För det första: De gör det inte lätt för besökare. Man känner sig inte inbjuden och det är svårt att veta vad som hör till vad, var utställningen börjar och slutar och ganska ofta vad det är man ser. En utställning med många olika konstnärer blir såklart väldigt spretig, men man borde kunna presentera det lite bättre. Hade jag inte läst den här artikeln hade jag missat flera saker.
För det andra: Det finns flera saker jag gillar. Den kinesiska tjejen som tecknat sin farfarsfars upplevelser när japanerna attackerade, konstnären som omvandlat Tummelisa-sagan, Anna-Karin Suhs film där hon läser upp beskrivningen av sig själv (och sin bror?) som små spädbarn. (Eyes – normal, weight 3,2 kilo) i ett litet mörkt rum som det var väldigt nära att vi helt missade. Filmen visas i taket, och när jag var där var ingen annan där så jag kunde lägga mig på golvet och låta bilderna och ljudet skölja över mig.
För det tredje: Mycket lämnar mig totalt likgiltig.
För det fjärde: Anna Odells verk var på en helt annan, avskild plats. Smockfullt med folk i tre små rum där det visades film. Plus en liten film utanför med Johan Cullberg som sa att han inte kunde arbeta med psykiatri på det sätt som det görs på såna avdelningar. (Akutavdelningar?)
Den film som visade scenerna från bron var starka. Anna Odell agerade på ett sätt som hade gjort mig rädd om jag varit där. Hon var klädd i en ljus klänning, säkert mycket medvetet val. Människor stannade och försökte hjälpa henne, försökte hålla henne ifrån räcket. Sen kom först en, sen en till bil, som hade nån sorts blåljus men det var inte vanliga polisbilar. En man satte handbojor på henne och höll ner henne på marken, sen var de fyra som till slut fick in henne i en av bilarna. Hon gjorde motstånd, gjorde sig tung, fick upp benen på biltaket för att hålla emot, så det tog ett tag. Det var djupt obehagligt att se fyra mörkklädda män tvinga in en ljusklädd kvinna i klänning i en bil som hon inte vill in i. För mig var det inte alls klart vilka männen var, de hade kunnat vara vilka som helst.
Den sista och längsta filmen visade en rad telefonsamtal där Anna Odell ringer till folk inom psykvården och frågar vad de tycker om idén att spela psyksjuk. ”Dålig idé”, tycker de jag lyssnar på. Den filmen är över en timme lång, och ganska tråkig. Jag orkade inte vara kvar i ett klaustrofobisk rum med mycket folk och dålig luft särskilt länge. (Tips till Konstfack: Ställ in mer än en stol!)
Mitt sammanlagda intryck av just Odell-grejen är att den inte var färdig. Det var ett försök. Hon hade behövt bättre coachning.
Jag ska fixa fram lite bilder senare i veckan. Bland annat en stoor målning på två kvinnor som står utanför en röd husvägg, i solen, och tar sig ett bloss. Mycket fin!
Det är troligt att Mia* är snabbare än jag med bilder.
Jag känner mig bara trött på alla wannabie-konstnärer som tar sig själva på så stort allvar! Intressant att läsa dina tankar om utställningen. Och en liten fråga, får jag länka till din blogg? Maila mig gärna.
Fru E
Jag förstår vad du menar och kan själv känna så, men samtidigt är det lite skönt med folk som tar Konsten på stort allvar. Hellre det än sån där jobbig fejkad ironi. Det jag har mest svårt för är när man medvetet försöker göra sig så svår så bara en liten grupp utvalda ska förstå nåt. Men såna såg jag inte till så mycket. Eller så var de gömda bland dem som jag var likgiltig inför?
De jag/vi gillade var i alla fall såna som väckte nån känsla, som kommunicerade, pratade vi ikring när vi gick runt där. Ibland var det samma verk, ibland inte.
Klart du får länka till min blogg!
[…] 21, 2009 av snowflake99 Kristin Öquist har målat den här som jag gillar jättemycket och lovat visa. Hon är från Råneå, kanske talar landskapet till mig? Jag gillar det vardagliga, […]
[…] vem som gjort dessa potatisar, men hittar inte. Tacksam för hjälp om någon vet. Tidigare bloggat här och här. ——————————— Läs även […]
Man går på konstskolan för att få insikt i sin egen konstnärlighet. Det är ingen exakt utbildning. Man forskar i sig själv. Man blir aldrig klar. Man utvecklas varje dag. De flesta som går färdigt utbildningen blir inget av heller. Få kommer att lysa.
Men de har en ambition, som inte vi åskådare förstår alla gånger.
Vet inte om Anna Odell har valt rätt utbildning. Kanske borde hon ha gått filminstitutens utbildning, hur man skapar film. Men helt kart vet hon hur hon ska märkas och det är ju konst bara det.
Att utställningen är spretig, kan bero på att det är många som ställer ut med olika tankar att framföra. Kan tänka mig att de unga utställare tyckte inte att det var så ogenomtänkt som kanske besökarna tyckte.
Det är nog som med det mesta. När jag vill lära mig hur jag gör min hemsida, hittar jag aldrig det jag letar efter, då alla böcker är skrivna av såna som redan kan och har det i lillfingret därför kan de inte tänka som en som inte är insatt på samma sätt som de är.
Hej Antonia
Att det handlar om insikter och utveckling och att forska i sig själv förstår jag så väl. Och att eleverna har en fantastisk tid där de får göra just det, det måste vara underbart!
Och att utställningen är spretig är ju ofrånkomligt, de kan ju inte bestämma att: Nu ska alla utforska barndomen eller Nu ska alla jobba i textil.
Men lärarna och alla andra runtikring, de är ju erfarna människor som vet att konsten stannar inte vid den egna resan, den uppstår också i mötet med betraktaren. Och för att bjuda in betraktaren kanske det behövs en liten guidning, en liten inbjudan?
Istället för en karta med pastellfärgadecirklar på, kunde man ha tryckt upp små personliga lappar med teman: Du som är intresserad av identitet/sexualitet/förlust – gå den här slingan. Du som vill utforska barndomen – missa inte det här.
Eller man kunde haft små skyltar: Du är här – gå till vänster om du vill se videokonst eller till höger om du vill se keramik.
Eller låta besökare tipsa varandra på väggarna: Den här filmen är 40 minuter lång, men det är den värd! Klänningen med morötter är så vacker, missa inte den.
Eller man kunde haft några med Fråga mig om… -skyltar som kunde ge personliga tips.
Eller hörslingor.
Och inte minst: du som vill se hela Odell-verket, ta med dig en stol.
Jag kan tänka mig att det var eleverna själva som hade det som uppgift att ordna utställningen.
Håller med dig att det kunde ha varit bättre, men unga tycker inte som äldre. De kanske tycker inte att 40 minuter är för långt tid att stå.
Precis som designer inte tänker heller på funktionalitet när de designar mobiltelefoner och har utmärkt syn. Vilket jag tycker börjar bli ett problem 🙂 numera.
Antonia
Har du varit och sett den? Vad tyckte du om? Har kollat på din blogg men hittar inget om just det. Massor av annat, dock. 🙂
[…] mer om vårt utställningsbesök hos Snowflake: Blandade intryck från Konstfack Bilder från Konstfacks utställning – 1 Bilder från Konstfacks utställning – 2 […]
[…] att Anna Odell gjorde fel, om än hennes syfte kanske var “gott”. Å andra sidan var årets utställning den första jag någonsin varit på, och det är förstås hennes förtjänst. Dels att jag var […]
[…] och jobbigt och jag tyckte synd om henne. Nu har jag sett hennes verk Okänd kvinna (bloggat om här) så det var minst synd om mig jämfört med resten av publiken för att arrangörerna var så illa […]
[…] Krusenstjerna i vit klänning. (Kommer nu att tänka på Anna Odells film/konstprojekt/provokation, hon har också vit klänning och männen som ska bära bort henne är så där skrämmande anonyma. Intressant.) I varje fall […]
[…] har tidigare skrivit om Anna Odell här och här. Under tidens gång har jag ändrat uppfattning också. Men att hon är ett pr-geni står […]