Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ann Patchett’ Category

the-all-of-itIntensiv. Komprimerad, destillerad, frammejslad utan ett överflödigt ord.
På 145 sidor två hela liv: från karg och brutal misär till någon form av lycka och livslust.
En präst och ett moraliskt dilemma. En fisketur i regn vid irländska kusten. En bekännelse vid en dödsbädd. Att som präst bli ombedd att inte vara först och främst präst, utan att lyssna som en vän.

Lysande litteratur, av en ytterst sparsam författare som debuterade efter 60. Jeannette Haien var egentligen pianist. Förord av Ann Patchett som råkade på den av en slump, en vän sa att hon måste läsa.

Read Full Post »

what now
Jag har glömt/inte hunnit skriva om den här korta ljudboken som bygger på ett tal som Ann Patchett höll på sitt Alma mater, Sarah Lawrence. Talet riktade sig till de som examinerades, och handlade mycket om hennes egen studietid. Patchett var hela tiden inställd på att hon skulle bli författare men det var ett till en början misslyckat bakförsök som blev början på hennes karriär. Ann kände knappt någon och hade mest bara hemlängtan. Hon tänkte baka och skaffa vänner, men ugnen fungerade inte så i desperation knackade hon på hos en lärare (tror jag det var?) och fick låna hennes ugn. Det ledde sen till extrajobb hos lärarens familj, vilket ledde till att Ann lärde sig servera, och sen fick jobb som servitris och kunde försörja sig medan hon skrev.
En av livets alla tillfälligheter, ni vet hur det är.
(Jag kanske berättar historien fel eftersom det var flera veckor sen jag hörde den.)
Men en sak som jag minns är att Ann Patchett först hade skrivit ett tal som hon var mycket nöjd med. Hon gav det till en annan före detta lärare för förhandsläsning, och förväntade sig lika högt beröm som när hon studerade. Men han sa: Det där med din pappa är bra, utveckla det.
”Det där med pappan” var en bipassus.
Hon skrev om hela talet som förstås var så där präktigt och tråkigt och förutsägbart, och var sen oerhört tacksam mot sin lärare när hon hörde alla de andra talarnas präktiga & tråkiga & förutsägbara tal.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

annpa
Jag har gett dig två nya läsare – varsågod!
Den ena läste Någon vakar i natten och den andra läste I undrens tid, och båda blev alldeles omtumlade.
(Tjat lönar sig.)
patchett.jpg w=500 i-undrens-tid

Read Full Post »

Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka.
patronsaintRedan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)

På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.

Ann Patchetts Patron Saint of Liars blev årets först utlästa bok.
2013 var det Pictures and tears av James Elkins (med Patchetts Bel Canto som tvåa
2012 Up at the villa av Somerset Maugham
2011 Ashenden av Somerset Maugham
2010 My mother: Demonology: A novel av Kathy Acker
2009 Att våga hoppas av Barack Obama
2008 Gomorra av Roberto Saviano

Read Full Post »

Insåg häromkvällen att det inte finns någon oläst Ann Patchett hemma. Tänk om jag drabbas av Suget? Risken är för stor, och är på väg att åtgärdas med följande beställning:
1 What Now? 0061556793 138,00 SEK
1 Patron Saint of Liars 1841150509 124,00 SEK

Den första boken är en ljudbok, inläst av författaren själv. Det blir spännande att få höra hennes röst! Den är inte heller skönlitterär utan började som ett tal Ann Patchett höll på Sarah Lawrence College. För människor som befinner sig vid vägskäl.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

belcantoVilken fantasi hon har, Ann Patchett. Att hitta på dessa människor: en strikt japansk affärsman som älskar opera, en världsberömd amerikansk sopran som hyrs in till hans födelsedagsfest som hålls hemma hos vicepresidenten i ett namnlöst sydamerikanskt land. Där finns affärsmannens tolk, den mångkunnige Gen som behärskar inte bara japanska, spanska, engelska, franska, tyska, ryska… utan även lite svenska (mer om det lite senare), en ung idealistisk präst och en äldre, mer pragmatisk. En frasnk ambassadör som först på senare år insett att han älskar sin fru. Tre bullriga ryssar, den ena större än den andre. Pianoackompanjatören. Människor från alla möjliga hörn av världen samlade för att njuta av den fantastiska Roxane Coss sång till mr Hosokawas ära. Och sen låta alla prominenta gäster och vicepresidentens personal tas som gisslan av en terroristgrupp som egentligen är ute efter presidenten. Han är dock inte på festen, han är hemma och tittar på sin favoritsåpa på tv.
Terroristerna leds av tre generaler, varav Benjamin som lider svårt av en infekterad hudsjukdom är den som har mest att säga till om. Runt generalerna en grupp pojkar, direkt från djungeln, med vapen nästan lika stora som de själva. Men är verkligen alla pojkar?

Hur är det möjligt att hitta på detta scenario, och att göra det så djupt levande och allmänmänskligt? Alla detaljer, jag förundras över alla detaljer. Som den schweiziske Röda kors-arbetaren Messner som blir förhandlare mellan terroristerna och regeringen, han är blek och bränner sig lätt i den starka solen. Jag ser honom framför mig.
Jag ser också hur gisslan går från att vara en skock rädda får, som blir kissnödiga på samma gång när de tillåts att bli det, till att bli individer med egna viljor och liv. Alla delar dock samma grad av acceptans av läget, allt eftersom tiden går och ingen lösning är i sikte. I stället uppstår vänskaper, nya roller — jag älskar den lille vicepresidenten Ruben Iglesias och hur han går där och plockar och städar och servar — och förstås kärlek. Framför allt älskar alla sopranen. På lite olika sätt.
Det är kärlek och förluster som är Patchetts huvudteman, och så är det också här i Bel Canto. Ett tredje tema, nästan en huvudperson, är musiken. Sången. Och vad den gör med oss människor. Hur den når in i vårt innersta, hur den förändrar vår värld.

Svenskan då? Jo, det är sopranens pianist som är svensk. Han möter ett sorgligt öde som jag blir starkt berörd av. Men dessförinnan är det lite kul, när Gen visar sig kunna även lite svenska. Den har han lärt sig genom att se på Bergmanfilmer, så ”Gen could only converse on the darkest of subjects”.

Uppdatering: Det var som… historien har verklighetsbakgrund, berättar Paperback Lover. Recension här.
————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Ann Patchetts State of wonder är så bra att jag nästan börjar gråta när jag tänker på den. Och tänker på att det inte finns nånting jag kan skriva som kan göra den rättvisa. Jag skulle kunna skriva att den handlar om Förlust, alla Patchetts böcker handlar om förluster av olika slag, och Kärlek och Döden. Besatthet. Främlingskap. Eller så kunde jag fortsätta jämföra den med Giftträdets bibel, den väcker samma känslor hos mig som Kingsolvers bok. Eller, naturligtvis, med Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Eller så kan jag bara ge en liten introduktion till handlingen, det är ju det man faller tillbaka på när man inte hittar alla de rätta superlativen som man egentligen vill ställa sig och ropa ut.

Så. Marina Singh är forskare för det medicinska företaget/institutet Vogel i Minnesota, och har en kärleksrelation med sin chef, Mr Fox. En dag anländer ett brev, där det närmast i förbigåene berättas på ett mycket kallsinnigt sätt att hennes kollega och nära vän Anders Eckman dött i Amazonas djungel och redan blivit begravd. Avsändare till brevet är den mytomspunna Dr Annick Swenson som levt därute i åratal på Vogels pengar i syfte att forska fram en fertilitetsdrog. Hon vägrar telefon, besvarar aldrig brev, har skaffat sig en dominerande ställning hos Lakashi-folket, är arrogant och självisk och besatt av sin forskning, och beter sig allmänt som Kurtz mer begåvade syster.
Anders Eckmans fru Karen och deras tre pojkar — dessa små pojkar! — faller ihop av sorg. Mr Fox skickar under stor vånda istället Marina till Brasilien. Det blir en helvetisk resa.

Det börjar redan innan, när Marina äter malariatabletter i förebyggande syfte. Hon får fruktansvärda mardömmar, och minns sin barndoms resor till pappa i Indien. Mardrömmarna handlar alla om hur hon som liten flicka tappar pappas hand mitt i en stor folksamling och sen aldrig hittar igen honom. Marina kommer bort, hon är förlorad. Först nu, som 42-åring, förstår hon att mardömmarna är utlösta av malariatabletterna.

Det finns så rika detaljer och specifika händelser i den här boken som jag vill komma ihåg, så ni får förlåta mig när jag blir kryptisk här för mig själv. (Om jag kunde smälta ner den här boken till en vätska och sen göra en transfusion rakt in i mitt blodomlopp så skulle jag göra det istället.)
Operan — Orfeus. Easter! Turisterna. Katastrofen i Baltimore. Den svåra förlossningen, alla åskådare i träden. Springer bland träden. Båten, floden. Milton. Bovenders. Den jättelika ormen.

Här en väldigt bra recension med en jättefin bild som jag inte vill sno men ändå tycker att alla ska få chansen att se.

När jag bildgooglade fick jag upp ett par ställen där folk påstår att State of Wonder inte är riktigt lika bra som Bel Canto. Det kan inte vara möjligt!! Jag vägrar tro det.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »