Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘bok blir film’ Category

roybattyI’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears…in…rain. Time to die.
Jag har skrivit om hur Rutger fick rollen här.

 

Annonser

Read Full Post »

strayedCheryl Strayed befinner sig på botten och i djup sorg. Hon är den allra sämsta tänkbara versionen av sig själv när hon bestämmer sig för att vandra Pacific Crest Trail. Hon har ingen erfarenhet, en alldeles för tung ryggsäck och för små kängor.

Vi såg filmen Wild för nån vecka sen, och jag tyckte att den var bra, men inte så bra som jag hade trott. Jag har bloggat  lite om författaren Cheryl Strayed här,  och jag visste en del av hur hon levt. Men jag hade önskat att filmen handlade mer om hur hon gick och gick, mer meditativt med inte fullt så många flashbacks. Samtidigt förstår jag ju att det inte är så där väldigt kommersiellt gångbart att göra en film med en kvinna som bara går och går…

1418533630_Dern1

Och så här i efterhand har jag märkt att jag tänkt en hel del på just hennes flashbacks. Framför allt de där mamman Bobbi är med, spelad av Laura Dern som är lysande. Bobbi är en positiv människa, som lyckas med konststycket att vara lycklig trots fattigdom och många år med en misshandlande man, fattigdom, och allt som följer med det. Detta skäller Cheryl på henne för.  Hon säger andra saker till sin mamma också, som är fruktansvärda och som hon skäms över. Alla flashbacks handlar om det allra värsta som Cheryl har gjort. En rad grisiga otroheter mot sin make också. Det hon skäms mest över. Hon möter sig själv på Pacific Crest Trail.

 

 

Read Full Post »

Det tog sin lilla tid att komma till skott, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att filmen är så känd. Boken bjuder inte på några överraskningar för den som sett filmen, utom en sak som jag lägger märke till för första gången: Vi får aldrig veta berättarens förnamn.
Det är bara ”jag” och sen uppblandat med ”mrs de Winter”, ”den nya mrs de Winter”, och kanske något ”älskling”.
Första gången jag lägger märke till det är på sidan 15 när hon får en skriven ursäkt av Maxim de W: ”…mitt namn stod utanpå kuvertet och var för ovanlighetens skull rätt stavat”. Men vi får aldrig veta det. Ett snyggt grepp av Daphne du Maurier förstås, som ytterligare understryker vilken tafatt lolla berättaren är i jämförelse med den mytomsusade Rebecca.

Här kan man se hela filmen.
Rebecca blev Daphne du Mauriers stora genombrott, vid 31 års ålder. Den filmatiserades snart av Alfred Hitchcock och gjorde ännu större succé. Men allt var inte frid och fröjd, du Maurier anklagades för att ha plagierat en brasiliansk roman. Läs mer här.
Nu känner jag mig snart redo för den där Dapne du Maurier-biografin som kom för ett par år sen. Eller kanske novellen Fåglarna, som också blev Hitchcockfilm?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

gonegirlPå deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy. Maken Nick blir misstänkt för att ha mördat henne.
Först tyckte jag att Gone girl hade lite svag start, jag fastnade inte riktigt för vare sig Nick eller Amy. Sen tyckte jag att boken började ta sig, och jag slöt upp i Team Nick. Sen bytte jag till Team Amy, och där ett tag var boken riktigt riktigt spännande och bra. Den var fortfarande slukarläsning* ett tag efter — (en av de större vändpunkterna) — men sen var det som att luften pyste ut. Om det var Gillian eller jag är jag osäker på, men det hann gå ett par dagar utan läsning och utan att jag saknade läsningen. Trots alla lappkast och lurigheter inuti lurigheter försvann den där känslan av att jag måste få veta hur det går.
Och slutet gillade jag inte alls. Där påminner Gone girl en del om Chelsea Cains böcker, som jag skrivit om här och här. Varning, läs inte ifall du inte redan läst Gone girl. Fast Chelsea Cain är otäckare, för att inte säga sjukare.

Och tydligen ska Gone girl bli film. Det tror jag kan bli riktigt bra.

Jag har skrivit om Flynns tidigare böcker här: Sharp objects och Dark places.

Jag vet att många bokbloggare läst och skrivit om Gone girl, jag har aktat mig noga för att läsa hos dem, men hos Helena på Fiktiviteter finns en väldigt rolig under läsningen-dialog som jag rekommenderar för den som vill ha mer.

* En anledning till att det blir slukarläsning är att det är Amy respektive Nick som berättar i vartannat kapitel, en berättarteknik som Flynn är bra på.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

gatsbysmileDirekt efter filmen kände jag mig överväldigad men/och glad. Det var en sådan färgexplosion, så överdådigt, så mycket extra allt som Baz Luhrmann kan åstadkomma — och det är mycket! Festerna är enorma. Inhyrda dansare och showartister, champagne och martini och whisky i floder, fantastiska festutstyrslar som gränsar till, och ibland glider över i, maskeraddräkter. Sminkningar för att blända på 20 meters håll. Glitter och glamour i ett överflöd som gör en alldeles matt. HUR orkar de festa sådär? HUR kan de dricka såna mängder?
Som inbiten älskare av brittisk mellankrigstid är det ju inte svårt att utsträcka käleken över Atlanten. The Golden Jazz Age. Mumma.
Kanske kan jag sakna en liten aning vemod. Kanske kan jag tycka att Leonardo di Caprio spelar över lite i scenen där han övertalat Nick att bjuda hem Daisy på te. Men det är verkligen anteckningar i marginalen, för annars slukar jag detta med hull och hår. Och vad bra Carey Mulligan är! Hennes Daisy är så mycket mer sympatisk än Mia Farrows, som jag tycker är rätt så obehaglig och frånstötande. Fast kanske borde Daisy vara mindre sympatisk från början, mer självisk, för att hennes svek ska passa bättre med karaktären?
gatsbydaisy

Mitt första möte med Carey Mulligan var i Never Let Me Go, en film som gick in i själen på mig för några veckor sen.
Mitt första möte med Gatsby gick också rätt in i själen. Det var ganska sent, 2004 står det i boken. Det var ett tillfälle när jag skulle läsa nån rolig 5-poängare vid Linköpings universitet, jag köpte de böcker som stod på kurslistan och så fick jag syn på The Great Gatsby och högg den också. Nån gång skulle den ju läsas. Och just då var jag inspirerad av Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran, där Gatsby är en av de förbjudna böckerna de läser i den hemliga gruppen.
Sen var det väldigt lång kö till en fotoautomat för att få sin obligatoriska studentlegitimation och bli registrerad, och under den långa väntan i en trist korridor med en massa andra svettiga och griniga människor en varm sensommardag började jag läsa lite bara för att ha nåt att göra. Och fastnade direkt. Alla irritationsmoment krympte till obetydligheter och jag var där, i trädgården till Gatsbys hus på Long Island.

gatsbyogon
Jag älskar den stora skylten med optikerreklam, blir glad varje gång den kommer i bild trots att det är så smutsigt och hemskt runt om. Bra Luhrmann! Tack för att du lät göra den precis som allra första bokomslaget.
Jag har tidigare skrivit om F Scott Fitzgeralds Tender is the night här, och om Zelda Fitgeralds Save Me the Waltz här.
Jag vill också rekommendera JJ Moehringers memoar The Tender Bar, där de diskuterar Gatsby och har den som en referens till sina liv. Baren ligger i Manhasset där Gatsby utspelar sig.
Och så har jag en GATSBY-samling med referenser.
Men var är min Gatsby-tröja?
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Den här ovan vet jag knappt om jag vill se, medan den här under får mig att vilja börja läsa om alla böcker från början igen.
Eller?

Jag ser att det finns en om Katniss och Rue också, men den törs jag inte titta på.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


Vad bra den är! Children of Men, ännu en deprimerande mörk, våldam och skitig framtidsversion. En framtid helt utan hopp som snart kommer att ta slut, eftersom inga barn längre föds. Inga barn har fötts på 18 år.
Jag tycker alltså att den är jättebra, både storyn och skådespelarna med favoriterna Julianne Moore som terrorcellsledare och Michael Caine som gammal hippie med svårt sjuk fru. Sambon tycker inte att Clive Owen är övertygande, men jag tycker att det där avtrubbade spelsättet känns trovärdigt. Han stängde av när sonen dog helt enkelt.

Men jag har ett minne av att sonen dog på ett helt annat sätt, från när jag läste P D James Människors barn för länge länge sen. En fruktansvärd scen. När jag läser på lite så inser jag att de ändrat filmen väldigt mycket jämfört med boken. P D James verkar tycka att det är okej i alla fall. Hon fick dålig kritik för boken, minns jag, medan filmen blivit omtyckt.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »