Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘best of 2011’ Category

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Det var underbara timmar på morgon och förmiddag. Hon satt som i en stor såpbubbla, vars insida var lika mjuk som mormors handflator.

Den bilden, från sidan 12, varar bara en kort stund men jag bär den med mig genom hela läsningen, som tröst. För det gör nästan fysiskt ont att läsa Johanna Nilssons sena uppföljare till debuten ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” från 1996.

Jag träffar alltså Hanna igen, och hon är lika förtvivlat hudlös, ledsen och ångestriden som då. Sådär så att man bara vill ta henne varsamt i famnen och krama henne, stryka över håret och säga att allt kommer att bli bra. Och det är precis vad Alex gör, mannen som Hanna träffar och blir kär i.

Det är omöjligt att läsa om Hanna utan att känna konturen av Johanna där bakom. Hanna är också författare, hon reser på uppläsningar och bokmässan, hon träffar förläggare och läsare och skriver, skriver, skriver. När hon inte har de rivande svarta fjärilarna som försöker klösa sig ut ur magen, eller de fruktansvärda äckelsmutsiga känslorna efter att ha ätit, säg, en liten portion spaghetti. Smutskänslorna hanterar Hanna genom att kräkas. Svartångesten leder till ett tablettmissbruk. Det är denna resa nedåt – och ännu längre nedåt – som är så svår att följa med på.

… vars insida var lika mjuk som mormors handflator.

Det mjukt egensinniga språket behövs, skönheten bildar kontrast till spyorna och de svarta känslorna och gör att man orkar läsa vidare.

Samtidigt – förlåt! – blir jag lite irriterad på Hanna också. Får en vuxen människa verkligen vara så krävande, så barnsligt behövande, så rädd för att vara just vuxen? Ironin i att Hanna träffar just Alex, en dyslektiker med matlagning som största intresse, är inte det största problemet i deras relation. Det värsta är att han har barn, två små på sex och åtta år, som behöver sin pappa på barns självklara vis. Och det klarar inte Hanna av, för egentligen vill hon vara ett barn själv. Vaggas och vyssjas. Bli omhändertagen.

Allting bottnar i att Hanna är skräckslagen inför att vara kvinna. Eller bottnar det i att Hanna, som hon själv tror, har något kemiskt fel i sitt huvud?

Johanna Nilsson har skrivit höstens modigaste och mest självutlämnande bok. Hon förtjänar många läsare, en Augustnominering, och massor av kärlek.

(Även publicerad här.)

Read Full Post »

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Två kvinnor ligger svårt skadade, kanske döende, i samma sjukhusrum på lasarettet i Arvika. Utanför härjar ett fruktansvärt oväder, en storm med en översvämning av bibliska proportioner, som tvingar ihop människor som annars inte vill ha något med varandra att göra. Som dessa två, det aldrig erkända barnbarnet Minna och hennes högmodiga farmor Ebba af Tynne.
Minna är ibland vid medvetande. Hon tar tillfället i akt att berätta om sitt liv för den äldre kvinnan, som absolut inte vill lyssna. Inte höra om sin fine son, tv-reportern, som förförde den underklassiga Kristin och gjorde henne med barn. Inte om hur Minna fick komma till sin moster Sally i Arvika och börja jobba på hennes vägkrog och sen studera och allt som hände innan dottern Sofia föddes och hela världen blev annorlunda. Friskare. Färggladare. Viktigare.

”Moderspassion” är en väl vald titel. Den handlar om kärleken, den största och vackraste. Men också om sjaskigheterna, lögnerna och självbedrägerierna. Hur svårt det är att förlåta sig själv. Hur svårt det är att frigöra sig från arvet, och från orden som sårar och dömer. Stämplar.

”Vad kallade han min mamma?”
Jag håller fast henne med blicken, tvingar henne att se på mig. Vi vet båda vilket ord det är. Det där förbannade ordet som har varit mitt och Sallys fängelse, det där ordet som var min mormors eviga börda och det som skapade min mammas avsky mot mig (…) Det där ordet som jag en gång trodde var utrotat och undanröjt, bortsopat av förnuftet, jämställdheten och hela den moderna förbannade tiden, men som har återfötts och kommit tillbaka tredubbelt tyngre. Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varenda kvinna som man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge.

Alla vi som älskat Majgull Axelsson sedan ”Aprilhäxan” känner igen det klara vackra språket, de övernaturliga inslagen, och sättet att låta rösterna växla. Minna Tyrone Marguerite Ritva Anette. Jag blir otålig på de andra och läser fortare, för jag vill ha Minna Minna Minna hela tiden. Jag önskar att historien handlat bara om henne.

Man ser världen lite annorlunda när man läst Majgull Axelsson. Vänligare. Varmare. Hon skildrar tilltufsade människor i samhällets utkanter på ett sätt så fullt av kärlek och respekt att jag vill tala om för alla jag ser hur vackra de är. Tonårsflickorna som går förbi på torget i sina tunna sommarkläder och bruna ben — är någon av dem en Sofia? Sin mammas ögonsten, livlig, intelligent och vacker, innan något händer som drar ner henne och hon stämplas med ordet. Ordet som kan döda.

Jag tycker mycket om Moderspassion. Och blir påmind om att jag inte läst den förra, Is och vatten, vatten och is. Det är också intressant att se hur olika man kan läsa Axelsson. DN Expressen Svenskan
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Hennes språk liknar ingen annans, Monika Fagerholm har en helt unik röst. Den enda jag möjligen kanske kan jämföra med är Toni Morrison, i sättet att liksom närma sig händelserna i cirklar, att smyga fram och nästan röra vid dem men sen springa tillbaka och prata om något helt annat innan hon återigen smyger framåt och kommer lite lite närmare. Då kan man få veta något om vad som faktiskt har hänt. Eller vad någon tror har hänt. Eller vad någon tror att någon annan tror har hänt.
Monika Fagerholm har också skapat ett helt eget universum, där vid Bule träsk. En småstad, nej mera landet, där tufsiga människor lever lite på måfå, de flesta starkt färgade av barndomen: barndomens lekar, vänner, ovänner, hemligheter och historier. Det är många hemligheter och ännu fler historier. Historien om Den amerikanska flickan återkommer, men det är inte alls så att man måste komma ihåg allt från den boken. Glitterscenen står för sig själv, i all sin vindlande storslagenhet.
Jag kommer att minnas Solveig, Syster Blå, som simmade med sin tvilling Syster Röd och räddade livet på Suzette. Kusinbarnen, kusinmamman, kusinpappan. Maj-Gun, Majjunn, den Glada Skökan med brodern Tom som skäms, men som vänder sitt liv till något helt annat. Tobias. Johanna. Ulla. Friherinnan. Doris Flinkenberg. Det myllrar av människor vars liv flätas in i och ut ur varandras, men de starkaste rösterna tillhör Maj-Gun och Solveig.

Och en detalj: referens till Patti Smith och Piss factory alldeles i början. Redan där vann hon mitt hjärta, Monika Fagerholm.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Så sitter jag här igen och ska försöka skriva nåt vettigt som kan ge ett litet hum om hur fantastisk Fragile beasts är. För att den handlar om Kyle, fjortonåringen som är så känslig och tänkande, han är duktig i skolan men måste dölja det för sina föräldrar. Han älskar att teckna och måla, och oroar sig mycket för sin beundrade bror Klint, det blivande baseballproffset. Och om Candace! 77-årig sträv och rik enstöring, som brinner för allt spanskt; maten, språket och framförallt tjurfäktningen. Hon la en miljon dollar på att forsla den magnifika dråparen Calladito från en arena i Spanien till en äng i Pennsylvania. Och inte att förglömma Louis, som följer med Candace och tjuren till USA och nu lagar den ena fantastiska maträtten efter den andra. (Kvinnor han dumpar göder han med efterrätter så att de inte ska sakna honom.)
Louis är min favorit varje gång det är han som har ordet, på samma sätt som Kyle och Candace är mina favoriter när jag får titta in i deras hjärnor och hjärtan. Tawni O’Dell är lika trovärdig vem hon än skriver om, vems rädsla och hemligheter och lycka det än handlar om. Mest hjärtskärande är Kyle, en av dessa förtvivlade pojkar O’Dell är så bra på att skildra. Det tycker Candace också:

”There’s something about the earnestness of little boys and their boundless joy and curiosity that has always tugged at my heart. Maybe it’s the tragic knowledge that they will lose their spirit and zest for life when they become men as surely as they will lose their freckles and lopsided grins.
(…)
I watch these two boys, Kyle and Klint, and I try yo imagine what kind of men they will be and I can’t. I can’t imagine what kind of children they were, either. I don’t think they were ever allowed to be children, even though one is a type of deified child frozen in perennial boyhood, a man whose destiny it is to play a game for most of his adult life. And the other exudes a street urchin sweetness and ruin that attracts and also repels. In him it’s all too easy to see the cherub face barely alive beneath a layer of emotional grime. They’ve come from a different world than mine, one strewn with empty beer cans and cigarette packs where a mother’s bony embraces can be lost forever if she suspects you’re not on her side. I can’t begin to understand it.”

När pojkarnas fulla pappa kör ihjäl sig är mamman sedan flera år borta. Hon tog med sig lillasyster Krystal och har knappt hört av sig sen dess. Men nu dyker hon upp på begravningen, till Kyles glädje och Klints ilska, och tänker hämta sina söner. Tonårsflickan Shelby har en annan idé, varför kan inte hennes rika farmor Candace Jack ta emot pojkarna i sitt hem? Där börjar boken.
Sen utvecklar den sig till en berättelse om kärlek och hat, om syskon och ungdomspassioner och mörka övergrepp och vad som är viktigt i livet. Tjurfäktning, till exempel. Att brinna.

Jag har läst alla Tawni O’Dells böcker, Avvägar, Ivans återkomst och Käraste syster. Det här är den bästa av dem alla. Det spanska temat förnyar och lyfter, samtidigt som man som läsare känner igen de tuffa miljöerna från gruvdistriktet. Framsidan känns inte alls fel längre, utan helt rätt.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det är så mycket kärlek i Linda Gray Sextons Det sägs att en stjärna faller. Så väldigt mycket kärlek. Mellan Allie och hennes man Sam, mellan Allie och barnen Jamie, Meggie och Anna, framför allt sonen Jamie som hon älskar mest av alla. Han är också det barn som ärvt Allies egen konstnärsbegåvning, det står klart redan när han är två år gammal. Och Allie älskar honom ännu mer för det. Det var länge sedan jag läste en bok som genomsyras så av kärlek, och jag märker hur glad jag blir av det.
Det är också en väldigt fysisk bok, lidelsefull. Det är det sexuella, det är kroppar och en rytm som är djupt naturlig. Kor som kalvar, ston som fölar, och så Allie själv som föder barn hemma med man och svärmor till hjälp. Beskrivningen av övergångsskedet känns i hela kroppen när jag läser.

Allie är målare, en blyg men lidelsefull målare. Maken Sam är lantbrukare. Bara att de träffas är något av ett mirakel, men de passar väldigt bra ihop trots sina olikheter. Och de är så trovärdiga i sina svårigheter och glädjeämnen.
En annan sak jag tycker mycket om är porträtten av både svärmor Tobie, och Allies egen mor. (Heter hon något? Kanske bara mamma.) Båda kvinnorna är komplexa. Mamman prydlig, malplacerad på lantgården där Allie bor med sin familj, och hon har aldrig riktigt förstått hur viktig Konsten är för sin dotter. Men hon älskar sina barnbarn, och scenen där hon trotsar Tobie och tar hand om lilla Anna är så fin. Tobie å andra sidan är dominant och duglig, van att bestämma och småsur. Först försöker Allie anpassa sig efter henne, men börjar sedan göra uppror och hitta sin egen väg och plats. Och scenen med rivaliteten om lilla Anna som bebis slutar i balans, jämvikt.
Ett tredje kvinnoporträtt är Rebecca, konstnären från New York som flyttar till trakten och uppmuntrar Allie. Även hon har flera sidor.

Första halvan av boken är ren glädje att läsa, men sen kommer katastrofen. Och efter det sorgen: vild, förtärande, kanske morbid. Här kommer ett element av övernaturlighet in, som jag inte gillar. Det stör och irriterar och känns påklistrat. Där försvinner best of-etiketten för ett tag, men slutet — vilket slut! — gör att jag klistrar på den igen. Jag är mycket imponerad av Linda Gray Sexton. Ganska oväntat också.

Boken är dedikerad till författarens mor, poeten Anne Sexton, och lyder: Till min mor, som lärde mig att lyssna efter ordets ljud. Generöst av Linda tycker jag.
Hon har även en hemsida och en blogg. Tydligen är Linda Gray Sexton bipolär och har lidit av svåra depressioner och självmordstankar. Hon vet vad hon talar om när hon skriver om människor i svår kris, alltså. Ännu mer förvånande då att Det sägs att stjärnor faller är så full av kärlek och hopp.
————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »