Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘best of 2011’ Category

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Det var underbara timmar på morgon och förmiddag. Hon satt som i en stor såpbubbla, vars insida var lika mjuk som mormors handflator.

Den bilden, från sidan 12, varar bara en kort stund men jag bär den med mig genom hela läsningen, som tröst. För det gör nästan fysiskt ont att läsa Johanna Nilssons sena uppföljare till debuten ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” från 1996.

Jag träffar alltså Hanna igen, och hon är lika förtvivlat hudlös, ledsen och ångestriden som då. Sådär så att man bara vill ta henne varsamt i famnen och krama henne, stryka över håret och säga att allt kommer att bli bra. Och det är precis vad Alex gör, mannen som Hanna träffar och blir kär i.

Det är omöjligt att läsa om Hanna utan att känna konturen av Johanna där bakom. Hanna är också författare, hon reser på uppläsningar och bokmässan, hon träffar förläggare och läsare och skriver, skriver, skriver. När hon inte har de rivande svarta fjärilarna som försöker klösa sig ut ur magen, eller de fruktansvärda äckelsmutsiga känslorna efter att ha ätit, säg, en liten portion spaghetti. Smutskänslorna hanterar Hanna genom att kräkas. Svartångesten leder till ett tablettmissbruk. Det är denna resa nedåt – och ännu längre nedåt – som är så svår att följa med på.

… vars insida var lika mjuk som mormors handflator.

Det mjukt egensinniga språket behövs, skönheten bildar kontrast till spyorna och de svarta känslorna och gör att man orkar läsa vidare.

Samtidigt – förlåt! – blir jag lite irriterad på Hanna också. Får en vuxen människa verkligen vara så krävande, så barnsligt behövande, så rädd för att vara just vuxen? Ironin i att Hanna träffar just Alex, en dyslektiker med matlagning som största intresse, är inte det största problemet i deras relation. Det värsta är att han har barn, två små på sex och åtta år, som behöver sin pappa på barns självklara vis. Och det klarar inte Hanna av, för egentligen vill hon vara ett barn själv. Vaggas och vyssjas. Bli omhändertagen.

Allting bottnar i att Hanna är skräckslagen inför att vara kvinna. Eller bottnar det i att Hanna, som hon själv tror, har något kemiskt fel i sitt huvud?

Johanna Nilsson har skrivit höstens modigaste och mest självutlämnande bok. Hon förtjänar många läsare, en Augustnominering, och massor av kärlek.

(Även publicerad här.)

Read Full Post »

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Två kvinnor ligger svårt skadade, kanske döende, i samma sjukhusrum på lasarettet i Arvika. Utanför härjar ett fruktansvärt oväder, en storm med en översvämning av bibliska proportioner, som tvingar ihop människor som annars inte vill ha något med varandra att göra. Som dessa två, det aldrig erkända barnbarnet Minna och hennes högmodiga farmor Ebba af Tynne.
Minna är ibland vid medvetande. Hon tar tillfället i akt att berätta om sitt liv för den äldre kvinnan, som absolut inte vill lyssna. Inte höra om sin fine son, tv-reportern, som förförde den underklassiga Kristin och gjorde henne med barn. Inte om hur Minna fick komma till sin moster Sally i Arvika och börja jobba på hennes vägkrog och sen studera och allt som hände innan dottern Sofia föddes och hela världen blev annorlunda. Friskare. Färggladare. Viktigare.

”Moderspassion” är en väl vald titel. Den handlar om kärleken, den största och vackraste. Men också om sjaskigheterna, lögnerna och självbedrägerierna. Hur svårt det är att förlåta sig själv. Hur svårt det är att frigöra sig från arvet, och från orden som sårar och dömer. Stämplar.

”Vad kallade han min mamma?”
Jag håller fast henne med blicken, tvingar henne att se på mig. Vi vet båda vilket ord det är. Det där förbannade ordet som har varit mitt och Sallys fängelse, det där ordet som var min mormors eviga börda och det som skapade min mammas avsky mot mig (…) Det där ordet som jag en gång trodde var utrotat och undanröjt, bortsopat av förnuftet, jämställdheten och hela den moderna förbannade tiden, men som har återfötts och kommit tillbaka tredubbelt tyngre. Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varenda kvinna som man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge.

Alla vi som älskat Majgull Axelsson sedan ”Aprilhäxan” känner igen det klara vackra språket, de övernaturliga inslagen, och sättet att låta rösterna växla. Minna Tyrone Marguerite Ritva Anette. Jag blir otålig på de andra och läser fortare, för jag vill ha Minna Minna Minna hela tiden. Jag önskar att historien handlat bara om henne.

Man ser världen lite annorlunda när man läst Majgull Axelsson. Vänligare. Varmare. Hon skildrar tilltufsade människor i samhällets utkanter på ett sätt så fullt av kärlek och respekt att jag vill tala om för alla jag ser hur vackra de är. Tonårsflickorna som går förbi på torget i sina tunna sommarkläder och bruna ben — är någon av dem en Sofia? Sin mammas ögonsten, livlig, intelligent och vacker, innan något händer som drar ner henne och hon stämplas med ordet. Ordet som kan döda.

Jag tycker mycket om Moderspassion. Och blir påmind om att jag inte läst den förra, Is och vatten, vatten och is. Det är också intressant att se hur olika man kan läsa Axelsson. DN Expressen Svenskan
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Hennes språk liknar ingen annans, Monika Fagerholm har en helt unik röst. Den enda jag möjligen kanske kan jämföra med är Toni Morrison, i sättet att liksom närma sig händelserna i cirklar, att smyga fram och nästan röra vid dem men sen springa tillbaka och prata om något helt annat innan hon återigen smyger framåt och kommer lite lite närmare. Då kan man få veta något om vad som faktiskt har hänt. Eller vad någon tror har hänt. Eller vad någon tror att någon annan tror har hänt.
Monika Fagerholm har också skapat ett helt eget universum, där vid Bule träsk. En småstad, nej mera landet, där tufsiga människor lever lite på måfå, de flesta starkt färgade av barndomen: barndomens lekar, vänner, ovänner, hemligheter och historier. Det är många hemligheter och ännu fler historier. Historien om Den amerikanska flickan återkommer, men det är inte alls så att man måste komma ihåg allt från den boken. Glitterscenen står för sig själv, i all sin vindlande storslagenhet.
Jag kommer att minnas Solveig, Syster Blå, som simmade med sin tvilling Syster Röd och räddade livet på Suzette. Kusinbarnen, kusinmamman, kusinpappan. Maj-Gun, Majjunn, den Glada Skökan med brodern Tom som skäms, men som vänder sitt liv till något helt annat. Tobias. Johanna. Ulla. Friherinnan. Doris Flinkenberg. Det myllrar av människor vars liv flätas in i och ut ur varandras, men de starkaste rösterna tillhör Maj-Gun och Solveig.

Och en detalj: referens till Patti Smith och Piss factory alldeles i början. Redan där vann hon mitt hjärta, Monika Fagerholm.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Så sitter jag här igen och ska försöka skriva nåt vettigt som kan ge ett litet hum om hur fantastisk Fragile beasts är. För att den handlar om Kyle, fjortonåringen som är så känslig och tänkande, han är duktig i skolan men måste dölja det för sina föräldrar. Han älskar att teckna och måla, och oroar sig mycket för sin beundrade bror Klint, det blivande baseballproffset. Och om Candace! 77-årig sträv och rik enstöring, som brinner för allt spanskt; maten, språket och framförallt tjurfäktningen. Hon la en miljon dollar på att forsla den magnifika dråparen Calladito från en arena i Spanien till en äng i Pennsylvania. Och inte att förglömma Louis, som följer med Candace och tjuren till USA och nu lagar den ena fantastiska maträtten efter den andra. (Kvinnor han dumpar göder han med efterrätter så att de inte ska sakna honom.)
Louis är min favorit varje gång det är han som har ordet, på samma sätt som Kyle och Candace är mina favoriter när jag får titta in i deras hjärnor och hjärtan. Tawni O’Dell är lika trovärdig vem hon än skriver om, vems rädsla och hemligheter och lycka det än handlar om. Mest hjärtskärande är Kyle, en av dessa förtvivlade pojkar O’Dell är så bra på att skildra. Det tycker Candace också:

”There’s something about the earnestness of little boys and their boundless joy and curiosity that has always tugged at my heart. Maybe it’s the tragic knowledge that they will lose their spirit and zest for life when they become men as surely as they will lose their freckles and lopsided grins.
(…)
I watch these two boys, Kyle and Klint, and I try yo imagine what kind of men they will be and I can’t. I can’t imagine what kind of children they were, either. I don’t think they were ever allowed to be children, even though one is a type of deified child frozen in perennial boyhood, a man whose destiny it is to play a game for most of his adult life. And the other exudes a street urchin sweetness and ruin that attracts and also repels. In him it’s all too easy to see the cherub face barely alive beneath a layer of emotional grime. They’ve come from a different world than mine, one strewn with empty beer cans and cigarette packs where a mother’s bony embraces can be lost forever if she suspects you’re not on her side. I can’t begin to understand it.”

När pojkarnas fulla pappa kör ihjäl sig är mamman sedan flera år borta. Hon tog med sig lillasyster Krystal och har knappt hört av sig sen dess. Men nu dyker hon upp på begravningen, till Kyles glädje och Klints ilska, och tänker hämta sina söner. Tonårsflickan Shelby har en annan idé, varför kan inte hennes rika farmor Candace Jack ta emot pojkarna i sitt hem? Där börjar boken.
Sen utvecklar den sig till en berättelse om kärlek och hat, om syskon och ungdomspassioner och mörka övergrepp och vad som är viktigt i livet. Tjurfäktning, till exempel. Att brinna.

Jag har läst alla Tawni O’Dells böcker, Avvägar, Ivans återkomst och Käraste syster. Det här är den bästa av dem alla. Det spanska temat förnyar och lyfter, samtidigt som man som läsare känner igen de tuffa miljöerna från gruvdistriktet. Framsidan känns inte alls fel längre, utan helt rätt.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det är så mycket kärlek i Linda Gray Sextons Det sägs att en stjärna faller. Så väldigt mycket kärlek. Mellan Allie och hennes man Sam, mellan Allie och barnen Jamie, Meggie och Anna, framför allt sonen Jamie som hon älskar mest av alla. Han är också det barn som ärvt Allies egen konstnärsbegåvning, det står klart redan när han är två år gammal. Och Allie älskar honom ännu mer för det. Det var länge sedan jag läste en bok som genomsyras så av kärlek, och jag märker hur glad jag blir av det.
Det är också en väldigt fysisk bok, lidelsefull. Det är det sexuella, det är kroppar och en rytm som är djupt naturlig. Kor som kalvar, ston som fölar, och så Allie själv som föder barn hemma med man och svärmor till hjälp. Beskrivningen av övergångsskedet känns i hela kroppen när jag läser.

Allie är målare, en blyg men lidelsefull målare. Maken Sam är lantbrukare. Bara att de träffas är något av ett mirakel, men de passar väldigt bra ihop trots sina olikheter. Och de är så trovärdiga i sina svårigheter och glädjeämnen.
En annan sak jag tycker mycket om är porträtten av både svärmor Tobie, och Allies egen mor. (Heter hon något? Kanske bara mamma.) Båda kvinnorna är komplexa. Mamman prydlig, malplacerad på lantgården där Allie bor med sin familj, och hon har aldrig riktigt förstått hur viktig Konsten är för sin dotter. Men hon älskar sina barnbarn, och scenen där hon trotsar Tobie och tar hand om lilla Anna är så fin. Tobie å andra sidan är dominant och duglig, van att bestämma och småsur. Först försöker Allie anpassa sig efter henne, men börjar sedan göra uppror och hitta sin egen väg och plats. Och scenen med rivaliteten om lilla Anna som bebis slutar i balans, jämvikt.
Ett tredje kvinnoporträtt är Rebecca, konstnären från New York som flyttar till trakten och uppmuntrar Allie. Även hon har flera sidor.

Första halvan av boken är ren glädje att läsa, men sen kommer katastrofen. Och efter det sorgen: vild, förtärande, kanske morbid. Här kommer ett element av övernaturlighet in, som jag inte gillar. Det stör och irriterar och känns påklistrat. Där försvinner best of-etiketten för ett tag, men slutet — vilket slut! — gör att jag klistrar på den igen. Jag är mycket imponerad av Linda Gray Sexton. Ganska oväntat också.

Boken är dedikerad till författarens mor, poeten Anne Sexton, och lyder: Till min mor, som lärde mig att lyssna efter ordets ljud. Generöst av Linda tycker jag.
Hon har även en hemsida och en blogg. Tydligen är Linda Gray Sexton bipolär och har lidit av svåra depressioner och självmordstankar. Hon vet vad hon talar om när hon skriver om människor i svår kris, alltså. Ännu mer förvånande då att Det sägs att stjärnor faller är så full av kärlek och hopp.
————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

I tredje boken i trilogin Liliths Brood är det Jodahs som är huvudperson. Han är ännu ett av Liliths barn, men konstruerad och född långt efter Akin. Men Jodahs öde påminner om hans äldre brors; ensamheten. Anledningen är att det inför Jodahs metamorfos visar sig att det kommer att bli en ooloi — det tredje könet. Könet som existerar för att göra nya barn, förena varelser, underhålla och skydda och läka.

Och det är den första konstruerade ooloien någonsin, vilket skrämmer eftersom man inte vet om en ooloi från både människa och oankali kan kontrollera sina förmågor och behärska sig så att den inte skadar. Ooloin kan nämligen ändra cellstrukturen hos andra varelser, som jag nämnde tidigare kan den hela skador och sjukdomar, men det kan ju också gå åt andra hållet om en ooloi inte har kontroll på vad den gör. Och en ung ooloi med alla den mänskliga ungdomens tvära känslokast (tänk tonåring) kan ställa till stor skada. Därför får Jodahs inte leva med de andra, vare sig oankali eller människor, utöver sin egen närmaste familj. Dens femte förälder är ooloien Nikanj från första boken Dawn, som nu för första gången får bli same sex-parent.

En annan sak med en ooloi är att den behöver, måste ha, ett par. I Jodahs fall en kvinna och en man, människor, att leva med. Det är ett så starkt fysiskt behov hos Jodahs att det ger sig ut på ständigt längre vandringar, till den hittar ett mänskligt syskonpar, Jesusa och Tomás. De är täckta av växande tumörer från en sjukdom, neurofibromatosis, men häpnadsväckande nog fertila i sig själva. Jesusa och Tomás tillhör en grupp motståndsmänniskor som kan föda barn, nästan alltid svårt sjuka barn. De är rädda för oankalis, som de betraktar som djävulska. Den allra värsta skräcken är en ooloi, för den har två par armar. (Det andra paret växer ut under ooloins andra metamorfos.)
Men Jodahs är väldigt väldigt angelägen om att bilda treenighet med Jesusa och Tomás. Det är en fråga om liv eller död för den.

I nästa inlägg ska jag skriva om nåt annat än Octavia E Butler. Något eller någon som kanske är språkligt tråkigare, helt säkert intellektuellt torftigare och högst troligt mycket mer förutsägbar. Mindre mind-blowing, helt enkelt. Vem eller vad som helst alltså.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

En av anledningarna till att Akin och Tiikuchahk i Adulthood rites lider så av att vara separerade från varandra är att de egentligen är förutbestämda att bli partners, mates. I samband med metamorfosen som alla oankali och deras avkommor går igenom väljer de kön. Om den ena i ett nära (mest nära i ålder) syskonpar blir kvinnlig så måste den andra bli manlig, och tvärtom. För att sedan kunna para sig krävs också en tredje person, en ooloi, som ligger i mitten medan de kopplar in sig med tentaklerna på/i varandra. Oloi är det tredje könet och den som gör att det blir väldigt skönt. Det är också ooloin som skapar liv, börjar bygga ihop cellerna.
Har man väl bildat en sådan här treenighet kvinnlig–manlig–ooloi, så är den för livet. Ingen av de tre kan vara separerad från de andra någon längre tid. Om en dör så dör de andra två kort därefter.
För människor som parar sig med en oloi inträffar en hemsk bieffekt. De kan inte längre röra vid varandra. Det är helt enkelt äckligt, avskyvärt, gör fysiskt ont. Och det är förstås en anledning till att männsiskor som lurats in i förhållanden med en oloi börjar hata den efteråt. Ett tag. Sen gör beroendet och ooloiens lukt/feromoner att de börjar älska den.
För oankalier är det mycket viktigt att hitta en ooloi att bilda familj med, och vice versa.
Det här med tentaklerna: de kan alltså känna av hela den andra kroppen ända ner på cellnivå. Känna alla känslor, eventuella smärtor, om något är bra eller fel eller vad som helst. Oankali och oloi kan utbyta information med varandra. Oloierna har dessutom den fantastiska förmågan att kunna hela en trasig kropp. De kan lösa upp cancertumörer, släta ut missbildad hud, hela en skottskada och få en ny fot att växa när den första huggits av.
Och så har de två par armar. Ett par sensoriska armar och ett par styrkearmar.

Det är mycket om det tredje könet just nu, med en artikelserie i DN som jag tycker är intressant. Octavia E Butler uppfann alltså sitt tredje kön i slutet av 1980-talet, men det är inte mänskligt utan tillhör arten oankali. I trilogin Liliths Brood är de centrala temana sexualitet, fortplantning och samlevnad. Jag har skrivit om Dawn här och Adulthood rites här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

He remembered much of his stay in the womb.
While there, he began to be aware of sounds and tastes. They meant nothing to him, but he remembered them. When they recurred, he noticed.
When something touched him, he knew it to be a new thing — a new experience. The touch was first startling, then comforting. It penetrated his flesh painlessly and calmed him. When it withdrew, he felt bereft, alone for the first time. When it returned, he was pleased — another new sensation. When he had experienced a few of these withdrawals and returns, he learned anticipation.
He did not learn pain until it was time for him to be born.
He could feel and taste changes happening around him — the slow turning of his body, then later the sudden headfirst thrust, the compression first of his body, then gradually along the length of his body. He hurt in a dull, distant way.
Yet he was not afraid. The changes were right. It was time for them. His body was ready. He was propelled along in regular pulses and comforted from time to time by the touch of his familiar companion.
There was light!

Akin är den första människofödda pojken, av de få blandartsbarn mellan ooankali och människa som börjat födas på Jorden. Det är Lilith som föder honom, och han är också son till Joseph (människa), Nikanj (oloi), och två oankalier. Fem föräldrar alltså, och han har ärvt dem alla. Utseendet är från människorna: två ögon, en näsa, två öron, en mun, brun hud, hår på huvudet, bäbiskinder. Det enda yttre tecknet på att Akin inte är människa är hans extremt långa tunga, hans till en början enda tentakel. (Senare, när Akin genomgår sin metamorfos, kommer hans utseende att förändras. Men det går inte att förutse hur.)
Vad som inte syns är hur otroligt intelligent Akin är, och att han aldrig glömmer något. Han bara lagrar informationen om allt han ser, hör och upplever, till ett senare tillfälle när han kanske kan sätta in den i ett sammanhang.

På Jorden finns motståndsfickor av människor som hatar oankalierna och försöker överleva utan dem. Alla dessa människor är sterila. Endast oankalierna kan hjälpa dem genom att korrigera medicinska tillstånd, men eftersom människorna inte vill ha med oankalierna att göra så stjäl de istället barn när de kan få fatt i dem. Ett barn med Akins utseende är väldigt attraktivt, och en dag när han är cirka 1, 5 år blir han också bortrövad. Han försöker mörka sin intelligens och sin talförmåga för att inte skrämma sina kidnappare till att döda honom. För det är ju så med människor: det vi inte förstår är skrämmande och hotfullt.
Akin väntar och väntar på att bli räddad. Under tiden börjar han förstå människorna mer och mer. De lider av vad oankalierna kallar the Contradiction, motsägelsen, att vara intelligenta och hierarkiska på samma gång. Ständigt dömda till undergång. Men själva tycker de förstås att det är sammanblandningen med oankali som betyder undergång, och att det stora kriget som förödde Jorden var en engångshändelse.
Akin känner sig mycket ensam och sviken. Framför allt saknar han sitt syskon Tiikuchahk, som han vid det här laget borde ha haft en väldigt stark bindning till. Saknar är ett för svagt ord, Akin kan aldrig bli hel utan Tiikuchahk.

Adulthood rites är andra delen i Ocatvia E Butlers mäktiga trilogi. Första delen heter Dawn och jag skrev om den här.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det finns ingen som kan vända och vrida på så intressanta frågor om mänsklighet som Octavia E Butler. Hon klår till och med min mångåriga kärlek Ursula K LeGuin. Första boken, Dawn, i denna trilogi är så bra så bra så bra.

Lilith vaknar i sin ensamhet i ett konstigt rum, där osynliga röster frågar ut henne. Hon vet att det är efter Kriget, och att det troligen inte finns många människor kvar. Men hon vet inte vilka som håller henne fången, eller varför. Efter lång tid, ett par år där hon testat gränserna och sövts och väckts några gånger om, får hon träffa en av sina fångvaktare, oankali. Det är en skrämmande upplevelse, hon blir både äcklad och livrädd av en varelse med tentakler som böljar och rör sig från det som ska vara huvud och kroppsdelar. Det tar tid för Lilith att vänja sig, att bemästra sin avsky och sin ilska. Det här är xenofobi i sin ursprungligaste form.
Varelserna, oankali, är byteshandlare — i gener. De färdas genom rymden och överlever genom att beblanda sig med de arter de råkar på. De har ett kvinnligt kön, ett manligt, och så ett som kallas ooloi. Lilith lämnas som husdjur/uppfostringsprojekt/läromedel hos ooloien Nikanj. Tanken är att de ska lära av varandra. (Nikanj är på väg in i puberteten.)
Sedan är det meningen att Lilith ska väcka andra människor som oankali räddat från jorden. 250 år har gått och jorden ska vara beboelig igen. Lilith förväntas bli ledare för en grupp nykolonisatörer. Men människor är sig lika: rädda, hatiska, snara till våld när det är saker vi inte förstår eller känner igen.

Jag vill inte spoila alltför mycket (fast det har jag ju redan gjort) så jag säger bara att det är så oerhört intressant med gruppdynamiken som uppstår. Och hur sexualiteten skildras och vilket hot ooloi uppfattas som. Djupt liggande homofobi, men inte bara det. Förvirringen i att någon är ett ”det”.
Lilith är stor och stark och har likheter med Lauren i Parable of the Sower. Precis som Lauren (som valde en mycket äldre och skröpligare man) så väljer Lilith en oväntad man, Joseph. Han är kortare än hon, och av kinesiskt ursprung. Den enda som inte blev förvånad är Nikanj. Det förklarar att de andra oankalierna var säkra på att hon skulle välja en stor svart man, som liknade henne själv, men att Nikanj såg att det i själva verket var Joseph som var mest lik Lilith.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Efter Franklin D Roosevelts död fortsätter Eleanor att vara lika aktiv. Hon arbetar arbetar arbetar, och återkommer hela tiden till hur viktigt det är att vara ”useful”. Hon föreläser, skriver sin dagliga tidningskrönika, reser ständigt och gör radioprogram med mera. Hon får 100 brev om dagen och har tre sekreterare. (Det finns ett ”franking priviliege” i USA, alla före detta presidentfruar slipper betala porto för inhemsk post.)
Så blir Eleanor Roosevelt FN-delegat, under den förste generalsekreteraren Trygve Lie från Norge. Hon är mycket uppfylld av att vara den enda kvinnan i den amerikanska delgationen, och tänker att hon inte får misslyckas för då misslyckas hon för hela sitt köns räkning. ER bjöd in alla andra kvinnliga delegater på te, det blev 16 stycken totalt.
Det är mycket minnen och anekdoter från tiden i FN, framför allt från kommittén som arbetade fram de mänskliga rättigheterna. Roosevelt satt ordförande och det var hårt arbete. En humoristisk och filosofisk kines, Chang, förgyllde arbetet. Ryssen Pavlov förlängde det med ständigt tjat om staten staten staten. När deklarationen antogs 10 december 1948 lade Sovjetunionen plus några satellitstater, Sydafrika och Saudiarabien ner sina röster.

Efter tiden i FN (republikanerna vann 1952 års presidentval) for Eleanor omkring och reste. Hon besökte Libanon, arabvärlden, Israel, Indien. Pakistan (All Pakistan Women’s Association), Japan, Hongkong. Grekland och drottningen Frederika. I Grekland syntes effekterna av Marshallplanen. Jugoslavien, där hon tyckte att kvinnorna fick slita hårt när männen satt i bergen och var krigiska, men ändå var hon glad att Jugoslavien gick sin egen väg. Hon träffade förstås Tito. Hon träffade alltid alla höga politiker och kungligheter, hennes egen status verkar inte ha minskat alls trots att hon då varken var FN-delegat eller The First Lady längre.
1956 jobbade Roosevelt för att Adlai Stevenson skulle bli demokraternas kandidat. Vid ett tillfälle berättar hon att hon inte ville stötta John F Kennedy. Hon irriterade sig på att han inte ville tala om var han stod i McCarthy-frågan.
Det blev inte Adlai Stevenson, och Eleanor fortsatte resa. Till Holland och drottning Juliana, en lika stor favorit som Marta av Norge. Till Indonesien, Bali, Marocko. Och så en hel månad i Sovjet.
I think I should die if I had to live in Soviet Russia.
Eleanor är särskilt oroad av hur barnen drillas och tränas (enligt Pavlovska principer) till blind lydnad. Hon ser ingen glädje, bara rädsla. Men är imponerad av läkar- och skötersketätheten.
Och så noterar hon hur utbildade ryssar, troende marxister, skickas ut till allierade länder för att hjälpa till. Många länder befinner sig i svåra faser, de har varit i krig, de har nyligen blivit självständiga och administrationen har pajat ihop. De behöver hjälp och Sovjetunionen skickar folk som samtidigt vill vinna över länderna för världskommunismen. Roosevelt är mycket oroad.
Hon konstaterar stora skillnader mellan Marocko, Iran (ingen framtidstro), Israel (massor av framtidstro). Vid ännu en resa till Sovjet något år senare konstaterar hon att folk ser lite gladare ut, och inte har lika fula kläder.
Hennes självbiografi avslutas med uppmaningar. Hon talar om hur viktigt det är att utbilda unga, framför allt i språk, och att uppmuntra dem att resa till andra länder. och sprida The American Dream, gärna. Hon tänker sig ett system med två års vistelse i andra länder, som var och en valt i förväg så att barnen hinner läsa på om landets historia, seder och bruk, och språket.
Hon är också mycket kritisk till vad hon kallar Boss-valen, framför allt 1960 när JFK valdes till demokraternas presidentkandidat. Hon menar att kandidatvalen måste demokratiseras och tas tillbaka till medlemsnivå. Fortfarande hade hon velat ha Stevenson, men kampanjade sen lite för JFK ändå.
När Eleanor Roosevelt dog i november 1962 beordrade JFK flaggor på halv stång. Adlai Stevenson sade: ”The United States, the United Nations, the world, has lost one of its great citizens. Mrs. Eleanor Roosevelt is dead, and a cherished friend of all mankind is gone.
Hennes självbiografi, i den samlade förkortade upplaga som jag nu läst, finns fortfarande i tryck. Jag tycker att jag har fått veta mycket inte bara om hennes liv, utan också om den ofta dramatiska tid hon levde i. En modig kvinna, som inte drog sig för att vara obekväm när hon tyckte att hon hade rätt. Samtidigt ödmjuk och lyssnade, när hon inte visste saker. En mycket intressant person, och värd all beundran.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här här och här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »


Jag älskar att avsnitten ur Astas dagböcker alltid börjar med ett avsnitt på danska. Jag stakar mig igenom det först, innan översättningen kommer. Undrar hur engelsmännen som läste originalet gjorde? Hoppade över, säkert. Om de inte, som Ruth Rendell, har danskt påbrå.
Det är lätt att glömma bort Ruth Rendell mellan varven, liksom hennes pseudonym Barbara Vine. Sen blir man desto gladare när man läser henne igen. För hon är alltid bra.
Astas bok är en släkthistoria i tre generationer, med hemligheter, fattigdom, berömmelse och en mordgåta. Asta kom till England tillsammans med sin make Rasmus och två små barn. Ett tredje barn dog, och nu väntar hon igen. Hon är tung och otymplig och längtar efter en flicka. Och efter danskt rågbröd.
Det kommer en flicka, Swanhild. Men exakt hur kommer hon? På Astas födelsedag långt senare, får Swanny ett elakt anonymt brev som berättar att hon inte är Astas och Rasmus dotter. Swanny är då 58 år och hamnar i djup kris. Hon lyckas inte få några ordentliga besked från sin självupptagna mor, utan är utlämnad till sitt eget grubblande.
Så dör Asta. Och när Swanny röjer upp i huset hittar hon massor av anteckningsböcker, där Asta i hemlighet skrivit dagbok. Astas dagböcker blir utgivna och en stor försäljningssuccé både i England och Danmark. Det blev tv-serie också, och där hade Anthony Andrews en roll. 😉 Men får Swanny veta vem hon är?
När boken börjar är även Swanny död, och det är systerdottern Ann som fått ärva såväl huset som dagboksrättigheterna som nyfikenheten på hur allt hänger ihop. Så hon läser och forskar om vartannat. Det kommer twist på twist i denna bok, och historierna vävs in i och runt om varandra. Tänk De besatta (A S Byatt) möter Alias Grace (Margaret Atwood) med ett stänk av det lilla jag minns av Mary Swann (Carol Shields). Mycket fin bok.
***
På fliken läser jag att Ruth Rendell hade en dansk mormor, och att namnet Vine ska uttalas på danska. Den här boken köpte jag för tio kronor på en liten turistinformation vid Höga kusten förra sommaren, det får man kalla ett fynd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag verkar ha mer tid till läsning än till bloggande… nu ligger jag efter med hela tre böcker.
Min första Neil Gaiman lånade jag av svärsonen. En bra börja-bok, enligt honom.
Anansi boys handlar om Fat Charlie, vars pinsamma pappa med den gröna hatten och de gula handskarna dör på en karaokescen. Då visar det sig att pappan var en gud, och att Fat Charlie har en bror: Spider.
Det här är en galen saga, med grymma djur, magi, gamla tanter som kan frammana krafter, en kärlekshistoria — nej, två!, och en elak chef som försnillat sina klienters pengar. Historien hoppar mellan London och USA och en uråldrig magisk dimension där Tiger försöker ta tillbaka historierna som Anansi lagt beslag på.
Vilda gröna ögon är en av Joyce Carol Oates ungdomsböcker, och skulle egentligen behöva ett eget inlägg och kanske rent av en best of-etikett.
Francesca berättar historien om hur hennes familj faller sönder.
Hennes far är den mycket kände och populäre, charmerande sportkommentatorn Reid Pierson. Alla älskar honom, till och med hans egen familj som lever under det ständiga hotet om våld och vredesutbrott. Alla anpassar sig till Reid, ingen vågar sticka upp.
Så börjar modern Krista försöka mejsla ut sitt eget liv. Hon söer sig till konstnärliga kretsar, börjar måla, och får då flytta ut till sin egen lilla stuga några dagar i taget men barnen får inte följa med. Alla anpassar sig till detta, alla förstår att det är pappan som bestämmer, men ingen låtsas om det.
Det här är en hemskt och våldsam bok (det är ju Oates!) och det som är extra hemskt är hur Francesca tar sin fars parti och anklagar både mor och lillasyster för att provocera honom, det är deras eget fel att de får blåmärken, de vet ju hur han är. Men Francesca har också Vilda Gröna Ögon i sig, en annan person som vågar helt andra saker…
Mycket bra bok!
Benoi Duteutre har skrivit en satirisk bok om (tror jag) saker han retar upp sig på. Det börjar med en dödsdömd fånge vars sista önskan är att få röka en cigarett. Tyvärr är det omöjligt, eftersom fängelset har rökförbud överallt. Å andra sidan: den sista önskan… Ett tobaksbolag ser sin chans till lite goodwill.
Den egentlige huvudpersonen är en bitter man som inte alls trivs med den rådande tidsandan. Han arbetar åt kommunen, där borgmästaren gör sig populär genom att satsa på bilfria miljöer och att plocka in dagisbarn i kommunhuset. Men när huvudpersonen smyger sig till en cigarett på toaletten blir han påkommen av en liten flicka, och sen börjar en Kafkaartad händelseutveckling där Den bittre anklagas för brott mot barn och hamnar inför rätta, dels en barndomstol där domaren har tutte, dels den vanliga.
Det är många absurditeter i den här boken, och hårda slag mot tänkande av typen ”Han tycker om blommor, då måste han vara oskyldig”. Jag gillar särskilt ”Martyr Idol” som är några stackars människor som kidnappats av en terrorgrupp och får tävla mot varandra i sång- och dansnummer om vem som får behålla huvudet längst. Men jag har lite svårt för det där med att Den bittre anklagas för pedofili så lättvindigt, om det ska vara kritik mot falska anklagelser så fungerar det inte för mig som vet att de flesta förövare aldrig ens blir anmälda, långt mindre dömda.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Older Posts »