bar är så bra att jag inte ens vet hur jag ska börja beskriva den. Men jag vet att personerna – kämpande mamma Dorothy, morbror Charlie utan hår, barägaren Steve med ett leende som Cheshire-katten, hela raden av män som dricker på Publicans och delar sina livshistorier med JR – kommer att stanna kvar hos mig. Min favorit är nog ändå Bob the Cop. En god man. En riktigt god man, med en riktigt hemskt historia.
Vad jag gillar mest är hur de vårdar varandra, tar hand om varandra. Diskuterar litteratur, framför allt The Great Gatsby. (JR växer upp i Manhasset, där Fitzgeralds mästerverk utspelar sig.) Hur JR lyckas och misslyckas och lyckas och misslyckas igen; på Yale och med kärleken och på The Times och med att skriva den här boken. Den kärlek som genomsyrar hans relation med sin mamma, som ljuger ihop helt trovärdiga historier för att skydda honom från livets hårda fakta. Pappan var som sagt inte mycket att ha. Hur Bob the Cop börjar läsa. Epilogen på slutet, efter 9/11. Att han mycket riktigt dedikerar boken To my mother.
Nu längtar jag efter att:
– läsa om The Great Gatsby
– sitta på en bar och dricka martinis

—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Drygt 1000 sidor japanskt 1600-tal har räckt i en vecka. Ni minns kanske tv-serien med Richard Chamberlain i huvudrollen? Den är baserad på en historisk person, Blackthorne, och jag tror att de större historiska fakta i boken är korrekta. Jag minns en episod från tv-serien, när Blackthorne ger befallning om att en död fasan ska hänga vid huset för att bli mör. Japanerna är förfärade och äcklade, och en av tjänarna tar på sig att slänga bort den illaluktande fasanen. Sen avrättas tjänaren. Blackthorne blir i sin tur förtvivlad när han förstår att en människa dött som ett resultat av hans befallning.
Boken är helt okej, lite gammaldags i stilen och många artighetsfraser, men det är skönt att läsa en riktig äventyrshistoria med krig och kärlek och svek och maktintriger. Tack snälla granne som gav bort den!
Ps. Orson Scott Card gillar Shogun, framgår det i sista stycket här.

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »